Språkfilosofiska reflektioner 8

Att reflektera över språk är en ganska speciell verksamhet, för reflekterandet utförs med hjälp av språk. Om språk, med språk, alltså. Samma gäller för studier av kultur, som utförs mitt i det som studerar, med hjälp av det som studeras. För att lyckas krävs andra kompetenser än, till exempel, inom naturvetenskapen, andra verktyg och metoder. Och så måste man ta i beaktande att alla blir delaktiga i och påverkar processen genom att alla som läser och tar till sig kunskaperna om språk och kultur själva använder språket och lever i kulturen som studerats. Ingen kan därför bli expert på språk, eller på kultur, man kan bara vara mer eller mindre kompetent i handhavandet. Kunskap om språk är kunskap om vardagen så som den levs. Språket kan med andra ord aldrig förstås utanför sitt sammanhang, eller de assemblage, för att använda en term hämtad från Deleuze och Guattaris verktygslåda, som språket utgör en del av. Språket är handling-och-information, betraktat som en helhet, en ömsesidig process av blivande. Språket förändras och förändrar.

These acts seem to be defined as the set of all incorporeal transformations current in a given society and attributed to the bodies of that society. We may take the word "body" in its broadest sense (there are mental bodies, souls are bodies, etc.). We must, however, distinguish between the actions and passions affecting those bodies, and acts, which are only noncorporeal attributes or the "expressed" of a statement.

Har lite problem med denna passage. Vad handlar den om? Den handlar om handlingar, definierade som ett slags kluster av transformationer som finns i samhället och som häftar vid kropparna som finns i samhället. Orden är mångtydiga, och därför måste man, om man vill förstå hur språket fungerar, skilja mellan aktiviteterna och affekterna som påverkar kropparna och handlingar, som endast är abstrakta uttryck. Och uttryck som inte ger upphov till några effekter är meningslösa för den som vill förstå språk så som det används, i handling. Bara det som händer, effekter och affekter, är meningsfulla att ägna uppmärksamhet åt.  

When Ducrot asks what an act consists of, he turns precisely to the juridical assemblage, taking the example of the judge's sentence that transforms the accused into a convict. In effect, what takes place beforehand (the crime of which someone is accused), and what takes place after (the carrying out of the penalty), are actions-passions affecting bodies (the body of the property, the body of the victim, the body of the convict, the body of the prison); but the transformation of the accused into a convict is a pure instantaneous act or incorporeal attribute that is the expressed of the judge's sentence.

Vad består en handling av? Det är processen som leder fram till ett resultat, aktioner, passioner och affektioner, samt kropparna som påverkas, betraktade som ett slags helhet eller ett assemblage, allt det som ger upphov till konsekvenserna som går att studera empiriskt. Transformationen av den anklagade, det som gör hen till en fånge i exemplet, är ett rent och ögonblickligt skifte av attribut. Det förändrar inte personen som döms, bara synen på denne och finns implicit i domen som uttalas av domaren. Viktigt att skilja på det som förändrar, det som förändras och det som är redundans i assemblaget. Ingen av delarna i sig är överflödig, och helheten kan bara förstås i sitt sammanhang.

Peace and war are states or interminglings of very different kinds of bodies, but the declaration of a general mobilization expresses an instantaneous and incorporeal transformation of bodies.

USA förklarar krig mot ... är en språklig akt som i ett slag förändrar synen på medborgarna i båda länderna, de är från och med nu fiender. Krigsförklaringen i sig är redundant, för det som räknas är effekterna den ger upphov till. Civilister förvandlas av orden till soldater och dessa tar till vapen som riktas mot fienden. Ordet i sig är meningslöst, för det är helheten av kroppar och affekter som ger upphov till konsekvenser. Transformationen från en tillstånd till ett annat är ögonblicklig och förvandlingen kan sägas föregå uttalandet av orden eller är samtidig.

Bodies have an age, they mature and grow old; but majority, retirement, any given age category, are incorporeal transformations that are immediately attributed to bodies in particular societies. "You are no longer a child": this statement concerns an incorporeal transformation, even if it applies to bodies and inserts itself into their actions and passions. The incorporeal transformation is recognizable by its instantaneousness, its immediacy, by the simultaneity of the statement expressing the transformation and the effect the transformation produces; that is why order-words are precisely dated, to the hour, minute, and second, and take effect the moment they are dated.

Order-word går att datera, till en exakt tidpunkt. Efter att de uttalats är allt förändrat. Gränsen mellan för och efter är distinkt. Kroppar har den egenheten att de växer, mognar och åldras. Plötsligt når man tidpunkten för pension och i ett slag är allt förändrat. Kroppen i sig är inte förändrad, men hur den uppfattas av omgivningen har förändrats. Och eftersom ingen människa är en ö kommer attributen som häftar och häftas vid en människa att påverka denne. Plötsligt uppnår forskaren professors status och då händer något, då får orden som uttalas av individen en helt annan tyngd. Detta är en egenhet som bara vissa ord har och dessa ord benämner Deleuze och Guattari order-words. Det är ord som i ett slag förändrar, ord som genom sin omedelbara effekt kan sägas vara redundanta. För att förstå dem krävs emellertid hela sammanhanget, tagna för sig är de bara ord, sammansättningar av bokstäver. Inte språk.

Love is an intermingling of bodies that can be represented by a heart with an arrow through it, by a union of souls, etc., but the declaration "I love you" expresses a noncorporeal attribute of bodies, the lover's as well as that of the loved one.

Jag älskar dig är ett ord som skapar och håller ihop ett sammanhang, en individ som sätter ord på sina känslor inför en annan individ. Kropparna påverkas av ordet, men ordet i sig är meningslöst utan dessa båda kroppar. Det betyder inget utanför situationen, har ingen egen verkan. Därför kan språket bara studeras i och genom sammanhangen vari de ingår och används, där och när de ger upphov till effekter. Plockas orden ut ur sina sammanhang är de bara ord, och språk består av väldigt mycket mer än bara kombinationer av ord. 

Eating bread and drinking wine are interminglings of bodies; communing with Christ is also an intermingling of bodies, properly spiritual bodies that are no less "real" for being spiritual. But the transformation of the body of the bread and the wine into the body and blood of Christ is the pure expressed of a statement attributed to the bodies.

Nattvarden, den katolska bör tilläggas, handlar om att uttala ord och när dessa uttalats förvandlas brödet och vinet, ögonblickligen. Det som var bröd blir för den troende Kristi kropp och vinet blir Kristi blod. Skriftet är ögonblickligt, det är ingen förvandlingsprocess det handlar om. Skiftet finns redan inbyggt i sammanhanget. Tänker här på Wittgensteins berömda ankhare, som är både en hare och en anka, samtidigt. Inte antingen eller. Den kan dock bara uppfattas som aningen en hare, eller en anka. Det är sammanhanget som bestämmer vad den ska vara, perspektivet den studeras från eller vem som har makten över vetandet. Det är transformationen som är det intressanta, dess ögonblicklighet. Därför är det ingen handling, utan något annat. Transformationen ger upphov till effekter, och den kan föregås av handlingar, men den är ingen handling i sig.

In an airplane hijacking, the threat of a hijacker brandishing a revolver is obviously an action; so is the execution of the hostages, if it occurs. But the transformation of the passengers into hostages, and of the plane-body into a prison-body, is an instantaneous incorporeal transformation, a "mass media act" in the sense in which the English speak of "speech acts."

Här har vi ett flygplan, fyllt av passagerare. Där finns en massa artefakter och materia, väskor och annat, samt en pistol. Och i samma stund som flygkaparen ställer sig upp och förkunnar att planet är kapat förvandlas sammanhanget. Flygresan har blivit en kaparsituation. Det är helheten som ger upphov till effekterna, och det är handlingarna som föregår förvandlingen som leder fram till ögonblicket, men transformationen är ögonblicklig. Transformationen är alltså ingen handling, men den påverkar ändå allt och alla.

The order-words or assemblages of enunciation in a given society (in short, the illocutionary) designate this instantaneous relation between statements and the incorporeal transformations or noncorporeal attributes they express.

Definitionen av ett order-word handlar om att förstå skillnaden mellan en handling och en transformationakt. Samma ord kan användas i många olika sammanhang, men det blir ett order-word bara i speciella sammanhang och i dessa är orden redundanta.

Det jag framförallt tar med mig från arbetet med denna passage i texten handlar om definitioner av sådant som inte går att definiera utanför sitt sammanhang. Orden som blir order-word i ett sammanhang behöver inte blir det i ett annat. Alltså behöver man se och beakta helheten för att kunna definiera delarna. Förståelsen för språk och kultur utgår från denna premiss. Och för att naturvetare och kulturvetare ska kunna mötas och utbyta erfarenheter för att bygga upp en gemensam förståelse krävs ömsesidig insikt om och respekt för denna fundamentala olikhet. Studier av språk är med andra ord oerhört mycket mer än bara forskning om bokstäver, ord, meningar och kommunikation. Språkfilosofi handlar också och lika mycket om effekter och konsekvenser av ord som används.

Bloggpost 1400

Post nummer 1400 sedan starten. Stannar min vana trogen upp lite. Vid jämna hundra. Blir nu 14de gången. Imponeras av att det blivit så pass många poster, kan inte annat än göra det. Inte över min förmåga, för det är inte vad Flyktlinjer handlar om, utan av att det fortfarande finns saker att skriva om. Kulturen är mångfacetterad. Kultur finns överallt och kan studeras utifrån väldigt många olika perspektiv och ingångar. Därför passar bloggformatet bra som verktyg för att söka förståelse för kultur. Och det är vad som driver mig, sökandet efter förståelse för kultur.

Kunskapen är vad jag brinner för, och kunskap är inget man kan ha, den kan bara sökas. Det är sökandet efter insikt och förståelse som leder till vishet. Kunskap är inte fakta, men kombinationer av fakta kan leda till kunskap. Bearbetad fakta, kritiskt granskad fakta och fakta som används. Det är vad som kännetecknar kunskap. Vishet kan bara uppnås genom ihärdigt arbete, över tid. Vishet är en en process, rörelse och ständig omvärdering. Därför befinner sig dagens skola i kris, för att skolan organiseras efter en syn på kunskap som ligger väldigt nära fakta. Dagens skola standardiserar kunskap, paketerar kunskap och försöker så snabbt och effektivt som möjligt överföra innehållet som godkänts av systemet till eleverna och studenterna. Konsekvensen av detta blir att kunskapsnivån i samhället som helhet sjunker och utarmas.

Bland annat därför bloggar jag. För det är en (kunskaps)process utan mål. Bloggpost 2000, och vidare bortom det finns där i fjärran. Men det är inget mål. Aktar mig noga för mål som ska uppfyllas, för det gör att fokus riktas mot fel håll och saker. Målsäkringsarbete värderar vägen dit mindre än resans slutpunkt. Vägen mot kunskap kan inte ha ett mål, för visste vi var målet fanns behövde vi inte söka. Och det är sökandet som ger kunskap, fortsatt sökande. Skolans målsäkringsarbete är ett politiskt och ekonomiskt motiverat mål, tydligt utgående från en syn på kunskap som gör den synonym med fakta. Därför bloggar jag, utan annat mål än att fortsätta söka så länge jag vill och orkar. När jag vill och där det fungerar. Det är skrivandet och utforskandet som är syftet och det enda mål som fungerar, om det är kunskap man söker. Dessutom finns inga pengar inblandat i bloggandet. För det skulle ta fokus från och dra glädjen ur sökandet.

Pengar är bra att ha, men det är och blir lätt ett hinder som tränger sig in emellan individer och kunskapen, eller vad det nu är man söker. Dessutom har pengar en oerhörd förmåga att förvandlas till ett mål i sig själv,och då är vi villa ute. Det är ett annat problem med dagens skola, att dess högsta mål är att spara pengar. Utbildning och kunskap är och måste betraktas som investeringar, och investeringar är som bekant kostnader, kostnader som betalar sig i framtiden. Om det högsta målet är att tjäna pengar då kommer det målet att tränga ut alla andra mål, vilket vi ser på börsen där det är företag i finanssektorn som dominerar. Så länge det högsta målet är att tjäna så mycket pengar som möjligt kommer den processen att fortleva och accentueras med tiden. Och om det högsta målet är att spara (eller för att tala klarspråk, skära ner) kommer skolorna förr eller senare att lösas upp i intet, för det är en kalkyl som inte går ihop. Kunskap kräver möda, tar tid och kostar pengar. Därför bloggar jag, för att det är ett forum där det går att fokusera på kunskapen och glädjen i sökandet.

