Bristontologi, eller världen som överflöd och tillblivelse?

Vad är det är för krafter som driver världen? Vad är det som får saker, ting och tankar att förändras? Två svar på den frågan finns, om man förenklar det hela något. Antingen är det en brist som ska tillfredsställas eller så handlar det om urval från ett överflöd i en begränsad miljö. Två olika tankar med helt olika konsekvenser för hur man förstår dels sig själv och andra, dels världen och kulturen. En avgörande fråga detta, om man vill bringa reda i sina tankar och om man vill förstå vad som händer i samtal med andra. Allt man tar för givet kommer att påverka interaktionen med andra. Utgångspunkten för resonemanget är ett av Deleuze åtta aprioriantaganden (som finns inom vetenskapen och som han kritiserar), i boken The logic of sense. att världen drivs framåt av en bristontologi. Hegel, den tyske 1800-talsfilosofen är den kanske mest kände bristontologen. Tes, antites, syntes. Känns det igen? Den process som beskrivs i sådana termer är en process som är reaktiv och som styrs av bristen i det nuvarande, i relation till det som var. Freud är en annan bristontolog. Penisavund eller kastrationsskräck är två centrala utgångspunkter för hans teori om människan. Båda handlar om att söka svaret utanför det objekt man försöker förstå, vilket är ett slags brist.

Om förändringen drivs framåt av insikten om eller upptäckten av brist här, i relation till hur det ser ut där, handlar det om en bristontologi. Sökandet efter balans och harmoni är kompensatoriska processer som inte drivs framåt en egen kraft. Evolutionen är ett annat sätt att se på förändring. Där är det överflödet, i relation en begränsad miljö, som reglerar förändringen. Ingen styr den processen, den drivs framåt genom samspelet mellan överfödet och begränsningen. Evolutionen är resultatet av detta samspel. Evolutionen har ingen riktning och den ägs av ingen, det handlar om icke-linjär förändring, utan mål. Förändringen är aktiv, till skillnad från bristontologin som är reaktiv. Väldigt förenklat. Tänkande och kunskapsutveckling handlar för Deleuze om ett slags evolutionär process där ett överflöd av tankar kastas ut i världen och sorteras av mänskliga hjärnor. Tänkandet drivs framåt, inte av en brist, utan av ett kreativt överflöd och det är i mellanrummet mellan tankeflödet och kontexten som det bestäms vad som ska hållas för sant eller vad som ska spridas vidare i populationen. Detta är orsaken till att det är olyckligt och leder tanken fel att tala om att människan drivs av sin förmåga att tänka rationellt.

Låt oss reflektera lite över hur det ser ut i kulturen. Antagandet om att det är brist och inget annat som driver utveckling syns inte minst i reklamen, där man gör potentiella kunder uppmärksamma på vad de inte har. Man försöker väcka deras längtan efter ägande, förnyelse och förändring. Strävan efter ett förlorat idealtillstånd löper också som en röd tråd genom Västerlandets historia. Syndafallet och längtan tillbaka till edens lustgård som nämns i bibeln är tydliga tecken på detta. Något man en gång hade, något som fanns i världen men som har försvunnit, det är vad som driver människor. Nuvarande regering vill med sitt 5e jobbskatteavdrag förlösa en slumrande konsumtionspotential för att man tänker sig att detta ska driva den tillväxt som samhället är beroende av. Brist är idag det högsta goda, för det håller konsumtionen uppe. Att det leder till problematiska konsekvenser göms bakom allmänhetens kortsiktiga problem.

Överallt antas brist vara vad som driver förändring. Världen strävar efter att hela tiden kompensera för brister eller problem i det rådande och förutsätts alltid befinna sig i en ständigt pågående, reaktivprocess mot återskapandet av något som varit alternativt önskan om att uppnå ett utifrån kommande ideal. Det försvunna lyckoriket eller visionen om det goda livet blir till ett slags original mot vilket vi jämför det rådande med. Och vi befinner oss i denna kalkyl alltid på den sämre sidan. Från denna princip går det att härleda tanken om att framtiden är överblickbar och att det går att formulera prognoser, att vetenskapens uppgift är att förutse framtiden. Bristontologin förutsätter att framtiden har ett mål. Tänk om det inte är så, tänk om det inte existerar något bortom vår horisont. Tänk om vi lever i den bästa av världar, för att det är denna världen och ingen annan vi lever i? Då öppnar sig helt andra möjligheter för att bedriva politik och för att gemensamt bygga ett bättre och mer hållbart samhälle.

Vad som behövs för att förklara världen, om man utgår från bristontologi är startpunkten, eller slutpunkten. Har vi bara denna klar för oss antas att allt som följer på den går att förklara och förutse. Och vi vet alla att den, inom nuvarande paradigm, heter Big Bang. Naturvetenskapen säger sig veta vad som hände precis efter Big Bang. Men vi väntar fortfarande på förklaringen till vad som hände innan Big Bang. Fast det kan vi av förklarliga skäl aldrig få något svar på. Denna detalj glöms allt för enkelt och allt för ofta bort!

Ett annat tecken på aprioriantagandet om en bristontologi finner jag i biologin där man länge har förutsatt att slumpen är den enda drivkraften. Att utvecklingen drivs av slumpvisa mutationer som frambringar varianter, mer eller mindre väl anpassade till rådande yttre förhållanden. Det är så man har förklarat livets uppkomst. Men det har varit svårt att förklara hur slumpen ensamt kunnat ge upphov till liv. Sannolikheten för detta är som jag förstår saken oerhört liten. Försumbar! Detta är med andra ord en knäckfråga, och oklarheterna som finns rörande denna centrala detalj har utnyttjats av den kvasivetenskapliga rörelse som driver frågan om Intelligent design.

Frågan som jag med inspiration från Deleuze vill ställa är: Kan man ta för givet att världen drivs framåt av brist? Nej, hävdar allt fler idag. Inom biologin talar till exempel Stuart Kauffman om begreppet Order for free. Kauffman hävdar att världen är ett självorganiserande system där ordning uppstår oändligt mycket lättare än man tidigare trott. Ordning är så att säga världens defaultläge, vilket visar i det faktum att liv på jorden uppstod så fort förutsättningarna för det var möjliga. Ordning, ordnande, skapande och tillblivelse verkar vara normalläget. Och när denna tanke sätts samman med evolutionens andra drivkraft, sammanhanget som det slumpvis ordnade utfallet har att leva och verka inom. Då går det plötsligt att förklara livets uppkomst, utan att förutsätta osannolika parametrar. Ordning uppstår överallt, av sig själv. Liv frambringas alltså i mellanrummet mellan slumpvis tillblivelse och reglerande strukturer. Liv kan inte förklaras mer precist än att det skapas i samspelet mellan fler än en, men färre än många komponenter. Då handlar det inte längre om brist som huvudsaklig drivkraft, utan om överflöd inom en begränsande kontext. Om utfall som varken går att styra eller styrs. Om icke-linjär förändring och tillblivelse.

Deleuze väljer att se tillblivelser när han studerar världen. Inget är förändrat, det enda som är annorlunda är hur man ser på världen och vad som driver förändring. Deleuze förnekar existensen av original och riktar därför blicken mot det som är här och nu, och mot konsekvenserna av handlingar. Ansvaret för det som sker hamnar då hos oss och eftersom ingen kan veta vad som komma skall blir det viktigt att vara ödmjuk inför världens komplexitet och oöverblickbarhet. Tänkandet driva framåt inte av kamp mot en motståndare, utan liksom evolutionen, av ett överföd av tankar som ordnas av en begränsad kontext. Flyktlinjer är det begrepp han använder för det utfall som genereras av slumpen. I och genom samtal där man lyssnar på varandra och är lyhörda för vad som fungerar. Skillnaden är avgörande. Lever man i en bristontologi är debatten det självklara valet för kunskapsutveckling. Tänker man överflöd och tillblivelse är det samtal som framstår som mest konstruktivt för utvecklingen av kunskap. Kunskap är skapat vetande, resultatet av en urvalsprocess där olika kreativa lösningar bryts mot varandra. Rådande modell för kunskap reglerar hur man tänker. Det är en illustration av tanken om att vetenskap alltid drivs av förutfattade meningar om hur allt ligger till, egentligen. Visionerna om hur det är styr vad som blir möjligt att förklara, var man söker svaren och hur man får ihop intrycken.

Deleuze menar att man bör överge tanken på brist som utgångspunkten för världens framskridande, och istället tala om överflöd, om tillblivelse. Världen kännetecknas i mycket högre grad av överflöd än av brist, vilket alltså Darwin (med inspiration från Malthus) insåg. Med sådana utgångspunkter öppnar sig helt andra förklaringsmöjligheter och man kan söka svar på frågor om liv, rörelse och utveckling, på helt andra ställen. Vad jag vill säga är att det spelar roll vilka utgångspunkter man arbetar med, vilka begrepp eller verktyg som används i kunskapssökandet. Utgår man från att världen och kulturen drivs framåt i en evig strävan efter att utjämna brist, då påverkar det allt man ser och styr förklaringarna i en speciell riktning.

Samma gäller så klart om man utgår från att världen drivs av överflöd och tillblivelse. Jag säger inte att det är så, bara att det kan finnas en poäng med att prova ett sådant perspektiv, också. När det gäller kultur till exempel, har jag funnit att en sådan utgångspunkt gör det möjligt att förklara en hel massa saker och fenomen som är omöjliga att förklara inom ramen för en bristontologi. Därför väljer jag den utgångspunkten, för att den ger mig bättre verktyg att förklara det jag ser med hjälp av. Inte minst om det är hållbarhet man vill främja är detta tankar att beakta. Vi har inget att förlora på att göra ett försök. Inbet är som sagt förändrat, det handlar bara om hur vi ser på världen. Hur vi förstår omgivningen.

Kulturvetenskapens uppgift är inte att uttala sig om världens vara. Den frågan går långt utanför ämnets kompetens. Men eftersom det med hjälp av kulturvetenskapliga metoder enkelt går att se att aprioriantaganden alltid reglerar dels vad som är möjligt att fråga om, dels hur svaren på frågan ser ut,  blir slutsatsen att man bör prova olika modeller. För att testa sina teorier i verkligheten, snarare än att låta akademikerna göra upp om saken och sedan acceptera resultatet av den kampen som sanningen. Man bör inte satsa allt på en enda tanke/teori, utan istället testa flera och sedan utvärdera utfallet av dessa. Det är ett bättre sätt att förhålla sig till världens komplexitet. Ett sätt att motarbeta maktordningarna som uppstår överallt, i alla sammanhang. Och det är en lämpligare väg mot långsiktig hållbarhet än att fortsätta som vi gjort.

Svar på frågor är inte vad vi bör söka efter. Vi bör söka efter förklaringar som upplöser frågorna. Kulturvetenskapens uppgift är att utforma och konstruera tankeredskap för det arbetet. Begrepp att tänka med hjälp av, det är mitt ämnes uppgift att skapa. Inte att leverera svar. Att se och tänka överflöd och tillblivelse är ett sätt att tänka annorlunda. Att förstå och betrakta världen på nya sätt. Nästa gång du rör dig i ett köpcenter, tänk inte på vilka brister som varorna ska kompensera. Tänk istället på överflödet av varor och människor, som nästan hotar att spränga alla gränser. Om det vore så att världen och kulturen kompenserade för brist, att det var vad som drev dem framåt. Då borde man i rimlighetens namn se tecken på avmattning. Istället talar man om och ser överallt tecken på tillväxt. Brist ger inga svar, det skapar bara nya frågor och behov. Tillblivelse däremot, förklarar väldigt mycket. 

Tillblivelse förlägger ansvaret för det som sker på oss, på dig och mig. Riktar fokus mot det som är här och nu. Det är vi som genom vårt handlande påverkar klimatet. Handlandet styrs inte av några vetenskapliga modeller, det är våra handlingar som ger upphov till konsekvenser. Det är du och jag, alla vi tillsammans som bygger vår värld, utifrån våra uppfattningar om vad som är ont och gott önskvärt och möjligt. Vi har bara oss själva att tacka, eller skylla på, när det blir som det blir. Bristontologin förflyttar hela tiden ansvaret någon annanstans. Det är alltid någon annan eller något annat som bestämmer och styr. Tänker man tillblivelse, överflöd blir ansvaret vårt, ingen annans.

Säger inte att det är så, undrar bara anspråkslöst: Vad har vi att förlora på att testa en sådan tanke?