Reflektioner kring Göteborgspriset för hållbar utveckling

Här i veckan besöktes Högskolan Väst av en av pristagarna till Göteborgspriset för hållbar utveckling 2013, Pavan Sukhdev. Jag hade den äran att få delta först på ett lite mer informellt seminarium med pristagaren och sedan på en samtalsworkshop där han inledde med ett mycket inspirerande anförande som det vore synd att inte dela med sig av här. 

Sukhdev får priset för sitt arbete med att utveckla metoder för att sätta pris på det värde som naturen representerar. Han har arbetat i två större internationella projekt, det ena talade han inte så mycket om, men det är ett FN-uppdrag: The Green Economy Initiative. Det andra presenterades dock ingående: The Economics of Ecosystems and Biodiversity, TEEB. Hans arbete handlar om att utveckla ekosystemtjänster, som enkelt kan beskrivas på följande sätt.

Ekosystemtjänster är ett begrepp som blev mer allmänt i början av 2000-talet.

– Det är i princip allt som vi människor får av naturen och som ger oss välbefinnande. Vi vet till exempel att vi mår bra av tystnad, men vi vet inte värdet av tystnaden, förklarar Marcus Drotz, t.f. chef för Vänermuseet och koordinator för nätverket LTSER Vänerlandskap. LTSER står för Long Term Socio Ecological Research och har utvecklats ur Vänersamarbetet.

– I nätverket finns en kunskapsbredd med högskolornas olika discipliner, som ekonomi och turism, hälsa och välbefinnande, miljö och biologisk mångfald. Det blir häftigt när vi kan föra samman all denna kunskap och se de komplexa bilder som hållbar utveckling handlar om, säger Marcus Drotz.

LTSER är en forskargrupp som träffas regelbundet för att tala om olika (hållbarhets)aspekter av Vänern. Jag är med i denna och kommer under nästa år att trappa upp mitt engagemang. För detta med hållbarhet framstår allt mer som den väg jag ska rikta in min forskning mot. Hållbarhet är en tillräckligt komplext och svårgreppbar fråga för att fånga mitt intresse. Hållbarhet som begrepp är lika mångfacetterat som kulturbegreppet och där känner jag allt mer att mina intressen, kunskaper och kompetenser kommer till sin rätt. Hållbarhet kan jag idag, i efterhand se som ett slags röd tråd genom hela min forskargärning. Förutsättningar för hållbarhetsarbete är vad jag undersökt och sysslat med sedan jag var student, fast det är först nu som jag inser det på allvar.

Pavan Sukhdev var inte bara intressant i största allmänhet. För mig var det särskilt intressant, för han visade på en väg in i ämnet Företagsekonomin där jag funnit mig tillrätta på senare år. Ekosystemtjänster uppvisar stora likheter med den kulturella ekonomin som jag nosat på tidigare. Priser går att räkna på, men värde är svårare att exakt formulera. Fast det är precis det vi måste lära oss göra ifall vi vill skapa en hållbar värld, för som Sukhdev sa, idag privatiserar vi vinsterna och kollektiviserar förlusterna. Och ju större ekonomiska vinster som genereras av och allokeras hos några ytterst få, desto större kostnader kommer hela jordens befolkning tillsammans att få betala. Världsekonomin fungerar, med ett helhetsperspektiv på livet på jorden, som ett slags gigantisk Ebberöds bank. Det ekonomiska systemet vi lever med idag må vara framgångsrikt, men det är på inget sätt hållbart. För det bygger på tre avgörande misstag, enligt Sukhdev.

För det första menar han att vi låtsas att marknaden löser ALLA problem, vilket är en illusion, en fåfäng dröm och dessutom en lögn. Marknaden kan lösa mycket, men inte allt. New Public Management är därför inte bara djupt problematiskt, det är en reform som dessutom bygger på helt felaktiga grundpremisser. Allt går inte att värdera, all kunskap kan inte standardiseras och överföras till systemet enligt principer från Lean Production. Detta har debatterats i veckan, i DN. En rad forskare anger i debattartikeln följande argument, som nu dessutom finner stöd hos en internationellt erkänd ekonom. Tron på marknadens undergörande effekter är en omöjlig dröm.

Ett starkt skäl till att professioner – tänk till exempel på läkare, advokater, forskare eller lärare – traditionellt har en stor grad av självstyre är att resultatet av deras arbete inte enkelt kan utvärderas, vare sig av administrativa byråkratier eller av kunder. Professionellt arbete är resultatet av bedömningar som vilar – bör vila – på kunskap och erfarenhet. Kvaliteten på sådant arbete kan inte enkelt mätas och utvärderas, vare sig av kontrollinstanser eller kunder. De som är bäst skickade till att utvärdera kvaliteten på deras arbete är de professionella själva.

Det är därför viktigt för samhället att professionerna verkligen har egna värderingar och en egen syn på vad som är ett väl utfört arbete. I stället för att se professionalism som något som gör det svårare att styra måste staten börja inse att det varken ger högre kvalitet eller effektivitet att ständigt överpröva professionella bedömningar. Mätningsivern ger konsekvent tolkningsföreträdet till andra än professionerna själva.

För det andra, menar Sukhdev, har det kommit att bli så att när marknaden håller på att lösa problem som marknaden är bra på att lösa, då hindras marknaden från att agera. Han nämnde bankkrisen som ett exempel, där man inte lät banker som inte fungerar gå under. Detta leder till växande problem och hotar att befästa det låsta läget som världsekonomin befinner sig i, vilket Andreas Cervenka på SvD ofta återkommer till. Om bankerna lydde under marknadens lagar skulle de agera försiktigare. Om det nu vore så att tron på marknaden verkligen var så stark och om ansvariga politiker verkligen trodde på sitt budskap skulle den situation vi nu befinner oss i aldrig ha uppstått.

Det tredje misstaget som Sukhdev pekade på är vi tror att BARA marknaden kan lösa problem, vilket motsägs av exemplet med bankerna där politikerna gick in och pekade med hela handen. Marknaden är ett kraftfullt verktyg, ett sätt att kanalisera handlingskraft och energi, ett sätt att få saker gjorda. Men det betyder inte att det inte finns andra sätt att agera, också. Den enda vägen är som bekant en återvändsgränd, vilket visar sig förr eller senare. Varken marknaden eller politik fungerar i kraft av sig själv. Förstår vi det kan vi börja arbeta på andra sätt. Då kan frågan om hållbarhet lyftas och sättas i verket på ett mer konstruktivt sätt.

Sukhdev talade om skillnaden mellan nätverk och gemenskap. Han menar att vi idag bygger ett samhälle som fungerar som ett nätverk, där det knyts kontakter men där det byggs alt färre relationer. I ett nätverk delar man med sig av olika saker. Men i en gemenskap tar man dessutom hand om vandra och bryr sig om alla som finns där, inte bara dem man har nytta av. Utvecklandet av ekosystemtjänster handlar om att bygga gemenskaper, inte om att skapa nätverk. Viktigt i en gemenskap är att man utvecklar en samsyn och delar värderingar och det kan bara växa underifrån, ur djupet av medborgarnas gemensamma ansträngningar och kollektiva interaktion. I en gemenskap ser man värdet av att knyta till sig och utveckla egenskaper och kompetenser som befruktar varandra, där finns ingen likriktning (som det gör i dagens styrelserum, i företagsvärlden och i politiken), där är mångfald i ordets vidaste mening avgörande för gruppen som helhet. Liksom i naturen. Och i en gemenskap ser man varandra som jämlika. Var det så jordens innevånare och makthavare såg på varandra skulle inte det pågående klimatmöten i Warszawa behöva riskera att kollapsa. 

Öppenhet och transparens är en annan sak som Suhdev pekade på. Om alla kort ligger på bordet och om alla ser på varandra som jämlika och om företagens fulla kostnader för sin produktion lyfts fram skulle konsumenterna kunna göra klokare val och om marknaden verkligen fick fungera som en marknad där alla kostnader redovisas och förs in i kalkylen skulle en bättre värld kunna byggas utan att allt måste förändras från grunden, det är i alla fall så jag förstå det han sa. Sukhdev gav mig verktyg att tänka med. Han talade om att mycket av forskning, särskilt ekonomisk forskning, handlar om att utveckla former för att kontrollera ekonomin. Varför inte söka vägar att anpassa den efter rådande förhållanden? Lite nomadologi vore inte fel. Deleuze och Guattari kan tillföra mycket till ett mer hållbart ekonomiskt tänkande, det ser jag som min uppgift att visa. Återkommer i frågan.

Mångfald är lika med hållbarhet, var en tanke som lanserades. Överallt, alltid. Eftersom framtiden är och förblir en öppen fråga krävs mångfald i ordets vidaste mening, för att öka möjligheten till att stå väl rustade när det vi idag, inte ens i vår vildaste fantasi kan tänka oss ska hända, händer. Då behöver vi en mångfald av möjligheter och ett brett spektrum av tankar, ting och möjliga lösningar att testa. Det räcker att fundera en stund kring det växande problemet med multiresistenta bakterier för att förstå betydelsen av mångfald. Och det är också ett exempel på hur fåfängt det är att söka kontrollera något som inte går att kontrollera. Bakterier är för oss människor en hopplös fiende. De fanns här före oss och de kommer att finnas här långt efter att människan försvunnit.

Under seminariet tog bilden av motståndaren allt mer form. Dagens ekonomiska system och syn på marknaden har ett ursprung i ekonomen Milton Friedman. Det är hans tanke om att välstånd sipprar ner i systemet som är utgångspunkten för den våg av nyliberalism och marknadstänkande som dominerar världens ekonomier idag och som lett till en hänsynslös behandling av naturen. Sanningen är att välstånd inte sipprar ner eller sprider sig, den sugs uppåt och ansamlar sig där den redan finns. Det är en falsk ekonom som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik, som Peps Persson sjöng på 1970-talet. Människan har kommit att förtrollas av marknadens löften och därför vill man inte se marknadstänkandet baksidor. Något håller dock på att hända, för det är uppenbart att dagens situation inte är hållbar. Det är inte marknadstänkandet det är fel på, det är hur vi ser på och använder marknadens kraft och kompetens som är problemet.

Problemet är kulturellt som jag ser det och kulturvetenskaplig kompetens kan användas för att lösa det. Därför både vågar och vill jag ge mig i kast med uppgiften. Och jag fick så oerhört mycket inspiration från Sukhdev och övriga på seminariet. Jag är hoppfull och tror på framtiden. Vägen fram är inte entydig och den är på inget sätt enkel, men det finns massor av möjligheter. Vi sitter på lösningen, den finns inom oss och bara vi kan göra skillnad. Inser vi det och agerar i vardagen kan en ny värld randas inom kort. En sak man kan göra är att synliggöra värdet av ekosystemtjänster och är man intresserad av det kan man läsa en helt färsk SOU-utredning, den finns här.

Vad väntar vi på?