Språkfilosofiska reflektioner 16

Veckan har varit omtumlande. Minst sagt. Omtumlande på så många plan och olika sätt. Stressen och pressen har varit stor. Så mycket innehåll. Så lite tid. Dessutom har jag fått ytterligare pusselbitar till den eviga frågan: Vem är jag och hur fungerar jag, ensam och tillsammans med andra. Livet är kanske, inte bara för mig här och nu utan för alla, alltid. Tror det är så, att alla på sitt sätt dels försöker få livet att gå ihop, dels söker svar på existentiella frågor. Kanske är det en konsekvens av åldern, kanske av den pressade situationen? Går förmodligen inte att veta vad som beror på vad.

Sambanden är komplexa, i livet, samhället och akademin. Inser allt med vidden av detta, att världen och kultur inte är greppbara helheter, det är komplexa nätverk, eller resultatet av interaktion mellan en lång rad aktörer. Livet, samhället, kultur och språk är konsekvenser. Det är konsekvenser vi borde ägna oss åt att studera, om vi vill förstå. Konsekvenser och samband. Kausalitet och logik tänker vi oss ofta som linjära processer, som något som går att kontrollera. Men är det så, vet vi det? Finns det forskning som otvetydigt visar det? Inte vad jag vet. Tvärt om finns massor av indikationer på motsatsen, att förändring sker icke-linjärt, att samhället och kultur är dynamiska processer av tillblivelse. Och då behövs andra verktyg, till exempel verktyg av det slag som Deleuze och Guattari tillhandahåller. Verktyg som jag här reflekterar över och använder för att öka förståelsen med.

Återvänder till språkets värld och betraktar det än en gång med hjälp av glasögonen som jag hittat hos Deleuze och Guattari. Stänger ute världens larm och riktar tanken hit, till en fråga, ett ämne. För att få en stunds avkoppling. För att hämta kraft och för att få energi att orka hantera vardagen och livet. För att förstå hur det blir som det blir.

But when we use a word as vague as "intervene," when we say that expressions intervene or insert themselves into contents, are we not still prey to a kind of idealism in which the order-word instantaneously falls from the sky?

Deleuze och Guattari delar upp världen, i dels materiella aspekter, dels icke-materiella. Två sidor av samma mynt, oskiljaktiga. Två aspekter av det vi ser och upplever. Detta är viktigt att ha med sig in i arbetet med språket, det är en lingvistisk modell. Här finns ett glapp mellan, en öppning, ett utrymme. Här finns ett immanent mellanrum. Kanske är det här förklaringen till komplexiteten finns, att inget går att bryta ner i någon minsta beståndsdel. Inget är något i kraft av sig själv. Allt blir till i samspel, eller för att tänka som Deleuze och Guattari: aspekterna intervenerar, bryter sig in, påverkar var andra. Interventionen kommer dock inte utifrån, den pågår på insidan. Den är en aspekt av helheten.

What we must determine is not an origin but points of intervention or insertion in the framework of the reciprocal presupposition of the two forms.

Att inte söka ursprung är en viktig tanke. Det finns inga original, bara kopior, upprepning, tillblivelse. Förändringsprocesser. Var allt började eller vad som är altings yttersta orsak är meningslöst att reflektera över, för det finns inga tecken på att något sådant skulle existera. Vill vi förstå måste vi lära oss se processen, interventionerna och vi måste rikta fokus mot konsekvenserna. Där finns den relevanta kunskapen, inte i rörelsens början. Det är helheten svaret finns, immanent. Och helheten byggs upp i och genom samspel mellan innehåll och uttryck.

Both forms of content and forms of expression are inseparable from a movement of deterritorialization that carries them away. Both expression and content are more or less deterritorialized, relatively deterritorialized, according to the particular state of their form.

Rörelsen, förändringen eller processen av tillblivelse drivs av att krafter som drar mot sammanhållning och kontroll möts av krafter som drar mot upplösning och kaos. Territorialisering möter deterritorialisering och resultatet är samhället, kulturen eller språket. Både innehåll och uttryck är detrritorialiserade, skriver Deleuze och Guattari. Inte helt säker på att jag hänger med, men jag låter inte det hindra mig att fortsätta arbetet med innehållet. Jag känner filosoferna vid det här laget och vet att de återkommer till och upprepar sina bärande tankar, hela tiden och på olika sätt. Det är svårt, inte som ett självändamål. Deleuze och Guattari gör och tänker som Einsten, de förenklar så mycket det bara går. Men aldrig mer än så. Språk och kultur är komplexa helheter och hur mycket vi mäniskor än önskar os och begär ett enkelt svar så kan det inte bli enklare och klarare än vad förutsättningarna tillåter. Det är inte hos Deleuze och Guattari, upplever vi språket och kulturen svåra att förstå så ligger problemet där, inte hos dem som försöker hjälpa oss förstå.

