Kreativitet är en idealiserad egenskap. Att vara kreativ eller att kunna säga att man är kreativ är eftertraktat. Ror man det projektet i hamn, om man erkänns som kreativ, är man hemma, liksom. För alla efterfrågar kreativitetens fördelar. En sak glömmer man dock. Kreativitet är per definition något som inte går att beordra fram eller måttbeställa. Den bara finns där, eller också inte. Och allt som är kreativt är inte användbart. På pappret och utifrån ser det därför ut som om kreativitet är en mänsklig egenskap som skänker den kreative evig lycka, rikedom och ära. I praktiken kan det lika gärna vara en förbannelse, för den som verkligen är kreativ. Det krävs en god portion tur för att nå framgång som kreatör.
Jag talar utifrån egen erfarenhet, för jag är kreativ och för mig har det varit mer ett problem än en välsignelse. Jag ser och förstår uppskattningen, idealiseringen av kreativa människor och kreativitet. Samtidigt inser jag dagligen och stundligen att kreativitet som inte faller i god jord, vilket gäller den mesta, lika gärna kan vändas mot den som för fram det kreativa förslaget. Kreativitet och galenskap ligger mycket nära varandra. Skillnaden mellan den kreative och galningen är att galningen tror att allt vad denne säger är klokt medan den som är kreativ känner spelreglerna och förstår att de flesta av idéerna är oanvändbara. Det krävs som sagt tur och timing samt en tillmötesgående och förändringsbenägen miljö för att kreativiteten ska komma samhället eller verksamheten till godo.
Gång på gång genom livet har jag ifrågasatts när jag tillåtit mig att förlösa och släppa fram kreativiteten som finns inom mig. För att jag befunnit mig i miljöer där det som faller utanför normen slås ner på, där bara det kända eller varianter av det som känns igen accepteras. Där blir kreativitet en belastning. Och eftersom kreativitet inte är något man väljer kan man aldrig känna sig säker. Kreativiteten kan således verka hämnande, för har man tillräckligt många gånger känt tvivlets repressiva verkan, rädslan för det okända, in på bara skinnet. Har man blivit utskrattad och hånad tillräckligt många gånger för att ens förslag fallit utanför ramen tystnar man. Säger man bara det man vet kommer att accepteras. Ger man systemet vad systemet vill ha. Anpassar man sig och lider i tysthet.
Hur många goda och användbara uppslag och idéer har kvävts i sin linda på grund av majoritetens rädsla för det annorlunda, av motvilja mot den som är kreativ på fel sätt eller i fel miljö? Det får vi aldrig veta, för det krävs som sagt en tillåtande och förstående miljö för att ta tillvara på kreativitet. Den som är kreativ måste få både tid och möjlighet att släppa lös sin förmåga och det krävs även att hen känner tillit. Annars är det bara galenskaper som kommer till uttryck. Och visst, även en blind höna träffar rätt ibland. Fast det är ju olyckligt om den som är galen upphöjs till geni och får fortsätta, för det stänger ju möjligheten för den kreatör som är klok och som förstår hur kreativitet fungerar.
Kreativitet är som frön, som fiskyngel. Och alla vet att det krävs massor av yngel, det vill säga potentiella fiskar, för att arten ska reproducera sig. Miljön slipar arvsmassan och bara de mest livskraftiga exemplaren överlever till vuxen ålder. Att behandla människor så är cyniskt. Socialdarwinismen var en återvändsgränd, en missuppfattning. Ändå är det precis så som kreativa människor kan behandlas idag, för att man har svårt att skilja på don och person. Idéerna är det som bör ses som fiskyngel eller frön, inte den som frambringar dem. Och det är i samspelet mellan förslagen som lämnar kreatören och den omgivande miljön, de som granskar och värderar förslagen, som kreativiteten får sitt värde. Ingen idé eller människa är ond eller god i kraft av sig själv, det är i samspelet mellan som värdet eller problemen uppstår.
Idag mer än kanske någonsin är mänskligheten i behov av ny-tänkande och kreativitet. Vårt nuvarande system är inte hållbart, så mer av samma är en viktig del av problemen vi brottas med. Ju mer vi gör av det vi redan gjort desto större och allvarligare blir problemen. Idealiseringen av jaget, individen och den enskilde är en viktig del av förklaringen till problemen, i kombination med rädslan för det annorlunda. Detta sammantaget gör att kreatörerna tvingas till tystnad och det gör att förslag som hade kunnat fungera aldrig kan testas. Rädslan för det okända och begäret efter att veta på förhand liksom önskan att förutsäga och kontrollera framtiden har försatt samtiden och oss alla i ett slag låsning som är förödande på väldigt många olika sätt. Det är inte hållbart. Och ju mer kvalitetsarbete och målsäkringsåtgärder som införs i samhället desto större blir problemen, för allt sådant leder till mer av samma.
Det krävs nytänkande och kreativitet för att komma upp med idéer som ännu inte sett dagens ljus. Men för att förstå värdet av idéerna när de väl ligger där på bordet krävs förståelse och nyfikenhet, tillit och öppenhet. Det krävs värme och uppmuntran samt en kollektiv förståelse för mångfaldens värde och lite mindre ljus på individen. Det vi tillsammans som bygger världen och kreativitet kräver samverkan och gemensamma ansträngningar. Det krävs en förståelse för och uppskattning för misslyckanden. Att misslyckas och att få misslyckas, utan att det ses som ett misslyckande, är en förutsättning för att kloka kreatörer ska våga öppna sig och börja släppa ut sina tankar.
Jag är som sagt kreativ. Det betyder att jag inte kan stänga av hjärnan, som hela tiden svämmar över av idéer. Jag vet att uppemot 90 procent av idéerna är värdelösa, men jag vet också att runt 10 procent av dem är lysande. Problemet är att jag aldrig på förhand kan veta vad som är vad. Först när tankarna lämnar min hjärna och landar i en kritisk men öppen och tillåtande miljö, tillsammans med kloka och granskande, mer strukturerade människor, får kreativiteten ett värde. Om jag ska utföra hela arbetet själv tar det tid, men det går. Det så jag har fått jobba under den största delen av mitt liv. Men det skulle kunna vara annorlunda och jag skulle kunna bidra med mer, om jag bara möttes med lite större förståelse. Jag är inte galen, vilket har bevisats. Jag tänker bara i andra banor och ser möjligheter där andra inte gör det. Jag kan inte stänga av förmågan att testa, tänka och testa igen.
Jag äger inte mina idéer, det gör gruppen där jag ingår och är en del. Så ser jag på kunskap, som en kollektiv verksamhet. Därför ser jag också värdet av integration och samverkan. Utan tillit sprider sig rädslan och rädslan är också en miljö, men det är en miljö där mörkrets krafter gror. Sverigedemokraterna är motsatsen till kreativitet, själva antitesen till kreativitet. SD är alltså en indikation på att vi slagit in på helt fel väg. Enda sättet att mota dessa krafter tillbaka och bygga ett hållbart samhälle är att öppna upp, visa tillit och lyssna mer. Tränga bort rädslan för det okända och samverka mer. Integration är en förutsättning för kreativitet, den goda kreativiteten.
Lita på mig, lyssna på vad jag säger, men gör det kritiskt och bemöt mina argument och tankar. Tillsammans hittar vi lösningar som är bra för oss alla. Tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar