Det första tillfället på utbildningen till Innovation Champion överträffade alla förväntningar och blev till en av de mest inspirerande dagarna i (högskole)livet. John Holmberg fick mig att tro på framtiden igen, på allvar. Det finns hopp. Bara det att vårt sätt att leva nu är fullkomligt ohållbart och kortsiktigt talar för det faktum att det kommer att växa fram behov av lösningar och ju allvarligare situationen blir, desto större vinster för den som gör något som verkligen är hållbart. Och när den dagen kommer står alla andra där och undrar vad som hände. Det måste inte vara en bred rörelse, det kan räcka med att några få går före. Om de lyckas tvingas även de största och mest inflytelserika aktörerna idag att följa. Det har hänt förut. Tänk Facit, eller Svensk Varvsindustri. Rätt som det är förändras världen och människors konsumtionsmönster. Då tvingas företagen följa efter. Finns ingen kraft i världen som kan tvinga mänskligheten till något som den stora massan inte kan acceptera. Där finns hoppet. Det handlar om oss, om dig och om mig och om vad vi gör. Inte om vad våra politiker gör i Warszawa, där de försöker rädda sina egna skinn mer än jorden och klimatet. Eller om företagen som är totalt utelämnade till sina kunder. Hållbarhetsfrågan ligger helt och hållet i vår hand.
Lätt att glömma det. Samtidigt är det som i grund och botten är enkelt, svårt att genomföra i praktiken. För alla har sin bild av vad som är viktigt och bäst att göra, för mig. Och det faktum att det som anses bra och önskvärt på kort och på lång sikt skiljer sig åt, gör inte saken lättare. Hållbarhet är svårt, men det som krävs är enkelt. Det är i genomförandet svårigheterna uppstår, inte i problembeskrivningen eller i utformandet av åtgärder. Det visade John Holmberg och det var inspirerande. Alla vet. Nu handlar det "bara" om att sprida insikten och om att börja agera, i vardagen. Med små insatser kan väldigt mycket bli bättre. Den känslan håller i sig även efter det andra tillfället i utbildningen, efter att ha lyssnat på Mats Alfredsson som höll i det andra tillfället och nästa vecka ska hålla i det tredje tillfället. Därefter avslutas kursen med ett tvådagars internat i januari.
Dagen inleddes med ett boktips. Alfredsson visade boken Peak Everything, av Richard Heinberg. Allt fler substanser, mineraler och grundämnen håller på att ta slut. Inte bara oljan. Och ju mer vi agerar som duktiga, tillväxtdrivande konsumenter, ju bättre vi blir på att ta hand om våra länders ekonomier, desto snabbare tar tar ämnena slut. Och eftersom jorden är en ändlig resurs är det absoluta gränser vi utmanar. Ekonomer som talar sig varma för den dominerande ekonomiska modellen kan försöka övertyga oss hur mycket de vill, det förändrar inte faktum, att en iPhone kräver jordartsmineraler som enligt många trovärdiga bedömare (men inte alla) håller på att ta slut. Det finns dem som menar att peak oil är ett missförstånd, dem som försöker få allmänheten att tvivla. Kanske ligger det något i det, men det förändrar inte faktum, att olja som plockas upp ur jordskorpan påverkar klimatet. Och ju mer olja det finns, desto större påverkan. Att på det sättet försöka så split eller rikta fokus från problemets kärna är en klassisk lobbystrategi. Vi är beroende av klimatet och vårt sätt att leva håller på att föröda vår jord, det kan emellertid ingen ändra på.
Mycket av det arbete för hållbarhet som utförs idag handlar i själva verket om suboptimering, om den insikten handlade mycket av dagens övningar. Mycket av det vi gör för att rädda miljön har visat sig handla om suboptimering, det vill säga sådant som ser ut som en miljövinst, men som i själva verket förvärrar problemen. Ännu ett exempel på människans önskan att ha kvar kakan, samtidigt som man äter den. Ett uttryck för bekvämlighet, för man vill ha ändringen men man orkar inte göra vad som verkligen krävs. Att bränna sopor är ett exempel, som visserligen är bättre än att deponera soporna, men det är fortfarande bara ytterst marginellt bättre. Det bästa man kan göra, det som verkligen vore en optimering, är att sluta producera sopor. Men vi gör istället tvärt om idag, nu när sophanteringen inte längre anses vara något problem, vi producerar mer sopor och den lilla marginella förbättringen som brännandet innebär raderas effektivt ut och problemet förvärras istället. Här fick vi ytterligare ett lästips, Nicolas Sterns rapport om de VERKLIGA kostnaderna för vårt sätt att leva.
Riskerna med miljön är kraftigt underskattade, det är känslan man får när man sätter sig in i frågan på allvar. Hotet mot klimatet är väldigt mångfacetterat och handlar lika mycket om andra saker än koldioxidnivåer. Det handlar om den biologiska mångfalden som minskar dramatiskt av det sätt vi driver jordbruk på och utnyttjar jorden. Skövling av regnskogen och korallreven som håller på att förödas. Det handlar om en sådan till synes liten och obetydlig sak som bina som håller på att försvinna, över hela jorden. Utan bin blir det svårt att pollinera och då riskerar den biologiska mångfalden att minska ytterligare. Hotet handlar också om kemikaliexplosionen om vars hotfullhet och risker vi ännu vet väldigt lite, men att vi påverkas av alla de molekyler som skapas i laboratorier överallt på jorden och vars användning har ökat DRAMATISKT sedan 1950-talet då det i princip inte fanns något av detta i samhället, om det råder det ingen tvekan. Kan varmt rekommendera Stefan Jarls film Underkastelsen, som handlar om detta.
Det är allvar och det är nu vi kan göra något. Jorden kommer att finnas kvar, men det är inte säkert att människorna kommer att kunna leva här. Nästa rekommendation är Lester Brown, som visat på allvaret, men också på vägar fram. Tanken om att ingenting försvinner och att allt sprids trummades in i oss som deltog i utbildningen. Ingen kommer undan, fattig som rik. Jorden är den plats där vi kan leva, den enda plats i Universum där människor kan vara människor. Ett liv i ett rymdskepp på en oändlig resa i den tomma rymden är inget liv, inget alternativ. Vi talade om ekonomi och om pensionsfondernas anonyma ägande, om hur deras ägarprioriteringar ofta, paradoxalt nog, är miljövidriga. Om kapital som aldrig sover, som ständigt söker vinster och som inte tar några som helst andra hänsyn än förmering av kapital. Men vad ska vi med pengar till om livet och jorden går under? Snacka om suboptimering!
Ekonomin är definitivt en allvarlig miljöbov, men just för att det är ett så pass kraftfullt verktyg kan ekonomin också vara en viktig del av lösningen. Om, säger om, vi kan hitta nya hållbara affärsmodeller och sätt att räkna på. Här vill jag påminna om de ekosystemtjänster som lag skrev om igår. Här fick vi ett tips om ekonomen Manfred Max-Neef, som också skrivit om detta, om hur hur det går att tillgodose grundläggande mänskliga behov utan att föröda naturen.
Vad gör vi, alla vi som kan göra något? Avslutar med att kasta ut den tanken, och gör det med hänvisning till Folke Rydéns dokumentärfilm, En förgiftad kompromiss. Ingen kan göra allt, brukar man säga, men alla kan göra något!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar