Information om mig

torsdag 26 september 2013

Till nyfikenhetens lov

Vaknar på Lofoten. Kom hit igår med båt, från Bodö. Är här på konferens, om turism. Slås av kontrasterna. Olika kontraster. Naturen, först och främst. Detta är en av de vackraste platserna jag varit på, utan tvekan. Det liknar inget annat. Ligger i sängen och väntar på att kunna gå ut och fota, innan konferensen börjar igen. Försöker samla ihop tankarna. Tänker hur lätt det är att bli hemmablind. Och på hur viktigt det är att skaffa sig nya perspektiv. Senast jag var på konferens var jag inbjuden att tala, som en av plenarföreläsarna. Då talade jag inför mina ämneskollegor. Då befann jag mig på hemmaplan. Där kunde jag räkna med att bli förstådd. Här är jag bland, huvudsakligen, företagsekonomer. Här är jag förpassad till periferin. Jag är här för att lära. Och det, märker jag, i ensamheten och tystnaden på hotellrummet, är orsaken till att jag började studera. Jag ville lära mig. Ville studera, förstå, veta. Det vill jag fortfarande.

Tänker på hur vi i akademin och även i samhället som helhet förhåller oss till andras forskning. Hur ser vi på varandra och till de olika teorier och metoder som finns inom vetenskapen som helhet. Och hur förhåller vi oss till auktoriteter? En samvetsfråga, så klart. Samtidigt är det en viktig fråga, för det handlar om värdet av den kunskap vi som forskare producerar.

Det är lätt att få för sig att man är kung och bäst när man är på hemmaplan, med sina vänner och den som gillar det man säger och tänker. Då är det lätt att syssla med vetenskap. Fast man lär sig inte speciellt mycket på det. Lätt att bli bekväm i ett sådant läge. Lätt att stanna kvar där, i det sammanhanget och i den känslan. Lätt att få för sig att det säger något om en som människa och som forskare. Finns några sådana forskare här. Som lyckats i sina ämnen och som gjort sig ett namn på sin forskning. De flesta är ödmjuka och intresserade. Men så finns det någon som inte kan låta bli att sätta sig på den som inte tänker som hen. En professor. Stötte på personen förra året, i Umeå, när vi presenterade vårt projekt för första gången. Då avfärdades vi som, i bästa fall meningslösa. Varför kan man undra, lägger sig en professor i på det sättet? Varför begära ordet, om det enda man har att säga att an tycker det man just lyssnat på är meningslöst? För mig är det motsatsen till att lära. Det handlar bara om makt, över situationen, personen man interagerar med och över kunskapen.

Har varit inne på detta tidigare, men inser när jag tänker vidare på saken att det håller på att hända något. Ser en oroväckande trend som pekar mot allt mindre självständigt, kritiskt tänkande och allt mer av extern kontroll. Akademin håller på att utvecklas till en plats av allt mindre lärande och allt mer kontroll, vilket ger makt åt dem som vill utöva makt över andra. Som ger makt åt alla dem som anser sig färdiga och fullärda och som bara vill sprida sin lära. Akademin håller på att bli en plats där alla förväntas producera mer av samma. Utvecklingen går mot smalare och smalare, spetsigare och spetsigare. Det byggs murar, vilket gör det svårare och svårare att röra sig över gränser. Detta gör det svårare att lyssna och lära. Kunskapen riskerar härigenom att utarmas. Och det gör att person konsekvent går före don. Tankarna som forskarna har blir mindre värda när man bara känner igen kunskap som produceras på de premisser man känner igen. Och när man inte möts över gränser kan man lätt få för sig att det är så här det ska vara.

Läser i SvD om hur liknande tankar nu införs på Lärarprogrammet. Eller i alla fall tankar som riskerar att förstärka den trend som jag ser i akademin. Skrev om målstyrning och kontroll igår, om att det blir viktigare än främjande av lärande och fokus på innehåll. Skräms av hur man på Ledarplats i en av Sveriges största dagstidningar är så oreflexiv och så okritiskt anammar maktens tanke att mer kontroller, tidigare i kombination med ökad konkurrens leder till bättre kvalitet. Sanna Rayman skriver.
Ni vet när man inte ätit på hela dagen och får en alldaglig ostmacka och den smakar som en kulinarisk sensation? Ungefär så känns det när jag läser att Högskolan i Jönköpings nya satsning för att uppvärdera lärarutbildningen – en godkändgräns för antagning via högskoleprovet. 
”Vi vill helt enkelt skicka en signal till samhället och våra studenter att det är 0,5 som gäller och hoppas att det ska uppfattas som en kvalitetssignal”, säger Stefan Engberg, utbildningschef på Högskolan i Jönköping (SVT 24/9). 
Ähum. Jag måste erkänna att vid en första anblick kändes inte den signalen så värst krävande. 0,5 på högskoleprovet är, för den som inte är bekant med detta test, inte jättemycket. 2,0 är max och inte ens med bästa vilja kan man betrakta 0,5 som annat än ett lågt resultat. Dock, i reportaget berättas att provets medelvärde brukar ligga runt 0,9, men att ”av de lärarstudenter som i höst kommit in via högskoleprovet hade en majoritet under medelvärdet och mer än var fjärde student antogs med ett resultat under 0,5 poäng, i några fall så lågt som 0,1”.
Rayman vill alltså se ännu högre krav. Varför? Går man inte en högre utbildning för att lära? Vad är poängen att stoppa den som vill läsa? Hur kan det vara viktigare vad man kan när man börjar en utbildning, än vad man kan när man går ut? Det är tankar som bara den har som ser på människan som färdig, någon som är. Bara den som tror att människor kan sorteras och bedömas okulärt kan omfamna en sådan utveckling. Vidare är den bara den som ser på människan på detta sätt som ser värdet av konkurrens. Visst låter det bra och lockande att kontrollerna ska utvidgas och göras oftare och mer ingående, på fler ställen. Men vandrar man vidare längs den vägen kommer man förr eller senare, obönhörligen, till en punkt när någon måste kontrollera den som ska kontrollera. Och om denne någon inte kommer utifrån eller är en upplyst despot, en god diktator, kommer kontrollen av kontrollanten att utföras av någon som själv kontrolleras. Och då, om inte förr, finns anledning att fundera över kontrollers värde. Om alla kontrolleras är det ingen som har kontroll.

Vi behöver mindre kontroll och mer frihet, under ansvar. Om det är kunskap och vetande med kvalitet vi söker är det den enda vägen som leder framåt, uppåt, utåt. Vi är utlämnade åt varandra hur vi än gör. Och om det krävs att man godkänts av någon auktoritet för att få tala kommer färre att få chansen att visa sina tankar och sitt resultat. En värld av kontroll är en värld av rädsla och misstänksamhet. Där sker inget lärande, där följer man regler. Där gör man som makten säger. Där sorterar man människor, skiljer ut och skapar hierarkier. Där lyssnar man mer på vem som talar, än på vad som faktiskt sägs.

Vi får se hur det bli, med allt. Är nyfiken på hur jag, eller snarare mina tankar om Marifusprojektet (som det finns en etikett för i listen till höger här på bloggen) kommer att tas emot, här i denna kontext. Hur kommer företagsekonomerna att reagera? Jag vet inte, men det är därför jag är här, för att lyssna och lära. Nyfiken på om professorn kommer att lyssna och på vad hen i så fall kommer att säga. Är inte rädd för kritik. Kritiska vänner är något helt annat än maktfullkomliga kontrollanter som kräver rättning i ledet.

Lite mer av kritiskt tänkande och nyfikenhet är vad som behövs i akademin för att utveckla kunskap och för att främja framväxten av ett mer hållbart samhälle. Det måste underlättas och premieras att röra sig över gränser och att byta inriktning, att samverka med det omgivande samhället. Lyssnande och lärande måste premieras framför makt och kontroll. Den dagen då jag inte längre är nyfiken, fasar för den dagen och hoppas att den aldrig kommer. Vill ha omväxling.

Nä är det ljust ute. Nu går jag ut en sväng. Tar lite bilder. Lyssnar i vinden och känner atmosfären. Sedan är det dags för ännu en fullspäckad dag av konferens. I morgon talar jag. Livet är vackert och jag har världens bästa arbete!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar