Information om mig

måndag 4 november 2013

Vi får den skola och den vård vi betalar för

Vad gör vi med varandra egentligen? Vi tvingar varandra ner på knä och hoppas att jag ska kunna resa mig. Vi underkastar oss allt mer, för att få behålla jobbet eller för karriärens skull. För att få vardagen att gå ihop. För att ekonomin kräver detta av oss. Effektivisering, in på bara skinnet. Det är där vi hamnar, förr eller senare. Om allt ska gå snabbare, om marginalerna ska snävas in och allt hela tiden ska ta lite kortare tid. Då kommer det förr eller senare att handla om dig eller mig, om våra kroppar. Vår hälsa. Oundvikligen.

Det talas om att skolresultaten sjunker. Och det talas om åtgärder. En sak talas det dock inte om, att lärare idag tvingas göra närmare dubbelt så mycket idag som för tio år sedan. Med bibehållen kvalitet. Ekonomin tvingar oss till det. Ekonomistyrningen gör det med oss. Samtidigt har studenternas ekonomi försämrats. Allt fler tvingas jobba för att få ihop livet. Kvaliteten påverkas dock inte. Det är den kollektiva myten, som alla håller levande. För att det annars skulle vara allt för smärtsamt att ta in bilden. Fast om vi verkligen menar allvar med talet om att kvaliteten är viktigt i skolan och den högre utbildningen måste vi tala om och ta in detta. Vi måste stanna upp och jämföra. Måste tvinga oss att se.

Skolan är en del av hela ekonomin. Därför kommer den att jämföras med all annan verksamhet. Ekonomin gör ingen skillnad på vad man tillverkar, bygger, skapar. Om det är bantningsprodukter, bilar, papper, pengar eller kunskap och vård, spelar utifrån ekonomins perspektiv ingen roll. Regeln är att alla jämförs med varandra. Kan de där måste vi kunna här. Om det krävs mycket personal, dyra råvaror eller högutbildad arbetskraft spelar ingen roll alls. Ekonomins lagar är stenhårda. Och människorna följer. För att få sina liv och sin vardag att gå ihop.

Läser vi snabbare idag än för, säg trettio år sedan? Skriver vi snabbare? Läker sår fortare idag, än för en generation sedan? Lär vi oss snabbare idag? Så klart inte. Nya metoder kan möjligen skynda på processen lite, på marginalen. Möjligen. Läshastigheten påverkas inte av ny teknik, den mänskliga hjärnans förmåga att processa information och bearbeta den till kunskap har inte förändrats. Studenterna jag möter i min vardag som lärare har samma biologiska förutsättningar som jag hade när jag var student. Exakt samma. Kulturellt är dock skillnaden enorm. Mina lärare hade tid för mig, och jag hade tid för studierna och ekonomin var förhållandevis bättre så jag var inte lika tvingad att jobba. Alltså han jag läsa mer, och hade tid att jobba med svårare texter. Samtidigt som lärarna kunde hjälpa mig mer och på andra sätt.

Så undrar vi varför resultatet urvattnas? När tiden som jag har till mitt förfogande för att vara lärare är mycket mindre,och stadigt minskande år för för, än för 10 år sedan. När mötena blir fler och fler och pressen hårdare, på mig som lärare. Och för studenterna, som dessutom har det tufft ekonomiskt. Det vore konstigt om resultaten inte försämrades.

Ändå är jag säker på att akademin är en fredad zon där vi har det bättre än många andra på arbetsmarknaden. Överallt effektiviseras det och pressas. Ekonomistyrningen är tvingande, över hela linjen. Alla måste anpassa sig. Och på många håll kanske det inte spelar så stor roll, får det kanske inga negativa konsekvenser. Effektivisering är inte av ondo i sig, men allt går inte att effektivisera, hur mycket man än vill. Biologiska processer går idag lika snabbt som för 1000 år sedan. Därför slår effektiviseringsivern olika. Effekterna skiljer sig åt, inom bilindustrin och vården, till exempel. Och inom utbildningssektorn. Studier och omvårdnad går bara på yttersta marginalen att effektivisera. Förr eller senare stöter man på gränser som inte går att överskrida, utan att det får oacceptabla konsekvenser. Alla förstår det. Alla inser att det är så. Ändå underkastar vi oss kraven. Gör vi vad vi kan för att upprätthålla kvaliteten fast det går ut över vår egen hälsa.

Särskilt inom vård och utbildning tvingas personalen ned på knä, av kraven på effektivisering. För vi som jobbar här har med människor att göra. Det är någon av kött och blod som blir lidande om vi inte bjuder till, lite extra. Men hur ska vi göra när arbetsgivaren ställer oss inför fullbordat faktum. När vi sitter där och får höra att nu får ni inte 150 timmar för den här kursen längre, utan 115 timmar. Utan att säga något om att vi naturligtvis kommer att tvingas sänka kvaliteten. Utbildning handlar om kvalitet, på samma sätt som vården handlar om liv och hälsa. Men ekonomin styr och ekonomins lagar är tvingande. Kvaliteten får inte, kan inte, ska inte bli lidande. För sådana är reglerna.

Under sådana premisser kommer personalen, förr eller senare att inse att uppdraget är omöjligt. Och den som kan säker sig bort. För alla är sig själva närmast. Det finns en gräns hos oss alla, för vad man anser sig kunna utstå. Rätt som det är har den gränsen passerats. Och då slutar man. Några går in i väggen, eller blir sjuka på andra sätt. Andra säger upp sig. Om det vore så att de bästa och mest dugliga stannade kvar hade vi kanske inte haft några problem, men så är det aldrig. Det är inte så det fungerar. Erfarenheten visar att det är de mest dugliga som slutar, för de kan hitta något ställe där förhållandena ser bättre ut. Det är den som kan eller måste som slutar, de andra stannar kvar. För att de måste. För att de inte har något alternativ. Höjs lönen kan man få några att stanna, i alla fall ett tag till. Men höjd lön leder inte till bättre arbetsförhållanden. Det är snarare tvärt om så att om lönen höjs ökar kraven på effektivisering ännu mer, och statusen på yrket riskerar att minska. Höjd lön läser inte problemet med sjunkande kvalitet.

Det finns bara ett enda sätt att höja kvaliteten i våden och skolan, och det är att skapa en arbetsmiljö som är attraktiv samt att ge studenter bättre förutsättningar och höja den generella hälsan i landet så att färre hamnar på sjukhus. Marginalerna måste öka, inte minska. Och det kan bara uppnås genom att göra ekonomin till ett medel, ett verktyg, istället för som nu själva målet för verksamheten. Det finns bara ett enda sätt. Avskaffa ekonomistyrningen av verksamheter som inte kan effektiviseras. Vi får den skola och den vård vi betalar för. Och vill vi inte betala mer får vi nöja oss med mindre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar