Inte ännu ett inlägg i debatten om skolan

Kulturforskaren i mig bubblar över av upptäckarglädje i dessa dagar. Samtidigt bekymrar sig den akademiker som jag också, samtidigt är. Människan som härbärgerar dessa båda sidor av det som är jag kämpar förtvivlat med känslan av hopplöshet som livets paradoxer ger upphov till. Det har blivit så att mitt liv kommit att handla om kunskap, om sökandet efter kunskap. Viktig distinktion där. Söka kunskap är något annat än att veta. Lärande är en process, inte ett mål.

Kanske ett märkligt sätt att inleda ännu en bloggpost om skolan, men det är ett medvetet val som handlar om vad jag ser som det viktigaste problemet med, inte bara skolan utan samhället som helhet. Synen på kunskap, på vad som är skolans och den högre utbildningens mål. Där finns pudelns kärna och problemets lösning. Där finns en viktig del av problemet. Problemet är dels att det talas väldigt lite idag om vad skolan är och ska förmedla. Det tas liksom för givet, när det inte höjs röster för att skolan bör ansvara för allt och inget vill säga. Vissa verkar på fullt allvar mena att skolans uppgift är att ta hand om allt det som föräldrar, politiker, näringsliv och allmänheten misslyckas med eller inte anser sig hinna. Dessutom ska skolan följa upp och dokumentera, så mycket som möjligt och mer och mer ju större problemen blir. Det gör lärarrollen otacksam, i bästa fall. Och det i sin tur gör att allt fler potentiellt duktiga lärare söker sig till andra uppgifter och de lärare som är duktiga flyr yrket. Uppdraget är ofokuserat och blir allt mer fragmenterat ju fler olika intressen som engagerar sig i frågan. Det är val i år och valet drar till sig alla som vill ha uppmärksamhet. Denna gång är det skolan som utsetts till viktigaste fråga. Debattens vågor går höga: Skolan borde ... Vi måste ... Forskning visar ... Jag menar ... Och så vidare. Den som undrar över varför resultaten sjunker när svenska elevers resultat jämförs med andra elevers i länder kan sluta undra. Det borde vara fullkomligt uppenbart vad som är problemet.

Så länge debatten om skolan handlar om skuldfrågan och själva problemet, vilket följande artiklar är exempel på (se här, här, och här), kommer problemen att fortsätta. Ansvaret för skolans misslyckande är vårt gemensamma, liksom ansvaret för att göra något åt problemen. Och så länge lärare känner på följande sätt kan och kommer inga resultat i några kunskapsmätningar att bli bättre.

Efter tjugo år som gymnasielärare fick jag nog för några år sedan. Alla dessa politiska beslut och förslag utan grund i vare sig forskning, kunskap eller erfarenhet som haglar över skolan är utmattande. Exempelvis som när lärarna fick veta att de var jämbördiga med eleverna i kunskap och erfarenhet och lönen sattes därefter, katederundervisning var ”förbjudet”, eleverna skulle söka sin egen kunskap – vilken kunskap var oklart – och eleverna skulle ha inflytande över läroplanen i alla ämnen. Lärarna blev pedagoger eller handledare, vilka ansågs kunna arbeta mycket mer. Ämneslärarna fick fler klasser och mer administration, sommarledigheten beskars, skolan kommunaliserades, kunskap blev irrelevant – rena häxjakten bedrevs på lärarkåren. Varför är vi så förvånade över att en skola där varken lärare eller kunskap är viktiga genererar sämre resultat?

För mig som kulturforskare är skoldebatten och samtiden som jag skrev inledningsvis högintressant, för i tider av kris översvämmas forskaren av uppslag att arbeta med. Ju fler som bryr sig om en angelägen fråga desto större spänning och dynamik och desto mer splittrat fokus. Det är en gammal sanning som nu bekräftas av det som händer i skolan. När det görs internationella jämförelser visar sig detta tydligt och paniken sprider sig. När krav på nya åtgärder höjs, intresset ökar och insatsen drivs mot nya höjder ökar risken. Detta är spännande att bevittna från sidan, som forskare. Men som medmänniska och samhällsmedborgare oroar jag mig. Och som akademiker gråter jag och känner förtvivlan växa inom mig när jag inser att kunskaperna som jag har och insikterna och kompetenserna som finns i mitt ämne inte används, föraktas eller viftas bort som oväsentligheter. I detta utsatta läge behövs det kraftfulla åtgärder, säger Björklund. Kritiskt tänkande, analytisk förmåga och kunskapen i centrum får bli en senare fråga. Nej, käre utbildningsminister. Du har helt fel! Vad skolan behöver är att få bli lämnad i fred. Lärarna behöver känna tillit. Och samhället måste se över sina prioriteringar. Idag är det ekonomin i centrum. Det är problemet, att kunskap ses som ett slags grädde på moset. Att läsandet betraktas som en förströelse bland andra och analytiskt tänkande och lärda samtal som en lyx som vi inte har råd med.

Kunskap har blivit en vara som beställs och som antas kunna upphandlas i konkurrens. Vetande har blivit en del i upplevelseekonomin. Kunskap som inte leder till ekonomisk vinst i det korta perspektivet betraktas, liksom för övrig skatt och allt annat som handlar om att bidra till det gemensamma byggandet av ett samhälle, betraktas (fullt legitimt dessutom) som en onödig kostnad som måste undvikas till varje pris. När detta är vad debatterna handlar om och när ingen bryr sig om och värderar kunskapen, eller elevernas lärande för den delen, hur ska barnen som går i skolan då kunna skaffa sig kunskaper? Om detta borde valet handla, om samhället, framtiden och vad vi gemensamt vill och är beredda att göra för att förverkliga visionerna. Utan kunskap i centrum ingen skola i världsklass. Om inte samhället och medborgarna betraktar vetande som det högsta goda och läsande som ett ovärderligt verktyg, kommer skolan aldrig att lyckas. Det spelar ingen roll hur många utländska experter man kallar in. Problemet finns här hos oss, i stormens öga. Det visar kulturvetenskaplig forskning. Hur problemet ska lösas kan kulturvetenskapen dock inte svara på, av det enkla skälet att det inte finns något svar, ingen bästa lösning.

I centrum finns ingenting. Livet är en allvarlig sjukdom med 100 procents dödlighet. Därav förtvivlan som också nämns inledningsvis. Samhället är en paradox och tillvaron är komplex och oöverblickbar. Mening och sanningar måste skapas, av oss som lever här och nu. Samhället är en process av ömsesidig tillblivelse. Det går inte att styra, inte på detaljnivå. Det är som livet, något oundvikligt som bara kan och som måste hanteras. Det spelar roll vad vi gemensamt placerar i centrum och hur vi definierar meningen med allt. Platsen där allt detta sker och mediet för kommunikation av sådana idéer är kultur. Kultur är inget i sig, den skapas och växer fram mellan oss människor och världen. Kultur är svårt att begripa sig på för å ena sidan har alla direktkontakt med den, å andra sidan gäckar den oss genom att den inte går att kontrollera. Kulturen är till sin natur delad. Den är vår, aldrig min. Därför finns ingen sanning rörande kultur. Den blir vad vi gör den till. Poängen med att säga detta är att vi alla får leva med konsekvenserna av kultur. PISA kan på det sättet sägas mäta några aspekter av kulturen. Urvalet är elever i grundskolan, men populationen som undersöks är alla vi tillsammans. Först när vi kollektivt inser detta kan skolan förändras och först där är det rimligt att böra hoppas på förbättringar av resultatet. Först när vi inte bara i ord utan framförallt i handling visar att vi menar allvar med tanken om att kunskap är viktigare än allt annat, först då kan vi börja tro på framtiden.

Det är inte svaren som är det viktiga, utan sökandet efter svar. Forskning visar inga resultat, den gör i första hand forskaren bättre på att söka och värdera kunskap. Och det är en förmåga som behöver spridas i samhället, för det är graden av insikt om detta som avgör var Sverige ska hamna i mätningar som PISA. Tror vi som bor och lever här att kunskap är ett mål och en vara, att ekonomin är svaret. Om det är vad vi egentligen tror och om det är vad vi framförallt bryr oss om, då kommer kunskapen att utarmas. Då kommer skolans uppdrag att bli tvetydigt och verksamheten splittrad. Föräldrarna kommer att se skolan som en förlängning av barnomsorgen en ställföreträdande uppfostrare som gör det möjligt att ägna tiden åt och lägga fokus på viktigare saker. Ekonomin.

Lätt att bli uppgiven när man kämpar i motvind och det känns som man ropar i stormen. När det man brinner för behandlas styvmoderligt och den utbildning man varit med att bygga upp och förvaltat under drygt tio års tid läggs ner, av ekonomiska skäl, även om kunskaperna anses viktiga och resultatet är gott. Lätt att tappa tron på människan, samhället och politiken. Därför väljer jag att tro på kunskapen. Därför gör jag kunskapen till meningen med mitt liv. För om jag inte gör så, om jag låter mig dras med och sugs in i debatten kommer det att bli meningen med livet. Och det är inte hållbart. Lika lite som ekonomin i centrum är det. Kunskap är inte svaret, men vägen mot ett svar. Sökandet efter och tron på möjligheten med vetande är det som får mig att fortsätta, det som håller förtvivlan stången. Snart är det helg. Då ska jag läsa skönlitteratur. För att öka närvaron och för att hitta uppslag till mening att fylla livet med. Det går att lägga ner kulturvetenskapliga utbildningar, men det går inte att utplåna kulturen. Finner hopp i den tanken och ser framtiden an med tillförsikt. Förr eller senare kommer kunskaper om kultur att behövas. Bidar därför min tid och fyller väntan med innehåll. Fler borde göra det och tänka så.