Information om mig

tisdag 24 september 2013

Bristontologi, eller världen som överflöd och tillblivelse?


Vad är det är för krafter som driver världen? Vad är det som får saker, ting och tankar att förändras? Två svar på den frågan finns, om man förenklar det hela något. Antingen är det en brist som ska tillfredsställas eller så handlar det om urval från ett överflöd i en begränsad miljö. Två olika tankar med helt olika konsekvenser för hur man förstår dels sig själv och andra, dels världen och kulturen. En avgörande fråga detta, om man vill bringa reda i sina tankar och om man vill förstå vad som händer i samtal med andra. Allt man tar för givet kommer att påverka interaktionen med andra. Utgångspunkten för resonemanget är ett av Deleuze åtta aprioriantaganden (som finns inom vetenskapen och som han kritiserar), i boken The logic of sense. att världen drivs framåt av en bristontologi. Hegel, den tyske 1800-talsfilosofen är den kanske mest kände bristontologen. Tes, antites, syntes. Känns det igen? Den process som beskrivs i sådana termer är en process som är reaktiv och som styrs av bristen i det nuvarande, i relation till det som var. Freud är en annan bristontolog. Penisavund eller kastrationsskräck är två centrala utgångspunkter för hans teori om människan. Båda handlar om att söka svaret utanför det objekt man försöker förstå, vilket är ett slags brist.

Om förändringen drivs framåt av insikten om eller upptäckten av brist här, i relation till hur det ser ut där, handlar det om en bristontologi. Sökandet efter balans och harmoni är kompensatoriska processer som inte drivs framåt en egen kraft. Evolutionen är ett annat sätt att se på förändring. Där är det överflödet, i relation en begränsad miljö, som reglerar förändringen. Ingen styr den processen, den drivs framåt genom samspelet mellan överfödet och begränsningen. Evolutionen är resultatet av detta samspel. Evolutionen har ingen riktning och den ägs av ingen, det handlar om icke-linjär förändring, utan mål. Förändringen är aktiv, till skillnad från bristontologin som är reaktiv. Väldigt förenklat. Tänkande och kunskapsutveckling handlar för Deleuze om ett slags evolutionär process där ett överflöd av tankar kastas ut i världen och sorteras av mänskliga hjärnor. Tänkandet drivs framåt, inte av en brist, utan av ett kreativt överflöd och det är i mellanrummet mellan tankeflödet och kontexten som det bestäms vad som ska hållas för sant eller vad som ska spridas vidare i populationen. Detta är orsaken till att det är olyckligt och leder tanken fel att tala om att människan drivs av sin förmåga att tänka rationellt.

Låt oss reflektera lite över hur det ser ut i kulturen. Antagandet om att det är brist och inget annat som driver utveckling syns inte minst i reklamen, där man gör potentiella kunder uppmärksamma på vad de inte har. Man försöker väcka deras längtan efter ägande, förnyelse och förändring. Strävan efter ett förlorat idealtillstånd löper också som en röd tråd genom Västerlandets historia. Syndafallet och längtan tillbaka till edens lustgård som nämns i bibeln är tydliga tecken på detta. Något man en gång hade, något som fanns i världen men som har försvunnit, det är vad som driver människor. Nuvarande regering vill med sitt 5e jobbskatteavdrag förlösa en slumrande konsumtionspotential för att man tänker sig att detta ska driva den tillväxt som samhället är beroende av. Brist är idag det högsta goda, för det håller konsumtionen uppe. Att det leder till problematiska konsekvenser göms bakom allmänhetens kortsiktiga problem.

Överallt antas brist vara vad som driver förändring. Världen strävar efter att hela tiden kompensera för brister eller problem i det rådande och förutsätts alltid befinna sig i en ständigt pågående, reaktivprocess mot återskapandet av något som varit alternativt önskan om att uppnå ett utifrån kommande ideal. Det försvunna lyckoriket eller visionen om det goda livet blir till ett slags original mot vilket vi jämför det rådande med. Och vi befinner oss i denna kalkyl alltid på den sämre sidan. Från denna princip går det att härleda tanken om att framtiden är överblickbar och att det går att formulera prognoser, att vetenskapens uppgift är att förutse framtiden. Bristontologin förutsätter att framtiden har ett mål. Tänk om det inte är så, tänk om det inte existerar något bortom vår horisont. Tänk om vi lever i den bästa av världar, för att det är denna världen och ingen annan vi lever i? Då öppnar sig helt andra möjligheter för att bedriva politik och för att gemensamt bygga ett bättre och mer hållbart samhälle.

Vad som behövs för att förklara världen, om man utgår från bristontologi är startpunkten, eller slutpunkten. Har vi bara denna klar för oss antas att allt som följer på den går att förklara och förutse. Och vi vet alla att den, inom nuvarande paradigm, heter Big Bang. Naturvetenskapen säger sig veta vad som hände precis efter Big Bang. Men vi väntar fortfarande på förklaringen till vad som hände innan Big Bang. Fast det kan vi av förklarliga skäl aldrig få något svar på. Denna detalj glöms allt för enkelt och allt för ofta bort!

Ett annat tecken på aprioriantagandet om en bristontologi finner jag i biologin där man länge har förutsatt att slumpen är den enda drivkraften. Att utvecklingen drivs av slumpvisa mutationer som frambringar varianter, mer eller mindre väl anpassade till rådande yttre förhållanden. Det är så man har förklarat livets uppkomst. Men det har varit svårt att förklara hur slumpen ensamt kunnat ge upphov till liv. Sannolikheten för detta är som jag förstår saken oerhört liten. Försumbar! Detta är med andra ord en knäckfråga, och oklarheterna som finns rörande denna centrala detalj har utnyttjats av den kvasivetenskapliga rörelse som driver frågan om Intelligent design.

Frågan som jag med inspiration från Deleuze vill ställa är: Kan man ta för givet att världen drivs framåt av brist? Nej, hävdar allt fler idag. Inom biologin talar till exempel Stuart Kauffman om begreppet Order for free. Kauffman hävdar att världen är ett självorganiserande system där ordning uppstår oändligt mycket lättare än man tidigare trott. Ordning är så att säga världens defaultläge, vilket visar i det faktum att liv på jorden uppstod så fort förutsättningarna för det var möjliga. Ordning, ordnande, skapande och tillblivelse verkar vara normalläget. Och när denna tanke sätts samman med evolutionens andra drivkraft, sammanhanget som det slumpvis ordnade utfallet har att leva och verka inom. Då går det plötsligt att förklara livets uppkomst, utan att förutsätta osannolika parametrar. Ordning uppstår överallt, av sig själv. Liv frambringas alltså i mellanrummet mellan slumpvis tillblivelse och reglerande strukturer. Liv kan inte förklaras mer precist än att det skapas i samspelet mellan fler än en, men färre än många komponenter. Då handlar det inte längre om brist som huvudsaklig drivkraft, utan om överflöd inom en begränsande kontext. Om utfall som varken går att styra eller styrs. Om icke-linjär förändring och tillblivelse.

Deleuze väljer att se tillblivelser när han studerar världen. Inget är förändrat, det enda som är annorlunda är hur man ser på världen och vad som driver förändring. Deleuze förnekar existensen av original och riktar därför blicken mot det som är här och nu, och mot konsekvenserna av handlingar. Ansvaret för det som sker hamnar då hos oss och eftersom ingen kan veta vad som komma skall blir det viktigt att vara ödmjuk inför världens komplexitet och oöverblickbarhet. Tänkandet driva framåt inte av kamp mot en motståndare, utan liksom evolutionen, av ett överföd av tankar som ordnas av en begränsad kontext. Flyktlinjer är det begrepp han använder för det utfall som genereras av slumpen. I och genom samtal där man lyssnar på varandra och är lyhörda för vad som fungerar. Skillnaden är avgörande. Lever man i en bristontologi är debatten det självklara valet för kunskapsutveckling. Tänker man överflöd och tillblivelse är det samtal som framstår som mest konstruktivt för utvecklingen av kunskap. Kunskap är skapat vetande, resultatet av en urvalsprocess där olika kreativa lösningar bryts mot varandra. Rådande modell för kunskap reglerar hur man tänker. Det är en illustration av tanken om att vetenskap alltid drivs av förutfattade meningar om hur allt ligger till, egentligen. Visionerna om hur det är styr vad som blir möjligt att förklara, var man söker svaren och hur man får ihop intrycken.

