Språkfilosofiska reflektioner 21

Det handlar inte explicit om språk här. Eller det handlar till synes inte om språk. Deleuze och Guattari närmar sig inte språket på ett konventionellt sätt, utan på sitt sätt. De väljer att inte söka sig, nerifrån och upp i det smala lingvistiska röret som är fullt av maktordningar och konventioner som måste tas hänsyn till, innan man kan framföra sina synpunkter om språket. För därefter avfärdas som charlatan. För ni är ju inte lingvister. Det är min tolkning. Den handlar om mig, om hur jag bemöttes när jag försökte skriva om alkohol och droger på nya sätt. Daidalos uppskattade min bok och gav ut den. Och det kulturvetenskapliga fältet accepterade den, för jag blev docent bland annat med den som grund. Men alkohol- och drogforskarsamhället accepterade inte min studie som alkohol och drogforskning. För jag hade skrivit min avhandling om lastbilschaufförer!? En av referee-granskarna avfärdade mitt artikelförslag för att det saknades en (säger en) central referens. Inte ett ord om det jag faktiskt gjort, eller någon kommentar kring alla de referenser jag faktiskt hänvisat till och förhållit mig till i texten. Du är inte en av oss. Det måste man vara i akademin, en av gänget. En fullvärdig medlem i den trånga gemenskapen. Jag stöter på samma problem i forskningen om turism. Så här brukar man inte göra, den inställningen finns där. Det är viktigare vem man är än vad man säger, det är min erfarenhet. Kanske är det därför jag uppskattar Deleuze och Guattari, för att de inte tar hänsyn till något annat än till kunskapen och det vetenskapliga hantverket.

Som sagt, det handlar inte så mycket om språk här. Här i denna del av platån November 20, 1923: Postulates of Linguistics, från boken Mille Plateaux. Det handlar som underrubriken antyder, istället om språkets abstrakta maskin. Dags att ta det stycket i hamn här, nu. En abstrakt maskin är det som gör delarna som satts samman och som samverkar, till en maskin istället för något annat. Ordet abstrakt är viktigt för det antyder att maskinen är mer än summan av delarna och även att språket är en maskin (här utvecklas den tanken). Och människan är en del av språkets abstrakta maskin, liksom kulturen. Därför har detta avsnitt handlat om annat än språket, även om texten hela tiden har kretsat kring språk, eller en förståelse för språk. Den förståelse för språk som Deleuze och Guattari testar gränserna för.

The other mistake (which is combined with the first as needed) is to believe in the adequacy of the form of expression as a linguistic system.

Språket har både en materiell och en icke-materiell sida, eller aspekt. Båda är lika viktiga. Det är ett misstag att tro att språket bara är något immateriellt. Så är det inte, språket är en maskin. En abstrakt maskin, och det är denna maskin som skapar såväl människor som ord och kultur, i samma icke-linjära process av tillblivelse. Ömsesidigt skapande är vad vi har att gör med, inte bara ord som organiseras i enlighet med på förhand uppgjorda regler. Språket blir till och förändras i samma rörelse som allt annat. Det är utgångspunkten för Deleuze och Guattari.

This system may be conceived as a signifying phonological structure, or as a deep syntactical structure. In either case, it is credited with engendering semantics, therefore of fulfilling expression, whereas contents are relegated to the arbitrariness of a simple "reference" and pragmatics to the exteriority of nonlinguistic factors.

Känns tanken igen, att språket är uttrycket för och bestämningen av den tysta referensen. Stolen, bordet, kvinnan eller mannen. Det som benämns har inget med språket att göra. Inte inom den lingvistik som är den rådande, men däremot i den analys av språk som Deleuze och Guattari presenterar. Därför talar de om språkets abstrakta maskin, för att rikta uppmärksamheten mot helheten. Allt och alla är delar av samma tillblivelse. Förstår vi det kan vi närma oss språket igen, vilket vi också ska göra i nästa post i serien.

What all of these undertakings have in common is to erect an abstract machine of language, but as a synchronic set of constants. We will not object that the machine thus conceived is too abstract. On the contrary, it is not abstract enough, it remains "linear." It remains on an intermediate level of abstraction allowing it to consider linguistic factors in themselves, independently of nonlinguistic factors, and to treat those linguistic factors as constants.

Språkets föränderlighet är svårt att fånga om utgångspunkten är att språket är uteslutande immateriellt och uppbyggt av konstanta regler som förändras linjärt. Denna förståelse för språk tar inte hänsyn till helheten, utan studerar språket isolerat, vilket gör att massor av aspekter missas. Det misstaget försöker Deleuze och Guattari rätta till genom att rikta om fokus i analysen och genom att ta hänsyn till fler aspekter är vad man brukar.

But if the abstraction is taken further, one necessarily reaches a level where the pseudoconstants of language are superseded by variables of expression internal to enunciation itself; these variables of expression are then no longer separable from the variables of content with which they are in perpetual interaction. If the external pragmatics of nonlinguistic factors must be taken into consideration, it is because linguistics itself is inseparable from an internal pragmatics involving its own factors.

Lingvistiken i sig påverkar språket, är en del av språkets abstrakta maskin. Det är ett fenomen som kulturvetaren är bekant med, för bara genom att studera kultur är man om att påverka den. Tanken finns även inom kvantkmekaniken. Slutsatsen blir att studier av verkligheten inte går att skilja från interaktion med verkligheten, allt och alla påverkas och blir till i en och samma, ömsesidiga process av tillblivelse. Samma rörelse. Allt och alla är delar, eller kan fungera som delar, i språkets abstrakta maskin. Och vad som är vad, när och hur kan aldrig avgöras på förhand. Först när vi har ett utfall går det att analysera möjliga orsaker. Framtiden är som sagt en öppen fråga. Den går att upptäcka först i efterhand, med ledning av utfallet. 

It is not enough to take into account the signified, or even the referent, because the very notions of signification and reference are bound up with a supposedly autonomous and constant structure. There is no use constructing a semantics, or even recognizing a certain validity to pragmatics, if they are still pretreated by a phonological or syntactical machine. For a true abstract machine pertains to an assemblage in its entirety: it is defined as the diagram of that assemblage.

Rhizom är en tankefigur som fångar in detta på ett bra sätt. Om det handlade en annan serie bloggposter här på Flyktlinjer (se här, till exempel). En abstrakt maskin fungerar som rhizom, utgör en struktur utan centrum. En organiserande eller ordnande princip som finns och verkar i mellanrummen mellan delarna. Maskinen är mellanrum, och mellanrummet finns i och omsluter helheten. Inom lingvistiken skiljer man mellan språket och språkets organiserande regelverk. Man bestämmer på förhand vad som är en del av språket och vad som inte räknas som relevant för språkvetaren att studera. Lingvistiken är en vetenskap, bland många, som drar upp gränser och som avgör vad som påverkar och ska räknas och vad som inte påverkas och därför kan lämnas utanför analysen. Deleuze och Guattri kritiserar inte Lingvistiken, men visar på alternativ. Studerar språk på sitt sätt. Och vi har ett val. Aningen följer vi dem på vägen, eller så låter vi bli. Tar det som fungerar och lämnar det andra därhän. Kritik är sällan konstruktivt, det stänger bara in och leder inte framåt för någon av de inblandade.

It is not language based but diagrammatic and superlinear. Content is not a signified nor expression a signifier; rather, both are variables of the assemblage.

Assemblage är ett annat ord för helheten, för det som drivs av den abstrakta maskinen. Assemblage betyder sammansättning eller hopplock, och det indikerar att det aldrig på förhand går att dra några gränser mellan inne och ute. Det handlar om att inse vikten av att röra sig i terrängen med ett öppet sinne, om att göra sig av med så många som möjligt av sina förutfattade meningar, så gott det nu bara går. Därför denna otydlighet, för att det är enda vägen till exakthet om det man studerar är vagt och dunkelt till sin natur. Den som inte förstår detta anklagar gärna budbäraren för dunkla tankar. Den som är van att följa regler och som behöver auktoriteter att luta sig mot för att våga uttala sig om något. Deleuze och Guattari ger oss verktyg att tänka själva med, kartor att röra oss i okänd terräng med hjälp av. Vi får inga svar, men frågor att jobba vidare med.

