Språkfilosofiska reflektioner 10

Assemblage, sammansättningar av ting, tankar och kroppar. Sammansättningar som inte går att definiera eller identifiera in i minsta detalj, för att det hela tiden tillkommer och försvinner saker och aspekter. Det är en tankemodell som Deleuze och Guattari ofta återkommer till. Assemblage kan sägas vara ett slags tomt schema som kan fyllas med alla de ting och tankar och kroppar som det fenomen man vill studera byggs upp av, det som hålls samman. Den ena sidan av modellen handlar om allt som är icke.materiellt, som just tankar, föreställningar, överenskommelser och så vidare. Och den andra sidan handlar om materia, ting och kroppar. Till modellen hör även krafter av sammanhållande och krafter av upplösning, vilket skapar dynamik. Tillblivelse och förändring är vad som kännetecknar världen, kultur och samhällen, kunskap, människor, allt. Enligt den tankemodell som Deleuze och Guattri lanserar och arbetar med.

Om man tänker på språk och om man använder assemblage som tankeverktyg tvingas man söka efter och i analysen beakta både sådant som är immateriellt och sådant som är materiellt. Även krafter av sammanhållning och upplösning, spelet och dynamiken som uppstår mellan dem, tvingas man uppmärksamma och reflektera över. Språk handlar om samspel, konsekvenser och kontinuerlig förändring, om komplexa, processuella, kollektiva tillblivelser.

The assemblages are in constant variation, are themselves constantly subject to transformations. First, the circumstances must be taken into account: Benveniste clearly demonstrates that a performative statement is nothing outside of the circumstances that make it performative. Anybody can shout, "I declare a general mobilization," but in the absence of an effectuated variable giving that person the right to make such a statement it is an act of peurility or insanity, not an act of enunciation.

Sammanhang är det som ger upphov till konsekvenser, överallt sammanhang. Det räcker inte att uttala ett ord, det krävs därtill kollektiva överenskommelser och etablerade maktstrukturer för att effekter ska uppstå och kunna iakttas. Därför måste språket studeras i handling, om man vill förstå det. Först när kunskapen om delarna fogas samman i en helhet (till exempel ett assemblage) och först när det finns effekter och konsekvenser att analysera är man något viktigt på spåren. Och den kunskapen kan användas i samhället för att öka förståelsen för hur man kan arbeta med förändring. Lingvistik är dock inte en metod för att kontrollera, för det finns överallt upplösande krafter som måste beaktas. En annan värld är möjlig hette det på 1990-talet och drömmen om revolutionen som odlades av många på 1970-talet var samma andas barn. Många har försökt förändra samhället, men det har alltid gjorts med en specifik och detaljerad vision för ögonen, som med kraft har pressats på människor. Försöken misslyckas ständigt, för att makt korrumperar och för att det överallt finns krafter som verkar mot makten. Om alla vore överens och när många verkligen vill samma sak och agerar i enlighet med den kollektiva viljan, då går förändringen snabbt. Det är också så som samhället blir till här och nu, genom kollektivets samlade tankar-och-handlingar. Därför detta fokus på helheter och sammanhang.

This is also true of "I love you," which has neither meaning nor subject nor addressee outside of circumstances that not only give it credibility but make it a veritable assemblage, a power marker, even in the case of an unhappy love (it is still by a will to power that one obeys...). The general term "circumstances" should not leave the impression that it is a question only of external circumstances.

Generella kunskaper om något som rör språk och kultur finns inte enligt Deleuze och Guattari, bara situationella konsekvenser av händelser inom ramen för sammanhang som existerar i en specifik miljö och tid. Både det som är internt i assemblaget och det som är externt är aspekter av samma helhet. Inget av detta är konstant över tid, varken assemblage eller miljöer. Det är viktigt att ha med sig när man reflekterar över språk med hjälp av dessa verktyg.

"I swear" is not the same when said in the family, at school, in a love affair, in a secret society, or in court: it is not the same thing, and neither is it the same statement; it is not the same bodily situation, and neither is it the same incorporeal transformation.

Orden ser ut att vara de samma, men aldrig sammanhangen inom vilka de yttras och ger upphov till konsekvenser. Inte heller konsekvenserna är de samma, allt bestäms av miljön, av helheten. Inget är någonsin, det samma. Förändring är den enda konstant som Deleuze och Guattari accepterar. Kultur är resultatet av ständigt upprepad skillnad som alltså uppstår internt.

