Information om mig

lördag 14 september 2013

Språkfilosofiska reflektioner 14


Repar mod. Vänder bildningsfientligheten och kontrollivrarna ryggen. Kastar mig ut i ett befriande, öppet resonemang om språk. Samtalar med Deleuze och Guattari om kunskap, kultur och om kontrollerandets baksidor. Hela deras filosofiska gärning handlar om att förstå kontrollmekanismerna som finns och verkar överallt. Och om att utforma verktyg för att bryta med makten och kontrollen. Tron på möjligheten i och med kontroll, övertygelsen om att det går att kontrollera levande liv, språk eller kultur, tankar. Det är en farlig tro, för den tvingar människor till underkastelse, till lydnad, tystnad. Om man bara får uttala sig ifall man fått ett visst antal artiklar infört i speciella tidskrifter. Om vi bara lyssnar på människor som godkänts av makten. Om vi kollektivt fogar oss. Då urholkas demokratin och vi förlorar ett viktigt skydd mot samhällets långsiktiga överlevnad. Då sågar vi av den kunskapsgren vi sitter på. Där är vi alla förlorade.

Det är lockande att slå in på vägen som leder mot kontroll, men det är en bedräglig lockelse. Den lovar runt, men håller tunt. Detta insåg Deleuze och Guattari, för de levde i en tid då händelserna i Tyskland innan och under andra världskriget fanns färska i minnet hos det stora flertalet. Hitlertyskland och även Kommuniststaterna efter kriget byggde på kontroll, av det mesta. Framförallt kontroll av tankar. Idag betraktar vi dessa samhällsbyggen som återvändsgränder, som avskräckande exempel. Dit vill ingen. Ändå är det många som idag drömmer om ökad kontroll, hårdare straff och som låter makten få insyn i det mest privata. För idag växer det fram en tro på att den som har mycket makt är god. Det är Googles motto, och USA agerar för frihetens och godhetens sak. Genom att öka kontrollen. Det är en farlig väg.

Anarki och total upplösning är kanske inte riktigt lika illa som Gulag och Auschwitz, men det leder inte till något gott. Det bästa är när det råder något slags balans mellan dessa båda krafter. För detta ändamål skapade Deleuze och Guattari sina verktyg. I den andan skriver de. Så läser i alla fall jag dem, enligt instruktionerna från dem själva. Jag låter inte dem kontrollera mina tankar, följer dem inte slaviskt. Jag samtalar med dem, genom deras texter. Skapar något eget av eller bygger vidare med hjälp av deras verktyg. När kontrollens makt är stark krävs med av upplösande strategier, för att sträva efter balans. Det går inte att kontrollera balansen, den kan bara uppnås genom ständiga modifieringar och små kollektiva insatser. Därför behövs en allmänt spridd förmåga i hela samhället att kunna tänka kritiskt och att inte fasta i kritiken. Det behövs bildning. Och den kan lika lite som balans kontrolleras eller måttbeställas. Vägen till bildning kan inte kvalitetssäkras. Bildning är en resa i okänt land. Liksom samhällets väg mot framtiden är det en öppen fråga.

Här spelar språket en viktig roll. Språket är ett slags medium för tankar, men inget neutralt medium. Språket är ett verktyg, en teknologi och som alla teknologier har det en egen verkan på världen. Språket är varken ont eller gott, men det kan göra både gott och ont. Språket i sig ger upphov till konsekvenser. Och språket är en del i ett mycket större maskineri. När Deleuze och Guattari studerar språket begränsas inte studierna till orden eller sammansättningarna av ord, de studerar helheten vari språket ingår och påverkar. De studerar spelet mellan krafterna som strävar mot ökad kontroll och krafterna som strävar mot upplösning. Deras arbete leder inte till säker kunskap, men till ökad förståelse för hur förändring är möjlig. Förutsättningar för processer av tillblivelse.

Förra posten i serien ledde fram till slutet av del ett i platån Postulates of linguistics. Här kastar jag mig ut i nästa del. "There Is an Abstract Machine of Language That Does Not Appeal to Any 'Extrinsic' Factor". Resonemanget ska handla om språkets abstrakta maskin. Det är en annan av de tankemodeller som Deleuze och Guattari ofta återvänder till och använder för att bygga upp förståelse, ett av deras verktyg. Här skiljer de mellan maskiniska rörelser och mekaniska. Mekaniken beskriver linjära förändringsprocesser. Hårt kontrollerade och förutsägbara processer. Maskiniska processer är icke-linjära och omöjliga att kontrollera. Språket är inte mekaniskt, utan maskiniskt. Det är i alla fall utgångspunkten för resonemangen som följer på denna introduktion.
If in a social field we distinguish the set of corporeal modifications and the set of incorporeal transformations, we are presented, despite the variety in each of the sets, with two formalizations, one of content, the other of expression.
Innehåll och uttryck är två lingvistiska begrepp. Det ena, innehållet, står i den klassiska lingvistiken för ordets bokstav. Den andra, uttrycket för ordens kulturella betydelse (lite osäker här dock, så rätta mig om jag har fel). Dessa båda aspekter av språket ställer Deleuze och Guattari mot två andra lingvistiska begrepp, form och substans. Där formen är momentet av kontroll och reglering och sustansen är det som kontrolleras och regleras. System kontra del, skulle man förenklat kunna säga. Därmed har ett slags fyrfältare skapats, som kan sägas vara en sprängskiss av språkets abstrakta maskin. Både innehållssidan och uttryckssidan kan delas upp i strukturerande aspekter och enskildheter. Möjligen förgår jag resonemanget här, men det kan finnas en poäng med att redan nu förklara modellen, så kan jag sedan hänvisa tillbaka till den. Deleuze och Guattari använder sig här av Foucaults tankar om vad som gör ett fängelse till ett fängelse.

Fängelsets innehåll, dess materiella aspekter utgörs dels av form vilken här representeras av fängelsebyggnaden som fysiskt/juridiskt fenomen, dels av substans som i exemplet representeras av fångarnas kroppar. Fängelsets uttryck, dess kulturella aspekter motsvaras i fråga om form av kriminallagen och substans av brottslingen som fenomen. Begreppet är som synes ett oundgängligt verktyg för att bena upp komplexa problem. Håll kvar den tanken, försök visualisera maskinen som den beskriver konturerna av. Maskinen är abstrakt i den meningen att den bara går att studera genom effekterna den ger upphov till. Dess delar kopplas till och från maskinen, beroende på vilket sammanhang den verkar i.
For content is not opposed to form but has its own formalization: the hand-tool pole, or the lesson of things.
Det handlar sällan om motsatser i tänkandet som lanseras av Deleuze och Guattari, det är viktigt att lägga märke till. Filosofin bygger inte på binära oppositioner. Det handlar mer om ytterpunkter i kontinuum. Inte om antingen kontroll eller upplösning, utan om mer eller mindre av än det ena än det andra. Och maskinen de beskriver består av alla delarna och deras samverkan.
It is, however, opposed to expression, inasmuch as expression also has its own formalization: the face-language pole, the lesson of signs. Precisely because content, like expression, has a form of its own, one can never assign the form of expression the function of simply representing, describing, or averring a corresponding content: there is neither correspondence nor conformity.
Delarna som bygger maskinen är i förhållande till varandra autonoma. Samverkan mellan dem handlar därför inte om något slags överenskommelse eller samspel, det är mer som kultur. Resultatet av att människor lever och verkar sida vid sida ger upphov till effekter och konsekvenser, som kan sägas vara ett resultat av samverkan även om den inte skett medvetet eller i samförstånd. När vi går och röstar gör vi det inkognito, vi lägger vår röst i ett ett kuvert bakom ett skynke. Sedan sammanställs resultatet och en ny regering bildas. Olika synpunkter och åsikter, ofta disparata, tvingas av demokratins abstrakta maskin till samverkan. Så styrs samhället, i och genom att allt och alla interagerar med varandra. Samma gäller för språket.
The two formalizations are not of the same nature; they are independent, heterogeneous. The Stoics were the first to theorize this independence: they distinguished between the actions and passions of bodies (using the word "body" in the broadest sense, as applying to any formed content) and incorporeal acts (the "expressed" of the statements).
Den egna kroppen är ett bra exempel för att illustrera tanken. Den uppvisar ibland tecken på behov som går på tvärs mot vad jag önskar. Kroppen är min, men den kan inte göra allt jag vill. Kroppen är en oskiljaktig del av den maskin som utgör jag. Ändå är den autonom i förhållande till jaget, som kan sägas vara den del av mig som är icke-materiell. Kanske underlättar det att tänka på detta sätt om kroppen om man vet och accepterar tanken på att Deleuze och Guattari utgår från en posthumanistisk syn på människan. Det är ett perspektiv som betonar sammanhanget mer än delarna. Vad är det som krävs för att jag skall fortsätta vara jag, i den bemärkelse som jag vant mig vid? Det är en fråga som kan leda långt utanför min kropp och det är också poängen med det tankeverktyget, att inte ta något för givet, att se och fokusera på konsekvenser istället för intentioner.
The form of expression is constituted by the warp of expresseds, and the form of content by the woof of bodies. When knife cuts flesh, when food or poison spreads through the body, when a drop of wine falls into water, there is an intermingling of bodies; but the statements, "The knife is cutting the flesh," "I am eating," "The water is turning red," express incorporeal transformations of an entirely different nature (events).
Kroppar förändras i mötet med andra kroppar. Allt och alla påverkas av att leva och verka i samma sammanhang. Därför leder det tanken fel att tala om jag, eller om språket, som något som är. Allt och alla blir till genom ömsesidig påverkan. Den abstrakta maskinen är det som håller helheten samman. Den är inget i sig, men den ger upphov till konsekvenser. När Deleuze och Guattari studerar språk gör de det med fokus på denna abstrakta maskin. Vad får något att hända? Vilka är förutsättningarna för förändring? Hur fungerar språkets abstrakta maskin? Vilka möjligheter har den och vilka hinder finns inbyggda i den.
The genius of the Stoics was to have taken this paradox as far as it could go, up to the point of insanity and cynicism, and to have grounded it in the most serious of principles: their reward was to be the first to develop a philosophy of language.
Språkets lagar, finns de i språket själv, eller skapas de i och genom användandet av språket? Det frågan som delar språkforskningen. Om det handlar fortsättningen. Och det finns anledning att återkomma till den abstrakta maskinen, begreppen och modellen som här bara snuddats vid. Förstår om läraren känner sig lite förvirrad, för så känner även jag mig. Det är så jag fungerar och det påverkar även mitt sätt att undervisa. Avslutar med att citera en av mins studenter som skrev följande på Facebook igår, som är ett av de finaste omdömen jag fått.
Det börjar alltid i ett kaos, med fria tyglar och förvirring, för att tvinga oss att tänka själva! Detta brukar leda till att vi i slutändan faktiskt har lärt oss att våga tänka själva och lita på att vi kan detta med kulturvetenskap!
Med sådana studenter och med sådana samtalspartners kan det bara bli bra. Det är inte min förtjänst, även sådana konsekvenser går att tänka på i termer av abstrakta maskiner. Vi lär oss tillsammans. Det är vad livslångt lärande handlar om för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar