Det är i normen problemen finns, inte hos individen!

Hur ser vi på varandra? Inte på andra, utan på varandra. Finns en skillnad där, mellan andra och varandra. En avgörande skillnad. En värld av jag och andra blir lätt en hotfull värld. En värld där människorna som skapar världen och tänkandet i den istället ser på VARANDRA, som olika delar av en gemensam helhet blir en värld som inte är lika hotfull. Den världen är möjlig. Samtidigt är den långt borta, så långt borta att många inte ens orkar se den världen som en möjlighet. Det är synd, för en värld som utgår från varandra är en bättre värld än den världen vi bygger för oss idag. Samtidigt lever vi inte i den tänkta världen, utan i den värld vi bygger för oss. Och det handlar om just detta, att vi alltid lever i den värld vi bygger för oss. Om att alla världar ser olika ut och ger upphov till olika konsekvenser. Kritiskt tänkande handlar om det, att se på världen med kritiska ögon, att inte se den som något som är, utan något som blir och som ger upphov till konsekvenser. Alla världar har på detta sätt ett pris kopplat till sig. Det finns ingen perfekt värld, bara olika världar och samhällen, med olika konsekvenser.

Om detta och om förslag till en annan värld än den vi gemensamt skapar idag lyssnade jag på igår när Jakob Wenzer talade om neurodiversitet igår, på Göteborgs Konsthall. Även om jag var förberedd och även om jag läst och tänkt en hel del om ämnet drabbade mig föreläsningen. Jag är idag, med lite perspektiv, en annan än jag var igår. Lite känns det så. Tänkte det får bilda utgångspunkt för dagens bloggpost, frågan om hur vi ser på varandra och oss själva. Frågan om hur vi ser på andra lämnar jag därhän, av ovan angivna skäl. Vill börja med ett citat, som jag hittat i den text som Jakob skrivit till föreläsningsserien. Orden kommer från Jim Sinclair, från en artikel med titeln: "Don't mourn for us."

Autism är inte något en person har, eller ett "skal" inom vilket en person är fångad. Det finns inget normalt barn bakom autismen. Autism är ett sätt att vara. Det är genomgripande; det färgar varje upplevelse, varje förnimmelse, varseblivning, tanke, känsla, varje möte - varje aspekt av existensen. Det är inte möjligt att att skilja autismen från personen - och om det vore möjligt skulle den person du hade kvar inte vara samma person som du började med.

Detta är viktigt, så ta ett ögonblick till att begrunda det: Autism är ett sätt att vara. Det är inte möjligt att separera personen från autismen.

En värld där man ser på och omfamnar varandra är en värld där majoriteten accepterar denna tanke, denna syn på människan. Vi är dem vi är, på gott och ont. Men vi har alla egenskaper och det är egenskaperna som gör oss till dem omgivningen uppfattar oss som. Och egenskaper kan betraktas på olika sätt. Ett sätt, det idag dominerande perspektivet, handlar om att jämföra människor med en bestämd definition av vad som är önskvärt och normalt. Det är ett tänkande som utgår från normen och som sorterar individerna efter denna tvingande "regel". Det tänkandet se inte individernas egenskaper, utan bara deras förmåga att anpassa sig efter normen, det önskvärda och det som bestämts. Det andra sättet handlar om att se egenskaperna som just egenskaper som bör bedömas på sina egna meriter, utifrån dess funktion eller användbarhet. Tänker man så blir individen som uppvisar tecken på autism ett problem först när dennes egenskaper leder till problem. Tänker man så blir det lättare att se och förstå att även den som är autistisk kan bidra till samhället, på sitt sätt.

Alla har något att bidra med. Alla är bra på något. Neurodiversitet handlar om att lära sig se det, om att utgå från individens egenskaper, istället för från normen om hur det borde vara. Ser man normen begränsar man sökfältet där man kan hitta potential. Om bara den som är "normal" få komma till tals lyssnar vi först på vem som talar och sedan på vad som sägs. Och den som inte uppfyller normen får aldrig visa vad hen kan, om man inte går med på att medicineras. Men gör man det förändras man, i enlighet med Sinclairs tanke. Medicineras man blir man en en annan. Och den som säger att vi ska medicinera alla som har problem att passa in i normen (istället för bara dem som så önskar) ser på den som har en neuropsykiatrisk diagnos som en representant för de andra, en som skall korrigeras. Därigenom förvägrar samhället sig en rad möjligheter som man annars skulle kunna ta hjälp av och bygga något på. Neurodiversitet handlar inte om att föra autisters och ADHD-personert talan. Handlar inte om att tänka på människor som representanter för grupper. Det handlar om all se individer och på VARANDRA.

Wenzer talade igår om känslan av att inte passa in. Han berättade om sitt liv och om sin väg. Om hur han kom till insikt om att han borde låta sig utredas för ADHD och om hur diagnosen han fått har hjälpt honom att förstå sig själv. Hans ord drabbar mig, för jag känner igen mig själv i det han beskriver. Känner igen känslan av utanförskap, känslan av att inte passa in. Känner igen mig i beskrivningen av att veta att man besitter kapacitet och vetskapen om att man kan en massa, vilket i både mitt och Wenzers fall bevisas av att vi båda fått högsta betyg i vissa ämnen i skolan och lägsta i andra ämnen och att vi båda gjort akademisk karriär. Jag känner igen mig i detta att jag kan, om jag får göra saker på mitt sätt. Känner igen mig i svårigheten att hitta motivation för det som jag inte är intresserad av eller som är bestämt på förhand. När jag får ägna mig åt det jag är bra på, intresserad av och brinner för, då finns ingen övre gräns för vad jag kan prestera. Jag har i alla fall inte stött på den gränsen än. Men när jag tvingas in i något där allt är bestämt på förhand, när det finns ett protokoll som ska följas och när det i princip är bestämt på förhand vad som ska bli resultatet, då blir jag underpresterande.

Jag har, genom Docenttiteln och alla timmarna som lärare, genom att ha lyckats med det jag har lyckats med, bevisat att jag fungerar i samhället. Jag kan anpassa mig efter normen. Men samhället hade kunnat få ut ännu mer av mig om jag fick göra saker mer på mitt sätt, om man litade på mig. Om mitt arbete bedömdes efter resultatet, i efterhand istället för på förhand. Jag vet aldrig var jag ska hamna när jag kastar mig in i ett projekt, vilket jag gör här på Flyktlinjer varje dag. Jag driver ingen linje här, jag bara kastar mig ut, följer med i flödet. Allt blir inte bra, allt fungerar inte. Men ibland får jag till det. Ibland når mina texter stor spridning, kan mina tankar användas, talar orden till andra. Om jag inte fick skriva fritt skulle dessa tankar och texter aldrig ha lämnat min hjärna. Jag har genom bloggformatet upptäckt ett sammanhang, en miljö vari mina egenskaper som människa kommer till sin rätt. Inom det sammanhang som på senare år utvecklats till en tvingande norm i akademin, det rigida formatet peer-rewiew, känner jag mig instängd och kan inte prestera något alls. När jag tvingas dit underpresterar jag, men här har jag producerat närmare 1500 texter. Om bara en bråkdel av texterna fungerar och kan användas har jag lyckats med mer än många andra lyckas med. Fast det som skrivs här räknas inte idag. Orden och innehållet har inget värde, inte utanför det värde som den som kan använda sig av tankarna ger texterna och dess innehåll. Jag har aldrig haft som ambition att göra karriär. Jag har alltid studerat för att lära mig och min ambition har alltid varit att kunskaperna skall komma samhället till nytta. 

Känslan av att inte passa in drabbade mig som sagt. Känslan av att vara orättvist behandlad, för att jag inte bedöms för vad jag gör, tan för vad jag inte gör, är frustrerande. Wenzers föreläsning drabbade mig, fyllde mig med hopp, inspiration och kraft att fortsätta. För han visar att det skulle kunna se annorlunda ut, om fler ser varandra och inte bara andra. Samhället är alla vi tillsammans, på gott och ont. Det finns massor av potential inom befolkningen. Ska vi överleva och skapa ett bättre samhälle behövs hela denna potential. Och då är det minst sagt lyckligt om vi tvingar bort eller medicinerar vissa individer, för vad vi gör är att vi därigenom också tvingar bort de unika egenskaper som de drabbade individerna besitter.

Att ha en diagnos, att tillhöra gruppen ADHD eller Asberger, är inte att vara unik, exotisk eller bättre. ADHD-hjärnan är inte härligt kreativ. Den som känner igen sig i diagnosens beskrivning har ofta mer eller mindre problem att brottas med för att få vardagen att gå ihop. Kreativitet går inte att styra, för då är det inte kreativitet vi har att göra med. Resultat av kreativitet kan aldrig måttbeställas eller målstyras. Därför får ADHD-personen problem i alla sammanhang där man inte förstår detta. Och det är så samhället ser ut idag. Det upplever jag dagligen och stundligen. I sammanhang där jag får vara jag, där jag bemöts med intresse och där mina tankar bedöms ifråga om innehållet och dess eventuella användning och värde för att att nå det gemensamma målet, där kan jag bidra med massor. Om jag får tänka och göra på mitt sätt. Om jag får ta mig till målet på mitt sätt, då når jag det nästan jämt. Då kan jag bidra och komma med nya idéer. Marifus är ett sådant sammanhang. Därför trivs jag där och kan då prestera mycket mer än jag kan i AIL-sammanhnaget, som nu (i och med att vi fick forskarutbildningsrättigheter) när det gått akademisk prestige i det, allt mer förvandlas till en stängd miljö där normer ska uppfyllas och rigida regler är viktigare än resultatet. Inom Marifus får jag arbeta mot målet, hållbar tillväxt och destinationsutveckling, på mitt sätt. Allt blir inte lika bra, men det är resultatet som räknas, inte vägen dit. Inom AIL är vägen allt och resultatet är inget värt om inte det producerats enligt protokollet. Där föregår formen innehållet, till skillnad från inom Marifus där innehållet är viktigare än formen. I Marifus lyssnar man mer på vad jag säger än vem jag är. Inom AIL lyssnar man mer på vem jag är än vad jag säger. Jag är biologiskt den samma, det är miljöerna som skiljer sig åt.

Ett annat samhälle är möjligt. Det handlar om hur vi ser på varandra och de sammanhang vi skapar för att organisera vardagen. Skolan är den första miljö där barnen ska lära sig hur man agerar i grupp. Det är en viktig miljö där man lär sig hur andra ser på och värderar den man är och kan. ADHD-personer lär sig, där idag, att de är annorlunda och att deras egenskaper inte är önskvärda. Vad jag försöker visa med min berättelse, med inspiration från Jakob Wenzer och Neurodiversitetstanken, är att ett annat samhälle är möjligt. Det handlar om hur vi ser på varandra och varandras egenskaper. Vi kan välja att se formen, ytan och jämföra oss med normen eller rådande protokoll. Eller så kan vi se egenskaperna som var och en har och bedöma dess utifrån funktion. ADHD-personer och Asbergare är varken bättre eller sämre än andra människor. Bara annorlunda, i förhållande till normen. Vill därför presentera ytterligare ett citat från Sinclair, som också finns i Wenzers text.

Det vis vi relaterar till världen på är annorlunda. Försök att pressa fram vad dina förväntningar säger dig är normalt, och du kommer att finna frustration, besvikelse, förakt, kanske även raseri och hat. Nalkas med respekt, utan förutfattade meningar, med en öppenhet inför att lära dig nytt, och du kommer att finna en värld du aldrig skulle kunna ha föreställt dig. [...] Om denna framtidsutsikt gör dig upprymd, anslut dig då till oss, med styrka och beslutsamhet, med hopp och med glädje. Ditt livs äventyr ligger framför dig.

Don't mourn for us, heter texten som citatet är hämtat från. Och jag skriver inte om mig själv för att jag tycker att det är synd om mig. Jag är på så oerhört många olika sätt privilegierad. Jag har lärt mig fungera i samhället. Jag är tacksam för mitt liv och den jag är. Men det har tagit mig nästan 50 år att nå dit, att landa i den känslan. Inser, bland annat med hjälp av Wenzers tankar, att det är inte mig det är fel på, det är normen och hur andra ser på mig som skapar problem. När jag får vara och verka i sammanhang som betraktar mig utifrån det jag tänker, säger och gör, där fungerar jag mer än väl. Det är i sammanhang där man bedömer mig utifrån normen för hur man bör vara som jag har svårt att finna mig till rätta. Jag kan, jag vill och har hur mycket kraft och inspiration att bidra med, om jag bara får göra saker och ting på mitt sätt. Det enda jag önskar är att resultatet av mitt arbete ska bedömas, istället för vägen dit. Är det verkligen helt orimligt? Är det för mycket begärt? Hur tänker du? Lever du i en värld av likar och ser du andra som ett hot? Eller ser du en massa individer med olika egenskaper, som kan göra något stort tillsammans genom att samverka med varandra?

Wenzer menar att mänsklighetens samlade kognitiva potential är stor. Kompetensen är dock utspridd i populationen. Tyvärr fokuseras idag allt mer på individen och normen som alla ska passas in i. Därigenom förvägrar mänskligheten sig egenskaper som hade kunnat användas för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle där alla får plats och kan hitta sin roll och där förlösa sig unika potential.

Utgångspunkten för dagens samhälle är att alla är lika och att befolkningen ska strömlinjeformas. Alla ska kunna allt som alla andra kan. Ingen uppdelning behövs/är önskvärd. Är det så det är, är det önskvärt att försöka ta mänskligheten och samhället dit? Ska individerna anpassas efter en norm, eller ska normen anpassas efter individerna som lever och verkar. Detta är frågor som behöver diskuteras mycket mer än vad som görs idag. Enligt neurodivesitetsrörelsen finns inget att behandla. Mina och alla andras egenskaper kan fylla en funktion. Jag kan, jag vill. Låt mig få visa det och döm mig inte efter hur andra är eller utifrån normerna, för allt. Bedöm mig utifrån vad jag kan och hur egenskaperna kan användas. Jag kan hitta utvägar och se möjligheter, om jag får göra det på mitt sätt. Flyktlinjer är min CV. Ta det som fungerar och lämna det andra därhär. Det nyttar inget till att lägga tid på att bråka om det som INTE fungerar. Släpp mig fri och döm mig i efterhand. Tala inte om hur jag ska göra det, när jag ska göra det. Ge mig en deadline och fria tyglar. Naturligtvis kan jag inte garantera något, men går jag igång på saken finns hur mycket energi och kreativitet som helst. Den längtar efter att förlösas. Vill ut och göra nytta. Stäng bara inte in mig. Se mig för det jag kan, inte för hur du vill att jag ska vara eller hur andra är.

Jag är annorlunda och inser och upptäcker det hela tiden. Men jag är en resurs, inte ett problem, om jag bara får göra det på mitt sätt. Hela den mänskliga kapaciteten ryms som sagt inte i en mänsklig hjärna, men i allas hjärnor tagna till samman. Om de får samverka kan vi uträtta storverk, tillsammans med varandra. Ju bredare norm vi skapar, desto vidare blir spektret av möjligheter. Ju fler som ryms inom normen och kan finna sin plats och komma till sin rätt, desto rikare blir livet och samhället. Allt handlar om hur vi ser på varandra. Betänk att nästan all förändring kommer från kanten, från marginalen. Allt sant ny-tänkande. Varför då tvinga in alla i mitten?

Tack Jakob Wenzer, för att du hjälper mig att se mig själv för det jag kan, stället för med andras ögon. Idag vet jag mitt värde. Det känns befriande. När jag gick i skolan och i många sammanhang där jag verkar får man mig fortfarande att känna mig som ett problem, men ju mer jag förstår om mig själv och ur jag fungerar, desto lättare blir det att hitta till och in i sammanhang där jag och mina egenskaper kommer till sin rätt.