Samtalet som modell för samverkan och kunskapsutveckling

På måndag är det dags igen. Då drar seminarieserien om Arbetsintegrerat lärande igång igen. Det är en serie samtal om AIL som jag från och till under drygt fem år nu ansvarat för. Mer information och en inbjudan finner man om man följer länken. Alla är välkomna, tror jag mig lova. Skulle intresset visa sig väldigt stort löser vi det, på något sätt. Denna bloggpost bildar det skriftliga underlaget för seminariet, eller samtalet om AIL som alltså är seriens övergripande rubrik. Ser detta som ett slags nystart även om det tidigare arrangerats drygt 30 seminarier på samma tema. Sedan hösten 2012 driver Högskolan Väst en forskarutbildning i AIL, eller om man ska vara formell, två forskarutbildningar, en i pedagogik och en i informatik, båda med inriktning mot AIL. I våras arrangerades det första samtalet om AIL med doktorander som deltagare. Det var som jag förstod saken uppskattat. Och det inspirerade mig att plocka upp tråden igen. Rubriken för måndagens seminarium är: "AIL- Samtal om Samtalet som modell för samverkan och kunskapsutveckling". Det blir det första seminariet av tre som hålls under hösten (mer information finns i HVs kalendarium).

Samtal är inte bara en form för utbyte av tankar, det har för mig kommit att bli ett begrepp eller tankeverktyg för många olika saker (här, här och här finns fler tankar om detta ämne. Jag ser på kunskap och utbildning som ett slags samtal och när jag handleder studenter är det i en anda av samtal som jag tycker det hela fungerar bäst. Ställer man samtalet mot debatten, som är dess diametrala motsats, händer något. Då får man ett slags modell för att jämföra vardagen med och gör man det finner man snart att dagens akademi bygger på och förbereder studenterna på debatt. Debatten kräver att man kan ta sig fram i konkurrens. Debatten polariserar och tvingar fram förenklingar. Debattens syfte är att vinna och det kan man göra på olika sätt. I den bästa av världar vinner den som har den bästa kunskapen eller argumentet. Men vi lever inte i den bästa av världar, vi lever här och nu i den värld vi tillsammans skapar för oss. Den världen är som den är och följer sina egna lagar. Samhället och kulturen är helheter som ger upphov till konsekvenser. Och idag är alltså debatten verktyget par excellens i såväl akademin som arbetslivet. Det gör något med såväl högre utbildning som arbete. Det som hålls för sant och tas för givet får konsekvenser. Därför är det viktigt att stanna upp ibland, för att reflektera över tillvaron. Och reflektion kräver att man lyssnar lika mycket som man talar och det gör samtalet till en bättre arena än debatten. Det är i alla fall den hypotes som jag här driver och den tanke som jag i det inledande anförandet på seminariet kommer att utveckla.

För att samverkan mellan arbetslivet och högskolan skall kunna sägas vara arbetsintegrerad, krävs att alla parter har en samsyn ifråga om rollfördelning, mål och metoder. Samtal är ett förslag på en sådan modell. Seminariet inleds med ett kortare anförande där denna modell presenteras och sedan inleds ett öppet och lyssnade samtal om samtalet som modell eller tankeverktyg.

Så står det i inbjudan. Det är temat för seminariet. Min förhoppning är att vi på måndag, tillsammans och på ett förutsättningslöst sätt, samt i ett öppet och lyssnande klimat, ska kunna reflektera över olika former för samverkan. För utan samverkan, utan ömsesidigt utbyte av kunskaper och erfarenheter, har jag svårt att se att lärande och kunskapsutveckling kan betecknas som arbetsintegrerat. Idag måste man marknadsföra sig för att synas och AIL är Högskolan Västs signum. Vi har regeringens uppdrag att utveckla former för AIL. Som jag ser på saken är inte AIL något, men det håller på att bli. Tillblivelsen och öppenheten inför framtiden och resultatet som kommer ur processen är centrala aspekter. Annars är AIL bara en tom marknadsföringsterm. Det tjänar ingen på.

Att tänka nytt är svårt. Människor är vanedjur och faller lätt in i mönster. Speciellt när förändringshastigheten ökar, vilket den gör ständigt. När effektivitet är ledordet är det lätt att bara köra på i gamla hjulspår. Och det är också något som accentueras i och genom debatter. Både högskolan och arbetslivet förlorar på detta, för båda parter går då miste om den potential som finns i ett sant arbetsintegrerat lärande. En sådan kunskapsutveckling som jag har i åtanke är något som händer mellan parterna, i och genom att man ömsesidigt lyssnar på varandra. Om samverkan sker på det sättet kan både akademin och arbetslivet lära sig nya och oväntade saker. Och båda parter kan upptäcka nya sidor av varandra. Genom att samtala kan man öppna upp för nytänkande och innovation, som per definition inte existerar innan tanken uppstått. Nya tankar uppstår sällan där man förväntar sig eller där man letar, de kommer till en när man minst anar det. Därför är samtal en bättre modell än debatten. Om arbetslivet ser högskolan som en utförare av på förhand definierade och detaljerade beställningar sker inget nytänkande och heller inget arbetsintegrerat lärande. Samma gäller för högskolan som ofta ser på arbetslivet som en ekonomisk resurs. Det är så vardagen ser ut och den påverkar oss alla. Därför behöver vi stanna upp och reflektera. Vi behöver samtala.

Byter spår här, vilket man både kan och får i ett samtal. För det har inget mål, utan följer sin egen logik. Läste morgontidningen nyss, när jag åt frukost. Där hittade jag en tankeväckande artikel, som får bilda utgångspunkt för vidare tankar om hur man skulle kunna tänka och och göra för att utveckla former för arbetsintegrerat lärande. Det är dagens Under Strecket, som handlar om humaniora. Där tar sig Henrik Bohlin (docent i filosofi vid Södertörns högskola) an den brännande frågan om humanioras nytta på ett nytt och provocerande sätt. Jag tror i alla fall att många humanister reagerar på titeln: Humanioras bästa tid är nu. Här finns massor av kloka tankar, om samverkan och om hur man kan tänka både i akademin och arbetslivet. Den handlar inte om AIL, men dess innehåll kan fungera som utgångspunkt för samtal om AIL.

Något har hänt med dagens studenter. Även om många studenter rent historiskt sett läser humaniora så är antalet i dalande och många högskolor tvingas lägga ner utbildningsprogram där humaniora utgör huvudämne, på grund av dåligt söktryck och lönsamhet.

Även utanför Sverige har det länge talats om humanioras kris. En uppmärksammad rapport från Harvarduniversitet visade nyligen att andelen humaniorastudenter vid Harvard minskat från 36 till 20 procent mellan 1966 och 2012, samtidigt som andelen i USA som helhet minskat från 14 till 7 procent. Siffrorna tyder på att amerikanska studenter blir allt mindre intresserade av ämnen som historia, filosofi och språk. I stället väljer de ekonomi och andra ämnen som är mer efterfrågade på arbetsmarknaden.

Ett liknande mönster ser man i en amerikansk långtidsstudie av studenter, där 1966 nästan 90 procent uppgav att deras syfte med studierna var ”att utveckla en meningsfull livsfilosofi”, en andel som 2006 sjunkit till mindre än 50 procent. Under samma period ökade andelen som svarade ”att få det ekonomiskt mycket bra ställt” från drygt 40 till nästan 75 procent. Har konkurrensen om jobben gjort att dagens studenter tappat intresset för att vidga sina intellektuella horisonter genom studier av historien, kulturen och språken?

Arbetsmarknadens krav och önskemål påverkar utbudet inom den högre utbildningen. Sådana incitament och hänsynstaganden har nog alltid funnits, men de accentueras i och med Bolognaprocessens betoning på anställningsbarhet och (ekonomisk) nytta. Extrapolerar man den tanken och studerar hur man resonerar på Svenskt Näringsliv finner man att mäktiga företrädare för arbetslivet faktiskt motarbetar Universiteten och Högskolorna i Sverige. Kraven på effektivitet som kommer från och som fungerar utmärkt inom tillverkningsindustrin, ligger man från arbetsgivarhåll på hårt för att införa inom forskning och utbildning. Sådana krav kan bara den ställa ställa som har makt och som är van att bli lyssnad på. Och sådana krav fungerar i en debatt. Men hur är det i realiteten, är kunskapsutveckling verkligen en process som går att snabba på? Och varför ska man göra det, vad är vinsten med att öka hastigheten? Frågan man näringslivet är vinsten ekonomisk. Men om vinsten är allt och om jakten på profit styr tänkandet landar man förr eller senare i den tanke som Stefan Fölser lanserat, att vi ska lägga ner hela det svenska högskoleväesendet och låta studenterna läsa på distans vid Harvard eller Stanford. Det är en paradoxal konsekvens av ett enkelriktat ekonomiskt tänkande.

Naturvetenskap och medicin bidrar till nya tekniska lösningar, mediciner och behandlingsmetoder, men vilken nytta har egentligen samhället av forskning och undervisning i humanistiska ämnen? Frågan diskuteras i två nyutkomna böcker. I våras kom antologin Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter, redigerad av Tomas Forser – som därmed 35 år senare följer upp ”Humaniora på undantag?” – och idéhistorikern Thomas Karlsohn. Och förra året kom idéhistorikerna Anders Ekström och Sverker Sörlin med Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle.  

Det finns något djupt motsägelsefullt över humanioras situation i dag, konstaterar Ekström och Sörlin. Samtidigt som den humanistiska kunskapens värde ifrågasätts, präglas samhället alltmer av just det slags processer som står i centrum för humanistisk kunskapsbildning. Det har nästan blivit en kliché att beskriva det moderna samhället som alltmer komplext och globalt, alltmer inriktat på kommunikation, alltmer reflexivt och gränsöverskridande, alltmer orienterat mot och i behov av kulturellt och socialt öppna och inkluderande offentligheter. Behovet av humanistisk expertis har inte minskat utan ökat.

Upprepar detta, behovet av humanistisk expertis har inte minskat utan ökat. Tyvärr förmår inte arbetslivet se detta. Därför ställer man krav på högre utbildning som kan sägas motverka de ekonomiska målen på längre sikt. Mot bättre vetande riskerar vi härigenom att gemensamt utarma själva grunden för samhället och allas framtid. Det finns inga vattentäta skott i samhället. Allt och alla hänger ihop. Problemen som finns i dagens hårt segregerade samhälle där det byggs och försvaras alldeles för många murar skulle ett mer arbetsintegrerat lärande kunna råda bot på. Men det kräver att man tänker nytt och annorlunda, både i arbetslivet och inom akademin. Och jag ser som sagt samtalet som en modell eller ett verktyg för att främja sådant ny-tänkande. Men då krävs av forskare att man inte gör som vissa humanister tenderar att göra när bildningen hotas inom akademin på grund av neddragningarna.

Inför den tilltagande marginalisering som blev följden skulle man kunnat tänka sig att forskarna skulle protestera: ”Varför tar ni ifrån oss vår betydelse?” Men i stället accepterade humanisterna utanförskapet. En utbredd självbild blev den av den intellektuella outsidern som, i likhet med en del konstnärer och författare, gör anspråk på att vara annorlunda än de andra, att stå utanför för att bevara sitt oberoende och sin kritiska distans.

En konsekvens har blivit att debatten om humaniora fastnat i två motsatta positioner. På den ena sidan står näringslivsföreträdare och politiker som frågar sig hur humanistiska färdigheter kan bidra till ekonomisk tillväxt, eller helt enkelt avfärdar humaniora som en onödig lyx. På andra sidan står humanister och kulturpersonligheter som under åberopande av den akademiska friheten vänder sig mot alla nyttokrav. ”Det är som om ett helt och hållet reaktivt beteende har slagit klorna i svensk humaniora”, skriver Ekström och Sörlin, ”och skapat en situation präglad av motvillig anpassning till ett yttre tryck snarare än en kollektiv vilja att driva utvecklingen av det egna området framåt”.

Här finns en uppenbar och allvarlig låsning, som jag menar att AIL kan hjälpa till med (om bara dess potential kan förlösas, vilket en tydligare betoning på samtal öppnar upp för), om det lärandet och forskningen utformas på ett sätt som inte bygger på mer av samma, utan på ny-tänkande. Både arbetslivet och akademin måste förändras. Och det främjas inte av debatter mellan parterna, som polariserar och tvingar till försvara. Samtal där man lyssnar skulle dock kunna leda till önskat läge och främja kreativitet. Öppna och lyssnande samtal. Nedan följer ytterligare ett citat från artikeln där jag fetmarkerar det jag finner intressant och tänkvärt i arbetet med att utveckla AIL.

Vad bör göras? Ekström och Sörlin argumenterar för att de komplexa utmaningarna i en globaliserad värld gör att expertis inom begränsade områden inte räcker till. Det krävs en mer gränsöverskridande kunskapskultur, där murarna mellan akademiska specialområden rivs och forskare från olika ämnesområden löser problem genom att se dem ur olika ämnens perspektiv. För den humanistiska forskningen blir sammanhangsskapande och omprövning centrala uppgifter. Det gäller att skapa nya förståelseramar för den långsiktiga samhällsutvecklingen, att konstruera och pröva tankemodeller som kan få oss att se aktuella problem med ett annat tidsdjup och från ett annat avstånd än den dagliga hanteringen tillåter.

Man skulle kunna säga att humanister behövs som specialister på att vara generalister; Ekström och Sörlin talar om en ”andra gradens specialisering”, och hänvisar till den amerikanska filosofen Martha Nussbaums försvar för humanistisk utbildning i boken ”Not for profit” (2010). Umgänget med språken, historien och litteraturen, skriver Nussbaum, utvecklar en förmåga att berätta om världen på flera olika sätt, att inta ståndpunkter och pröva värderingar som kanske inte är ens egna, att i en viss mening gå ur sig själv för att se hur den egna belägenheten ingår i ett historisk och kulturellt sammanhang. Denna narrativa förmåga är en avgörande tillgång i ett komplext och föränderligt samhälle där olika kulturer och tänkesätt ständigt möts och blandas.

Kunskap handlar om utveckling och högre utbildning ska förbereda samhället (som helhet, inte bara näringslivet) för framtiden. Och framtiden finns inte utan skapas här och nu i och genom kollektiv handling. Ingen vet vad som komma skall och därför kan och får man inte detaljreglera och på förhand bestämma innehållet i utbildningen på Universiteten och Högskolorna, för då är det inte längre högre utbildning, utan en förlängning på gymnasiet. I ett sådant nytt och arbetsintegrerat universitet kan och bör humaniora få en lika viktig plats som andra ämnen och arbetslivet. Ett arbetsintegrerat Universitet blir då till en arena för kunskapsutveckling, mer än en plats där man får kunskap. Det är i och genom samverkan mellan många olika traditioner, tankar och intressen. Öppen och samtalsinriktad samverkan. Som ny kunskap uppstår, om ingen part i samtalet tar över och reglerar handlingsutrymmet för övriga vill säga. Det är oerhört viktigt! Öppenheten och avsaknaden av kontroll bär på massor av potential, men för att dra nytta av den krävs en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande.

Det finns frågor om ont och gott som behöver ställas och besvaras om och om igen utifrån nya rön om natur och kultur och nya kulturella förutsättningar. De som formulerar sig utöver det förutsägbara om till exempel Behring Breiviks nästan obegripliga terrordåd är i dag oftare konstnärer, författare eller journalister än akademiker. Humanistiska forskare borde på ett annat sätt än vad som nu är fallet växelverka med konstnärer, författare, kritiker – och, kunde man tillägga, vanliga medborgare – i meningsutbyten om innebörden av ett demokratiskt medborgarskap med dess ansvar och rättigheter.

Jag ser i ovanstående citat konturerna till ett samtal. Sätt att tänka kring former för samverkan inte bara inom högskolan utan även med det omgivande samhället. Men, återigen, det centrala är att ingen part får övertaget eller tar sig rätten att definiera. Idag utövar näringslivet, med regeringen och utbildningsministerns goda minne och helt i linje med Bolognaprocessen enorm makt över forskning och högre utbildning (uttryck för detta finns här). Det är inte bara olyckligt, utan fullkomligt galet. Strategin kanske ser klok ut i det korta, kvartalsvisa, perspektivet, men på lång sikt är det förödande för alla, även för företagen som håller på att såga av den gren de sitter på. Lyssna, reflektera och lär:

I den högskolepolitiska debatten har det blivit vanligt att ”anställningsbarhet” ses som det övergripande målet för utbildning. Cecilia Rosengren – ytterligare en idéhistoriker – pekar på den amerikanska traditionen av liberal arts education som ett alternativ till det snävt ekonomiska perspektiv som anställbarhetstanken i allmänhet för med sig. Liberal arts-studenter får under fyra år en utbildning med både bredd och fördjupning. En student med historia som huvudämne kan till exempel ha tagit breddningskurser i filosofi, drama och fysik. Målet är inte specialistkunskap inom ett visst ämne utan en bredare generalistkompetens, som kan användas i vidare studier, forskning och arbetsliv, med fokus på kritiskt tänkande, skriftlig och muntlig framställning och förmåga att lösa problem genom att se dem ur olika perspektiv. Att veta något om konst, litteratur och historia gör att man kan förstå människor från andra kulturer och traditioner och se möjligheten av andra sätt att tänka än de för en själv invanda och till synes självklara. Humaniora är därför en viktig del av liberal arts education.

Bland arbetsgivare i USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike finns på ett annat sätt än i Sverige en förståelse för värdet av generalistkompetens. I dessa länder är det inte ovanligt att forskarutbildade i humanistiska ämnen har ledande positioner i näringsliv och offentlig förvaltning. Ekström och Sörlin skriver till exempel om en forskare i antikens kultur och historia, anställd på ett stort kapitalförvaltningsföretag i Londons finanskvarter. Ett annat exempel är företaget Google, som nyligen sökte närmare femtusen nya medarbetare med utbildning i humaniora och liberal arts.

På andra ställen i världen har företagen insett värdet med kompetenser som går på tvärs och som därigenom kan öppna. När ska svenska arbetsgivare inse att det finns högskolor och akademiker som inget hellre vill än att samverka, men då i termer av SAMVERKAN. Undantag finns och det är viktigt att framhålla, en sådan som Robert Weil, till exempel, sticker ut och inspirerar. Han tror på samverkan och vill se mer av samtal. Det hedrar honom och inger hopp. Arbetsintegrerat lärande ägs av ingen, men dess potential och resultatet av samverkan kan användas av alla. AIL i den mening som jag tror på och verkar för är inkluderande och öppnar upp. För bara så kan innovationer och ny-tänkande främjas. Det är på inget sätt enkelt, men just därför behöver alla vara med i samtalet. Ser en rad paralleller till humaniora här och håller med Bohlin.

Utmaningarna för humaniora är många, liksom möjligheterna. Man skulle önska att fler svenska arbetsgivare tänkte på samma sätt som vissa av deras amerikanska och engelska kolleger, i stället för att leta efter medarbetare med alla specialistkunskaper från dag ett. Men vi humanister måste också anta utmaningen att lämna vårt självpåtagna utanförskap och på allvar ställa frågan hur vi på olika sätt kan bidra till samhällsdebatt, politik, offentlig förvaltning och företagande.

Jag vill vara med och anta utmaningen och jag gör det genom att öppna upp rum för samtal, om AIL och om annat. Samverkan tror jag på, ömsesidigt lärande och lyssnande. Jag har inga svar, men en del användbara verktyg i sökandet efter kunskap som fungerar och kan användas för att skapa ett framtida, mer hållbart samhälle där alla får vara med och bidra med det man kan och vill.