Undersöker man hur det är, och slår sig till ro med det, och sedan börjar om forskningen? Igen och igen. Eller undersöker man förutsättningarna för förändring? Där finns en viktig, men bortglömd eller ignorerad skiljelinje inom forskningen. Vill uppmärksamma den skiljelinjen, för det är här kulturvetenskapen stöter på patrull. Gränsen är dessutom en källa till kontroverser inom humaniora. Det är olyckligt, för allt som tar fokus från kunskapen är förkastligt.
Vad och hur man forskar och frågan om vad kunskap är borde uppmärksammas mycket mer inom vetenskapen och i relation till det omgivande samhället. Om det verkligen är användbar kunskap man vill att akademin ska producera. Kunskap som betyder något och som kan göra skillnad, för allmänheten. Forskningen är lite för mycket en angelägenhet uteslutande för forskare. Och resultatet av ekonomistyrningen, i kombination med minskande marginaler, gör sammantaget att vetandet hamnar på undantag. Det som kan kontrolleras, kontrolleras. Men det som borde kontrolleras, det som verkligen betyder något, kunskapen, granskas inte. Kunskapen blir en formalitet. Och så länge ingen klagar och så länge problemet inte riktigt uppmärksammas kan allt fortgå som det gjort.
Återvänder ofta till detta, för det är viktigt. Jag vill ägna mig åt kunskapsutveckling, kritisk reflektion och fördjupad förståelse för den värld vi lever i och i kollektiv handling skapar. Men jag kommer liksom inte dit. Vardagens krav och jobbets måsten tvingar mig allt mer och allt oftare bort från det som är kärnverksamheten, eller det som borde vara kärnverksamheten. Kunskap, om kultur och kunskap om kunskap. Vad är vetande och vilket vetande är möjligt? Hur kan kunskap användas, i samhället och arbetslivet? Det är detta jag vill ägna min tid åt. Men jag tvingas göra en massa annat. Om det där andra trots allt syftade till att ge mig så mycket tid som möjligt för kärnverksamheten vore det oproblematiskt. Jag menar alla tvingas till uppoffringar och akademin är en del av samhället. Tyvärr är det allt mer så att kunskapen blir till en formalitet. Som med "köttbullarna" för 20 kronor kilot, som heter köttbullar men som i själva verket är en sorglig historia, ett utvecklat självbedrägeri.
Denna utveckling handlar till stor del om ekonomi och om att vi människor har lätt att och ofta gör, dygd av nödvändigheten. Alla i akademin anser sig syssla med kunskap. Och jag är övertygad om att man är ärlig i sitt uppsåt. Men skrapar man bara lite på ytan ser man att respekten för ämbetet är stor, och att de flesta följer reglerna, till punkt och pricka. Det har jag emellertid aldrig kunnat göra. Regelföljande, för reglernas skull, är så långt från kunskapssökande man kan komma. Ändå förstår jag att det blir så här. Kultur är som bekant mitt forskningsområde. När auktoritetstron är utbredd, respekten stor och marginalerna små, tjänsterna eftertraktade, och framförallt när ekonomin är det första, största och viktigaste, då är det upplagt för regelföljande. Problemet är att alla följer regler, att det är reglerna som styr vad som accepteras som kunskap. Citeringar, antalet artiklar och storleken på anslagen är mätbara resultat som dessutom ingen kan ifrågasättas. Allt sammantaget gör att kunskapen hamnar i skuggan, för den frågan är allt för komplex. Dessutom finns inget tydligt svar att ge. Den som framhärdar och som gör det från marginalen, för att man (okej, det är mig själv jag talar om) inte är etablerad högt upp i hierarkin inom ett etablerat ämne. Som inte kan peka på några citeringar och som inte får några forskningsmedel. Den kan man bortse från.
Jag är fullt medveten om spelreglerna och jag går in i detta med öppna ögon. Min lojalitet ligger hos kunskapen och om akademin ställer sig ivägen för kunskapen väljer jag vetandet, tio gånger av tio. Jag sökte mig till universitetet för att lära och det vill jag fortsätta med. Jag har accepterat mitt öde och undervisar i väntan på att insikten om kunskapens värde ska sprida sig i samhället. Jag bloggar dels för att utveckla mina kunskaper, dels för att sprida insikter och locka till samtal. Om kunskap. Försöker vara så konsekvent det går, och uppskattar om jag kan beslås med fel eller inkonsekvenser. Jag menar verkligen allvar med mitt uppdrag och önskan om att sätta kunskapen i centrum.
Så, vad är då kunskap och forskning? Handlar vetenskap om att förutspå framtiden, eller handlar det om att förstå hur man kan bygga en hållbar framtid? Mitt svar är klart och tydligt, men det i sig betyder självklart inte att jag har rätt: Forskning om framtiden. Förutsägelser om det som komma skall är suspekt. Även om förutsägelserna slår in finns ingen möjlighet att avgöra om det handlar om tur, eller om det faktiskt går. Hade det gått att förutspå framtiden hade samhället sett HELT annorlunda ut än det samhälle vi faktiskt lever i.
Framtiden finns inte, den skapas, därför kan den inte förutses. Att säga att solen kommer att gå upp, eller att priserna stiger om efterfrågan ökar och så vidare, är triviala påståenden, utan mening. Det är inte vetande. På samma sätt är det med kunskapen som Google och Facebook sitter på, den är bara användbar så länge den är hemlig. För i samma stund som allmänheten inser hur förutsägbar människan är kan handlingarna ändras. Och det gör de hela tiden. När en vana ska ändras, eller när nya traditioner skapas eller upphör, det vet ingen. Plötsligt händer det, som i Lottoreklamen. Rätt som det är har världen förändrats. Ingen vet hur eller varför. Det går enkelt att övertyga sig om, för det har historien bevisat för oss, gång på gång. Och all forskning om framtiden bygger på historiska data, även om det historiska perspektivet är bara några sekunder. Framtiden är och förblir en gräns som inte går att korsa.
Därför handlar den kulturvetenskap jag utvecklar om förutsättningar för förändring. För att framtiden skapas, i och genom kollektiv handling. Det som ska hända imorgon skapas idag. Av oss, alla vi som lever och verkar här och nu. Vet vi det och förstår vi mekanismerna bakom, vad som gör att det blir som det blir, kan vi tillsammans reflektera över dessa frågor. Kan vi gemensamt ta hand om framtiden. Styra den i en bestämd riktning kan vi dock inte. Det spelar ingen roll hur många högskolepoäng och akademiska meriter eller annan makt man har. Framtiden är och kommer att vara en öppen fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar