Språkfilosofiska reflektioner 6

Denna serie poster blir bara löst sammanhållna, dels av grundtexten av Deleuze och Guattari som samtalet eller reflektionerna utgår från, dels av språkfrågan. Varje post står därför på egna ben. Bloggen är ett snabbt medium och den drivs av lust, av lusen att tänka, läsa, skriva och lära samt av lusten att förmedla tankar om sådant som jag läser och lär mig på resan genom livet. Jag sitter emellertid inte inne med några svar, utan reser frågor och reflekterar med hjälp av och utifrån det som kommer i min väg. Flyktlinjer blir på det sättet ett slags maskin. Den lever sitt eget liv och jag är bara en kugge i maskineriet.

Språkfilosofiska reflektioner handlar om språk, i ordets vidaste bemärkelse, om att få syn på och förstå språket, i handling och funktion. Posterna handlar inte om att förklara språket, utan mer om att utmana det och om att utmanas av det. Språk är en del av det maskiniska fylum, den sammansättning av samverkande delar, som kultur utgör. Samverkan och icke-linjär förändring, kollektiv process och levande liv samt komplexitet är ord som jag hoppas kan leda läsarens tankar i den riktning de behöver vara för att hänga med i resonemanget om språk. Det underlättar betydligt om man kan kasta sitt invanda tankemönster och erfarenheter överbord, om man kan bryta upp sitt tänkande och se världen och språket med nya ögon, förutsättningslöst.

Språk har ingen essens enligt Deleuze och Guattari, språk är som sagt en del i ett större sammanhnag. Därför kan språket inte studeras i laboratorium, för sig, frikopplat från sammanhangen där det används och ger upphov till effekter. Språket är en funktion, en aspekt av levt liv. Därför blir relationer mellan olika delar i och av helheten viktigt att studera, om man vill förstå.

The relation between the statement and the act is internal, immanent, but it is not one of identity. Rather, it is a relation of redundancy.

Uttalandet och handlandet eller effekten av uttalandet utgör ett slags helhet som inte går att dela upp och studera för sig, vilket annars är vanligt inom vetenskapen. Deleuze och Guattari plockar inte isär kulturen och dissekerar delarna för att utifrån dem bygga upp vetandet om helheten. De behandlar helheten som just en helhet, ett emergent fenomen där interaktionen mellan delarna påverkar helheten på ett sådant sätt att kunskapen som hämtas från delarna blir otillräcklig för att förstå fenomenet. Språket blir på detta sätt redundant i förhållande till helheten, liksom övriga interagerande delar.

The order-word itself is the redundancy of the act and the statement. Newspapers, news, proceed by redundancy, in that they tell us what we "must" think, retain, expect, etc.

Orden som alltså ska ses som en del av språket, av helheten, är redundanta. Orden i sig tillför inget som inte redan finns i relationen. Fast det går naturligtvis inte att tala om något språk om det inte finns ord, de är inte överflödiga. Redundanta är orden emellertid (inom ramen för den interaktion där de används) och det är anledningen till att språket måste studeras som en helhet. 

Language is neither informational nor communicational. It is not the communication of information but something quite different: the transmission of order-words, either from one statement to another or within each statement, insofar as each statement accomplishes an act and the act is accomplished in the statement.

Språket är inte ett neutralt verktyg för överföring av information. Och det är heller inte ett kommunikationsverktyg. Språk är något helt annat. Detta kan vara svårt att ta till sig, men man måste om man vill följa med och förstå verktygen som Deleuze och Guattari använder för att analysera och förstå. Verktyget handlar om att temporärt, i analysen, bestämma sig för att här och nu, för detta syfte väljer jag att se på saken på just detta sätt, så får vi se vad det ger i form av fördjupad förståelse.

Språket handlar om eller innebär överföring av order-word. Varje uttalande ger upphov till handling, och varje handling utgår från ett uttalande. Språket är uttalandet-överföringen-handlingen, tillsammans. Ett slags kollektiv rörelse eller ömsesidig tillblivelse. Redundans blir därför till ett slags påminnelse om att språk är en relation. Redundans visar att delarna bara har betydelse när de ingår i en helhet, aldrig tagna för sig. Varje ord ger upphov till effekter, men effekterna utgår alltid från helheten. Därav talet om redundans.

