Är det så, eller blir det så?

Tänk dig att, nu här på måndag. Tänk dig att alla i hela Sverige stannade kvar i sängen den dagen, alla som har en säng vill säga. Och tänk dig att ingen talar ett ord med någon. Ingen skriver något. Ingen interagerar med någon, på något sätt. Inga telefoner används, ingen kopplar upp sig. Stanna i den tanken lite. Vad ser du för din inre syn? Ett helt land där inget händer. Inga radioutsändningar, ingen TV, ingen shopping, inga bilar. Inget som händer, alla förblir passiva under hela dagen. Tänk på det ibland, på hur det skulle vara och se ut. Tänk på vad som skulle krävas för att något sådant skulle ske.

Det kommer inte att ske, kanske vi kan enas om? Alla kommer inte att stanna hemma, ens om det presenterades som en pålaga från regeringen. Vem skulle kontrollera att instruktionen efterföljdes? Och det är knappast önskvärt heller, även om det nog skulle vara nyttigt med en kollektiv dag vikt åt reflektion över livet och samhället. Men ingen kan förneka att det saknas praktiska hinder för ett realiserande. Det skulle kunna gå. Det är möjligt, om än praktiskt svårt. Det vill jag reflektera över, den möjligheten. För tankeexperimentet säger något viktigt om samhället och kulturen. Det blir, det är inte. Vardagen och livet skapas i och genom handling.

Mycket lite av allt det vi lärt oss att ta för givet i samhället och vardagen, i livet, skulle vi kunna använda oss av om ingen agerade. För att vi som har ett jobb och som åker klimatsmart ska kunna åka buss eller tunnelbana till arbetsplatsen krävs en hel massa människors aktiva insatser och handlingar. Kollektivtrafiken finns där inte bara. Det är ett nätverk bestående av en hel massa människor och andra aktörer. Samma gäller Internet. Även den som väljer att och som kan jobba hemma är beroende av andra för att få livet och vardagen att gå ihop. Sjukvården, och så vidare. Samhället är omöjligt utan handlingar, kollektiva handlingar. Lätt att glömma det när vardagens och livets krav pockar på uppmärksamhet och förändringshastigheten ständigt ökar. Därför är det viktigt att stanna upp ibland, för att reflektera lite över förutsättningarna för allt det vi tar för givet.

Man kan underlätta, eller försvåra för sig att reflektera. Om vardagen rusar på och kraven är många hinner man kanske inte. Det är olyckligt i sig, men den saken förvärras av det faktum att även vårt sätt att tänka hindrar oss att reflektera över tillvaron på ett öppet och förutsättningslöst sätt. Vår världsbild, den som finns där i botten och som reglerar vad som blir möjligt och önskvärt, enklast och smidigaste. Den ger upphov till effekter som det är svårt att lära sig se, även om man vill och verkligen försöker. Rådande världsbild påverkas allas tänkande. Och den bygger i hög grad på tanken att världen, kulturen och kunskapen är, istället för blir. Stanna upp och reflektera även över den tanken. Är det inte så vi tänker och resonerar idag? Är det inte detta vi tar för givet: att världen och sanningen är och att det går att fixera vetande och vardag? Tänk igen och fundera på följande, avgörande händelser hämtade från dagens tidning. Jag ser i alla fall inga texten på är, men massor av indikationer på gör och bör, beslut och handlingar.

Läser om riksbanken och Ingves beslut att låta räntan ligga kvar på en procent. Jag ser inget i ekonomin som är, allt blir och handlingarna påverkar framtiden, samhället, alla. Och handlingar föregås av tankar, som i sin tur bygger på förgivet-taganden, vilka kommer någonstans ifrån. Ofta är det högst oklart vad som är hönan och vad som är ägget i dessa kedjor av sammanlänkade handlingar.

Räntebeskedet blev till en gäspning. Oförändrad ränta och mer eller mindre oförändrad räntebana. Men kampen om Sveriges framtida makrotillsyn är desto mer spännande att följa. Morgonens presskonferens var första gången Stefan Ingves uttalade sig om den och han valde sina ord väl.

– Det viktiga är att regeringen bestämt sig. Vi har legat efter tidtabell i Sverige när det gäller de här frågorna. Nu är det viktigt att skapa strukturerna så att det kan fattas beslut i framtiden.

Läser vidare om gruvbolagen som agerar och prospekterar i norra Sverige, och om myndigheternas handlande. Beslut tas och det borras. Det är konsekvenser av människors handlingar och beslut som vi ser och tvingas förhålla oss till. Samhället och kultur är inte, de blir. Vi har vant oss vid och accepterar en hel massa av allt som sker, för att tanken på är påverkas oss och gör det svårt att invända. Men det räcker att stanna upp en lite stund och reflektera över tillvaron så ser man att inget är, allt blir. Allt, inte bara i Norrbotten!

Debatten om ”gruvboomen” rasar vidare. Gruvprojekten i Kallak utanför Jokkmokk och Rönnbäcken i Västerbotten har blivit viktiga symbolfrågor för den samiska befolkningen i Sverige. De här platserna har kommit att symbolisera motståndet mot den allt mer intensiva exploateringen av de av hävd samiska markerna. De har kommit att symbolisera en nytändning för den samiska kulturen, identiteten och självkänslan. Sametinget har nu enhälligt uttalat sig om att man inte godtar en fortsatt exploatering i den form vi ser i dag.

Men frågan rör inte bara samerna. Den berör oss alla. För är det några som borde ha förståelse för samernas situation så är det vi övriga norrbottningar och norrlänningar. Allt sedan avvittringen och baggböleriet under 1800–1900-tal, då skogen och stora markarealer fråntogs eller rentav lurades av småbönderna i Norrland, har en frustration och maktlöshet även byggts upp i övriga delar av samhället över hur staten och de stora bolagen till synes kan göra som de vill här i norra Sverige.

Men vad är det egentligen debatten handlar om? Gruva eller inte gruva? Nej. Debatten handlar i grunden om att människor vill ha möjlighet att bo och försörja sig även i norra Sverige. Alla är nog också överens om att vi vill kunna göra detta utan att försaka en attraktiv livsmiljö med tillgänglighet till rent vatten och oförstörd natur.

Det hade kunnat vara annorlunda. Ett annat samhälle är möjligt, i teorin. I praktiken är det oftast väldigt svårt, men i teorin finns inga hinder. Det är hoppfullt att tänka så, att det viktigaste hindret för önskad utveckling sitter i huvudet på oss människor. Det är i tanken (enskilt och kollektivt) som begränsningarna existerar, oftast och bara i begränsad omfattning i omgivningen. Kollektivt accepterar vi det rådande är, vilket får konsekvenser. Vill vi förändra detta måste vi börja reflektera mer och oftare över tillvaron och hur den blir, istället för att tänka att den är. Om verkligheten är finns inga incitament att agera. Om den blir öppnar sig en hel massa dörrar och vägar. Enkelt är det på inget sätt. Jag säger inte att det räcker att tänka och agera annorlunda eller att det är lätt att enas om ett mål för alla de kollektiva handlingar som krävs. Men det skulle kunna vara annorlunda och det är vi, alla vi som lever här som skapar den värld vi lever i.

Kulturvetenskapens uppgift och ämnets nytta ligger i ämnets förmåga att undersöka förutsättningar för förändring. Vad bör man ta hänsyn till om man vill förändra kultur? Några distinkta svar på den typen av frågor finns inte. Kulturvetenskapen slår alltså inte fast något. Kulturvetenskapen resonerar istället, till exempel som jag gjort ovan, kring lämpliga verktyg för arbetet med samhällelig förändring. Samhälle och kultur är gemensamma angelägenheter, det är sammanhang som skapas interaktivt av alla aktörer som finns och verkar just här, just nu. Kultur är inte, den blir till i handling och interaktion. Det är perspektivet som världen betraktas utifrån, om det är en kulturvetare som håller i kikaren. Valet av världsbild är öppet, men vi får alla, kollektivt leva med konsekvenserna av det val vi gemensamt bestämmer oss för. Allt det vi tar för givet påverkar samhället, kultur, livet. Världen är inte, den blir. Även om vi utgår från att den är, för det är en tanke, en handling.

Vetenskap är heller inte ett entydigt begrepp. Det är den första och viktigaste missuppfattningen att göra upp med, både inom akademin och ute i samhället. Olika vetenskaper ser olika på frågan om vad kunskap är, hur den nås och till vad den ska användas. Det är inget problem, det är vetenskapens styrka, och det är i mötet mellan olika vetenskapsgrenar som viktig kunskap uppstår. Samhället behöver kunskapen som finns inom humaniora, lika mycket som kunskapen som förvaltas och utvecklas inom andra vetenskaper. Kunskapen som produceras inom humaniora behövs för att öka förståelsen för vad det innebär att leva i världen som människa, enskilt såväl som i grupp. Kunskapen som arbetet inom humaniora resulterar i, behövs också för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle som står rustat även för det oväntat oväntade. Den kunskapen är synonym med humanioras eller kulturvetenskapens nytta. Samhället behöver med andra ord humaniora, även om förståelsen för detta lämnar ganska mycket övrigt att önska. Även det är ett val, att inte vilja lyssna. Inte vilja förstå. Att slippa ta beslut, eller att helt enkelt prokrastinera (som ny svensk forskning nu hittat metoder för att "bota").

Är existerar inte. Tänk om ... Handla. Du gör det redan idag, fast omedvetet. Tänker, drar slutsatser, bedömer och agerar. Livet och världen är inte, allt blir.