Samverkan, men på vems villkor och varför?

Jag är som bekant intresserad av och ser möjligheter och finner det även intellektuellt utmanande att arbeta med att utveckla former för arbetsintegrerat lärande, som är Högskolan Västs benämning på samverkan med det omgivande samhället, i forskning och utbildning. Ett samhälle utan kunskap är ohållbart och sårbart, även om det kan vara kortsiktigt lönsamt. Och ett samhälle kan inte överleva på sikt, uteslutande på och med kunskaper. Därför betonar jag integrationsledet. Samverkan är det som bygger och utvecklar samhället samt gör det hållbart.

Samverkan är lätt att säga men svårt att genomföra och upprätthålla. Många projekt börjar och organiseras som samverkansprojekt, men utvecklas snart till att antingen bli rena företagsprojekt eller forskningsprojekt. Samverkan kräver att alla parter lyssnar och att man samtalar med och förstår varandras olikheter och intressen. Och det blir svårt när ekonomin ska trimmas och när effektivitet är ledordet. Samverkan tar tid och det kostar pengar. Det finns vidare inga garantier för avkastning eller framgång. Potentialen är emellertid stor och även om alla projekt inte blir framgångsrika är det väl värt att satsa på och utveckla tankarna kring arbetsintegrerat lärande. Utan insikt om riskerna och om man inte har en väl utvecklad plan för att möta problemen går det dock inte. Vill därför lyfta det som står på dagens Brännpunkt, där Josef Pallas och Magnus Fredriksson skriver om samverkan som går snett och kan leda till korruption. Författarna, som är forskare inom medie- och kommunikationsvetenskap och företagsekonomi, menar att det är,

förvånande att det inte finns någon större och öppen debatt om hur, när och på vilka grunder universitetets forskare och lärare bör delta i olika samverkansuppdrag. Hur ska vi till exempel förhålla oss till professorer som utöver sin heltidstjänst vid ett universitet har omfattande avlönade uppdrag i verksamheter som denne förväntas att kritiskt och oberoende analysera i sin forskning? I dagsläge lämnas detta ansvar till forskaren själv och till hens närmsta chef – det vill säga prefekten – som utifrån en vagt formulerade policy om ”konkurrerande verksamhet” ska godkänna eventuella sidouppdrag och bisysslor.

Den enda vägen återkommer jag ofta till. Den leder alltid fel, samtidigt som den är lockande. Drömmen om den upplyste despoten återkommer regelbundet i samhällsdebatten. Alla är överens om att det är det bästa sättet att styra ett samhälle, men också att det är i princip omöjligt att genomföra i praktiken, för makt korrumperar och i samma stund som diktatorn blivit diktator händer något med omsorgen och det kritiska tänkandet. Samma gäller pengar, när ekonomin står i centrum och lönsamhet är målet och det högsta goda, då händer samma sak. Det kritiska tänkandet hammar i skymundan och samverkan slutar vara samverkan, i praktiken. Kontrollen av projekten och det som görs där underordnas det faktum att arbetet drar in pengar till högskolan eller ger legitimitet till företagen. Alla är nöjda och glada. Den enda vägen är djupt problematiskt och på inget sätt hållbar.

När status, prestige och den ekonomiska vinningen för forskaren och lärosätet är betydande finns det sällan anledning att ställa det aktuella uppdraget i relation till de förväntningar och krav som ställs på en skattefinansierad akademi. Det är dock viktigt att inse att det är inte bara är forskarens anseende som står på spel när motiven till samverkan blir otydliga eller tvivelaktiga. Att låna ut sin kompetens, färdigheter, titel och ställning till aktiviteter och aktörer som kan komma att ha intresse i att påverka innehållet och resultatet i forskarens akademiska gärning, riskerar också att urholka förtroendet för enskilda lärosäten och för den högre utbildningen och forskningen i stort. Denna risk är än större när de mest uppenbara fallen av intressekonflikter blir allmänt accepterade och sällan ifrågasatta. 

På kort sikt kan allt det som byggts upp under generationer raseras för kortsiktiga ekonomiska vinster. PISA-resultatet borde mana till eftertanke. Än så länge håller forskningen och den högre utbildningen hög klass och kvaliteten går att upprätthålla, men detta kan snabbt ändras. Och då är det fara å färde för alla. Företagen kan möjligen dra vidare till andra platser där förutsättningarna för att skapa ekonomisk vinst är mer gynnsamma, men samhället, det Sverige vi vant oss vid, bor i och som utgör grunden för medborgarnas liv har svårare att flytta på sig. Samverkan med företag kan vara bra för båda parter, men det finns uppenbara och stora risker också, vilket artikelförfattarna pekar på. Det är allvar. Vår gemensamma framtid står på spel.

På sikt riskerar den nuvarande samverkanretoriken och den endimensionella orienteringen av tredje uppgiften att omdefiniera och urholka universitetets roll och betydelse i samhället då forskningen tenderar att bortse från sitt ansvar att oberoende, kritiskt och reflexivt förhålla sig till de fenomen de beforskar.

Har i en tidigare bloggpost skrivit om betydelsen av ett kunskapsintegrerat samhälle och jag stärks här i den tanken. Pengar och makt korrumperar och det kan även kunskap göra, för makt och vetande är två sidor av samma mynt. Men kunskap är lättare att kontrollera, om det finns en utvecklad förmåga till och intresse för kritiskt tänkande i samhället. Medierna har här en central roll att spela. Ett samhälle där kunskap, ekonomi och kritiskt granskande är integrerade delar av helheten, olika sidor av det gemensamma, det är ett samhälle som gjorts hållbart. Och det är mångfalden och samverkan mellan delarna som utgör garanten för hållbarheten.

Den enda vägen leder alltid fel, det kan inte nog poängteras. Samverkan, där man möts över gränser är en demokratifråga. Och det är något som man både kan och bör främja och jobba med från unga år, redan i grundskolan. Om detta läser jag i en artkel i Aftonbladet från veckan som gått. Den är politiskt färgad, men tänkvärd. Det fria skolvalet har visat sig minska mångfalden och gynna de som redan är gynnade. Det ser ut som en framkomlig väg, men kan visa sig fatal för samhällets långsiktiga överlevnad.

Skolverket har ett antal gånger slagit fast att det fria skolvalet ökar segregationen och därmed påverkar elevernas ­resultat negativt. Men i den borgerliga föreställningsvärlden leder det fria skolvalet tvärtom till högre kvalitet och att eleverna lär
sig mer. Trots att det bevisligen inte gör det. 

Forskningen visar att en blandad och sammanhållen skola ger bättre resultat medan sortering, ökad konkurrens och det fria skolvalet leder till att det blir ­sämre för alla.
Forskarna kallar detta ”kamrateffekter”. I en blandad miljö hjälper eleverna varandra vilket självfallet gynnar de ­elever som behöver mer hjälp. Men även de högpresterande eleverna har visat sig få en bättre kunskapsutveckling. Effekten av den dynamik som utvecklas i blandade grupper stärker alltså elevernas ­resultat som helhet.

Det är inga lätta frågor detta med samverkan och skolutveckling, men det är frågor som måste adresseras och som kan bli kostsamt att ducka för. Pengar är en bräcklig grund att bygga ett samhälle på. Kunskap är bättre och mer hållbart, men det går som sagt inte att bara veta, det krävs handlingskraft och agens också. Och den växer ur samverkan. Förstår vi det och förstår vi betydelsen av kritiskt tänkande blir det som är svårt inte ouppnåeligt, vilket det ibland framställs som. Det är inte omöjligt, men det är på inget sätt enkelt. Nödvändigt är det dock och därför håller jag med Anders Lindberg som skriver i Aftonbladet.

I början av 2000-talet framhöll OECD svensk skola som en förebild när det ­gäller sammanhållning. På den tiden ­hade bara tre länder signifikant bättre ­resultat i läsförmåga än Sverige. I den ­senaste Pisamätningen var siffrorna ­omvända, bara tre länder hade signifikant sämre läsförmåga än svenska elever. 

Under Jan Björklunds tid som skol­minister har Sverige fallit som en sten i den internationella statistiken. Ändå är hans lösning mer av samma politik. Att verkligheten inte stämmer med kartan spelar uppenbarligen ingen roll. 

Det fria skolvalet infördes av Carl Bildt och Beatrice Ask 1992. Det har sedan dess blivit en helig ko, något som inte får ­röras eller ifrågasättas. Det håller inte längre, vi måste våga prata om problemen, även om det är svårt att se några enkla lös­ningar och en återgång till det gamla ­systemet inte är aktuell. 

Men vi bygger inget bra samhälle ­genom att bara välja bort varandra.

Samverkan är ingen samverkan om den inte beaktar detta, om den inte ser och förhåller sig till ovanstående risker och problem. Betänk att ingen tjänar på att benämna saker vid fel namn. Vem lurar vi? Det är i slutändan vi som får betala priset.