1400 poster har det blivit, som sagt. Alla handlar på ett eller annat sätt om kultur. Med detta sagt drar jag vidare, på väg mot bloggpost 1500. Det är inget mål, utan mer ett konstaterande. Målet är kunskap och kunskap finns som sagt i sökandet, det är vägen dit som räknas. Därför fortsätter jag, för att jag inte kan komma på något som är mer tillfredsställande än att på olika sätt söka kunskap. Läsa är ett sätt, skriva ett annat. Samtala ett tredje, lyssna och att röra sig i samhället och kulturen är också vägar som leder till mer kunskap.

Släpp målet ur sikte och koncentrera dig på vägen, på det som är här och nu, på innehållet.

Kommer detta på tentan?

Alla lärare avskyr frågan: Kommer detta på tentan? För när den ställs visar den som ställer frågan att man är mer intresserad av att få sina poäng, än av kunskapen och den egna bildningen. Frågan visar att det för studenten är viktigare att få godkänt än att lära sig, att poäng är viktigare än att skaffa sig kunskaper. Att den frågan ställs oftare idag än för några år sedan visar att något har hänt, i skolan, kulturen och samhället. Vad som hänt är vanskligt att uttala sig om. Och att ägna kraft och energi åt att försöka förstå grundorsaken till att det är som det är nyttar föga. Vad som hänt och varför, egentligen är en meningslös fråga. Att bry sig om den är dålig hushållning med resurser. Att frågan idag allt oftare dyker upp i utbildningssammanhang, vilket alla lärare verkar vara överens om, är dock något värt att ta på allvar. Och att försöka hitta metoder för att komma tillrätta med problemet är viktigt, om vi vill fortsätta bedriva utbildningsverksamhet i Sverige även i framtiden. Frågan handlar om synen på utbildning och kunskap och om ansvarsfördelning.

Varför man läser får betydelse för vad man lär sig. Läser man för att lära spelar tentan en mindre roll än om man bara vill ha sina poäng. Läser man för att skaffa sig kunskaper och förmågor tar man eget ansvar för sin utbildning och kommer att ställa krav på lärarens kompetens och det blir också viktigt för studenten själv att vara tydlig med att förklara vilken hjälp man behöver. Då blir kunskapen central och innehållet det viktigaste. Läser man för att få poäng läggs ansvaret för lärandet på skolan och på läraren och kunskapen förvandlas till ett hinder som står mellan studenten och dennes poäng. När man som lärare, i sin redan pressade vardag, tvingas konfrontera och hantera studenter med en instrumentell och poängfokuserad syn på utbildning, när man inget hellre vill än att ägna sig åt kunskap och innehåll, är det lätt att bli frustrerad. Och när man är pressad och frustrerad är det lätt att skylla på studenterna. Det är inte bara olyckligt utan dessutom orättvist och därtill kontraproduktivt.

Högre utbildning idag har kommit att integreras i samhällsekonomin. Att befolkningens utbildningsnivå är hög anses ge fördelar till landet. Utbildning antas leda till tillväxt, vilket gör det till en nationell och samhällsekonomisk angelägenhet. Ingen vet dock om det är så, för det är svårt att bevisa. Och även om högre kunskap leder till klokare eller i alla fall mer välinformerade och genomtänkta beslut är det fortfarande svårt att kontrollera vad den enskilde faktiskt vet. Betyg och kursmål går emellertid att mäta och som ett led i arbetet med att säkerställa målet om höjd utbildningsnivå i Sverige försöker man således skapa system för att kontrollera att målen uppfylls. Om allmänna medel ska satsas på utbildning har skattebetalarna rätt att ställa krav på hur pengarna används. Detta får konsekvenser, för studenterna och för lärarna. Här finns roten till det onda och själva anledningen till att studenterna ställer frågan: Kommer detta på tentan?

Fokus inom hela utbildningssystemet har kommit att förflyttas från innehåll, det vill säga kunskap, till form, det vill säga poäng och examina. Anledningen till detta är att utbildning har blivit en samhällsekonomisk och politisk fråga. Och det gör att kraven på kontroll ökar. Om och när staten beställer något måste man så klart kontrollera att man får det man beställt. Logiken bakom är inte svår att förstå, det är enkel mattematik. Alla vill naturligtvis ha kunskap och alla reformer som genomförs i skolan och landets högre utbildning görs med allas bästa i sikte, men eftersom man samtidigt vill kontrollera att man får vad man beställt och betalar för kräver samhället kontroll och insyn. Har som sagt inga som helst problem att förstå att och hur det blivit så här, men eftersom jag värnar kunskapen får jag problem, för mitt uppdrag blir härigenom omöjligt. Kunskap och bildning går helt enkelt inte att paketera eller kontrollera.Och ansvaret för individuell kunskapsutveckling och intellektuell fostran kan bara ligga på individen.

Om politiker och allmänhet vill vill höja kunskapsnivån i samhället finns bara en väg, att släppa kontrollen och att lita på lärare och elever. För att få måste man ge. Kunskap är fragil och vetandeprocesser är inte bara ömtåliga, de är också högst personliga och skiljer sig därför åt mellan individer. Utbildning, om det är kunskap som är målet, är helt enkelt en process som inte går att kontrollera. Anledningen till det är att kunskapen är förkroppsligad och finns på insidan. Kunskap är en indirekt kvalitet som bara visar sig i och genom handling. Därför går den inte att mäta. Betyg går att mäta, men betyg är bedömningar, uppskattningar eller kvalificerade gissningar. Och när utbildningssystemet varken litar på lärarna eller studenterna, när det enda systemet är intresserad av är det som går att mäta, då blir konsekvensen den att systemet får det systemet begär: Poäng, betyg och examina. För det är det enda som går att kontrollera.

Detta är en paradox och det kan vara svårt för någon som inte är utbildad att förstå. Särskilt svårt är det att förstå om man kommer som nyantagen till högskolan. Studenterna kommer till högskolan för att lära sig, men när alla bara talar om och intresseras sig för betyg och poäng är det så klart ännu svårare att förstå vad kunskap är. Och i ett samhälle där politik handlar om att bli omvald och där handlingskraft är en uppskattad egenskap är det lätt att se varifrån krav på kontroll kommer och att kunskap hamnar i bakgrunden.

Jag började läsa på högskolan 1991 och har studerat på heltid sedan dess. Jag har fortsatt att läsa och skaffar mig nya kunskaper hela tiden och dessutom forskar jag själv. Målet för mig har hela tiden och är fortfarande att lära, lära mer och att förstå bättre. Jag brinner för kunskap och älskar mitt arbete. Tyvärr känns det allt oftare som jag tillhör en tynande och hopplöst romantisk skara, som fortfarande tror på kunskap och ser bildningens värde. Som fortfarande ser kunskap som målet med högre utbildning. Frågan: kommer detta på tentan, i kombination med Universitetskanslerämbetets strävan efter kontroll av min vardag och verksamhet, gör att jag börjar känna mig allt mer frustrerad. Ju mer jag läser och lär, desto tydligare blir det att synen på utbildning (inte bara i) Sverige är galen.

Den högre utbildningen stävar likt Titanic, i full fart mot isberget, i och med övertygelsen om att vi sitter i världens modernaste osänkbara skepp. Titanic var inte osänkbar, kärnkraftverket i Fukushima stod inte pall och Tvillingtorenen på Manhattan gick att förgöra. Hur länge till ska vi köra med mer av samma inom utbildningen innan vi fattar att det är som att släcka en eld med bensin? Vad krävs för att samhället ska förstå att kunskap inte går att kontrollera, att utbildning om den ska leda till kunskap kräver tillit till lärarna och studentens eget ansvar?

Kommer detta på tentan? Ska det bli ännu ett i raden av famous last word? En annan skola är möjlig, om tillräckligt många vill och förstår vad som krävs.

Högre utbildning: Kunskap & klokhet, eller administration & politik?

För en som i sin verksamhet följer kunskapen dit den tar en, för en som värnar vetandet och det kritiska tänkandet är det som sker i den högre utbildningen idag inget annat är en katastrof. Systemet som högskolorna och universiteten tvingats in i och tänkandet som styr verksamheten går fullkomligt på tvärs mot allt det jag tror på. Dagligen tvingas jag göra saker som går på tvärs mot allt jag tror på och har lärt mig genom åren, och jag tvingas inte bara lyssna på utan även ta order av inkompetenta och ointelligenta människor som följer protokollet till punkt och pricka och som belönats med akademiska titlar av systemet. Makten över utbildningen och forskningen förskjuts allt mer, från kunskapen till systemet. Det gör att forskning och utbildning till allt mindre del är en intellektuell verksamhet och allt mer en administrativ. Med ett system går det inte att argumentera. Och när systemet får makt går det snabbt utför med kunskapen.

Så länge ANTALET publikationer är hög och så länge PENGARNA rullar in är allt frid och fröjd, om man frågar administratörerna. Så länge det som går att mäta håller sig inom de uppsatta ramarna och så länge målen uppfylls finns inget att klaga på, om man frågar administratörerna. Kunskap är emellertid något komplext och mångfacetterat och bildning är inte ett mål, det är en process. Kunskap, bildning och vishet går inte att standardisera. Det är rörelser som lever sitt eget liv, det är föränderliga, kontextberoende och ömtåliga egenskaper. Tvingas kunskapen in i ett system mals den snabbt ner av administrationens kvarnar. Läget är allvarligt. Därför är det med tacksamhet, glädje och hopp jag läser Inger Enkvists Understreckare i dagens SvD. Hon skriver ...

I Sverige som i många länder är universiteten politiserade i den bemärkelsen att politikerna, som ju kanaliserar skattemedlen till olika verksamheter, har bestämt att högskolan ska vara ”öppen” och dessutom tjäna regionen snarare än vetenskapen. Antalet platser har fått öka, när arbetslösheten ökat. Universitetsstyrelserna har numera en övervikt för andra personer än universitetslärare. Numera heter det också att universiteten är autonoma, men av detta märks inte mycket. 

När jag blev docent kände jag mig stolt, för jag uppnått något. Titeln var ett bevis på att jag studerat och att jag nått aktning av kloka kollegor som granskat vad jag skrivit och gillat det jag tänkt. Jag trodde i min enfald att systemet uppskattade kunskaperna jag skaffat mig, men så är det inte. Titeln är bara ett nyckeltal, och det enda som räknas är hur MÅNGA artiklar jag skriver och hur MYCKET pengar jag drar in. Kunskapen väger lätt som en fjäder i förhållandet till det som går att mäta och väga. Jag samverkar mer än gärna med det omgivande samhället och vill vara en del av regionen där jag arbetar. Jag vill sprida kunskap och gör det gärna tillsammans med arbetslivet, men bara om KUNSKAPEN styr och placeras i första rummet. Det gör den inte om ekonomin överordnas eller om utbildning blir en arbetsmarknadsåtgärd.

När det gäller forskningen består en stor förändring i att resurserna huvudsakligen finns utanför universitetet och måste sökas av forskarna. För att vara framgångsrika måste forskare undersöka till vilka projekt forskningsråden kan tänkas ge pengar och anpassa sin ansökan efter detta. Det gäller att tänka taktiskt. Samma sak gäller publicering. När forskningen utvärderas är det ofta omfattningen av beviljade anslag och antalet publicerade artiklar som räknas, bland annat på grund av att utvärderarna ju inte förstår alla de ämnen som forskarna studerar. Den här ”utvärderingen” i demokratins och den ekonomiska effektivitetens namn väcker olust bland forskare, vilket är naturligt, eftersom den speglar en misstro mot dem. 

För att forska tvingas jag och alla andra söka medel i konkurrens, för så är det bestämt, att konkurrens driver kvalitet, överallt, alltid. Om detta stämmer eller ej är av underordnad betydelse för systemet, för så är det som sagt bestämt. Och eftersom projektens intellektuella kvaliteter inte bedöms, utan deras ekonomiska potential och dess förmåga att generera artiklar, i på förhand bestämda och standardiserade tidskrifter, blir kunskapen lidande. Det är ett gigantiskt slöseri med tid och pengar som hade kunnat användas till att utveckla kunskap. Systemet tvingar högt utbildade människor som uppbär lön av det allmänna, att först utbilda sig (vilket också kostar samhället pengar) i en herrans massa år, och sedan ägna sin arbetstid åt att skriva ansökningar som till 90% möts med avslag, för att konkurrensen om medel är mördande. Galet, kunskapsfientligt och intellektuellt förödande är det, för det är bara dem som anpassar sig efter systemet som når framgång. Kunskapen utarmas med tiden. Vi är ute på ett slutande plan här. Som om detta inte vore illa nog påverkas även utbildningen.