We get nowhere until the pragmatic, but also semantic, syntactical, and phonological determinations are directly linked to the assemblages of enunciation upon which they depend.

Det handlar om helheter, om ömsesidig förändring. Kollektiva tillblivelser. Språket är inte, det blir och det är omöjligt att på förhand avgöra vad som är en del av språket och vad som inte spelar någon roll. Därför behövs nya sätt att se på och förstå språk. Och samma tanke tog jag med mig in i mina studier av alkohol och droger, jag var inte intresserad av att vara en del av en social gemenskap. Jag var på jakt efter kunskap och fördjupad förståelse, efter ny och användbar kunskap. Därför är jag så inspirerad av och uppskattar Deleuze och Guattari så mycket, för de talar inte om hur det är. De ger mig verktyg och inspiration att söka mig fram på egen hand, i den värld jag lever och verkar i. 

Chomsky's abstract machine retains an arborescent model and a linear ordering of linguistic elements in sentences and sentence combinations. But as soon as pragmatic values or internal variables are taken into account, in particular with respect to indirect discourse, one is obliged to bring "hypersentences" into play or to construct "abstract objects" (incorporeal transformations).

När verkligheten inte stämmer överens med kartan, är det då kartan eller verkligheten det är "fel" på? En samvetsfråga, för det är inte givet vad man svarar, om man ser till hur, till exempel politiker agerar. Och om det behövs hjälphypoteser för att rädda teorin kan det vara ett tecken på att den inte riktigt fungerar som den ska. Men om man har gjort sig ett namn och en karriär på en hypotes, en teori om språket, då kan det mycket väl få som konsekvens att man väljer att försvara kartan/teorin mer än använda den för att förstå verkligheten, som i det här fallet är språk.

This implies superlinearity, in other words, a plane whose elements no longer have a fixed linear order: the rhizome model. From this standpoint, the inter-penetration of language and the social field and political problems lies at the deepest level of the abstract machine, not at the surface.

Språk är kultur och kultur är språk. Allt och alla är delar av samma helhet och blir till och förändras i samma process av tillblivelse. Materia och det som är immateriellt, allt samverkar och resultatet av interaktionen realiseras framför ögonen på oss. Därför måste vi höja blicken, upp från kartan, modellen allt det vi tar för givet och tror på. Vi måste se världen med alternativa ögon och oss själva med andras. Deleuze och Guattari tänker även så här om människan, som en del i en mycket större helhet. Det är en posthumanistisk definition av begreppet människa, som inte ser människan som ett subjekt omgivet av objekt, utan som en aspekt av helheten som ibland kan agera autonomt, men inte alltid och aldrig självklart. Även människan är som sagt en del av den abstrakta maskinen.

The abstract machine as it relates to the diagram of the assemblage is never purely a matter of language, except for lack of sufficient abstraction. It is language that depends on the abstract machine, not the reverse. At most, we may distinguish in the abstract machine two states of the diagram, one in which variables of content and expression are distributed according to their heterogeneous forms in reciprocal presupposition on a plane of consistency, and another in which it is no longer even possible to distinguish between variables of content and expression because the variability of that same plane has prevailed over the duality of forms, rendering them "indiscernible." (The first state relates to still relative movements of deterritorialization; in the second, an absolute threshold of deterritorialization has been reached.)

Lite ödmjukhet i förhållande till det som ska studeras. Är det för mycket begärt? Tycker inte det. Ändå är det inte så det ser ut i praktiken. Varför är det så svårt att lyssna på vad som sägs, och så lätt att lyssna på vem som talar. För att människan inte är så klok och rationell som hen tror. Och det kan man så klart förklara på olika sätt, antingen biologiskt eller så gör man som Deleuze och Guattari och testar tanken om att människan är den liten del i en stor och komplex, dynamiskt föränderlig, abstrakt maskin. Vi sitter alla i samma båt och har att hantera samma skrämmande verklighet. Vad är bäst, att strida för sin sak, eller samarbeta? Jag vet vad jag anser!