Information om mig

onsdag 19 februari 2014

Freudianska felsägningar och kulturfilosofi 6


Att hävda att en tolkning är rätt och sann och den enda möjliga, det är att fara med osanning. En TOLKNING kan aldrig vara sann, den kan bara fungera mer eller mindre bra, annars är det ingen tolkning. Lätt att säga sådana saker, men oändligt mycket svårare att på allvar förstå dem och kanske än svårare att leva och verka i enlighet med insikten. Kultur fungerar inte på det sättet. Kultur är föränderlig, relativ och fylld av paradoxer. Det är inget problem, det är så det är och all kulturforskning som reser anspråk på att vara relevant och vetenskaplig måste börja där, i komplexiteten och vagheten. Det är utgångspunkten för forskning om kultur.

Freud är kulturellt sett en person som påverkat och gjort mer skillnad i (väst)världen och för tänkandet under 1900-talet, än andra. Troligen går det inte att förstå vårt sätt att se på och tänka om oss själva utan att beakta Freuds teorier. Ingen tvekan om att det är så, men samtidigt kan och får man aldrig tumma på insikten om att det handlar om tolkningar av människans sätt att vara och fungera. Freuds metod är tolkande och han når aldrig fram till sanningen. Hans teorier om psyket framförs inom samma kultur som han undersöker och samtidigt finns och verkar i. Han är en oskiljaktig del av det han studerar, liksom alla samhälls- och kulturforskare är. Freud har, beroende på att teorierna som fördes fram fungerade så väldans bra, nått en enorm ryktbarhet. Freud uppgraderas från klok medborgare, till expert och med tiden ett slags ikon. Det kan och får man aldrig glömma när man talar om Freud och hans teorier och tolkningar.

Att tala om och påpeka det som hittills påpekats handlar inte om att ta ära av Freud eller om att kritisera hans teorier, det handlar om att sätta saker i sina rätta proportioner. Det handlar om att öppna upp ett rum för samtal, om kultur och om auktoriteter och tolkningarnas makt över tanken. Jag läser inte den kritiska granskningen av Freuds analys som Deleuze och Guattari genomför som kritik mot teorin egentligen (och den har visat sig vara relevant och den har som sagt fått ett så pass stort genomslag att den självklart påverkat tänkandet även hos Deleuze och Guattari), utan mer av Freuds sätt att arbeta. Det som kritiseras är Freuds bristande kunskaper om vargar och hans oförmåga att lyssna på det klienten faktiskt berättar.
Problems of peopling in the unconscious: all that passes through the pores of the schizo, the veins of the drug addict, swarming, teeming, ferment, intensities, races and tribes.
Deleuze och Guattari lyssnar och försöker sätta sig in i den schizofrenes upplevelse, försöker anta dennes perspektiv. Inte för att förstå honom eller henne, utan för att lära sig något om livet och kultur. Deleuze och Guattari tolkar inte berättelser, de skapar begrepp och tankeverktyg som sedan kan användas av både dem och oss för att förstå kultur. Det är en viktig skillnad. Kritiken av Freuds analys av Vargmannens berättelse handlar inte om att presentera en alternativ tolkning med sanningsanspråk. De menar inte att deras tolkning är bättre, för de har ingen egen tolkning. De konstruerar verktyg med hjälp av insikter de får genom att lyssna på Vargmannens ord och genom att kritiskt granska Freuds arbete och analys.
This tale of white skin prickling with bumps and pustules, and of dwarfish black heads emerging from pores grimacing and abominable, needing to be shaved off every morning—is it a tale by Jean Ray, who knew how to bring terror to phenomena of micromultiplicity? And how about the "Lilliputian hallucinations" on ether? One schizo, two schizos, three: "There are babies growing in my every pore"—"With me, it's not in the pores, it's in my veins, little iron rods growing in my veins"—"I don't want them to give me any shots, except with camphorated alcohol. Otherwise breasts grow in my every pore."
Szhizofrenas berättelser om sina upplevelser av världen kan avfärdas som sjuka fantasier. Eller också kan de tas på allvar. Det är ett val man gör. Man kan lyssna på berättelserna och reflektera över dem. Betänk att det är en människa som berättar något för oss. Och människor, både friska och sjuka, har rätt att bli lyssnade på. Vad är det Vargmannen säger? Hur ser hans tankevärld ut? Deleuze och Guattari närmar sig orden så som de uttalades, inte i enlighet med någon på förhand utformad tolkningsram. Det är det enda de gör, lyssnar på och intresserar sig för berättelsen, utan försöka förstå den eller tolka den. Freud är tvärt om, och det påpekas i texten, för att få oss att reflektera kring Freuds tolkningar, hans teorier om kultur och hans inflytande över våra tankar.
Freud tried to approach crowd phenomena from the point of view of the unconscious, but he did not see clearly, he did not see that the unconscious itself was fundamentally a crowd.
Freud lyssnar mer på sig själv än han lyssnar på Vargmannen. Och han filtrerar orden genom sin tolkningsram. Den säger honom att berättelsen är det undermedvetnas sätt att meddela sig till jaget. Deleuze och Guattri som lyssnar på ett annat sätt och som dessutom vet mycket mer om både vargar och grupper lägger märke till andra saker. Det undermedvetna är en polyfon ljudmatta av komplexa uttryck, eller ett slags grupp. Liksom vargarna. Här finns en likhet, i funktionen. Och för kulturforskaren är det funktionen man bör koncentrera sig på, för tolkningar är som sagt alltid osäkra, alltid preliminära, alltid föränderliga. Effekter och konsekvenser däremot är alltid otvetydiga, resultatet blir, eller också inte. Behandlar man Freuds teorier som tankeverktyg, istället för sanning öppnas upp för helt andra diskussioner om både människors upplevelser och om kultur. Och i sådana diskussioner kan alla delta, alla har erfarenheter att dela med sig och inges tolkning är mer värd än någon annans. Fast så tänker och arbetar inte Freud, för honom är teorin och tolkningen sann och otvetydig. Han vet och därför behöver han inte lyssna så noga. Det är han som är experten, det är han som har makten.
He was myopic and hard of hearing; he mistook crowds for a single person. Schizos, on the other hand, have sharp eyes and ears. They don't mistake the buzz and shove of the crowd for daddy's voice.
Även den som berättar om vanföreställningar förtjänar att tas på allvar. Deras upplevelser är sanna, inte sjuka eller friska. Det är en effekt av tolkning, av makt och en önskan att kategorisera. Skillnaden finns i kulturen, i vårt kollektiva sätt att tänka och fungera tillsammans. Jag väljer att göra som Deleuze och Guattari, jag lyssnar och tar alla intryck, berättelser och kunskaper på samma allvar. Alla tolkar, det är så vi människor kommer i kontakt med världen. Skillnaden ligger i hur vi ser på tolkningarna, som verktyg eller som sanningar. Det är skillnaden.
Once Jung had a dream about bones and skulls. A bone or a skull is never alone. Bones are a multiplicity. But Freud wants the dream to signify the death of someone. "Jung was surprised and pointed out that there were several skulls, not just one. Yet Freud still. . ."
Överge aldrig sexualiteten, oavsett vad. Vad det inte så Freud sa till Jung? Och var det inte just det som Jung gjorde och just det som fick Freud att bryta kontakten med honom? Freud verkar ha varit en bestämd man, en som inte lyssnar så noga. Och det behövde han heller inte, för hans teorier togs emot som sanningar och han möttes med vördnad och respekt. Han blev lyssnad på och tagen på fullaste allvar. Han hade makt.

Den som har makt behöver inte lyssna. Det är en av poängerna med denna text av Deleuze och Guattri. De visar gång på gång hur makt korrumperar och förvrider uppfattningen på alla. Tänker igen på barnet i H C Andersens saga, som säger de förlösande orden: Kejsaren är naken. Tänker på vem som idag säger det som måste sägas och på hur orden tas emot. Tänker på kulturvetenskapens ställning i akademin och resten av samhället.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar