Förberedelse istället för planering

Tänker på de drabbade i Filipinerna, men kan så klart inte förstå deras lidande eller förödelsens omfattning. Förstår dock att det som hände och som händer påmönstra ställen i världen, gång på gång, är att betrakta som varningsklockor. Att så många drabbas, fast det inte saknas kunskap om naturens krafter, teknikens risker eller svårigheten med att förutse framtiden, visar att människans intelligens är mänsklighetens kanske största hot. Förmågan att uträtta storverk och konstruera fantastiska maskiner och lösningar på enormt komplicerade problem är vad som gång på gång försätter människor i trångmål. Den överdrivna tron på att det går att uppnå kontroll är problemet, inte tyfoner eller jordbävningar.

Det planeras helt enkelt alldeles för mycket, och förbereds alldeles för lite. Exemplen på detta är många. Listan över kända hot och manualerna för att möta dessa är lång och många, vilket ger en falsk känsla av trygghet. Psykologin är den samma som får oss att köpa en eller ett par lotter till, för att öka möjligheten att vinna. Om jag köper tio trisslotter, istället för en har jag ökat chansen att vinna tio gånger. Visst har jag det, men chansen att vinna är ändå fortfarande örsvinnande liten. Annars hade vinsterna aldrig varit så stora. Det verkar fullkomligt logiskt, om man bara utgår från intuitionen. Om man tänker lite mer analytiskt på saken förstår man problemet och inser att logiken inte fungerar.

Katastrofplaner och program för att möta livets och tillvarons utmaningar finns det massor av. Myndigheterna jobbar med detta, kvalitetssäkrar och utarbetar handlingsplaner. Fast det enda som händer är att det sprider sig en farlig känsla av trygghet, att vi kan fortsätta som vanligt i förvissning om att någon tar hand om problemen den dagen då det oväntade inträffar. Alltså görs lite eller inget för att förbereda sig på katastrofer. Ju med det planeras, desto mindre förbereds det. Och desto större blir choken när läget förr eller senare blir allvarligt. Ju fler planer, desto större trygghet. Kontroll och planering leder emellertid bara till en enda sak: Ökad sårbarhet. Begäret efter trygghet och kontroll är lätt att sympatisera med, men eftersom det är en fåfäng dröm har vi alla ett ansvar att inte falla till föga. Enda sättet att klara en katastrof är att förbereda sig, på värsta tänkbara scenario och sedan hoppas att det inte blir riktigt så illa som det alltid kan bli. Hoppas är det enda människan kan göra. Och så länge det finns liv finns det hopp. Några garantier finns dock inte. Framtiden är öppen och oöverblickbar.

Byter fokus lite, men fortsätter på samma tankespår. Tänker på utbildning, på hur det såg ut när jag läste på högskolan och på hur det ser ut idag. På hur mina år som student handlade om förberedelse för en oviss framtid och livet. Tänker på hur dagens studenter av systemet invaggas i en falsk trygghet om att ifall de bara följer planen och den kvalitetssäkrade vägen genom högskolan, kommer allt att ordna sig till det bästa. Även om alla vet att ingen någonsin kan lova något sådant.

Tänker på elbolagen som gräver ner sina ledningar och på det sättet undviker strömavbrott när det stormar. Det är ett utmärkt exempel på ett slags förberedelse. Tänk om fler samhällssektorer, företag och organisationer tänkte så. Tänk om utbildning handlade om att förbereda sig för ett långt och händelserikt liv, istället för att planera för en karriär. Tänk om det fanns utrymme för fantasi och lust. Då skulle kunskaperna man skaffade sig finnas kvar längre och eftersom framtiden är och även framöver kommer att vara en öppen fråga ökar chansen därmed att kunskaperna faktiskt kommer till nytta. Idag förändras arbetslivet och förutsättningarna, liksom efterfrågan på kunskap, snabbare än det går att modifiera innehållet i högskolans utbildningar (delvis beroende på den trögrörlighet som byggt in i systemet på grund av tron på att man genom planering kan öka kvaliteten). Därför blir utbildning allt mer ett slags formalitet och examina mer ett körkort, än ett kunskapsbevis.

Om fler fick möjlighet att förbereda sig oftare och i högre utsträckning skulle samhället bli mer robust och hållbarheten öka. Om det var den synen som fanns på högre skulle fler följa sina intressen och därmed skaffa sig kunskap som fanns kvar längre och som kan komma till användning i en oviss framtid. Samhällets samlade kunskaper skulle där och då öka, ständigt. Och skyddet mot det oväntat oväntade skulle öka stadigt. Förberedelser garanterar aldrig något, men det skapar heller ingen falsk känsla av trygghet. En befolkning som är mentalt förberedd på det värsta uppskattar när det inte blir lika illa som befarat, istället för att irritera sig på att varningar utfärdats i onödan som i fallet med stormen Simone härförleden. Och risken för tågkaos skulle minska om man inte planerade så mycket, för alla vet att den främsta orsaken till kaos är bristande planering. Om man istället rustar sig för det värsta ökar hållbarheten i systemet.

Planerandet och ekonomistyrningen håller på att utveckla sig till det kanske allvarligaste hotet mot tillvaron. Och det hotet kommer inte utifrån, utan växer fram på insidan. Förr eller senare har vi passerat den punkt varifrån det inte finns någon återvändo. Läser om detta dolda hot på dagens Brännpunkt.

Förra året var 135 000 personer anställda av bemanningsföretag. Åtskilliga fackliga företrädare vittnar om att bemanningsföretagen på deras arbetsplatser inte längre främst tillhandahåller avlastning vid arbetstoppar utan ger arbetsgivaren möjlighet att minska andelen fast anställda. En orsak är att företagsledningar sporras att hålla nere de fasta kostnaderna i relation till de flexibla kostnaderna. I den senare kategorin ingår de som jobbar för bemanningsföretag. Det behövs regler som hindrar inhyrd bemanning från att missbrukas på detta sätt. Även ett sådant krav har brett stöd: 63 procent instämmer helt och 24 procent instämmer delvis i detta.

Även ur arbetsgivarnas perspektiv borde det ses som ett problem att andelen människor i osäkra jobb ökar snabbt. Otrygga personer blir oftare sjuka, de blir mindre intresserade av att förkovra sig i arbetet, känner mindre lojalitet med företaget och tenderar att oftare byta jobb. Det står i motsättning till målet att ha en frisk, engagerad personal som vill stanna kvar på arbetsplatsen. Vi kan bara tolka missbruket av osäkra anlitandeformer som till åtminstone en del orsakat av ideologisk förblindning. I själva verket underminerar ofta arbetsgivare, som söker ”ökad flexibilitet” i form av färre fasta anställda, sin egen konkurrenskraft. Även från arbetsgivarnas sida borde det alltså finnas ett intresse att göra arbetsmarknaden tryggare.

Dags att göra något nu. Hög tid att sluta planera och börja förbereda sig istället. Förbereda sig för livet, i hela sin komplexitet och dess fulla vidd. Den som är väl förberedd står rustad, inte bara för allt som kan hända utan för allt som faktiskt händer och som kommer att hända framöver. Hållbarhet handlar om det, om att inse att ingen kan veta något om framtiden.