Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting, speciellt inte i skolan

Läser med stort intresse idéhistorikern Inga Sanners inlägg på SvDs kultursida idag. Det handlar om skolan och den frihet som sägs råda där och om en liberal politik som slagit knut på sig själv. En skola som lovar runt och håller tunt och där bara de privilegierade kan räkna hem vinsterna och lyckas. Läser om en skola som befäster hierarkier och hindrar utveckling. För vem finns skolan egentligen och vad är dess uppdrag?

Vi lever idag i ett samhälle som berömmer sig om att vara individualiserat, i bemärkelsen att människor förmodas ha större frihet än tidigare att välja livsbana. Samtidigt kommer alltfler rapporter om att familjebakgrunden spelar en allt större roll för hur livet faktiskt kommer att gestalta sig. Det gäller inte bara utbildning utan även sådant som boende, hälsa och livslängd.

Den sociala rörligheten har också minskat. Man får konstatera att det i vårt samhälle gäller att välja rätt föräldrar för att få ett så bra liv som möjligt.

På skolans område talas ofta om frihet. Det handlar ofta i praktiken om en frihet för föräldrar och den kan i flera fall innebära en beskuren frihet för många barn. Det finns här en motsättning mellan föräldrars möjlighet till inflytande och barns möjlighet att förverkliga det de vill med sina liv.

När väljandet blir ett tvång försvinner friheten i och med valet och då kommer de som har tid och resurser att gynnas framför dem som inte har. Där och då blir friheten ett säljargument, för politiker och företag. Frihet blir en ekonomisk resurs. Friheten riktar sig till alla, utom till dem man säger sig värna, barnen, den uppväxande generationen. Konsekvensen av det "fria" valet blir att barnen tvingas ta ansvar för något de inte kan ta ansvar för, sin framtid och sin utbildning. Ingen vet vad de kommer att bli och det man drömmer om när man är liten är ytterst sällan det man kommer att syssla med när man är stor. Det är viktigt för barn att drömma, men inte självklart bra att få sina drömmar realiserade.

Sanner talar i artikeln om föräldrarnas makt över skolan, men jag tänker att det kanske snarare handlar om barnens indirekta makt över skolan, genom föräldrarna det handlar om. Det är författaren David Eberhard som får mig att tänka i dessa banor. Han menar att barnens makt över föräldrar och samhälle håller på att bli ett allvarligt samhällsproblem. Han menar att det är viktigt både för barnen och samhället att föräldrarna tar makten över, sätter gränser för och faktiskt uppfostrar barnen. Kanske är det ängsliga föräldrar som till varje pris vill skydda sina barn från en osäker världs faror som utgör problemet. Kanske är det i själva verket barnen som har makten över skolan. Det skulle förklara en hel del, inte minst av problemen inom högre utbildning, där en liten grupp lärare har att stå emot kraven från en mycket stor grupp studenter. Studenter som är vana att bli servade och få som de vill, som fått manegen krattad framför sig genom hela livet och som aldrig fått lära sig att ta ansvar. Kanske är det så. En hel del talar för det.

När Jan Björklund talar om det som brukar kallas för det fria skolvalet talar han visserligen om föräldrar och barns möjlighet att välja skola, men ytterst är det förstås föräldrarna som väljer. Ofta sker det genom en medveten eller omedveten påverkan på barnen. Det handlar om förväntningar som läggs på barnen och som formas av föräldrarnas erfarenheter och kunskaper.

Det finns inga fria val, det handlar om konsekvenser av och i sammanhang. Om samspel mellan olika aktörer. Barn och föräldrar, hem och skola, makthavare och medborgare. Samhället är en helhet bestående av alla oss som lever och verkar här. Det är vi som bygger vår värld och skolan är inget undantag. Dagens samhälle är starkt segregerat, vilket gör att friheten att välja snarare cementerar och förstärker rådande förhållanden än bryter upp dem. För den som har bevakar det och den som inte har får då svårare att förändra sin situation. Frihet låter lockande, men är bara bra för den som redan har möjligheter och resurser.

Det är naturligt att det är föräldrar som själva har en relativt hög utbildning som är mest aktiva i de här valen. På senare tid har konsekvenserna av valfriheten i form av ökad sortering av barn i olika skolor blivit tydliga. Forskning har visat att sorteringen inte enbart kan förklaras med bostadssegregationen, eftersom föräldrar i flera fall väljer bort närliggande skolor där det går barn som anses vara socialt belastade. Vi har sett exempel på att friskolor väljer ut vilka barn de vill ha, men mer sällan uppmärksammas hur många föräldrar som inte ens skulle ha en tanke på att göra ett aktivt val och söka till skolor med hög status och goda studieresultat.

Ett argument som Björklund ofta för fram i försvaret för det fria skolvalet är att det gynnar elever som annars inte skulle komma in på prestigeladdade skolor. Det är vanligt att han då talar om att ge möjligheter till begåvade och studiemotiverade barn. Forskning visar att det är synnerligen svårt att avgöra om ett barn är ”begåvat” eller inte, eftersom det hänger så intimt samman med den miljö det vuxit upp i.

Illusionen om att kunskap är objektiv och mätbar och att individer är statiskt oföränderliga, att det alltid är upp till enskilda att förändra och förverkliga sig själva, förleder oss att tro att det skulle gå att hitta begåvningar. Det är samma tankefel som krossar många unga fotbollsälskande barns drömmar och tvingar dem att sluta spela fotboll, för att talangerna sorteras ut allt för tidigt. Systemet ser ut att vara vetenskapligt underbyggt, logiskt och bra på alla sätt. Fast man glömmer att verkligheten är långt mer komplex än modellerna man skapar och säljer sin politik med hjälp av. Det blir inte bra och mer av samma löser inte problemen. I dagens skola och samhälle är det i själva verket ofta lösningarna som är problemen.

Ännu svårare är det när det gäller att avgöra vem som är ”studiemotiverad”. Historien visar hur farligt det är med den typen av kategoriseringar av människor, inte minst barn. Vad som gör ett barn ”studiemotiverat” är till stora delar en intrikat väv av hjälp, tilltro och uppmuntran hemifrån och skolans uppgift bör naturligtvis vara att ge den typen av stöd till alla barn, oavsett hemmiljö.

Att barn sorteras i olika skolor förstärker naturligtvis skillnaderna i hemförhållanden. Här hjälper inte alla pengar i världen till så kallat utsatta skolor, eftersom det är själva uppdelningen som på ett så kraftfullt sätt bidrar till att forma barnens självbild.

Just så, det är uppdelningen som är problemet. Det är segregeringen som skapar det som sedan ska lösas med hjälp av det fria skolvalet. Skolan kan inte lösa några problem, skolan ska undervisa och universiteten ska utbilda, barn och ungdomar som kan växa upp till kloka samhällsmedborgare som har kunskap och förmåga att bygga ett bättre samhälle, för alla. Problemen i skolan framstår allt mer som ett systemfel. Det fria skolvalet är varken fritt eller ett val, det är en självorganiserande sorteringsmekanism som befäster olikheter som vidgar klyftor.

Föräldramakten visar sig också på andra sätt. Flera rapporter visar hur föräldrar sätter press på rektorer och lärare, exempelvis i samband med betygsättning, och det är lätt att föreställa sig vilka barn som gynnas av detta.

När det gäller själva skolarbetet är föräldrarnas inflytande särskilt tydligt med sådan pedagogik som betonar barnets självständiga arbete utanför skolan. Om man vill kompensera för föräldrarnas inflytande bör så mycket som möjligt av skolarbetet göras i skolan och inte i hemmen. Det handlar inte enbart om möjligheten att betala för läxhjälp, utan om det kulturella och intellektuella kapital som vissa barn har och andra saknar. Det är ju genom hjälpen från hemmet – och brist på sådan hjälp – som feodalt präglade strukturer vidmakthålls.

Detta är en utveckling som idag får allt mer genomslag inom högre utbildning. När barnen som vant sig vid att få sin vilja igenom och som aldrig fått någon kritik för något, som aldrig har fått ta ansvar fullt ut för sin handlingar, kommer upp till utbildningssystemets sista utpost, utan att riktigt förstå skillnaden mellan att vara elev och student, då blir det problem. När de nu ska stå på egna ben kommer kraven som en chock och när de tvingas konfronteras med sina brister är det smärtsamt. Då är det lätt att reagera genom att skylla på lärarna och forskarna som här står handfallna. Som lärare på högskolan tvingas man säga sanningen, för vem ska annars göra det? Och när man talar om för någon som anser sig vara oklanderlig och som aldrig fått höra något negativt om sina prestationer, att du kan inte skriva, du har inte gjort vad som krävs, du är inte godkänd, då raserar man en ung människas hela värld. Snacka om svek från vuxenvärlden. Snacka om att inte bry sig om sina barn. Det handlar om egoism, inte om omsorg om barnen. Där finns en viktig förklaring till problemen i samhället och skolan.

Ska man värna om barns möjligheter att forma sina liv måste man diskutera hur föräldramakten kan begränsas. Från en liberal utgångspunkt bör man se till att skolan blir en plats så skild från föräldrarna och hemmet som möjligt – ja, en oas, där skillnaderna i hemförhållandena tonas ned så mycket som det går.

Självklart kan man aldrig komma ifrån att det finns skillnader i barns förutsättningar och självklart ska man inte missunna de barn som har ett rikt kapital hemifrån att profitera på det. För en liberal borde det dock vara självklart att fokusera på hur man kan ge stöd åt barn som inte har sådana tillgångar. Det handlar inte om pengar utan om att våga se att barns frihet i vissa fall förutsätter en minskad frihet för föräldrar.

Ibland är det ofrihet som leder till reell frihet, ibland är det frihet. Det går aldrig att avgöra på förhand. Lite mer flexibilitet och lite mer fokus på framtiden. Om man verkligen bryr sig om sina barn och hur det går för dem i livet inser man att Sanner har rätt. Och ingen kan säga att det inte finns problem i skolan.

Att ifrågasätta föräldrarnas inflytande i skolan är som att svära i kyrkan. I våra dagar ses barnen som ett slags förlängning av föräldrarna och frihet för föräldrar anses automatiskt omfatta också barnen. Att argumentera för att begränsa föräldrainflytandet är också rent politiskt ett riskabelt projekt, eftersom många väljare ser valfriheten som en garant för att de egna barnen ska få bästa möjliga skolgång. Alla föräldrar vill sitt eget barns bästa och uppgiften att begränsa föräldrainflytandet ska inte ligga på enskilda föräldrar utan vara en uppgift för politiken.

Björklund har ett ansvar som han försöker lägga över på föräldrarna. Det ser bra ut på pappret, men är i själva verket en anledning till att det ser ut som det gör i skolan och att resultaten rasar och kunskapen utarmas. Politik handlar om att vilja, sa Palme. För våra folkvalda politiker vill inget idag, annat än att avskaffa sig själva och utlämna människorna åt sig själva. Det är inte så man bygger ett samhälle eller skapar världens bästa skola. Det är så man gör för att skapa problem och rasera det som byggts upp under generationer.

När Mill en gång i tiden argumenterade för kvinnors rätt till utbildning framhöll han att det låg i samhällets lika mycket som i de enskilda kvinnornas intresse. Det var, menade han, ett slöseri att inte utnyttja de resurser som kvinnor kunde bidra med.

Samma argument kan användas idag. Stora grupper missgynnas av utbildningssystemet och man kan lätt föreställa sig vilka samhälleliga förluster det för med sig. Men det handlar självklart också om att ge alla människor en chans att så långt det är möjligt förverkliga sina livsdrömmar. Att våga ifrågasätta föräldramakten och ta barnens parti borde därför ligga i centrum för ett liberalt engagemang i skolfrågan.

För att kunna göra kloka val krävs att man fått en god utbildning och den får man inte genom fria val, den får men genom disciplin och ett milt tvång. Utbildning är som med träning, det känns bra efteråt med kan vara motigt innan och under. Om skola och utbildning är ett val och om inga krav ställs, då följer de flesta minsta motståndets lag och det är vad vi ser idag. Det gör att studenter på högskolan i allt högre grad väljer att förhandla om sina resultat, istället för att lägga tiden och energin på att faktiskt göra vad som krävs. Det är inte deras fel, det är oförstående föräldrars och samhällets fel.