Problemen i skolan är inga skolproblem

Problemet med den svenska skolan är inte ett skolproblem. Problemen visar sig i skolan men är inte begränsade till skolan. Skolan får klä skott för och har blivit ett slagträ i en debatt som bara skenbart handlar om skolan. Problemet är att samhället saknar såväl fart som riktning. Samhället har gått i baklås. Alla bevakar varandra och kontrollerar sig själva. En förlamande oro sprider sig. Problemet är ett utbrett och ensidigt fokus på pengar. Pengar är målet för allt. Det enda som räknas är ekonomin. Ekonomi och ekonomistyrning har förvandlats från medel, till mål. Det är problemet, inte bara i skolan.

Mycket står på spel idag. PISA-mätningen ska presenteras. Idag avgörs det liksom. Och bara det, att allt antas stå och falla med en mätning av resultatet, säger allt. Den synen på skola och utbildning är en viktig del av problemet. Björklund vill se tecken på att atlantångaren håller på att vända och hans belackare hoppas få vatten på sin kvarn. Det är en annan del av problemet, att skolan är något man debatterar istället för gemensamt värnar. Skolan ska likt en produktionsenhet leverera. Den synen leder till att skolan och samhället tappar riktning och fart.

Var finns det lärda samtalet idag? Det finns inte i politiken, inte på TV, inte i medierna och allt mer sällan i böckernas värld. Det finns inte tid till det. Och det antas kosta pengar. Det goda samtalet håller på att rationaliseras bort och med det försvinner förmågan att värdera och känna igen kunskap. Problemet i skolan är att det samtalas för lite i samhället. Därför finns inte lösningen i skolan eller någon annan bestämd plats. Problemet finns i samhället som helhet. Alla har ett ansvar. Ett ansvar för det goda samtalets överlevnad och utveckling. Ett ansvar för att en sund balans och konstruktiv dynamik finns och upprätthålls, inte bara i skolan utan i samhället som helhet.

Synen på kunskap i samhället är en del av problemet. Uppfattningen om att det skulle gå att toppa laget, eller att utbildning handlar om specialisering och effektivisering. Satsa på och led dig själv till nya stordåd. Att det växer fram skolor på det temat är en del av problemet, för det visar att skolan är en del av samhället, att det inte finns några vattentäta skott mellan olika sektorer. Det sneglas på Sydkorea som brukar komma högt upp på listor som sägs mäta kunskaper, men vad är det för syn på utbildning de har där? Vad är det för medborgare man fostrar? Är det så vi vill ha det här? Läser om barn som först går åtta timmar i skolan och sedan fortsätter i flera timmar till hos en privatlärare. Förfaras över det samhället och den människosynen. Kan inte se att det är en väg fram, inte för ett långsiktigt hållbart samhälle. En sådan skola löser inga av de problem som som vi i Sverige brottas med.

Det goda samtalet. Återkommer till det. Tänker på hur mitt ämne kulturvetenskap och humaniora behandlas, eller snarare på hur det bespottas och hånas. Det finns ingen plats för humaniora säger man. Det kostar för mycket. Vi måste specialisera oss. Och så läggs alla ägg i en och samma korg. Vi satsar allt på rött, eller på blått. Sedan undrar vi vad som gick fel, fast allt gjordes rätt. Men det var just det, allt gjordes rätt. Kartan följdes till punkt och pricka. Där finns problemet, i synen på vad kunskap är och till vad den ska användas. Kunskap är ingen vara som går att måttbeställas och upphandlas till lägsta möjliga pris. Kunskap är liksom livet något komplext och dynamiskt. Kunskap är en ekvation som inte går jämt upp. Det finns ingen karta, ingen väg att följa. Det finns bara hårt och svårt, kollektivt arbete.

Författaren David Foster Wallace sätter ord på vad kunskap. Tyvärr valde han att lämna jordelivet för egen hand. Kanske såg han vart vi är på väg och kanske insåg han att han inte orkade eller ville leva i det samhället? Kanske. Men hans ord finns kvar och hans tankar lever. Hans böcker går att läsa och samtala om. Texter heter den samling noveller som kommer ut i dagarna. Läser en recension av boken. Finner följande, vackra och kloka, tankar om humaniora och vad som är syftet med en humanvetenskaplig utbildning enligt Wallace..

Att lära sig undvika att framleva ditt bekväma, framgångsrika, respektabla vuxenliv som en död, omedveten, en slav under hjärnan och det faktum att du, dag efter dag, är programmerad att känna fullständig och kejserlig ensamhet.

Att lyckas med detta är, konstaterar han, ofattbart svårt. Just därför är det en nödvändighet. I en värld som är målsäkrad, effektiviserad, ekonomistyrd och därför helt tömd på innehåll och mening är det mer humaniora som behövs för att återskapa dynamiken, livet och för att ge samhället och livet riktning och innebörd. Det goda samtalet och lärda böcker är en bristvara idag. Det är problemet och samtidigt lösningen. För det goda samtalet eller kunskapen är aldrig långt borta. Det är kvaliteter som inte går att beställa fram, det krävs helt andra strategier. Sluta fokusera på målet, släpp kontrollen. Lyssna på varandra och lita på människans goda vilja. Förstå att livet och samhället består av mer än pengar, att pengar är ett medel, inte ett mål. Alla vet att det är så och just därför är det vårt. För det är lätt att få för sig att humaniora är enkelt, en självklarhet som alla redan förfogar över. Inget kunde bara mer fel. Avsaknaden av det goda samtalet visar att det inte är så. Det är problemet i skolan och i samhället, att vi inte förmår oss att inse det. Att vi famlar i blindo längs den enda vägen.

Utgår man från att det finns ett svar, ett enda svar, banar det väg för debatter som sållar agnarna från vetet och utser en vinnare. Samtalet har helt andra mål, och utgår från tanken att ingen någonsin har helt rätt, samt att det inte finns någon absolut sanning, bara mer eller mindre välfungerande lösningar. För enskilda individer kan det så klart vara lockande att hamna i rampljuset, att bli utsedd till expert och att samla beundrare runt sig, men är det bra för samhället? Vad är viktigast, för helheten, för hållbarheten och för framtiden? Viktiga frågor, som inte kan lösas genom debatt, bara genom samtal. Vänder mig till min favoritfilosof, Gilles Deleuze och finner som alltid tröst. Han såg, han förstod och han ägnade sig åt att skapa verktyg. Så läser man en god och lärd bok, inte för att få svar, utan för att förstå problem och för att hitta verktyg. Hans skriver:

Det är därför som människor så lätt talar i någon annans namn och ställe, och som de älskar frågor så mycket och kan ställa dem så väl och svara på dem. Det finns även de som kräver att få bli dömda om det så bara vore för att erkänna sig skyldiga. När det gäller rättvisa åberopar man sig på likformigheten, även om det rör sig om regler man själv hittar på, eller ett transcendent tillstånd man påstår sig avslöja eller känslor som driver på en. Rättvisa och korrekthet är dåliga idéer.

Rättvisa är ett samhällsideal som går hand i hand med rättsskipning, och korrekthet kräver anpassning, för sakens skull. För att det är det har bestämts. Och någon måste alltid tillse att reglerna följs och att det som sägs och görs är korrekt, annars blir arrangemanget meningslöst. Lagen blir med andra ord, om man inte aktar sig noga, väldigt lätt till ett verktyg för makten. Exemplen på det är många och svåra att komma åt. När någon tilldelas mandat att döma, erhåller denne någon makt, och makt korrumperar. Ingen vill att fel beslut skall tas, eller att det som sägs och görs ska vara inkorrekt. Men allt som hålls för sant och riktigt leder till konsekvenser och över sådana råder ingen och går inte att bestämma. Vägen till komplexa mål som sanning och rättvisa är aldrig rak. Därför måste man ibland, paradoxalt nog, släppa på kraven om rättvisa och korrekthet, för att uppnå just det. När man bör göra det är emellertid svårt att veta, men det råder ingen tvekan om att det är bra att göra det ibland (tänker närmast på civil olydnad). Det finns emellertid ingen position utanför den samhälleliga gemenskapen varifrån någon utomstående kan bedöma vad och hur man bör göra i respektive fall. Därför bör vi samtala och under vägs uppfinna förslag på vägar att gå som är tillämpliga här och nu. Förslag som sedan gemensamt kan utvärderas, med fokus på konsekvenserna som strategin gav upphov till. Bedömningar och dömande leder oss fel av det enkla skälet att den enda vägen aldrig leder rätt.

Problemen i skolan är inga skolproblem.Förstår vi det är halva problemet löst. Sedan återstår bara hårt arbete, tillsammans. Det är inte enkelt, men nödvändigt. Om det är en skola värd namnet vi vill ha.