En bildningsresa

För drygt 20 år sedan, höstterminen 1991, började jag läsa på Universitetet. Efter två år på KomVux var det dags att höja ribban. Lusten att lära hade väckts och suget efter kunskap var stor. Ville utmana mig själv. Ville se hur långt det bar. Till dem som frågade vad jag läste till eller vad jag skulle bli svarade jag Lärare, men det var läsa, lyssna, lära och samtala om kunskap jag vill egentligen. Och jag kände att om jag bara får som jag vill blir jag aldrig färdig. Trots att jag kände så vad det på skakiga ben och med enorm respekt jag stegade in i föreläsningssalen på Etnologins A-kurs, i Sveahuset, på Östra Hamngatan i Göteborg (i huset där idag hotell Elit Plaza huserar). Jag var skräckslagen inför studierna på universitetet, men hungern efter kunskap hjälpte mig övervinna rädslan och det dåliga självförtroendet. Jag vad där för att söka kunskap. Det var driften att lära och hungern efter lärda samtal, om viktiga saker, som drev mig dit. Och jag tog språnget på vinst och förlust, målet var att läsa så länge det bara gick. Då vad studielånen utformade på sådant sätt att man fick ta lån under sex år och sedan betala tillbaka med 4% av den framtida inkomsten fram till pensionen då eventuellt återstående belopp skrivs av. Detta fick mig att våga språnget. Minst sex år hade jag att förvalta. Och jag tog mig an uppgiften med liv och lust.

Jag läste allt jag kom över och levde under några år ett lyckorus över att äntligen få vara på väg mot det jag så länge trånat efter, lärda samtal som leder framåt, uppåt, inåt, utåt, mot vidgat vetande om världen, bättre kunskaper om livet och det egna människoblivandet. Och på seminarier, föreläsningar och handledning fick oftast mitt lystmäte tillgodosett. Ju mer jag lärde, desto mer ville jag veta. Erfarenheterna växte, liksom insikten om hur lite vi människor vet egentligen. Det framstår alt mer som den viktigaste kunskapen som jag fått med mig, det är så jag vill se på begreppet bildning. Det viktiga är inte fakta, utan förmågan att bedöma kunskap och insikten om hur lite man vet. Det ena gav det andra och polletterna som fick kunskapen att falla på plats trillade ofta ner när jag minst anade det, på caféer, på tåg eller under promenader. Kunskap växer aldrig linjärt. Insikt och vetande kommer i skov. Ibland tar man ett steg fram och två steg tillbaka. Så, plötsligt, händer det. Rätt som det är inser man. Det går inte att planera för, det enda man kan göra är att förbereda sig och hoppas. Det inser jag allt mer. Och det är för mig vad bildning handlar om, förmågan att orientera sig i vetandets värld.

Efter sex år på universitetet -- där jag i snitt läste mer än heltid. Periodvis läste jag 150%, för det fanns ju så mycket intressant -- stod jag inför ett viktigt vägval. Möjligheten att ta mer studiemedel för att fortsätta som student var uttömd. Skulle jag gå vidare eller hoppa av? Jag visste vad jag ville och jag hade tur. Det öppnade sig en möjlighet att bli antagen som doktorand i Umeå. Där fortsatte kunskapsresan, fördjupades bildningen. Inblickarna i och förtrogenheten med det vetenskapliga hantverket vidgades och självförtroendet växte i takt med att insikterna och graden av bildning ökade. Med tiden lärde jag känna författarna till de böcker jag läst, och sakta växte insikten om att mina kunskaper kunde betyda något även för andra. På Volvo Lastvagnar, som bekostade en del av mina doktorandstudier, upplevde jag att forskningsresultaten togs emot med respekt och tacksamhet. Det var en ny upplevelse för mig. Plötsligt dög jag i andras ögon. Jag blev någon. Det var stort för mig som betraktats som ett hopplöst fall på grundskolan, som saknar godkända betyg i många ämnen från högstadiet. Och det sporrade mig ytterligare.

Känslan fördjupades när jag började undervisa. Även om jag var nervös och trots att jag kämpade med ett dåligt självförtroende togs orden och kunskaperna emot av studenterna med tacksamhet och glädje. Och under några år som nybliven lektor levde jag i samma rus som jag upplevt som student. Jag fick förmedla det jag kunde till studenter som ville lyssna och lära lika mycket som jag, och som själva sökte sig vidare och kom tillbaka till mig för att utmana sig själva. Även om mycket har förändrats, framförallt under senare år har jag världens bästa arbete. Jag får lön för att göra det jag älskar: Lära mig ny kunskap! Jag är fortfarande mitt uppe i en bildningsresa utan mål. Jag lyssnar, lär och samtalar om kunskap och vetande. Och jag blir lyssnad på och tagen på allvar. Som Docent har jag dessutom ett ansvar för kunskapsbildningen inom mitt ämne och det inspirerar. Ju mer jag lär och ju mer ansvar jag får desto roligare blir det.

Fast det hände något när Jan Björklund tillträdde som Utbildnings- och forskningsminister. Synen på kunskap och på syftet med högre utbildning förändrades drastiskt. Idag handlar studier inte om bildning längre, utan om tydliga mål. Idag ska studenterna på så kort tid som möjligt tillägna sig så nyttiga kunskaper som det bara går. När jag var student fyllde jag tiden med så mycket kunskap jag bara kunde. Idag ska studenterna på kortast möjliga tid ta till sig den normerade och på förhand definierade kunskapen och sedan lämna högskolan så snabbt det går. Jag såg utbildningen som en investering. För dagens studenter är den en kostnad. Det påverkar så klart innehållet. Och jag vet inte riktigt, varken vad eller när det hände, men plötsligt inser jag att det jag älskade med och i akademin allt mer hamnar i skymundan och pressas bort från dagordningen. Arbetet som Lektor handlar idag mer om att kontrollera och om att administrera, om kursplaner och om möten som handlar om allt annat än bildning. Utvärderingarna av verksamheten avlöser varandra, och de seminarier som anordnas lockar färre och färre deltagare för varje år som går. Sökandet efter kunskap har förvandlats till förvaltande av uppnådda resultat, och arbetet med undervisning handlar på något märkligt sätt mer om poängrapportering och uppföljning av närvaro. Utmaningen i arbetet består av att lyckas få studenterna att skratta, om att få bra utvärderingar och om att upprätthålla genomströmningen, den heliga genomströmningen som aldrig får ifrågasättas. Bildningen och det kritiska tänkandet får stryka på foten, med Björklunds goda minne.

Visst får man fortfarande vara med om att det händer något, att kunskapsbitarna faller på plats och studenterna växer. Det är lika roligt varje gång, och det gör att man orkar ett tag till. Men det sker frustrerande sällan idag. Nedstämdheten och oron över vart vi är på väg handlar absolut inte om att klaga på studenterna, ty de gör bara vad som förväntas av dem. Det system vi alla verkar inom ger upphov till dessa effekter, på både lärare och studenter. Oron handlar om att landets högsta ledning inte verkar förstå vad detta får för konsekvenser, i det korta perspektivet för dagens studenter och deras framtid och i det längre perspektivet för Sverige. Det sprider sig en bildningsfientlighet i landet och när den eldas på av organisationer som Svenskt Näringsliv växer oron. Utarmandet av akademin är dock ingen enskilds fel, det är en effekt av helheten. Bildningsfientligheten är en konsekvens av helheten. Vi får den skola, högre utbildning och forskning vi förtjänar. Ansvaret för kunskapen är allas. Som lärare kan jag göra mycket, men utan stöd från samhället går det inte att klara uppdraget. 

Vart tog det lärda samtalet vägen? Vad hände med bildningen? Frågorna skall inte läsas som en bitter gammal lektors längtan efter en tid som flytt. Jag är fortfarande på väg och blickar framåt. Det jag fått med mig under åren av studier och arbetet med forskning och kunskapsförmedling kan ingen ta ifrån mig. Det kan jag leva på under resten av livet. Jag ångrar inte att jag gjorde de val jag gjort. Jag är tacksam för det jag fått. Frågorna ser jag mer som ett slags uppmaning till alla som känner som jag, att rycka upp oss. Det lärda samtalet finns bakom hörnet, om vi vill ha det. Bildningens värde kan öka, om vi efterfrågar den. Vi måste inte gå in och med liv och lust ägna all vår tid åt arbetet med att bryta ner examensmål till lärandemål och till undervisningsmoment. Möten och administration kan vi utföra när vi måste, och resten av tiden kan vi ägna åt det vi sökte oss till akademin för att få: Kunskap!