Förståelse

Fick en utmaning, ett ämne att blogga om: Förståelse. Antog utmaningen, och tankemaskineriet började snurra igång. Vad innebär det att förstå, något eller någon? Hur vet man när förståelse uppnåtts? Vem bär ansvar för att förståelse uppnås, den som vill förstå eller den som vill bli förstådd? Viktiga frågor, som handlar dels om något djupt mänskligt, dels om samhället, kultur och hållbarhet. Ett perfekt ämne att behandlas på Flyktlinjer. Förståelse.

Hur förstår jag och vad innebär det att förstå? Komplexa problem som kräver all uppmärksamhet och förmåga är problem i min smak. Tycker om att vara där, vid gränsen för min intellektuella förmåga. Förståelse är ett sådant problem. När inte ens frågan är klar går det inte att nå ett entydigt svar. När det beror på (en massa olika saker och aspekter) tvingas uppmärksamheten skärpas till max och det inte på förhand går att veta vad som krävs eller ens vart man ska. Ställd framför den typen av problem tvingas man utveckla förmågan att förstå. Tänker här på förmågan som sådan, på att det finns paralleller till intelligens. Det är inte en sak, det är många, olika. Och det är en viktig insikt slår det mig. Ytterligare ett exempel på och illustration av tillvarons komplexitet.

Ofta söker vi ett svar på en fråga, svaret. Och vi letar tills det finns ett godtagbart sådant svar. Tillvaron betraktas som rak och enkel matematik. Det är utgångspunkten. Om det är så vi ser på världen och livet missar vi massor av aspekter av tillvaron, av vårt gemensamt levda liv. Det är kulturvetarens utgångspunkt och det finns massor med evidens för en sådan syn. Verkligheten går att förenkla, men inte på långa vägar så mycket som den förenklas idag. Förenklingar är lätta att förstå lockelsen i och med. Förenklingar gör att fler kan känna sig kloka och världen framstår som begriplig. Och det som gör att jag känner mig nöjd lockar. Men om fler lockas av den känslan kan det leda till att komplexitet börjar betraktas som något oönskat, något som är möjligt att göra sig av med. Komplexitet och obegripligheter ses kanske då som ännu inte uppnådd förståelse. Det är olyckligt. Livet och kultur är inte en ekvation som går jämt upp. Hur lockande det än är att sjunga enkelhetens lov måste vi kollektivt motstå den känslan. Det är en väg som leder fel.

Förenklingar är samma andas barn som effektiviseringar och besparingar. Sökandet efter det enkla och det klara är ett slags jakt på en gäckande guldskatt vid änden av regnbågen. Vi "vet" att den finns där, den måste bara finnas. Hellre än att bli besvikna letar vi vidare, och vidare. Vi bortser från fakta och förnekar, för drömmen om hur det skulle kunna vara är starkare än rädslan för riskerna med att leva som vi gör. Det handlar i högsta grad om kunskapssyn och om förståelse. Skolan påverkas liksom samhället. Om det är så vi ser på förståelse, som att det är oss det är fel på, att komplexitet är något som människan ännu inte lärt sig förstå, då kommer vi att underkasta oss sådant som inte är bra för oss i längden.

Om utgångspunkten är att förståelse alltid går att nå kommer en kollektiv känsla av oförmåga att växa fram. Det är mig det är fel på, inte sättet vi söker förståelse på eller definitionen av begreppet förståelse. Och med en kollektiv känsla av underlägsenhet kan allt mer av samhällets organisering läggas på datorer eller överföras till administrativa system. Som när de förs samman med rådande syn på ekonomi drivs mot högre lönsamhet och bättre verkningsgrad. Känslan av bristande förståelse leder till ett växande behov av att förstå. Det kan uppnås på olika sätt. Tyvärr väljer vi konsekvent att jobba med definitionen av förståelse, istället för att jobba med förmågan. Kanske rör jag till det, men jag tänker att det är stor skillnad på om jag kräver av omgivningen att den ska förstå mig, än om jag förstår att det är svårt att förstå någon annan och låter den insikten vara vägledande för vilka krav jag ställer på samhället.

Valfrihet i skolan och vården till exempel. Det är lätt att förstå människors önskan att välja, men svårare att förstå hur detta ska genomföras i praktiken. Det är svårt och det kostar pengar. Bara för att någon säger att det går och att vi har råd betyder inte att faktiskt går eller att vi har råd. Men om vi kollektivt utgår från att allt går att begripa, även om vi ännu inte har knäckt koden för hur, då kommer den typen av önskningar att bli fler och kraven på dess genomförande att öka i styrka. Samhället får bara lösa det och om samhället inte fixar det är det samhället det är fel på. Den typen av resonemang liknar ett missförstått geni som skyller på alla andra. Och det är en farlig väg att gå. Ett samhälle som lovar runt men håller tunt och som det är möjligt att anklaga för uteblivna resultat är inte hållbart. Förr eller senare kommer kraven att överstiga förmågan och då går allt i baklås.

Om folket förstår att det finns komplexa problem och frågor som inte går att lösa kommer kraven på samhället att bättre harmoniera med hur det är och fungerar i verkligheten. Det handlar då om var ansvaret för förståelsen förläggs. Det är där jag landar när jag reflekterar över frågan/ämnet. Skillnaden är stor på ett samhälle där jag förstår att det är svårt att förstå mig och ett där jag kräver av samhället att bli förstådd. Det förra samhället är mycket mer hållbart än det senare. Om förståelsen för förståelsens komplexitet och svårighet är hög kommer kraven som ställs på det allmänna att bli lättare att leva upp till och tillvarons risker blir mindre. Om jag förstår att du kanske inte förstår kommer jag att tvingas bli bättre på att förklara och när fler förklarar bättre kommer förståelsen att öka.

Ekonomi fungerar på samma sätt, för när alla söker låga priser kommer det kravet förr eller senare tillbaka och hugger en i ryggen i form av krav på sänkta löner. Alla blir förlorare i ett sådant system, för samhället är allt det vi gör med eller mot varandra. Liksom med förklaringar och förståelse. Skolans roll skulle också bli en annan, för om det är skolans uppgift att jag ska lära mig kommer jag att ställa lägre krav på mig och då får jag svårare att förstå. Men om jag vet att det är mitt ansvar kommer jag och läraren och hela skolan att jobba mer tillsammans, vilket gör att kunskapsnivån ökar i samhället. Delad börda betyder minskad börda och ett lättare liv liksom ett mer hållbart samhälle.

Inser att jag inte sagt speciellt mycket om detta med förståelse, men jag fick en hel del att tänka på och har kanske satt myror i huvudet på en och annan läsare. Men så bra då, tänker jag. Det kan ses som ett slags hjärngympa. Om förståelsen för hur svårt det är att förstå ökar är mycket vunnet, för oss alla. Jag återkommer i frågan!