För lärarna är det nedslående att dagens studenter i grundskolan och gymnasiet har vants vid att få allt tillrättalagt och att studera precis så mycket som de behöver för att få betyg. Det är snarast sällsynt med studenter som läser bredare och djupare än de måste. Studenternas beteende är dessutom direkt avgörande för institutionernas ekonomi, eftersom den ekonomiska tilldelningen baseras på antalet studenter och på att de godkänns. Komplicerade ekonomisystem och formalisering av beräkningen av lärarnas arbetsuppgifter kräver dessutom ständigt fler administratörer, vilket urholkar resurserna till kärnverksamheten. 

I samband med införandet av Bolognasystemet infördes också en speciell sorts kursplaner som innebär en politisk-pedagogisk-byråkratisk knock-out-seger över universitetslärarna. Vissa ord måste användas. Det får inte sägas att studenter ska kunna vissa saker, utan olika ”lärandemål” måste formuleras som iakttagbara beteenden för att kunna utvärderas på visst sätt, annars får institutionen inte kursplanen godkänd och får inte ge kursen. 

Administratörer och politiker försöker få lärare att tro att kursplaner utformade enligt de här mallarna är ett slags kontrakt mellan student och institution, som om ett sådant kontrakt kunde ingås utan att det ställs krav på studenternas förkunskaper från gymnasiet och deras arbetsinsats vid universitetet. Att lärarna inte har protesterat mer högljutt beror nog på att de arbetar hårt, att de är splittrade mellan många ämnen men mest på att de inte vill dra på sig byråkraternas motvilja. De är beroende av administratörerna för medelstilldelning.

Kursplanerna styr verksamheten och bara mål som går att mäta godkänns. Alla med bara en gnutta insikt inser att detta får konsekvenser för hur utbildningen bedrivs och dess resultat. Hur mäter man kritiskt tänkande, bildning, vishet? Hur omformas dessa kvaliteter till mål, och hur kvalitetssäkras processen. Svaret är att det går inte. Och när studenterna bara förväntas uppnå målen, inte överskrida dem, kommer innehållet successivt att utarmas när nya generationer avancerar i systemet. Golvet som kursplanerna säkrar kommer att sänkas för varje år. Alla vet att träning för att ge resultat kräver att man överpresterar och spränger gränser, inte att man (nätt och jämt) uppfyller dem. Framgång kan bara nås genom möda och är det kunskap man vill ha är det kunskap man måste kräva, inget annat.

Universitet borde vara en gemenskap av lärare och studenter som söker så sann kunskap som möjligt, men nu ser han studenter som inte förväntar sig att lära sig speciellt mycket men som inte heller har för avsikt att anstränga sig över hövan. Han uppfattar dagens studenter som autodidakter, eftersom de som regel i grundskola och gymnasium inte har haft någon intellektuell förebild. När det gäller kulturkonsumtion väljer de det som är enkelt och lätt. Ungdomarna försvarar tankegångar som de egentligen inte satt sig in i och tenderar att filtrera de nya idéerna genom sin narcissism. De tror sig vara centrum i världen. Han ser i samhället många exempel på sentimental moralism, kombinerad just med ett förhärligande av ungdomlig entusiasm, något som i sin tur ökar ungdomarnas narcissism. 

Pérez-Díaz talar om en kognitiv och moralisk förvirring knuten till den generation som växte upp på 1960-talet och som fick stort inflytande på grund av expansionen av högre utbildning i hela västvärlden på 1970-talet. Hans poäng är att 1968 års generation inte själv hade gjort någon större insats för att försvara friheten och skapa välstånd. Det var deras föräldrageneration som hade kämpat mot totalitära regimer eller, vilket var fallet i många länder, som inte hade gjort något speciellt för att påskynda slutet för regimerna i fråga. 

68:orna formulerade sitt missnöje med konsumtionssamhället i egenskap av missnöjda konsumenter, och de krävde mer frihet samtidigt som de uttryckte sympati för totalitära ideologier, det vill säga de betedde sig motsägelsefullt och förvirrat. De har sedan vuxit upp, blivit politiker och lärare och utformat dagens undervisningsväsende. De har inrättat sig i ett liberalt och tekniskt avancerat samhälle som bygger på opartiskhet i vetenskap och rättsskipning och som gett välstånd, men de vill inte erkänna betydelsen av kunskap och opartiskhet utan föredrar social ingenjörskonst kombinerad med marknadstänkande. 

När dagens ungdomar möter den här motsägelsefulla politiken blir de ännu mer förvirrade än tidigare generationer, eftersom skolan och familjen har ställt lägre krav på dem när det gäller ansträngning och mognad, och därför att den ungdomskultur de lever i och som uttrycks i film och musik förmedlar en ansvarslös njutningslystnad. Ungdomarna har uppfostrats att tänka att det är samhällets uppgift att ge dem det de behöver och vill ha. 

Författaren menar alltså att Europas sociala eliter inte ser universitetet som en möjlighet till intellektuell utveckling utan som ett medel till social utjämning och ekonomisk uppgång. Man kan tala om en instrumentell och utilitaristisk syn på högre utbildning. Universitetet ses som en yrkeshögskola och inte som en unik institution för att utveckla mänsklig förmåga. Kanske kan man tala om narcissism också bland politiker. De har blivit valda och tror att de därigenom inte bara har rätt utan också förmåga att ta beslut om verksamheter som de inte till fullo förstår. 

Intellektuell verksamhet syftar till tankereda, men idag präglas själva den struktur som universiteten verkar i av motstridiga syften och av förvirring, och detta gäller både Sverige och många andra länder. Det är komplicerat att säga var man ska börja om man vill förbättra situationen, men i Sverige kan man framhålla tre områden som vi borde ta itu med och som går omlott, nämligen finansieringssystemet, byråkratiseringen och kraven på studenters förkunskaper och arbetsinsats.

Kunskapen i första rummet. Allt annat än det är en katastrof för all högre utbildning. Bara den som inget vet tror att det är enkelt att målstyra och reglera en sådan sak som utbildning och kunskapsutveckling. Och när klokskap är ett hinder för att verka i akademin då är det ett tecken på att något radikalt borde göras. Tack Inger Enkvist, för att du står upp för kunskap och för att du visar vägen. Tack för att du ger mig och alla andra som brinner för och strävar efter kunskap, inte makt och pengar, publikationer eller titlar.

Skillnader 3

Tänkande uppstår i sammanhang. Eftersom tankar bygger på premisser skapas system som tvingar tänkaren att acceptera saker som på ett intuitivt plan ger upphov till dissonans. Tänkande kring skillnad blottlägger detta och gör det svårt att tala förutsättningslöst om skillnad. Skiljelinjen i tänkande är dessutom ontologisk. Vill man tänka om skillnad med verktyg hämtade från Deleuzes verktygslåda tvingas man in i ett sammanhang som man kanske inte är bekväm i. För att ett resonemang ska hänga samman och kunna användas för att förstå krävs att man accepterar sådant som går på tvärs mot det sunda förnuftet, det vill säga det förnuft som alla har och använder i vardagen och i situationer som är oproblematiska och mer eller mindre kända.

Sunt förnuft är något som Deleuze avfärdar. En av premisserna för hans tänkande är att det inte existerar något sunt förnuft. Vanetänkande finns och det fungerar i vardagen, det är kanske till och med en förutsättning för kultur. Alla kan inte alltid tänka analytiskt, självständigt, kritiskt. Det skulle ta fokus från det som är här och nu. Samhället skulle inte fungera om alla bara ägnade sig åt att förstå ontologin som utgör grunden för allt annat. Livet måste levas också. Vardagen är oundviklig för kulturens överlevnad. Men vill man tänka med Deleuze måste man överge det sunda förnuftet, för det leder tanken fel och det är ett illa valt verktyg. Att kunna och vara beredd på att acceptera tankar och premisser som går på tvärs mot intuitionen och allt det man hittills hållit för sant är en förutsättning för att tänka kring skillnad med Deleuze.

Skillnad är en egenskap, det är något i kraft av sig själv. Skillnad är en kvalitet som allt och alla har. En gäckande kvalitet som inte går att beskriva, mäta eller väga. Skillnad för Deleuze, positiv skillnad, handlar om att sluta tänka på skillnad i förhållande till något. Skillnaden finns med andra ord inte i mellanrummen, skillnad är inte relationell. Det är premissen och den gör att man måste (om man vill förstå ontologin) tänka på skillnad som en positiv egenskap. Att det inte går att beskriva skillnaden är ingen grund för invändning mot tanken. Det är en premiss man måste acceptera.

Positiv skillnad är slutsatsen man kommer fram till när man inser och accepterar tanken om att det inte existerar någon enda fast punkt, i Universum eller tänkandet. Allt befinner sig i rörelse, men inget är på väg mot något mål eller från någon startpunkt. Världen och tänkandet förändras genom skillnader som upprepas. Det finns ingen kontinuitet, bara upprepad skillnad. Därför finns ingen betydelsefull eller intressant information i jämförelser eller relationer mellan. Beskriver man något genom att jämföra med något annat har man upprättat en relation mellan, som inte existerar annat i påståendet. Vidhåller man värdet av relationen reser man anspråk på makt, även om jämförelsen inte är värderande. Deleuze ontologi utgår från premissen att världen inte är enhet, den har ingen början, inget slut.

Det enda som finns i en värld utan början eller slut är tillblivelse, ständigt upprepad skillnad. Förändring har inget med kausalitet att göra, i varje upprepning verkar slumpen och därför går inte framtiden att räkna på. Skillnad blir då en positiv egenskap som förklarar förändring. Av detta följer att subjekt och tanken på jag bara är meningsfulla att tala om i vardagen. Ontologin som Deleuze lägger fram har inte plats för subjekt. Ontologin är posthumanistisk. Att jag känner mig som den samma som igår och att jag lägger upp planer för imorgon är bara något jag gör av vana och för att det är otympligt att tänka på mig själv som upprepad skillnad, som en ny individ varje dag, utan kausalt samband med den jag var igår. Tillblivelse är upprepad skillnad. Det finns ingen intern relation mellan det eller den som var och den eller det som blir.

Tänkandet om skillnad är ett verktyg för att bryta upp maktstrukturer. En metod att undvika att dra in andra i en relation som ger upphov till negativa konsekvenser. Om och när människor jämför sig och andra, med varandra, skapas maktordningar som sorterar och skiljer ut, även om det inte var meningen och oavsett om den som jämför och sorterar förfäktar tanken om allas lika värde. Jämförelsen och framhärdandet i att tala om skillnad som något som uppstår mellan, som något relationellt, leder till det. Utgångspunkten för jämförelsen, det som jämförs med, får en privilegierad position. Det som jämförs med blir ett slags norm i jämförelsesituationen. Därför upprättar och understödjer tänkandet kring skillnad som en relation maktordningar.

En avgörande aspekt av Deleuze tänkande är att han vill hitta en ontologi och skapa verktyg som kan användas för att bryta upp maktordningar. Och tänker man skillnad i positiva termer, som något som existerar i kraft av sig själv, då tvingas man se varje del av helheten som unik. Detta betyder inte att man kan bortse från sammanhanget. För det är sammanhanget och konsekvenserna som detta ger upphov till som gör förståelse möjlig. Objekten som världen består av och som utgör helhetens "byggstenar" är aldrig autonoma, bara unika. Sammanhanget är också ett objekt, vars skillnad upprepas. Vad vi har att göra med är nivåer och emergens. Fenomenen som bygger världen kan delas upp i mindre delar i oändlighet, eller kan växa sig enormt stora. Sammanhang handlar inte om samverkan, bara om samtidighet i tid och rum. Varje objekt i helheten, är liksom helheten unik. Tänker man så är världen resultatet av upprepad skillnad.

Tar man denna tanke på allvar tvingas man uppfinna ett nytt språk för att ta om och arbeta med ojämlikhet och ojämställdhet. Det räcker inte att tänka eller vilja gott, vill man bryta med maktordningarna för att undvika negativa konsekvenser krävs handling. Och språk bär på lika mycket agens som allt som existerar i världen. Vill man verka för jämställdhet är det med andra ord en dålig idé att använda samma ord och anamma samma ontologi som utgör problemen som går att iaktta i dagens samhälle. Språket och orden spelar roll och har en egen verkan på det sammanhang vari de används. Därför spelar det roll vilka ord man använder. Vad man tänker eller vill har inget med saken att göra, det enda som räknas är konsekvenser av handling, av tillblivelse. Jag är som sagt en unik del av världen, men jag står inte i förbindelse med den. Jag ingår bara i ett (eller flera) sammanhang och det är sammanhangen som helhet som ger upphov till konsekvenser.

Att tala om skillnad som något relationellt är att tänka med representationer och representationer förutsätter original, som är ett slags norm. Tänker och talar man så om skillnad gör man skillnad, även om man bestämt hävdar allas lika värde. Det går inte att få båda, för det är en kaka som bara kan ätas hel, eller sparas. Vill vi skapa en värld där jämlikhet råder är tänkandet kring skillnad avgörande. Skillnad är en tankemässig vattendelare.

Deleuze uttalar sig dock inte om världen som den är, han ger oss verktyg att tänka med. Som detta, om skillnad. Och tanken om skillnad är en konsekvens av en annan ontologisk premiss, den om blivande. Allt och alla blir, det är en av tillvarons konstanter. Blivande, ständig tillblivelse. Sätter man upp mål, eller tänker man att man har ett ursprung, då för man in ett moment av brist i kalkylen. Och brist förutsätter att förändringen har en inneboende riktning, vilket inte är förenligt med Deleuze ontologi. Tillblivelsen är upprepad skillnad, inget annat. Som sagt, tankar utgör sammanhang och sammanhang ger upphov till konsekvenser. För att något ska bli meningsfullt krävs att det ingår i ett sammanhang. Även om människan inte har något fritt val så kan man i alla fall försöka reflektera över vilka konsekvenser och inneboende premisser de ord och tankar man använder ger upphov till. Och har man sagt a, tvingas man säga b.

Slutar där tror jag, innan jag rör till det. Att tänka är svårt, men förstår man det och accepterar att ingen är felfri, allra minst en själv. Då har man skapat en förutsättning för utbyte av tankar. Det är en bra början. Därför slutar jag här, vid början.

Skillnader 2

Ett sätt att se på världen, vetandet och människan handlar om att se dessa enheter som mer eller mindre bleka kopior av original som existerar bortom gränsen för vårt nuvarande kunskap. Då skapas en värld av kopior, vilka uppvisar mer eller mindre tydliga likheter med originalen. Det är den rådande uppfattningen, i samhället, akademin och hos många individer. Världen är en och odelbar och det gäller för Sanningen också. Och individerna både kan och ska rangordnas i förhållande till deras individuella förmågor och i relation till deras likhet med originalet.

Skolan fostrar lika mycket som den sorterar. Skolan lär oss att Sanningen är en, och att vägen dit går via det sunda förnuftet. På det sättet skapas normer och upprätthålls kunskapsregimer. Individerna anpassar sig. För att ta ett konkret och aktuellt exempel, vad är det vi håller på med idag om inte skapa skillnad? Vi säger att alla människor har samma värde, men ändå gör vi överallt skillnad. Skillnad skapas på olika sätt, genom att inför möjligheten att dra av på skatten för läxhjälp, till exempel. Genom att tvinga på grupper av individer olika kläder som manifesterar skillnader, till exempel mellan könen. Genom att söka skillnader istället för likheter. Sökandet efter skillnader har sitt ursprung i tanken om att det finns ett original, en sanning. Och i förhållande till det/den är alla bleka kopior, men den som liknar originalet lite mer är enligt rådande logik lite mera värd. Mannen är normen för mänskligheten, alltså får han mer makt och mer pengar. Driver här ingen politisk linje, därför tillåter jag mig att vara lite vag och väljer att peka på olika saker, som alla dock illustrerar tanken från den förra bloggposten.

Sökandet efter skillnad är en konsekvens av rådande syn på kunskap, det är Gilles Deleuze utgångspunkt. Kunskapen är inte en spegel av rådande, verkliga förhållanden. Deleuze utgångspunkt är att det inte finns några original, BARA kopior. Hans begrepp för att tala om detta är simulacra. Det är ett begrepp som handlar om skillnad, och det finns bara två sätt att se på saken, antingen är världen uppbyggd av ett original och dess kopior, eller också finns det bara kopior. Den som kommer hit, till detta tankemässiga vägskäl har alltså två vägar att gå, antingen ansluter man sig till dem som söker efter Sanningen och Svaret, originalet för världen, mänskligheten och kunskapen. Eller också väljer man den andra vägen. Där finns inget original. Följaktligen finns heller ingen Sanning och heller ingen evig bild av människan i bestämd form singular att jämföras mot. Där finns bara individer som samverkar för att skapa en hållbart värld där deras barn, barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare kan leva.

Tänker man på detta sätt om skillnad så handlar det inte om jämförelse mellan. Skillnad är ingen relation. Skillnad på det sätt som Deleuze tänker sig, skillnad utan original, är en positiv egenskap. En egenskap som existerar i kraft av sig själv. Om alla skiljer sig från varandra så kan skillnaden sägas vara en egenskap, istället för en relation. Det är emellertid ingen sanning, det är ett verktyg. Världen och verkligheten, kultur, skapas i och genom handlingar, interaktion, i vardagen. Och vi vet vilka konsekvenser som rådande handlingar ger upphov till, det är bara att bläddra i en tidning eller slå på TVn. Överallt ser vi skillnad. Vi ser också kamp för erkännande och allas lika värde. Kamp om vem som sitter inne med sanningen eller vem som var först, vem som skapat originalet (av en tavla, ett musikstycke, en bild, berättelse och så vidare). Rådande syn på sanning ger upphov till nuvarande syn på skillnad och konsekvenserna som följer av den. Med andra sätt att tänka kring skillnad följer andra konsekvenser. Det är så världen skapas, i och genom konsekvenser av handling.