Deleuze menar att man bör överge tanken på brist som utgångspunkten för världens framskridande, och istället tala om överflöd, om tillblivelse. Världen kännetecknas i mycket högre grad av överflöd än av brist, vilket alltså Darwin (med inspiration från Malthus) insåg. Med sådana utgångspunkter öppnar sig helt andra förklaringsmöjligheter och man kan söka svar på frågor om liv, rörelse och utveckling, på helt andra ställen. Vad jag vill säga är att det spelar roll vilka utgångspunkter man arbetar med, vilka begrepp eller verktyg som används i kunskapssökandet. Utgår man från att världen och kulturen drivs framåt i en evig strävan efter att utjämna brist, då påverkar det allt man ser och styr förklaringarna i en speciell riktning.

Samma gäller så klart om man utgår från att världen drivs av överflöd och tillblivelse. Jag säger inte att det är så, bara att det kan finnas en poäng med att prova ett sådant perspektiv, också. När det gäller kultur till exempel, har jag funnit att en sådan utgångspunkt gör det möjligt att förklara en hel massa saker och fenomen som är omöjliga att förklara inom ramen för en bristontologi. Därför väljer jag den utgångspunkten, för att den ger mig bättre verktyg att förklara det jag ser med hjälp av. Inte minst om det är hållbarhet man vill främja är detta tankar att beakta. Vi har inget att förlora på att göra ett försök. Inbet är som sagt förändrat, det handlar bara om hur vi ser på världen. Hur vi förstår omgivningen.

Kulturvetenskapens uppgift är inte att uttala sig om världens vara. Den frågan går långt utanför ämnets kompetens. Men eftersom det med hjälp av kulturvetenskapliga metoder enkelt går att se att aprioriantaganden alltid reglerar dels vad som är möjligt att fråga om, dels hur svaren på frågan ser ut,  blir slutsatsen att man bör prova olika modeller. För att testa sina teorier i verkligheten, snarare än att låta akademikerna göra upp om saken och sedan acceptera resultatet av den kampen som sanningen. Man bör inte satsa allt på en enda tanke/teori, utan istället testa flera och sedan utvärdera utfallet av dessa. Det är ett bättre sätt att förhålla sig till världens komplexitet. Ett sätt att motarbeta maktordningarna som uppstår överallt, i alla sammanhang. Och det är en lämpligare väg mot långsiktig hållbarhet än att fortsätta som vi gjort.

Svar på frågor är inte vad vi bör söka efter. Vi bör söka efter förklaringar som upplöser frågorna. Kulturvetenskapens uppgift är att utforma och konstruera tankeredskap för det arbetet. Begrepp att tänka med hjälp av, det är mitt ämnes uppgift att skapa. Inte att leverera svar. Att se och tänka överflöd och tillblivelse är ett sätt att tänka annorlunda. Att förstå och betrakta världen på nya sätt. Nästa gång du rör dig i ett köpcenter, tänk inte på vilka brister som varorna ska kompensera. Tänk istället på överflödet av varor och människor, som nästan hotar att spränga alla gränser. Om det vore så att världen och kulturen kompenserade för brist, att det var vad som drev dem framåt. Då borde man i rimlighetens namn se tecken på avmattning. Istället talar man om och ser överallt tecken på tillväxt. Brist ger inga svar, det skapar bara nya frågor och behov. Tillblivelse däremot, förklarar väldigt mycket. 

Tillblivelse förlägger ansvaret för det som sker på oss, på dig och mig. Riktar fokus mot det som är här och nu. Det är vi som genom vårt handlande påverkar klimatet. Handlandet styrs inte av några vetenskapliga modeller, det är våra handlingar som ger upphov till konsekvenser. Det är du och jag, alla vi tillsammans som bygger vår värld, utifrån våra uppfattningar om vad som är ont och gott önskvärt och möjligt. Vi har bara oss själva att tacka, eller skylla på, när det blir som det blir. Bristontologin förflyttar hela tiden ansvaret någon annanstans. Det är alltid någon annan eller något annat som bestämmer och styr. Tänker man tillblivelse, överflöd blir ansvaret vårt, ingen annans.

Säger inte att det är så, undrar bara anspråkslöst: Vad har vi att förlora på att testa en sådan tanke?

21 kommentarer:

  1. Jag tänker att "brist" har sitt berättigande, i sådana handlingar som strävar efter att reparera, t ex. Om jag t ex har en stol, vars ena ben har gått av, så skulle jag nog tycka att det var en dålig stol (det går inte längre att sitta på den). En stol med en brist, och bryr jag mig om stolen, skulle jag vilja reparera den - återställa den. I det fallet är det just precis INTE att "söka svaret utanför det objekt man försöker förstå" - det är att ha förstått vad en stol är och att göra något för att den ska få fortsätta vara en stol. Så att.. jag tror inte att EN rationalitet kan tas i bruk för att förstå eller bedöma precis allt. Varken tänkande i brist eller överflöd.

