Dagens Under Strecket (som tyvärr inte går att länka till i skrivande stund), skriven av Cecilia Sjöholm, tar sin utgångspunkt i och resonerar kring en bok av Thane Rosenbaum; Payback. The case for revenge. Artikeln handlar om juridik, om synen på rättvisa i samhället, samt om neurovetenskap. Affekter skriver Rosenbaum om, och han menar att rättstänkandet borde styras mer av affekterna som den nya hjärnforskningen visat styr mycket av människans beteende. Jag vänder mig mot en sådan tanke, dock inte för att jag menar att neurologerna har fel. Jag vänder mig mot tanken för den reducerar det komplexa begreppet människa till en enda aspekt av den sammansatta helhet som människan utgör.
Reduceringar av det som är komplext finns det gott om exempel på idag. Och det är en problematisk tendens, för den får det som är svårt att verka enkelt. Det är allvarligt, för det skapar en illusion av att människan kan kontrollera sitt eget öde och hantera samhället och jorden vi lever på. Exempel på hur det kan gå när man tänker så finns överallt. Titta bara på vad som händer i Fukushima i Japan. Ingenjörerna lovade att kärnkraftverket skulle klara alla faror och hot, men det tog bara några år innan det hände något som ingen kunnat förutse. Människans fantasi och föreställningsförmåga är i förhållande till livet och universum mycket begränsad. Detta glömmer vi människor konsekvent bort, kanske för att vi låter oss styras av affektioner. Och om nu forskarna säger att affekter kan förklara innebörden i begreppet människa, vem är då jag att ifrågasätta detta? Många tänker kanske så, och då öppnas fältet upp för bejakande av affekter. Dödsstraff blir då svårt att argumentera mot. Kulturen är fylld av skildringar där affekter styr och där hämnden bejakas. Deckargenren bygger på sådana tankar och underblåser sådana tendenser.
Människan vill att det ska vara enkelt, och många gör vad de kan för att förenkla livet och vardagen. Förenklingar är emellertid bara en av inslagen i mänsklighetens historia, för parallellt med sådana tendenser löper en överallt ökande komplexitet. Och det är i samspelet mellan dessa tendenser som samhället skapas, i och genom att människor lever och verkar i vardagen. Samhället är lika mycket som människan ett resultat av interaktion. Människan styrs av affekter, ingen tvekan om det. Men människan har också en väl utvecklad förmåga att undertrycka affekter. Samspelet mellan bejakande och undertryckande av affekter är vad som gör människan mänsklig, till skillnad från djuren som i princip saknar den förmågan.
Komplexitet kan aldrig kontrolleras, bara hanteras. Och för att förstå komplexitet och hur svårt det är att kontrollera verkligheten krävs analytisk kompetens och en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Om vi som samhälle och mänsklighet låter affekter ta allt för stor plats i samhällsplanerigen förenklar vi något som inte går att förenkla. Både människan och samhället är ett slags kompromisser, ofullständiga och föränderliga helheter under tillblivelse. Människan är en delad odelbarhet. Om vi skapar ett rättssystem där affekter gjorts till den styrande principen har vi skapat ett system som liksom kärnkraftverket i Fukushima inom kort övermannar oss och som riskerar att ödelägga samhället.
Affekter är som sagt bara en aspekt av människoblivandet, en LIKA viktig aspekt som människans intellektuella förmåga. Kultur är resultatet av många människor agerande, tillsammans. Om människan och samhället ens kan reduceras till ett ord eller en aspekt så är det ord och aspekter som beaktar samverkan som möjligen skulle kunna fungera. Ord som ger sken av att vara enkla och möjliga att kontrollera är emellertid förkastliga.
Ett förslag till en kulturvetenskaplig inställning till hämndbegär skulle kunna vara att acceptera, förstå och erbjuda hjälp att hantera sådana affekter för den som drabbas av något där det finns en identifierbar gärningsman, men att döma denne efter lagar framtagna i samverkan mellan jurister och rättsfilosofer. Ingen kan överblicka framtiden, men det går att förutse vilka risker som finns med att låta samhället styras av individuella affektioner. Att ge individen allt som individen vill ha är en omöjlig ekvation för ett samhälle. Det faller på sin egen inbyggda orimlighet.
Av samma skäl är friskolereformen en djupt problematiskt konstruktion. Den bygger på och lockar med en djupt känd mänsklig önskan om att kunna välja fritt i ett oändligt utbud. Det är en tanke som är lätt att sympatisera med, men som ett samhälle inte har råd att betala kostnaderna för. Därför håller jag inte med Siri Stejer som försvarar reformen på ledarplats i SvD idag.
Det kan vara läge att påminna om hur det var före friskolereformen, när i princip alla skolor var kommunala. Då, för drygt 20 år sedan, fanns ingen rätt för föräldrar att välja skola för sina barn. Det var ingen idé att fundera på vilken skola som var bra eller dålig, man fick helt enkelt nöja sig med den skolplats man fick sig tilldelad av politikerna. I och med friskolereformen flyttades makten över till medborgarna. Plötsligt öppnades för en mångfald av skolor med olika typer av pedagogiker; i det nya systemet kunde man bättre respektera och tillmötesgå individuella skillnader hos barn. Frågan är hur många som skulle vilja ge upp den friheten i dag.Valfrihet är vid sidan av privata aktörers möjlighet att göra vinst på utbildning vad friskolereformen reducerar skolan till. Vad man glömmer är att den gamla skolan gav alla medborgare samma chans och grund att stå på. Och när ingen får välja kommer eleverna att blandas, vilket möjliggör möten över gränser och att idéer och traditioner möts och tvingar blivande medborgare till att utveckla förmågan att samarbeta. Ingen kan avgöra på förhand vilken skola som är bäst för mig, och därför blir valfriheten bara ett bete för att öppna upp en ny marknad för kapitalet att exploatera. Allt som tar fokus från kunskapen är dåligt för mänsklighetens och samhällets intellektuella utveckling. Den bästa skolan är den som för människor samman och som främjar samarbete. Kunskapsutveckling är individuell och vilken skola man går på spelar marginell roll.
Lägg märke till att Stejer inte klagar på något annat i den gamla skolan, än bristen på valfrihet. Alla vet att kunskapsresultaten i den skola hon kritiserar i sin ledare var långt bättre än de är idag, efter år av valfrihet. Utbildning är som sagt en komplex fråga, och en skola som sätter valfriheten högre än kunskapen är en skola där kunskapen utarmas och där ansvaret för kunskapsinhämtningen läggs på en instans som inte kan hantera saken.
Upprepar gårdagens slutord: Det finns inga genvägar, varken till rättvisa eller världens bästa skola. Det enda som fungerar är hårt, kollektivt arbete och en fördjupad förståelse och respekt för mänsklighetens komplexitet och kulturens oöverblickbarhet.
Jag tror inte riktigt det är så att människor i allmänhet djupt önskar att välja fritt i ett oändligt utbud, fast det är mycket som talar om för oss att det är så. Men är det inte samtidigt just upplevelsen av en sådan situation som visat sig så svår att hantera? Som kanske medfört ett större krav på att veta vad man får, hjälp att sortera i utbudet, och därmed faktiskt gör idén om det egna, fria valet ännu starkare? Det andra jag kommer att tänka på (som kan kopplas till ovanstående), är begreppet mångfald och vad det kommer att betyda. Ses mångfalden som en samling där olika delar på något sätt hör ihop (det är inte nödvändigt att framhäva att det är olika delar i så fall, det är en helhet), eller är det fråga om olika separata delar som inte har mycket att göra med varandra (och jag tycker ofta det verkar vara det sistnämnda, när mångfald skall demonstreras: utnämna signifikanta olikheter=uppvisa mångfald.. och tolerans). Påminner också om hur kulturbegreppet används.
SvaraRaderaJag återkommer ständigt men på olika sätt till begreppen komplexitet och emergens när jag tänker på och kring ovanstående ämnen. Det är ingen lösning, men en strategi som leder framåt och som binder samman och integrerar.
SvaraRaderaEn helt annan sak: Jag stötte nyligen på Eve Sedgwicks begrepp "paranoid reading"; att man har en universellt gällande "stark teori" genom vilket allt ses. Analysen både börjar och slutar med samma teori, som man hittar bevis på genom "paranoid reading", och som tenderar att utesluta överraskningar i analysarbetet, alternativa frågor och sätt att se något. Värt att tänka på,tänkte jag för mig själv, ifall man kommer på sig själv med att komma till samma sak gång på gång, vilket kan bli utmattande. Kanske i situationer av motstånd och kamp, är man extra benägen att fastna i ett paranoid reading..?
SvaraRadera