En allvarlig brist på insikt och förståelse sprider sig
som en löpeld i samhället. Tron att språk är en formalitet, något bara finns
där. Något som klarar sig själv, som jag inte behöver bry mig om. Jag vet ju
vad jag menar och har varken tid eller lust att läsa och slipa på
formuleringar, välja ord med omsorg eller tänka på läsaren. Språket betraktas
av en oroväckande snabbt växande skara som något ointressant. Den som försöker
lägga sig vinn, den som bryr sig har inget för det, för allt färre har förmågan
att uppskatta ett vackert språk. Hälsan tider still. Och nåde den som klagar
och kritiserar. "Du ska inte komma här och ge mig skit, för jag har jobbat
jättemycket med detta." "Men jag förstår inte vad här står, texten är obegriplig med oklara syftningar och massor av stavfel. Det går inte att avgöra vad du
vill säga." "Det är ditt problem, inte mitt." När man presenterar det så här ser det galet ut, men det är faktum att man som lärare på högskolan allt oftare får höra just detta. Problemet med dåliga texter blir lärarens, inte författarens.
Språket lever sitt eget liv, det kan inte förändras av enskilda aktörer. Även om man har makt som lärare och trots att ens arbete är myndighetsutövning finns inget att möta den kraft som vågen av brist på insikt om språkets betydelse bärs fram av. Systemet är skoningslöst på det sättet. Idag ska mål nås, kvalitet säkras och den heliga effektiviseringen värnas. Idag är ekonomin och formen viktigare än innehållet. Yta premieras framför djup. Inget får ta sin tid. Tilliten löses upp i tomma intet. Konkurrens driver kvalitet, säger kartan vi ska orientera oss efter. Och om kartan inte stämmer med verkligheten, då gäller kartan. "Jag delar inte den bilden", säger ansvariga politiker. Klart att studenter som bara vill ha ett jobb. Klart att den som läser för att få studiemedel och som förstår vad systemet vill ha och anpassar sig efter det, inte delar den bilden. Budskapet från högsta ort är klart som korvspad. Klart språket utarmas. Kulturen är sådan. På gott och på ont.
Vad jag försöker beskriva ovan är hur språket, som ett led i samhällets individualisering, påverkas av upplösande krafter. Just här vill jag se lite mer av territorialisering, lite mer av sammanhållning. Vad som behövs är helt enkelt balans, ifråga om språk lika mycket som ifråga om allt annat. Balans mellan upplösning och sammanhållning. För allas skull. Vill jag kommunicera med hjälp av språket krävs att det går att förstå. Och förstår läsaren kan det ALDRIG vara läsarens fel. Språket är vårt tillsammans och det blir vad vi gör det till. Jag äger inte språket, lika lite som någon annan. Vi behöver det dock och om inte vi värnar det löses det upp. Då står vi där och tvingas se på när samhället, kunskapen och framtiden löses upp och rinner som sand mellan våra fingrar. Den dagen är det för sent. Det är nu vi kan göra något. Därför jobbar jag med språket och därför skriver jag dessa poster. För att förstå och för att göra mig av med den del av frustrationen över att allt färre verkar förstå och bry sig om språket.
Deleuze och Guattari ger mig verktyg att förstå vad som händer. Assemblagebegreppet hjälper mig bena upp problemet och identifiera sambanden. Hjälper mig förstå vad jag måste acceptera och vad som går att försöka förändra. Genom att arbeta med deras texter ökar mina insikter och jag utvecklar värdefulla insikter. Några svar får jag dock inte. Det är viktigt. Den som ger svar kan räkna med att bli framgångsrik och uppskattad i en värld där lojaliteten ligger hos jag, mig och mitt. Den som ger svar och talar om hur det är tar på sig ansvar och gör livet lite enklare. Men om bara några få bryr sig är risken stor att samhället löses upp. Det lär oss Deleuze och Guattari. Samhället är en abstrakt maskin.
The tetravalence of the assemblage. Taking the feudal assemblage as an example, we would have to consider the interminglings of bodies defining feudalism: the body of the earth and the social body; the body of the overlord, vassal, and serf; the body of the knight and the horse and their new relation to the stirrup; the weapons and tools assuring a symbiosis of bodies—a whole machinic assemblage.Vi är alla delar av den abstrakta maskinen, som drivas framåt i och genom våra handlingar. Som ett resultat av interaktion mellan delarna, inte bara människorna. Även språket kan förstås som en abstrakt maskin, där vi finns med som en del. Men det är helheten som räknas. Det är maskinen som är central, inte jag. Ingen kan hindra mig att bara vara lojal med mig, men om alla är det löses samhällsmaskineriet upp. Ett kugghjul gör ingen maskin, hur bra det än anser sig vara. Samma med språket. Om bara jag förstår innehållet i texten är det inget språk längre. Ingen kommer undan denna järnhårda lag. Det finns inget sätt att komma förbi den fundamentala principen. Språket är vårt, aldrig mitt. Och det kan varken kontrolleras eller lösas upp fullständigt, för då är det inget språk längre. Då är det något annat. Då har maskinen slutat vara en maskin. Balans är A och O. Balans mellan upplösning och sammanhållning. Harmoni i relationen mellan form och enskildheter, mellan uttryck och innehåll.
We would also have to consider statements, expressions, the juridical regime of heraldry, all of the incorporeal transformations, in particular, oaths and their variables (the oath of obedience, but also the oath of love, etc.): the collective assemblage of enunciation.Uttalanden är inte bara ord som artikuleras. Uttalanden är också ett slags maskiner, ett paket av samverkande krafter som gemensamt med aktörerna som finns och verkar i helheten ger upphov till konsekvenser.
On the other axis, we would have to consider the feudal territorialities and reterritorializations, and at the same time the line of deterritorialization that carries away both the knight and his mount, statements and acts. We would have to consider how all this combines in the Crusades.Det handlar som sagt om helheter. Det gäller att lära sig se skogen, och om att förstå att det inte går att lära känna skogen genom närstudier en enskilda träd. Jag kan bara förstå mig. Men med ledning, uteslutande av den kunskapen kommer jag aldrig att lära känna samhället. Och om jag vill kommunicera med språket gäller det att jag förstår ordens och bokstävernas inbördes relationer. Jag måste ge upp en del av min autonomi och göra mig själv till en del av det kollektiva assemblage som ger mina ord och tankar vingar. Jag kan bara fortsätta vara jag genom att sluta fokusera på mig. Jag blir jag genom alla andras ögon.
Jaa, du Eddie! Det gäller att ha en adekvat inhemsk vokabulär disponibel, som gamle finansminister Sträng sade. Men det gäller inte bara att skriva rätt, det gäller också att skriva begripligt. För att citera en annan poet: "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" (Tegnér för dem som inte visste det. Jag själv brukar säga att kan du inte förklara vad du gör för en intresserad 15-åring vet du det inte själv. Och här börjar din text bli lite besvärlig! T.ex. ordet "assemblage" har jag ingen aning om vad det betyder och därmed missar jag en central punkt i ditt resonemang och din text blir för mig obegriplig. Vi har inte längre ett gemensamt språk och du är som en ropandes röst i öknen . Tror det var profeten Jesaja som sa så...För att fortsätta med citaten vill jag sluta med Salig Dumbom som "i stylen var en älskare utav det tydliga och lätta, ty som han sade, och det rätta, ju enklare ju simplare!"
SvaraRaderaOm du förklarar vad det är som är svårt och var du stöter på problem i texten. Om du sätter ord på det du inte förstår Per, istället för att citera auktoriteter, då kan vi starta ett samtal om innehållet. Som vi båda kan lära oss av och växa genom. Jag väljer att kontra med ett annat citat, från en annan auktoritet. Einsten, som sa: Man ska förenkla så mycket som det bara går. Men aldrig mer än så.
SvaraRaderaDet du begär av mig är omöjligt. Det finns saker som man inte kan förstå när man är 15. Det borde du med massor av år i akademin och erfarenhet veta. Och det som är dunkelt kan bara beskrivas som just dunket, annars är det ingen beskrivning, då är det en lögn.
Man kan inte få allt här i världen. Vissa saker måste man kämpa för. Och meningen med texter som dem som Deleuze och andra producerar är inte att förklara för läsaren, utan att aktivera mottagren att tänka själv. Så borde vi bemöta våra 15-åringar, med respekt och tålamod, inte med förenklingar för förenklingarnas skull. Om det är kunskap vi vill ge dem och bygga framtiden och samhället på.
Lätt fånget, lätt förgånget, är ett annat citat som kan användas för att bemöta den du radar upp. Kunskap som inte är värd att vänta på eller kämpa för, den är jag totalt ointresserad av. Sådan kunskap finns i överflöd i samhället och efterfrågan på den börjar visa sig i akademin också.
Kanske är jag en ropandes röst i öknen? Men jag tror på det jag ropar om och jag har forskning i ryggen och brinner för det jag gör. Och jag går hellre under för det jag tror på, än följer minsta motståndets lag.
Om vi inte längre har ett gemensamt språk kanske det beror på att det inte finns tid eller intresse för att samtala med varandra i dagens samhälle. Och kanske beror det i sin tur på att vi effektiviserar, skyndar på och förenklar för mycket. Det känns allt mer så. Men det stärker mig i så fall än mer i tron på att det är just den här typen av texter som vi behöver jobba mycket mer. Annars är risken att vi tappar en central förmåga som vi kan komma att behöva, förmågan att tänka kritiskt om abstrakta, komplexa problem. Om kultur och om kunskap.
Avslutar med de vackraste och klokaste orden om det dunkelt gåtfulla, om tillvarons komplevitet. Av den av de mest välförtjänta Nobelpristagarna, underbare Tomas Tranströmer:
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret. Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini, och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Det dunkelt sagda är långt ifrån alltid det dunkelt tänka! Det är en hänsynslös förenkling av livet och vetandet att torgföra sådana åsikter.
Kan inte riktigt släppa detta att jag avfärdas så pass lättvindigt Per, för att du anser att det jag skriver är dunkelt tänkt. Det framgår inte om du har läst de 17 föregående posterna i denna serie. Där förklaras, till exempel begreppet assemblage. Det framgår inte vilka argument du anför för kritiken, annat än att du inte förstår. Gör du dig inte till norm här? Ligger felet självklart i min text? Tycker faktiskt man kan kräva mer av en professor, än att bara böja sin nacke för en radda citat som dessutom enkelt kan ställas mot andra citat. Det jag vill här är att bjuda in till samtal, inte debattera, vilket jag tvingas till om inga skäl anges för kritiken.
SvaraRadera