    SvaraRadera
  2. (men jag håller med om att det knappast är brist som driver förändring, snarare är det kanske så - som i exemplet ovan - att uppmärksammandet av brist mer har att göra med att återställa, reparera, bevara något).

    SvaraRadera
  3. Poängen med att tänka bort brist och se tillblivelse istället är att man inte behöver begränsa sitt tänkande, i exemplet med stolen, till att återställa den. Vill man ha något att sitta på kan man bygga sig det, av vad som finns tillgängligt. Tänker man tillblivelse måste det inte bli en stol, så länge det man skapar fungerar för ändamålet är allt gott. Tänker man så även om/i samhället öppnar sig nya möjligheter, finns frihet från auktoriteter. Att inte jämföra med hur det birde vara, utan se till vad som fungerar, i allt. Det är vad kritiken mot bristontologin handlar om.

    SvaraRadera
  4. "Att inte jämföra med hur det borde vara, utan se till vad som fungerar, i allt". Man kan också vända på det och fråga vad det är som fungerar, eller händer, i stolexemplet (och inte "vad är bristfälligt med att se en brist"). Det kan ju hända att jag var fäst vid stolen, och såg det som mitt ansvar att återställa den så den kan fortsätta vara en fungerande stol. Visst kunde man ha huggit den till ved och låtit den "fungera" i spisen istället och det hade säkert funnits många andra möjligheter också, med att betrakta stolen som ett stycke trä, som kan bli något annat. Det behöver inte betyda att man begränsar sitt tänkande eller att allt sådant begränsande är "dåligt". Jag tror man måste se till sammanhanget och också förstå hur människor är fästa vid olika saker de har, som de känner ett ansvar för. Jag ville med det ifrågasätta att "brist" skulle ha att göra med att frånskriva sig ansvar eller förlägga det någon annanstans. Ibland, men inte alltid.

    SvaraRadera
  5. Fast inget av det du tar upp motsäger egentligen det jag tänker på. Stolen kan (åter)skapas på alla möjliga olika sätt. För det behövs varken brist eller tillblivelse. Och i ett konkret exempel som detta leder det tanken lite fel, för jag ser detta som ett resonemang om hur vi ser på världen och var vi söker/finner svar på existentiella frågor. Och vi hittar dem ofta utanför vår värld och gör oss därigenom beroende av experter och makthavare. Vad jag vill är att fler ska ta en mer aktiv roll i skapandet av vår gemensamma värld. Ser även detta som en väg fram för och ett sätt att visa på nyttan med kulturvetenskap.

    SvaraRadera
  6. Fast inget av det du tar upp motsäger egentligen det jag tänker på. Stolen kan (åter)skapas på alla möjliga olika sätt. För det behövs varken brist eller tillblivelse. Och i ett konkret exempel som detta leder det tanken lite fel, för jag ser detta som ett resonemang om hur vi ser på världen och var vi söker/finner svar på existentiella frågor. Och vi hittar dem ofta utanför vår värld och gör oss därigenom beroende av experter och makthavare. Vad jag vill är att fler ska ta en mer aktiv roll i skapandet av vår gemensamma värld. Ser även detta som en väg fram för och ett sätt att visa på nyttan med kulturvetenskap.

    SvaraRadera
  7. Mm, min tanke var heller inte att motsäga, utan bara att utvidga. Jag tror att det behövs många fler konkreta vardags- och erfarenhetsbaserade exempel, om hur vi ser på och tar del i världen - i det här fallet för att inte "brist" skall reduceras till att betyda bara EN sak, bara ta del i en viss dynamik (och har den någon förankring i erfarenhet? hur?). Stol-exemplet kom till mig på ett rätt intuitivt sätt. En stol kan ju bära eller BRISTA (så på det sättet existerar den och hjälper oss att existera, som ibland - ofta! - sittande människor). Ett annat sätt att tala om brist.

