Betyg har blivit en förhandlingsfråga

En tydlig trend på senare år är att allt fler studenter, allt oftare söker upp mig som lärare för att försöka förhandla upp sina betyg. Där man förr visade missnöje och önskade en motivering, där försöker man idag med olika argument förhandla. Detta tar tid från undervisningen och förflyttar fokus från innehåll till form, vilket förstärks av andra parallella processer. Det är alarmerande och ytterligare ett tecken på skolans kris. Jag sökte mig inte till högre utbildning för examina och betyg, utan för kunskapen, innehållet och möjligheten att lära. Idag när allt mer fokus riktas mot examina, betyg och det som går att mäta och kontrollera, blir det så här. Det är inget konstigt alls. Bra är det dock inte, tvärt om det är ett gigantiskt problem där bara misstanken om att det finns problem borde leda till omfattande åtgärder.

Läser i dagens tidning om den gymnasieskola som min son sökte till, men inte kom in på, för några år sedan. Mikael Elias-gymnasium. Det är med stor sorg jag läser om hur det ser ut och även om bara en liten del av det som berättas om är sant så är det tillräckligt allvarligt för att lyfta frågan till högsta nivå. Ekonomistyrning av utbildning är förkastligt. Det spelar ingen roll hur segelverket ser ut, för det blir bara politiska floskler som gör sig bra i Agenda eller debatt. Så länge skolorna konkurrerar om elevernas skolpeng och så länge som betyg sätts av den lärare och skola som är beroende av och ansvariga för ekonomin kommer problemet att finnas kvar. Och för varje dag som går utarmas kunskapen i Sverige. Snacka om tickande bomb.

”Sex elever! Det är 600 000 kronor – det måste du förstå”. Så försökte rektorn få en språklärare att höja elevers betyg efter att de, och deras föräldrar, klagat.

Det är ett fackligt ombud som återberättar händelsen som ska ha skett vid ett Mikael Elias-gymnasium i Mellansverige. Läraren ändrade inte betygen och blev uppsagd – ”på grund av arbetsbrist”, berättar personen. Kort därefter annonserade skolan efter en ny lärare, till samma tjänst.

Koncernen gick med på en uppgörelse efter att facket kopplats in, mot en överenskommelse om tystnadsplikt, berättar personen som inte vågar gå ut med sitt namn.

Även om detta inte är sant är det av största vikt att frågan lyfts, för om möjligheten finns att man kan resonera så här så kommer den att utnyttjas. Inte av alla så klart, men bara det att någon gör det (och antalet historier från olika håll talar sitt tydliga språk) är illa nog. Den skola som anklagas kommer så klart att slå ifrån sig, för risken är stor att ryktet påverkas. Fast om och när BETYGET är avgörande för studenternas vidare studier och framtida arbetsliv finns det incitament i alla led att tysta ner saken. Studenterna är glada, deras föräldrar blir nöjda och skolan tjänar pengar. Samma gäller utestängningen av besvärliga elever, även där finns det alldeles för många som tjänar på att inget göra eller säga för att det ska kännas tryggt. 

En svenskalärare vid samma skola berättar om hur en grupp elever klagade hos rektor på den höga undervisningsnivån. Läraren berättar att nivån var tvungen att sänkas, annars skulle eleverna sluta. ”Vi måste inse att vi sitter i knäna på eleverna”, hade rektorn förklarat.

– Jag hade redan försökt anpassa undervisningen. Men kvalitetskraven för betygen ändrade jag inte. Skolan marknadsförs som högskoleförberedande där nivån ska vara hög, berättar läraren.

Efter en termin med liknande krav, parallellt med en separation privat, sjukskrevs läraren. Samma vecka kom ett uppsägningsbrev. Facket kopplades in och efter förhandlingarna kom parterna överens om en lösning, också med krav på tystnadsplikt. Trots erbjudande om källskydd och anonymitet, vågar läraren inte berätta hur överenskommelsen såg ut.

Anonyma lärare, som klagar på sin arbetsgivare. Har svårt att tänka mig något som är lättare att avfärda för makthavare som har bestämt sig för att ekonomistyrning och konkurrens driver kvalitet. Så länge deras mätinstrument visar att inga problem finns, existerar inga problem och politiken ligger fast. Om det vore så att man verkligen sökte kunskap och satte innehållet i första rummet, om politiken handlade om att höja kvaliteten i skolan, för alla elever, då hade man tagit AVSAKNADEN av öppen kritik och den obefintliga debatten mellan lärare och ledare i skolkoncernerna på fullaste allvar. Det är en tydlig indikation på att något är allvarligt fel, när det inte finns kritik som förs fram öppet. Och om kritik anses skada en verksamhet är det särskilt problematiskt inom skolans område, där kritiskt tänkande är centralt för innehållets värde.

Av de personer vi talat med är det bara Jarl Schultz, mattelärare vid Mikael Elias i Eskilstuna fram till i fjol, som vågar gå ut med namn.

Jarl Schultz berättar om hög personalomsättning, inställda lektioner, brist på kursmaterial och nationella prov som förvarades i pappkartonger i lärarrummet i stället för i låsta skåp. Enligt honom fanns inga resurser att hjälpa elever som behövde mycket stöd. Själv jobbade han 60-timmarsveckor för att ligga i fas.

– Jag kunde inte koppla av när jag var ledig. Jag kände att jag började bli sjuk så jag började söka andra tjänster.

Han säger att kollegor, både från den egna och från andra Mikael Elias-skolor, har berättat om hur rektorn tagit över betygsättningen av elever, men han har inte själv varit med om det. Han har försökt få fler kolleger att med namn berätta om situationen.

Företag ska bara bry sig om en sak, ekonomin. Det är inte företagen som är problemen, utan det faktum att företag tillåts driva skolor, utan insyn. Det går på tvärs mot allt som har med forskning och kvalitet att göra. Det är redan på ritbordet en dålig idé. Ändå får experimentet fortsätta?! Heta tiden tvingas man inför nya regler för att hindra de problem som hela tiden uppstår. Makthavarna ligger inte bara ett steg efter hela tiden, de kommer dessutom aldrig ikapp. För ekonomin går alltid före och måste så göra. Det är politiken det är fel på, inte företagen. Därför blir även debatten felaktig och kontraproduktiv, för skolorna skyddar så klart sin vinst och ekonomiska överlevnad och så länge Björklund inte förbjuder företag med vinstintresse att driva skolor kommer kunskapen i vårt land att utarmas och allt fler studenter på högskolan kommer att ta allt mer tid och fokus från Lektorernas redan pressade arbetsvardag.

Kunskapen finns det allt mindre tid för, och det kritiska tänkandet är det allt färre som förstår poängen med eller ens vad det är. Kritik håller på att bli synonym till missnöje. Diskussionen om överklagande av betyg är en tydlig indikation på vart vi är på väg. Den som inte är nöjd ska ha rätten att få en ny bedömning. Rättssäkerhet är argumentet. Konsekvensen blir att den som bara är tillräckligt ihärdig kommer att kunna förhandla om sina betyg. Det står allt mer klart att det är betygen som är problemet. Fokus på form, istället för på innehåll. Och när allt fler saknar allt mer förmåga att bedöma vad som är god och användbar kunskap och vad som är värdelöst vetande kommer betygen att bli en ond spiral.

När SvD och N360 granskar så kallade överbetyg, där elever får högre kursbetyg än betyg på de nationella proven, sticker Mikael Elias-skolorna ut. SvD har tittat på resultaten på nationella proven i matte i årskurs 1, i förhållande till vilka betyg eleverna fick.

Vid Mikael Elias -gymnasiet i Karlskrona fick nästan 70 procent av eleverna ett högre betyg än vad nationella provet motiverade. I Norrköping var andelen 65 procent, i Sollentuna drygt 50. Det är bara vid skolorna i Stockholm och Göteborg, som andelen elever som får ett överbetyg är lägre än i riket i snitt.

Överbetyg är en del av verksamhetsidén, ett instrument i strävan att nå en högre vinst. Det är inget konstigt alls, det är som det ska. Alla ser och förstår detta. Därför blir även politiken löjeväckande, för det handlar inte om något annat än om makt. Björklunds kritiken av Socialdemokraternas flumskola är också bara en strategi för att vinna väljare. Ingen bryr sig om kunskapen och innehållet, inte på riktigt. Maktens kedja av läpparnas bekännelser är det kanske största hotet mot Sveriges långsiktiga hållbarhet. Fast den bilden delar så klart inte makten.

Carina Hall ansvarig för Mikael Elias-skolorna vid Academedia, säger att hon inte känner igen bilden som lärarna målar upp.

Hur kommenterar du att flera lärare uppger att de pressats av rektor att höja betyg?

–Det gör mig väldigt förvånad. Jag har aldrig under mina år vid Mikael Elias fått en sådan fråga eller ett sådant påstående.

Enligt lärarna har rektor lyft fram den ekonomiska aspekten för att inte skrämma bort elever genom att sätta låga betyg, vad tror du att det beror på?

– Det är ingenting jag känner igen från våra rektorer. Vi behöver inte ha den typen av värderingar i vår verksamhet eftersom vi har ett ganska bra söktryck till våra skolor.

Kan det vara så att man inte vågar berätta?

–Det tror jag inte, det finns ingenting man riskerar. Vi har meddelarfrihet vid Academedia. Om det här hade varit en oro så är det märkligt att det inte har framkommit i något sammanhang.

Det märkliga är att ledaren för ett utbildningsföretag inte ser avsaknaden av kritik som ett tecken i sig. Det är sinnebilden för ytlighetens seger över innehållet. Det är Tomhetens triumf, för att tala med företagsekonomen Mats Alvesson. Kunskapssamhället håller på att ersättas med betygssamhället. Har man bara rätt fokus och mäter man bara rätt saker finns ingen anledning till oro. Den där Atlantångaren som Björklund talar om uppvisar allt fler likheter med världens modernaste osänkbara skepp.

Jag delar inte maktens bild av läget i skolan, den högre utbildningen och landet. Jag kämpar för kunskapen och innehållet, för en hållbar framtid som inte bara är en snygg fasad. Alla vet att det inte finns några osänkbara skepp eller vattentäta garantier. Alla vet att det inte står rätt till i vårt land. Ändå är det ingen som vågar säga det uppenbara, inte än. Avsaknaden av kritiska röster betyder inte att det inte finns några problem, tvärt om.