The transformation applies to bodies but is itself incorporeal, internal to enunciation. There are variables of expression that establish a relation between language and the outside, but precisely because they are immanent to language.

Exterioritet eller transcendens är problematiskt, för varifrån kommer det yttre eller externa? Fysiker har funderat mycket på frågan om Universums gräns. Finns det någon gräns? Om det gör det, vad finns då på andra sidan? Tänker man så är det lätt att bli galen. Inom fysiken säger man att Universum är oändligt. Det är det enda möjliga svaret, hur svårt det än är för människor med sina begränsade erfarenheter att ta till sig en sådan tanke. Samma gäller för språket och kulturen, allt är immanent. Allt som tas med i beräkningen existerar på insidan.

As long as linguistics confines itself to constants, whether syntactical, morphological, or phonological, it ties the statement to a signifier and enunciation to a subject and accordingly botches the assemblage; it consigns circumstances to the exterior, closes language in on itself, and makes pragmatics a residue.

Utgår man från att det finns något som är konstant och tänker man att det finns en utsida, gör det något med ens tänkande. Det medför konsekvenser. Här pekar Deleuze och Guattari på några sådana. Handlingen som utförs i alla språkliga berövas som självständiga status i sammanhanget, det blir ett slags formalitet som språkforskaren inte behöver beakta. Tankemodellen som Deleuze och Guattari ställer mot eller jämför sitt eget tänkande med utgår från att uttalandet är synonymt med den som uttalar och att själva den handling som utförs i uttalandet alltid utförs av ett subjekt (en individ med intentioner och kontroll). Detta blir ett slags självuppfyllande profetia, eller ett cirkelresonemang. För ur premisserna härleder man svaren, som därmed alltid är givna på förhand. Deleuze och Guattari betraktar språket som något levande, dynamiskt och föränderligt, alltid nytt och därför något som måste undersökas förutsättningslöst. Språket är för dem inget i sig, det blir till i handling. Och handling eller pragmatik blir därför lika viktigt som orden och dem som uttalar dem.

Pragmatics, on the other hand, does not simply appeal to external circumstances: it brings to light variables of expression or of enunciation that are so many internal reasons for language not to close itself off. As Volosinov [Bakhtin] says, as long as linguistics extracts constants, it is incapable of helping us understand how a single word can be a complete enunciation; there must be "an extra something" that "remains outside of the scope of the entire set of linguistic categories and definitions," even though it is still entirely within the purview of the theory of enunciation or language.'

Förnekandet av några som helst konstanter är centralt om man vill förstå och arbeta med tankeverktyg hämtade från den verktygslåda som Deleuze och Guattari lämnat efter sig. Kulturen kännetecknas av förändring och tillblivelse, och det är omöjligt om det fann något som var konstant. Förändringen uppstår på insidan, internt, av det enkla skälet att det inte existerar någon utsida. Om man behöver något utifrån, en kraft, en Gud eller vad det nu kan vara, då jobbar man med hjälphypoteser och ad-hoc-modeller, vilket är olyckligt och även enligt Deleuze och Guattari onödigt.

The order-word is precisely that variable that makes the word as such an enunciation. The instantaneousness of the order-word, its immediacy, gives it a power of variation in relation to the bodies to which the transformation is attributed.

Identifikationen av så kallade order-word visar att ord i sig själva kan vara uttalade/uttalare, att det inte behövs någon signifiant. Order-word agerar autonomt i sammanhanget, utgör en del av assemblaget. Och det är som sagt helheten som ger upphov till konsekvenser, ingen ensam del. Konsekvenserna är inte resultatet av orsak verkan och är därför inte konstanta, de går alltså inte att räkna med eller förutsäga. Förändring uppstår i och genom processer av tillblivelse. Förändringen är dynamisk och icke-linjär och den uppstår på insidan, i och genom interaktion mellan delarna som bygger helheten och den miljö där handlingarna utförs.

Tanken på att allt sker internt är lika svår att hantera som tanken på Universums oändlighet. Kan vara bra och viktigt att påminna sig om det. För det är lätt att falla tillbaka i gamla tankemässiga hjulspår, vilka ofta behöver ad-hock-lösningar för att fungera. Men det är bara ett sätt att lösa ekvationen, den är ingen lösning på grundproblemet, inte en bra metod för att förstå kulturell förändring eller språk.