    SvaraRadera
  8. Okej, då förstår jag. Brist behöver inte vara något negativt? Det håller jag med om. Bristontologin är dock negativ som jag ser på saken, för den underkänner oss som finns och verkar här och nu. Alla reduceras i en sådan värld till bleka kopior av en värld bortom vår, som vi bara kan nå indirekt, via medier. Vilka surprise, surprise härigenom får makt över oss och tänkandet, i kraft av sin påstådda närhet till det högsta goda, sanningen eller vad man nu väljer att kalla den/det. Det tänkandet behövde vi bryta med och frigöra oss från.

    SvaraRadera
  9. Jo, jag tänker att ifall man tar ett begrepp och vill bygga någon teori av det, peka på något och fråga något, så borde man göra sig medveten om begreppets associationer (t ex "brist"): vad är det för byggkloss man har att göra med? var finns det, vad ingår det i, vad gör det där (och kanske: hur kan man göra erfarenheter av brist rättvisa?). På det sättet tror jag man kan man bli mer precis, gå djupare, ställa nya frågor. För faran är, som jag ser det, att resultat annars kan bli att "brist" tar fatt än här och än där, och till slut blir det något i stil med att det är "dåligt" att tänka på brist (alltid). "Den mätta dagen, den är aldrig det störst. Den bästa dagen är en dag av törst" (som jag minns att du nyligen citerade). Brist/begär verkar också förmå att sätta "i rörelse" (som dikten heter), väcka intresse. Så brist kan ha att göra med flera saker; att reparera och återställa; att intressera och sätta i rörelse. Det kan ha att göra med både närvaro och frånvaro - och kanske samtidigt? kanske det är det, som brist handlar om?

    SvaraRadera
  10. Fast jag tänker att det viktiga aldrig får vara orden eller dess definitioner, egentligen. Utan vad de gör, konsekvenserna. Annars är risken att man fastnar i semantiken, vilket människor har väldigt lätt att göra, för att vi fungerar som vi gör. Det jag försöker jobba med och skriver utifrån är ett posthumanistiskt perspektiv som lägger mindre vikt vid vad vi tänker och mer på vad vi gör. Och ???ontologi har konsekvensen att den leder tanken till ett idealiserat original och mer eller mindre bleka kopior, och det är olyckligt. Det vill jag kämpa mot.

    SvaraRadera
  11. Orden ÄR handling och i högsta grad så, ifall man har ett begrepp som t ex bristontologi, som man tänker använda för att kritiskt sätta fokus på vissa saker; göra något med. Vad kommer man då att se? Kanske att "brist" kan finnas nästan överallt i någon form (överallt där det finns omsorg, anknytning, där saker kan gå fel och gå sönder, men också där det finns energi och engagemang, där människor mobiliseras mot något), så förhoppningsvis kommer man också att se att inte allt som har att göra med erfarenheter av brist är ett uttryck för ett tänkande om "idealiserat original och bleka kopior". Jag tycker t ex det är orättvist att de troende blir måltavla för kritiken i bloggposten efter denna (som ett exempel på bristontologi). Fast jag inte själv är religiös, tror jag inte att det gör deras erfarenheter rättvisa, eller att de skulle känna sig förstådda av en sådan beskrivning (att vända sig till gud i en situation av stor förlust och förtvivlan, t.o.m. förlust av själva tron - "brist" om man så vill - gör man väl i hopp om att på något sätt klara sig vidare, inte för att man är "lurad" att göra så). Slutligen, jag förstår din kritik, men jag hoppas att inte det kritiska projektet tar överhanden, så att allt möjligt, alltför lätt, blir exempel på det du vill kritisera.

    SvaraRadera
  12. Visst ger ord upphov till handling, det är så jag tänker. Men de ÄR inte handling, där finns en viktig skillnad. Jag ser ingen kausalitet mellan ord och handling och därför måste folkus alltid ligga på handlingaran, eftersom man aldrig på förhand kan veta vilka konsekvenserna blir.

    Sedan finns det ingen kritik i detta med bristontologi, det vill jag vara tydlig med. Det handlar om att man jämför det som är med något externt och att det externa upptaffas som originalet som man jämför här ochnu med, och att det är originalet som utgör måttstocken som häret och nuet uppvisar brist, i förhållande till. Det är ett sätt att tänka, som kyrkan är en tydlig representant för. Jag har full respekt för den som är troende och kritiserar inte det sättet att tänka och leva. Men jag tror inte på det och tycker mig kunna identifiera en rad problem med det sättet att tänka. Jag argumenterar för att en blivandeontologi är bättre, men överlåter till läsaren att avgöra hur hen ska göra. Försöker vara konsekvent med mitt tänkande, men misslyckas kanske ibland eller är inte tillräckligt tydlig.

    SvaraRadera
  13. Ok - där blir det lite oredigt tycker jag: du skriver "ord ger upphov till handling" - men det är "ingen kausalitet" (ja, men det sa du ju just?). Det var inte heller orsak (språk)-verkan (handling) jag menade, eller ens orsak (språk) - olika verkningar (handlingar, som därför inte kan förutses). Jag menar språk är något vi gör. Kontext och text är så sammanflätade. Så genom att t ex studera begrepp i användning, kan man försöka förstå något som är viktigt eller karakteristiskt för dem, som använder dem - om det nu är det, man är intresserad av, att förstå. Jag ser inte "brist" och "blivande" som motsatser, snarare tycker jag det verkar som att "brist" är en del i blivandet, som blir aktuellt på olika sätt och med olika konsekvenser i olika sammanhang. Brist är inte samma sak överallt. Så därför skulle jag vara försiktig med användandet av begreppet "bristontologi", som ett begrepp som tycks dra till sig exempel.. Teori kan peka på något visst drag, men räcker inte för att förstå. Det är ingen naturlag som kan appliceras rakt av. Nu är jag inte teolog, men jag skulle tro att "brist" (eller kanske hellre närvaro och frånvaro) är något betydligt mer nyanserat, än jämförelse mellan original och kopia av det slaget du kanske menar, eller att förlägga ansvar till något yttre (det är tvärtemot inte särskilt religiöst att anse sig frälst, och därför ha ett fripass till att göra hur som helst).

    SvaraRadera
  14. Skillnaden ligger i att den som ser världen som en blek kopia av ett original ser också en teleologi en given väg för utvecklingen. Den som ser tillblivelse tänker att all förändring är ickelinjär och öppen. Kausalitet handlar om att peka ut ett resultat i förväg (av detta följer detta), och det tror jag med stöd i en blivandeontologi är omöjligt.

    Som sagt, här finns ingen värdering, bara en vilja att studera olika förutsättningar för förändring.

    SvaraRadera
  15. Ja, men vem ser världen som en blek kopia av original och hur går det till i så fall, hur hänger det ihop? Jag är definitivt ingen förespråkare av kausalt tänkande, när det gäller kulturanalys. Men jag förhåller mig skeptiskt till färdigformulerade teorier som något som "styr" människor (det kan just precis bli något kausalt i det). Vill man studera förutsättningar för förändring, måste man gå närmare, tror jag. (vill igen tipsa om AIME).

    SvaraRadera
  16. Men jag menar inte att teorier styr, teorier ser jag som verktyg för att förstå och undersöka förutsättningar för förändring.

    Kausalitet är intressant, för antingen finns den, eller också inte. Och antingen menar man att kausaliteten är lagbunden och linjär eller också ickelinjär och öppen.

    Den som hävdar att Gud skapat världen har dömt sig själv till en underodnad position, i relation till Vägen, Sanningen och Livet (om det är en kristen bekännelse vi har i åtanke). Bibeln hävdar att jordelivet är synd och att renheten finns i himlen, hos Gud. Därför blir jordelivet, i den tankemodellen, en blek kopia. Oavsett om man tycker det är negativt eller ej. Och samma gäller för Fysiken som letar efter Svaret på allt, efter den punkt varifrån världen härstammar.

    De olika sätten att se på världen är ett slags mode, och det är så jag förstår Latour. Det avgörande är att ingen kan tänka på egen hand, alla är del av ett mode. Och det är Deleuze väl medveten om, men han försöker förhålla sig till den tanken och försöker vara konsekvent med att inte kritisera eller värdera olika sätt att tänka, utan undersöka konsekvenser av tankemodeller/paradigm.

    Och en konsekvens av kyrkans sätt att se på världen eller fysikens, är att det är tankesätt som gör vårt liv här och nu till bleka kopio av något som finns bortom.

    Blivandeontologi må ha problem också, men de är i all afall inte dolda eftersom teorin inte lanseras som en ny stor Sanning. Det är ett verktyg.

    SvaraRadera
  17. AIME är intressant, håller på med boken som bäst. "Modes of existence" handlar inte om olika sätt, olika perspektiv, att se på "samma sak", samma värld (perspektivism) utan att det är fråga om flera olika världar (pluralism, multirealism) som samverkar med varandra (så om en ändras, ändras de andra också). För att förstå dessa modes (bortom de "officiella versionerna" av moderniteten), måste vi studera erfarenhet - den vanliga, simpla, vardagliga erfarenheten - som INTE är samma som "officiella versionen". Denna har inte gjort erfarenheten rättvisa; här inte förmått transportera eller bära erfarenheten, menar Latour. Så en sak att ta reda på, är vad de olika "modes" BÄR, som är värdefullt för människorna, och hur de lyckas eller misslyckas med det. Och då måste man försöka förstå varje "mode" på sina villkor, i sin egen "tonart" (alltså inte essens) och inte begå "kategorimisstag" - som kan liknas vid att leta efter en kokbok i romanavdelningen i en bokhandel. Det värsta misstaget, är ifall man tror att det bara finns ETT förnuft, varmed man kan förstå och bedöma allt (alla modes). Så att, visst, man kan kritisera religion för mycket - men vad är det som kritiseras (och i vilken tonart?)? Vems version och hur uppstår den versionen? (och här kan man tänka t ex på hur olika modes kombineras). Gör kritiken religiös erfarenhet rättvisa?

    SvaraRadera
  18. ..och så en riktigt klok sak som Latour har skrivit (angående kritik, makt): "The scales are already uneven enough not of be charged in advance with a whole weight of injustices [...] when domination is at issue, whatever you do, don't add to it". Värt att tänka på.

    SvaraRadera
  19. Kloka tankar och ord! Det finns inte ett förnuft, bara olika förnuft. Och det enda man kan uttala sig om är konsekvenser av handlingar. Jag har full respekt för religiösa upplevelser och varken kan eller vill förklara dem. Det enda jag säger något om och försöker analysera är premiserna för sådant och annat tänkande. Det är också skillnad på att närma sig något kritiskt, och att kritisera något. Hela tiden riskerar man dessutom att falla i relativsmfällan, som Latur brukar vara bra på att undvika.

    Detta är högintressanta tankar som handlar om förutsättningarna för samhället och gemensamt liv. Det visar på humanioras nytta. Tråkigt därför att gång på gång tvingas hantera kritik mot det man säger fär att det inte stämmer överens med det mode som är rådande, men samtidigt osynligt. Hur talar med någon om det som är osynligt för dem? Det är frågan. Och hur blir man lyssnad på om den man talar med avfärdar en som galen? Det sorgligatse med att vara kulturvetare är att man så ofta känner sig som budbäraren som får kritik för att budskapet inte passar mottagaren.

    SvaraRadera
  20. Mm, jag tycker AIME ger några fina utgångspunkter för riktigt bra, nyanserade analyser (för att varken hävda ett modernt förnuft, eller enbart kritisera detsamma) och för att fundera på hur institutioner (ex. kyrkan) bättre kunde hysa sådant som Latour kallar t ex "presence-bearers" gällande religion (om man ser det religiösa som det, som kan "save, bring into presence"). Det kan vara bra att ta fasta på glappet mellan "officiella versioner" och erfarenhet - jag tror det är en terräng som många känner igen, men kanske inte satt ord på av olika orsaker. Men att man alltid måste skrida fram med respekt, och diplomati. Kompromisser också. Jag skulle länka till en (kanske) uppmuntrande artikel i dagens "Information", men den fanns inte online. Rubrik: "Måske bliver humaniora en dag en anerkendt disciplin" (nåja, inte jätteuppmuntrande rubrik). Ingress: "EU-kommissionen og de europaeiske beslutningstagere har endelig set lyset. Samfundets vaesentligste problemer er ikke tekniske eller ökonomiske. De er menneskelige". Handlar om det interdisciplinära forskningsprogrammet Horizon 2020 och "Vilniusdeklarationen" som fastslår "at en ny, ambitiös strategi for humanioras inddragelse i samfundets problemlösning kan udlöse et stort potentiale for nye innovative lösninger".

    SvaraRadera
  21. ..jag ger dig ett till Latour-citat (angående förstå och bli förstådd, nå): "The anthropologists of the Moderns are going to have to learn how to address "us". Consequently they can no longer so easily ignore the real existence of the values to which we hold [...] To speak well of something to someone is first of all to respect the precise ontological tenor of the VALUE that matters to him and for which he lives." (..och för att knyta ihop med den andra diskussionen, det är cirka här jag tänker att det som "fungerar" inte är godtyckligt, och att det har att göra med det värde man handskas med).

    SvaraRadera