Språkfilosofiska reflektioner 31

Vetande måste försvaras för att bli vetenskapligt. Världen är full av vetande som inte försvaras, men som rymmer precis lika mycket kunskap som vilken vetenskaplig artikel som helst. Ta en roman och läs den med fokus på kunskapen som finns mellan pärmarna. Ett svindlande perspektiv, i all sin enkelhet. Ingen text kan skivar utan kunskap, ingen vardag kan levas, inget samhälle kan fungera. Alla tvingas på detta sätt hantera kunskap, överallt, hela tiden. Alla kan alltså långt mer än de tror. Vetenskaplig kunskap. Smaka på ordet. Vad skiljer den från annan kunskap? Utövarna av vetenskap, inget annat. Inte egentligen. Försvararna och den hierarkiska struktur av ansvar som borgar för vetandets kvalitet. Man ska kunna lita på vetenskapen, annars riskerar samhället att slitas isär. Allt vetande är inte lika pålitligt. Vetenskapen går med andra ord i god för kunskapen, eller kvalitetsmärker den. Några garantier finns emellertid inte, inte för kunskapens sanningshalt eller värde. Detta gör att kunskapens värde står i direkt relation till allmänhetens förmåga att tänka självständigt och kritiskt. Kunskap är ett kollektivt projekt och ju större det kollektivet är desto bättre kvalitet på vetandet.

Av ovanstående skäl är jag kritiskt till utbildningsministerns sätt att reglera högskolorna och universiteten och dennes syn på kunskap. Nuvarande skol- och utbildningspolitik utarmar vetandet och underminerar grunden för kunskapen. Ett skräckexempel på hur det kan gå ifall kunskapens försvarare sluter sig samman och ifall vördnaden och respekten för vetenskapens utövare blir för stor visades upp på TV i tisdags. Tänker på dokumentären om skapandet av seriemördaren Thomas Quick. Där visades ett skräckexempel upp, på hur det kan gå om synen på sanning i bestämd form singular drivs till sin spets. När bara en syn kan vara den rätta och när man söker den bästa skapas groteska figurer med oinskränkt makt som kan förvrida huvudet på människor. Vetenskap får inte bli en sekt. Och anledningen till det är att kunskap är en mellanmänsklig angelägenhet och verksamhet.

Människor fungerar på gott och ont som människor fungerar. Människor är av kött och blod, har en historia och blir människor tillsammans. Den mänskliga är fantastisk, men den är samtidigt primitiv och den spelar oss ständigt spratt, vilket fallet Quick visar med plågsam tydlighet. Och styrkan i den kraft som makten över vetandet har visar sig i agerandet från Göran Lambertz som ägnar enorm kraft och mycken tid åt att försvara sin heder, istället för att göra det han får betalt för. Kontroll över kunskap är omöjligt att få. Samtidigt bygger hela samhället på att vi ger sken av att vi har kontroll, vilket den kommission som nu tillsätts av Betarice Ask ska borga för.

Kunskap handlar i grund och botten om tillit. Därför är det problematiskt när kvaliteten i vetandet ska garanteras av och genom olika typer av legitimationer, examina eller betyg. Där går någon i god för någon annan och garanterar något som aldrig kan garanteras fullt ut. Som lärare kan jag aldrig veta till 100 procent att det jag betyg jag ger svarar mot exakt de kunskaper som studenten har och även om det gick kan jag aldrig någonsin garantera att kunskaperna är beständiga över tid. Därför kokar allt ner till tillit och samverkan. Och där finns också problemet i dagens skola. Sveriges högre utbildning är en del av den helhet som samhället utgör och när klyftorna i samhället ökar minskar tilliten. När makten och samhällets elit fjärmar sig från resten och när skillnaden mellan fattig och rik ökar som den gör då är snart det enda vi har kvar, legitimationerna, examensbevisen och betygen. Makten har då segrat och behovet av kunskap minskar dramatiskt.

Ovanstående resonemang är mitt sätt att använda insikterna jag får av att arbeta med tankarna som Deleuze och Guattari har lämnat efter sig. Det är mitt sätt att förklara vad jag lärt av dem och visa mina kunskaper och hur de kommer till användning i arbetet med att förstå det samhälle vi lever i och gemensamt skapar. Vi närmar oss här slutet av del tre, av den platå i Mille Plateaux som i den engelska utgåvan har titeln: November 20, 1923: Postulates of Linguistics. Det sista stycket av del tre inleds med följande rader, som inspirerade mig att skriva som jag gjorde inledningsvis.

Some believe that these variations do not express the usual labor of creation in language and remain marginal, confined to poets, children, and lunatics. That is because they wish to define the abstract machine by constants that can be modified only secondarily, by a cumulative effect or syntagmatic mutation.

Resonemanget handlar om striden om hur språk ska förstås, som delar den lingvistiska gemenskapen i (kanske fler än?) två läger. Å ena sidan dem som anser att språklig förändring dikteras av lagar och som hävdar att det går att skilja ett språk från ett annat. Å andra sidan dem som ser språket som en aspekt av en mycket större helhet där variation och förändring styrs av slump. Striden handlar inte så mycket om språket, som om makten över kunskapen om språket. Deleuze och Guattari undersöker förutsättningarna för maktkampen och på köpet förmedlas djup insikt kring den kultur som hänger ihop med språket och som förändras på samma sätt, enligt filosoferna. Språk och kultur bör, menar de, förstås på följande sätt.

But the abstract machine of language is not universal, or even general, but singular; it is not actual, but virtual-real; it has, not invariable or obligatory rules, but optional rules that ceaselessly vary with the variation itself, as in a game in which each move changes the rules.

Förändring är livets, kulturens och språkets konstant. Och det borde därför vara även kunskapens. Ändå bygger vi system för att stänga in, försvara och bevara kunskap. Därför får vi en kultur och ett samhälle där det debatteras mer och kunskap, än samtalas och reflekteras över vetande och vad kunskap är och hur den kan användas på bästa sätt. Vad är viktigast för oss människor egentligen, att veta säkert, eller att använda kunskapen till att bygga en bättre värld? För den som har makt och som fått en hög position inom en ansedd gemenskap är svaret givet, för hen har allt att förlora på att den sanning man försvarar utmanas. Men för alla oss andra är det inte självklart att våra liv blir bättre för att vi litar på självutnämnda auktoriteter.

Deleuze och Guattari ser helheter och riktar fokus mot sammanhållande av dessa. Vad krävs för att hålla ihop ett språk eller en kultur, ett samhälle? Och vilka är delarna som bygger upp helheten? Dessa frågor ställer Deleuze och Guattari ständigt, till alla möjliga olika fenomen. De vill förstå förändring, inte försvara kunskaper. De skapar verktyg för analys, istället för slå fast sanningar. De följer med istället för kontrollerar och låser fast. Deleuze och Guatari är nomader och ägnar sig åt minor science.

That is why abstract machines and assemblages of enunciation are complementary, and present in each other. The abstract machine is like the diagram of an assemblage. It draws lines of continuous variation, while the concrete assemblage treats variables and organized their highly diverse relations as a function of those lines. The assemblage negotiates variables at this or that level of variation, according to this or that degree of deterritorialization, and determines which variables will enter into constant relations or obey obligatory rules and which will serve instead as a fluid matter for variation.

Helheter stadda i förändring är vad vi har att göra med. Kunskap är också ett slags helhet, ett assemblage. Kunskap kräver subjekt och objekt, makt och reglering, annars känner vi inte igen vetande som just kunskap. Allt vi kan bygger på vetande, men allt kunnande betraktas inte som kunskap. Som med språket, alla ljud anses inte vara språkliga. Människan är ett slags sorteringsmekanism, ett slags filter. En del i den helhet som allt och alla går in i och ut ur beroende på var man är och vad man gör och vill. Förändring, förändring, förändring. Lite tjatigt kanske, men nödvändigt att påminna sig om, ifall man vill förstå maktordningarna som utgör förutsättningarna för förändringens riktning. Där finns möjligheter till förändring, på marginalen. Om tillräckligt många förstår principerna.

We should not conclude from this that the assemblage brings only a certain resistance or inertia to bear against the abstract machine; for even "constants" are essential to the determination of the virtualities through which the variation passes, they are themselves optionally chosen. There is indeed braking and resistance at a certain level, but at another level of the assemblage there is nothing but a come-and-go between different types of variables, and corridors of passage traveled in both directions: the variables effectuate the machine in unison, in the sum of their relations.

Lägger man ihop delarna som bygger helheten blir summan större än delarna tagna tillsammans. Därför är språk och kultur komplexa problem som måste analyseras med bibehållen komplexitet. Detta ser jag som den största och viktigaste pedagogiska utmaningen för en minor science. Det är en bärande insikt som går går på tvärs mot dels det sunda förnuftet, dels rådande vetenskapliga maktordningar. Ändå är det sant. Alla vet att det är sant. För kunskap och insikt om detta utsätts vi för dagligen och stundligen. Problemet är att dessa kunskaper och insikter inte erkänns som vetenskapliga. Det betraktas inte ens som vetande, bara som ett slags brus i tillvaron, utan mening. Och den allmänna uppfattningen spelar de framgångsrika utövarna av vetenskap i händerna, för den garanterar deras fortsatta makt och inflytande i kulturen. Frågan vi måste stätta oss är emellertid hur bra det är för helheten? Man kanske kan tycka att Thomas Quick har sig själv att skylla, men betänk då att det fallet handlar om allas vår rättssäkerhet. Lagen ska vara lika för alla. 

There is therefore no basis for a distinction between a constant and collective language, and variable and individual speech acts. The abstract machine is always singular, designated by the proper mane of a group or individual, while the assemblage of enunciation is always collective, in the individual as in the group. The Lenin abstract machine, and the Bolshevik collective assemblage .. . The same goes for literature, for music. There is no primacy of the individual; there is instead an indissolubility of a singular Abstract and a collective Concrete. The abstract machine does not exist independently of the assemblage, any more than the assemblage functions independently of the machine.

Allt och alla hänger ihop, utgör delar och aspekter av livet här på jorden. Gränser existerar bara i huvudet på människor. Sant/falskt, rätt/fel, bra/dåligt, vilken skolpolitik som ska föras eller var en landsgräns ska dras, det är frågor som bara har mening och betydelse för människor. Och svaren på frågorna skapas av oss alla tillsammans, kulturellt. Språk är kultur och kultur är språk och du och jag liksom resten av världen är delar av samma helhet. Varför strida om sådant som ändå aldrig går att avgöra en gång för alla? Varför inte samverka?