Språkfilosofiska reflektioner 28

Kategoriseringar, gränser, formler och förenklingar. Det är den mänskliga hjärnans uppfinningar, ett resultat av evolutionen. Läser med stort intresse det jag kan och kommer över av den nya forskningen om hjärnan. Söker ständigt förståelse och kunskap, där kunskap och förståelse står att finna. Hittar en artikel på nätet, som handlar om detta, om kategorisering som hjärnans sätt att spara på sin kapacitet. Världen vi lever i är allt för komplex för att kunna tas in i sin helhet, även av (som man brukar säga) universums mest komplexa struktur, den mänskliga hjärnan. Läser att de flesta människor kategoriserar världen, förenklar sin bild av omgivningen, på liknande sätt. Det leder vidare till tankarna om neurodiversitet, till tankar på mitt livs historia och upplevelser från barndomen och framåt. Minnen av utanförskap och känslor av annorlundahet. Min hjärna är inte organiserad som andras, det har jag tvingats inse den hårda vägen.

Det tog tid för mig att inse detta och under processen tvingades jag ut ur den sociala gemenskapen. Skolan präglades till dels av mobbing och sedan har det fortsatt. Min smala lycka är att jag trots allt alltid haft vänner som sett mig, som uppskattat mig och som stöttat och trott på mig. Tacksam för det, oerhört tacksam. För de har fått och får mig fortfarande att, orka kämpa på i motvinden. För det är så det känns när man presenterar något som står fullkomligt klart för en, men som går på tvärs gentemot omgivningens kognitiva karta. Där och då blir det uppenbart för alla all man är annorlunda, att man ser andra saker i det invanda än gemene man. Adhd-hjärnan är organiserad på, i förhållande till majoriteten, avvikande sätt. Och kan man inte finna tro på sig själv är man dömd till utanförskap. Jag har det, har sent om sider upptäckt att jag tror på mig själv och mina iakttagelsers och tankars värde. Därför orkar jag skriva och tala offentligt. Men det tog tid att finna mod och våga, för gruppens tryck är hårt. Den som anmäler avvikande åsikt eller beskriver en upplevelse som få delar tvingas in i rampljuset där hen granskas. Och där gäller det att man står upp för det man tror på. Idag vågar jag, men det har inte alltid varit så.

Länge accepterade jag att förlöjligas och tog emot skratten som en del av vardagen. Jag var tacksam för att jag fick vara med, för att jag slapp vara ensam. Jag ägnade mig åt studier i ensamhet. Läste och tänkte på egen hand, allt jag kom över. Jag följde kunskapen och byggde upp en bas att stå på. Bidade min tid och byggde upp ett självförtroende. Sedan bestämde jag mig för att tala och tänka offentligt. Jag slutade acceptera att vara skrattad åt. Stod på mig. Och växte som människa. Idag vågar jag och har inga problem med berättigad kritik, för den leder mig framåt. Dem som fortfarande, i seminarierum och på annat håll, visar med hela sitt kroppsspråk att de tänker, nu är galningen igång igen. Dem kan jag titta på och känna medlidande med. För de ser inte det jag ser. De må vara en trygg del av allmänheten, gemenskapen. Jag ser emellertid världen på sätt som kompletterar och berikar den allmänna bilden. Min bild är lika lite som övrigas den rätta, men tillsammans kompletterar de varandra. Att vara annorlunda är bara i de okunnigas att vara fel.

Det blev en lång introduktion till denna post i serien av språkfilosofiska reflektioner, men berättelsen handlar om ämnet för dagen. Inser allt mer att Deleuze och Guattari ser världen på samma sätt som jag, på i förhållande till majoriteten, annorlunda sätt. Deras bild är inte den rätta, lika lite som någon annans. Men den är inte fel och den kompletterar den allmänna uppfattningen. Att kämpa för sin bild, sin tolkning. Utgångspunkten att det bara finns en sanning, den är liksom kategoriseringarna, gränserna, formlerna och alla andra förenklingar, ett arv av evolutionen. Det är ett resultat, en konsekvens av den mänskliga hjärnans sätt att organisera sina intryck av världen. Förstår man det kan man börja läsa och lyssna till filosoferna på andra sätt än som intellektuella kämpar som strider för sitt sätt att se, i kap mot andra. Deleuze och Guattri är inga kämpar, strider inte för något annat än att bli lyssnade på och tagna på allvar. Liksom jag vill de dela med sig av sina intryck, sin förståelse. De presenterar ett komplement till den rådande bilden av världen, eller som här, av språk, kultur och kunskap.

This is what we are getting at: a generalized chromaticism. Placing elements of any nature in continuous variation is an operation that will perhaps give rise to new distinctions, but takes none as final and has none in advance.

Ingen gräns eller kategorisering är final, definitiv eller den enda möjliga. Alla förenklingar är kontingenta, det vill säga möjliga men inte nödvändiga. Det är vad Deleuze och Guattari säger. Chomsky och andra säger att de har rätt och att det bara finns ett sätt att se på saken, en rätt tolkning, en sanning. Därför debatterar de, strider de för sin syn. Deleuze och Guattari samtalar, lyssnar, lär och ger oss sin bild. Inte som ett alternativ, utan som ett komplement. Inget är för evigt. Allt är skapat och upprätthållet kollektivt. Allt förändras, världen, kulturen, språket och kunskapen, blir till och förändras. Variationer är vad världen består av.

On the contrary, this operation in principle bears on the voice, speech, language, and music simultaneously. There is no reason to make prior, principled distinctions.

Bara för att människans hjärna organiserar och kategoriserar som den gör betyder inte att världen är organiserad på det sättet. Bara för att de flesta ser på och tänker om, världen, kultur, språk och kunskap, på liknande sätt, betyder inte att det är det enda sättet som finns att se och förstå. Majoriteten har inte rätt för den är en majoritet. Sanningen om världen, kultur, kunskap och språk är inte en fråga som avgörs demokratiskt. Och det som är vanligast är inte normalt, bara vanligast.

Linguistics in general is still in a kind of major mode, still has a sort of diatonic scale and a strange taste for dominants, constants, and universals.

Vetenskapen är ett framgångsrikt företag. Deleuze och Guattari kritiserar inte det som sägs, men visar på alternativ. Visar att och hur tänkande är en kollektiv verksamhet. Filosoferna visar på alternativa sätt att se på, i detta fall. språk. De ger oss sin bild av samma sak som etablerade lingvister ser. Den bilden är inte ett alternativ, utan ett komplement. Det är i alla fall så jag väljer att se på saken. Och jag känner igen mig i deras bild. Det är också min bild.

All languages, in the meantime, are in immanent continuous variation: neither synchrony nor diachrony, but asynchrony, chromaticism as a variable and continuous state of language. For a chromatic linguistics according pragmatism its intensities and values.

Jag gillar den bilden. Den bär på hopp och är mer inkluderande och inte dömande. Känner mig befriad och respekterad i sällskap med Deleuze och Guattari. Känns som jag äntligen hittat hem, hos dem. Tillsammans med dem. Mina samtal med dem är en ständig källa till inspiration och, upptäckarglädje. Jag är och har inte fel, inser jag. Jag är bara annorlunda och ser på världen på alternativa sätt. Kräver inte att bli lyssnad på, men anser mig ha samma rätt som alla andra att bli tagen på allvar.