Språkfilosofiska reflektioner 33

Distinktioner. Sökandet efter gränser, skapandet av kategorier. Urskiljande och hierarkisering. Vem är du och vem är jag? Vem bestämmer, vem leder och vilja följer? En stor del av människans liv handlar om det, om att skilja ut och definiera, jämföra och kategorisera. Kulturell samvaro handlar ofta om att utse vinnare och många människor strävar efter att bli vinnare. Utan en god inblick i hur makt fungera, var den finns och hur den påverkar vardagen kommer man ingen vart som kulturvetare. Viljan att veta och hjärnans konstruktion tvingar oss in i dessa processer, får oss att agera på det sättet. Det är djupt mänskligt och inget i sig att kritisera. Det är när vi upphöjer dessa egenskaper och detta handlande till allmän lag som det uppstår problem. Det är då vi behöver humaniora, för att förstå hur vi kan agera för att undvika problem. Och ett sätt att närma sig en lösning på problemet är söka efter tillvarons kontingenser, det i livet och tillvaron som är möjligt, men inte nödvändigt. Där finns förutsättningarna till förändring av allt det vi finner problematiskt eller olyckligt. Förstår vi vad som är möjligt att ändra förstå vi vad vi kan göra och var det är meningsfullt att agera. Det är med den inställningen som Deleuze och Guattari närmar sig språket. De ställer frågor till det och till lingvister som studerar språk.

Must a distinction then be made between two kinds of languages, "high" and "low," major and minor? The first would be defined precisely by the power (pouvoir) of constants, the second by the power (puissance) of variation. We do not simply wish to make an opposition between the unity of a major language and the multiplicity of dialects. Rather, each dialect has a zone of transition and variation; or better, each minor language has a properly dialectical zone of variation.

Gör man det finner man att gränserna mellan ett språk och ett annat aldrig är absoluta. Överallt finns gränszoner och överlappningar. Det är bara inom vetenskapen om språk, innanför elfenbenstornens murar, som ett språk kan skiljas från ett annat och bara där, bland vetenskapsutövare som kämpar om makt och inflytande, som det är meningsfullt att tala om språk som minor eller major, högt eller lågt. Bara där som uppdelningar är meningsfulla. Det är bara för forskningen och forskningens behov som man gör så. För alla andra, ute i samhället är det centrala att budskapet går fram och att kommunikationen inte bryter samman och det uppstår missförstånd.

According to Malmberg, it is rare to find clear boundaries on dialect maps; instead, there are transitional and limitrophe zones, zones of indiscernibility [här finns en längre text om Malmbergs liv och verk]. It is also said that "the Quebecois language is so rich in modulations and variations of regional accents and in games with tonic accents that it sometimes seems, with no exaggeration, that it would be better preserved by musical notation than by any system of spelling."

Språk som låses fast av utifrån kommande strukturer och lagar förlorar dynamiken som allt levande kännetecknas av. Därför måste vetenskapen om språket förhålla sig till sitt studieobjekt liksom vetenskapen om kulturen till sitt. Förändringen måste tas med i beräkningen, annars är vetenskapen inte trogen sitt studieobjekt. Är det språk eller kultur man vill förstå måste man anpassa sig till det man studerar, annats gör man våld på det och förvränger kunskapen om det. Vill inte säga att det handlar om pseudovetenskap, men det är ett ord och ett begrepp som ligger farligt nära hur det man se ut i praktiken. Kamp om sanningen kan lätt leda till att man lämnar den komplexa verkligheten till förmån för kartan. Det är olyckligt.

The very notion of dialect is quite questionable. Moreover, it is relative because one needs to know in relation to what major language it exercises its function: for example, the Quebecois language must be evaluated not only in relation to standard French but also in relation to major English, from which it borrows all kinds of phonetic and syntactical elements, in order to set them in variation. The Bantu dialects must be evaluated not only in relation to the mother tongue but also in relation to Afrikaans as a major language, and English as a counter-major language preferred by blacks.

Som sagt, språk och kultur är komplexa och dynamiskt föränderliga, mänskligt levande, fenomen. Språk och kultur i någon mening inte ens något i kraft av sig själv, för meningen uppstår i mellanrummen. Där sker förändringen, i och genom att relationerna mellan de ingående delarna förändras och förskjuts. Därför är det bättre att betrakta språk och kultur som förändring och variation av välkända teman, än som absoluta och autonoma enheter. Lika lite som en människa är en ö är ett språk avskilt från ett annat. Kommunikation, interaktion, utbyte och förändring. Så ser livet ut. Lika bra att acceptera det. Vetenskapen ska ju vara objektiv och den ska anpassa sig till verkligheten, inte tvärt om. Och om verkligheten är motsägelsefull och om den förändras icke-linjärt, då har vetenskapen inget annat val än att följa med. Därför utarbetar Deleuze och Guattari en nomadologisk vetenskap och det är när den möter konventionell lingvistik som det gnisslar. Det är när och där Royal Science bevakar sina revir som det  uppstår konflikter.

In short, the notion of dialect does not elucidate that of minor language, but the other way around; it is the minor language that defines dialects through its own possibilities for variation. Should we identify major and minor languages on the basis of regional situations of bilingualism or multilingualism including at least one dominant language and one dominated language, or a world situation giving certain languages an imperialist power over others (for example, the role of American English today)?

Uppdelningen av dominerande och underordnade språk är inte olik uppdelningen av fin- och populärkultur. Det är inte svårt att se detta och om man tycker att imperialism är problematiskt inom politiken borde man inte ha svårt att ställa upp på kritiken av samma tendenser inom vetenskapen. Deleuze och Guattari reser inga krav på att sitta inne med några sanningar. De vill få att att se språket som det är och fungerar, i praktiken, ute i samhället mellan människor, i vardagen. De vill få oss att se på och förstå språk som ett slags verktyg för samhällets fortlevnad. Och jag vill det samma med den vetenskap om kultur som jag bedriver. Jag vill inte låsa fast och bestämma, jag vill vara med och skapa samt upptäcka kulturen, tillsammans med alla andra, i realtid. Jag lever med och förändrar min syn på kulturen i och genom samma kollektiva process av ömsesidig tillblivelse som alla andra.