In this respect, one cannot posit a primacy of expression over content, or content over expression.

Ingen del av helheten har företräde eller är viktigare. Världen och språket, kultur skapas i samspel, samverkan, processer av ömsesidig tillblivelse. Ingen del kan på förhand pekas ut som bättre eller mer inflytelserik. Det avgörs alltid i efterhand, och kan studeras via konsekvenser.

Sometimes the semiotic components are more deterritorialized than the material components, and sometimes the reverse. For example, a mathematical complex of signs may be more deterritorialized than a set of particles; conversely, the particles may have experimental effects that deterritorialize the semiotic system. A criminal action may be deterritorializing in relation to the existing regime of signs (the earth cries for revenge and crumbles beneath my feet, my offense is too great); but the sign that expresses the act of condemnation may in turn be deterritorializing in relation to all actions and reactions ("a fugitive and a vagabond shalt thou be in the earth" [Gen. 4:12], you cannot even be killed).

Samspel mellan immateriella och materiella aspekter. Överallt samverkan, ömsesidig tilblivelse. Både materia och det som är immateriellt kan bidra till upplösning. Det är helheten eller sammanhanget som avgör utfallet. Därför finns hela tiden ett mått av osäkerhet. Framtiden är fundamentalt öppen. Vad som helst kan inte hända, alla sammanhang har sina möjligheter och begränsningar. Men ingen kan på förhand veta vad utfallet ska bli. Det finns inga lagmässiga samband, bara momentan samverkan inom ramen för en kontext.

In short, there are degrees of deterritorialization that quantify the respective forms and according to which contents and expression are conjugated, feed into each other, accelerate each other, or on the contrary become stabilized and perform a reterritorialization. What we call circumstances or variables are these degrees themselves. There are variables of content, or proportions in the interminglings or aggregations of bodies, and there are variables of expression, factors internal to enunciation.

Upplösning och förfall, eller uppbyggnad och ordning. Vad som blir konsekvensen av samverkan mellan aspekter och aktörer bestäms i rörelsen. Tillblivelsen. Upprepningen av skillnad. Där skapas världen och språket blir till på samma sätt. Konsekvenserna av detta kan vi som är intresserade av språk och kultur sedan studera, men bara i efterhand. Språket är inte, det blir och förändras. Precis som du och jag. Vi föds, växer upp, åldras och dör. Livet är det som finns emellan. Ordning skapas vi av, biologisk ordning, och vi dör av upplösning när biologin förfaller. Jag blir jag i samspelet mellan biologi och språk. I mellanrummet mellan min hjärna och tanken finns jag. På en obestämbar plats i helheten.

Germany, toward November 20, 1923: on the one hand, the deterritorializing inflation of the monetary body and, on the other, in response to the inflation, a semiotic transformation of the reichsmark into the rentenmark, making possible a reterritorialization.

Två skott och allt var förändrat, sjunger Ulf Lundell. Ena dagen fanns Palme och allt var som vanligt,  så sköts han och inget blev sig likt. Två plan flyger in i två torn och världen delas upp i vi och dem. Händelser uppstår och förändrar. Händelser delar upp, före och efter. Å ena sidan, å andra. Från ett ögonblick till ett annat, inget har förändrats ändå är allt annorlunda. Så fungerar samspelet mellan innehåll och uttryck. Och i det spelet skapas världen. Därför går den inte att förutsäga, för det är först med facit i hand, efteråt som vi förstår och upptäcker förändringen.

Russia, toward July 4,1917: on the one hand proportions of a state of "bodies" Soviets-provisional government, and on the other the elaboration of a Bolshevik incorporeal semiotic, accelerating things and contributing to the action of the detonating body of the Party. In short, the way an expression relates to a content is not by uncovering or representing it. Rather, forms of expression and forms of content communicate through a conjunction of their quanta of relative deterritorialization, each intervening, operating in the other.

Innehållet påverkas av uttrycket och vice versa. Tanken påverkar kroppen, som påverkar tanken, som påverkar kroppen. Kulturens materiella innehåll påverkas av kunskapens immateriella uttryck. Två sidor, två aspekter av samma sak. En helhet, bestående av olika delar. Samverkan. Ömsesidig tillblivelse, det är vad världen, livet du och jag skapas av och har att hantera.