The most general schema of information science posits in principle an ideal state of maximum information and makes redundancy merely a limitative condition serving to decrease this theoretical maximum in order to prevent it from being drowned out by noise. We are saying that the redundancy of the order-word is instead primary and that information is only the minimal condition for the transmission of order-words (which is why the opposition to be made is not between noise and information but between all the indisciplines at work in language, and the order-word as discipline or "grammaticality"). 

Språkförståelsen som här lanseras hjälper oss att se helheten, som just en helhet som har egen verkan i och på världen. Det handlar om att förstå att det meningslösa i att söka sig allt längre ner längs skalan av delar och aspekter, om att inse det fåfänga i att söka efter några minsta betydelsebärande enheter. Språket är en helhet med en helt egen verkan i och på världen och det är denna och detta som studeras här.

Motsatsen till information är inte brus, sägs det i citatet. Inom språket är den produktiva motsatsen istället den som finns mellan order-word som ordnande funktion eller grammatisk lag och alla dissonanser som leder i olika riktningar bort från "huvudspåret". Språket är som sagt en komplex process. Ändå fungerar det i princip jämt. Inget samtal innehåller noll missförstånd och ingen språklig interaktion är linjär. Deleuze och Guattari använder nedan begreppsparen (eller snarare ytterligheterna längs ett kontinuum) frekvens och resonans för att uttrycka samma sak. Frekvensen är rak överföring och resonans är förändringen som uppstår i överföringen. Språk är mer resonans än frekvens, vilket den klassiska viskningsleken visar. Budskapet förändras i och genom överföringen mellan människor, även om det upprepas i varje överföring.

Redundancy has two forms, frequency and resonance; the first concerns the signifiance of information, the second (I = I) concerns the subjectivity of communication.

Resonans och frekvens finns i mindre eller högre grad i varje språklig situation, det handlar följaktligen inte om antingen eller, utan om mer eller mindre. Det är två delar eller aspekter av språklig interaktion. Det finns exakt information som man vill överföra, men varje kommunikation mellan människor har ett moment av subjektivitet. Båda aspekterna påverkar språket som helhet. Frekvensen är den sammanhållande kraften i språket och resonansen den upplösande. Och här finns förklaringen till språklig förändring, som uppstår i spelet mellan dessa krafter. Redundans blir viktigt om man vill förstå språk för ingen av ytterligheterna existerar i levt liv. Ren information är lika omöjligt som ren upplösning. Redundansen är aldrig den samma, den är bara mer eller mindre beroende på relationen mellan frekvens och resonans i respektive situation.

It becomes apparent that information and communication, and even signifiance and subjectification, are subordinate to redundancy. A distinction is sometimes made between information and communication; some authors envision an abstract signifiance of information and an abstract subjectification of communication. None of this, however, yields an implicit or primary form of language. There is no signifiance independent of dominant significations, nor is there subjectification independent of an established order of subjection. Both depend on the nature and transmission of order-words in a given social field.

Helheter måste studeras som helheter. Och det är så jag vill se på kultur, som en helhet med egen verkan i och på världen. Kultur kan lika lite som språk förstås genom studier av dess delar, tagna för sig. Människan är redundant i förhållande till kultur, vilket inte betyder att kultur utan människor är möjligt. Kultur är ett slags icke-linjär process av samverkan mellan en lång rad delar/aktörer/aspekter. Och det är resultatet av samverkan, effekterna av den samma, konsekvenserna, som är det intressanta i studier av kultur.

Hur det är egentligen eller hur det kommer att bli i framtiden går inte att veta, för det skapas genom interaktion mellan delar som bara går att identifiera i efterhand, eller delar som ännu inte har trätt in i interaktionen. Framtiden är till sin natur oviss och processen styrs delvis av slumpen, vilket inte betyder att vad som helst kan ske. Vad som kommer att kunna hända bestäms av delarna, men inte linjärt utan icke-linjärt. Kultur är komplext av just detta skäl, liksom livet och evolutionen. Och språket.