Deleuze menar att det är bättre och att det bör leda till mer konstruktiva och hållbara konsekvenser att tänka kring skillnad som något som upprepas. När mänskligheten reproduceras är det skillnad som upprepas. Mitt DNA är med detta sätt att se på saken inte unikt, det skiljer sig bara från alla andras DNA och det är därigenom skillnaden som upprepas. Samma gäller mellan individer och mellan grupper av individer, skillnaderna som går att iaktta handlar inte om att någon är mer lik en måttsock för mänskligheten, det handlar bara om att ingen är identisk med någon annan.

Vetande och sanning går att förstå och tänka kring på samma sätt. Skillnaderna som går att iaktta är bara ett tecken på olikhet, inget annat. Men tänker man original då blir den naturliga reaktionen att jämföra med Verkligheten, Sanningen, eller med Gud. Tänker man däremot på skillnad som en egenskap i kraft av sig själv, då leder det till fokusering på funktion. Hur kan mina egenskaper användas, eller hur fungerar min sanning i praktiken?

Allt tänkande ger upphov till konsekvenser. Tänker man original då blir konsekvensen upphovsrättsliga konflikter, även om alla vet att skapande alltid och överallt bygger på influenser och ibland stöld. De flesta är överens om att konstnärers arbete är värdefullt och att de ska ha ersättning för det, men det betyder på inget sätt att någon ÄGER en tanke, en bild eller musik. Kulturen delar vi på, och ersättning kan ges på olika sätt. Det finns inte bara ett och ett enda. Tänker man så kring skillnad, som något positivt, då blir det ett slags verktyg som kan hjälp mänskligheten att bygga en bättre värd med färre konflikter. Tanken om skillnad som en positiv egenskap, något som finns och som man har, istället för en relation, är ingen alternativ sanning. Det är ett nytt sätt att tänka kring kultur, kunskap och verkligheten.

Detta är mitt sätt att se på skillnad och på kunskap, på min själv och på den värld och den kultur jag lever i och interagerar med och som jag därför är medskapare av, på samma sätt som du som läser och alla andra. Vi är alla mer eller mindre lika varandra, men eftersom ingen är närmare sanningen eller något slags original än någon annan är det meningslöst att jämföra oss med varandra. Det är mycket mer konstruktivt att se oss för vem vi är och att reflektera över vad vi kan och är lämpade för.

Kunskap är inget man bör kämpa om, den ska användas. Idag gör vi precis tvärt om, vi använder kunskap för att sortera och skilja ut människor från varandra. Härigenom skapar vi skillnader som inte existerar, men som ändå ger upphov till konsekvenser. Är det så vi vill ha det? Är det ett sådant samhälle vi vill bygga? Betänk att det är precis detta vi gör, i handling; skapar det samhälle vi lever i. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och handlar på andra sätt. Ett sådant alternativt sätt att tänka och handla finns en hel uppsättning verktyg för hos tänkare som Gilles Deleuze. Simulacra till exempel, är ett verktyg för att tänka kring skillnad. Det är ingen sanning, av det enkla skälet att verktyget skapats i och genom ett sätt att tänka som bygger på att sanning (i bestämd form singular) inte existerar. Bara tron på och övertygelsen om att det finns EN Sanning.

Skillnad är en av de kanske mest grundläggande frågorna vi människor har att brottas med. Och det enda vi kan veta är att det spelat roll hur vi tänker, för det påverkar världen vi lever i genom att tankar och handlingar är två sidor av samma sam, två aspekter av kulturell tillblivelse.

Skillnader 1

Ingens kunskap är helt igenom någons. All kunskap är delad och mer eller mindre influerad av andras tänkande. Ingen människa är någonsin ett blankt blad, ingen börjar helt och hållet från början. Alla är del av olika flöden. Kunskap är vetande som traderats över tid och i kulturer. Kunskap är överallt kollektiv. Mina kunskaper är med andra ord inte helt och hållet mina. Man kan säga att vi lånar våra kunskaper, en tid. Vi använder dem och förändrar dem genom att de används som verktyg i just vår värld och verklighet. Därför är kunskap heller aldrig helt igenom den samma över tid. Kunskapen förändras med oss som lever med den och som använder den.

Länge irrade jag rastlöst mellan olika tänkare, utlämnad till olika auktoriteter och influerad av lärare och andra. Där, i början, som student, sökte jag kunskap i den riktning som pekades ut för mig. Sedan, när bilden klarnat och jag själv började känna mig tryggare och mer säker, kunde jag söka mig fram mer på egen hand. Det ena gav det andra. Kan inte säga att jag fann sanningen hos Deleuze, men där känner jag min hemma, i den tankevärlden. Där finner jag verktyg som fungerar och som hjälp mig i min vardag och mitt yrkesliv. Dit återvänder jag ständigt, och jag hittar nya aspekter och ingångar varje gång. Deleuze är för mig en tänkare att leva och förändras med. Hans filosofi fungerar för mig, och när jag betraktar världen gör jag det med hjälp av och genom hans glasögon. Och det tänker jag fortsätta med så länge som bilden är klar och så länge som verktygen är användbara.

Idag skriver jag på uppmaning från en kommentar, i helgen, på bloggen. Om skillnad, positiv skillnad. Om Deleuze sätt att se på skillnad som en egenskap i kraft av sig själv, istället för som en relation mellan två ting. Tanken om skillnad utvecklas i hans avhandling, Difference and Repetition. Där finns också en utläggning eller ett slags programförklaring som jag tänker återvända till och som får bilda utgångspunkt för det jag har att säga i fråga om skillnad. Programförklaringen utgår från åtta punkter, som alla på ett eller annat sätt har med skillnad och repetition att göra, vilket jag försökte visa i min inledning ovan. Nedanstående åtta punkter beskriver det dominerande tänkandet i samhället, då men i hög grad även fortfarande. Och detta tänkande bryter Deleuze mot, eller utmanar i alla fall.

1. Tänkandets högsta princip är individen. Subjektet är en idealiserad position, varifrån kunskapen emanerar och sprids. En individ en tanke. Det är denna princip som skickar fildelande ungdomar i fängelse och som som advokater tjänar miljarder på i strider om upphovsrätt. Men är verkligen min tanke min? Vem är jag? Och vad är en tanke, egentligen? Viktiga frågor, som har med skillnad att göra.

2. Idealet i och för tänkandet är det sunda förnuftet. Utgångspunkten är att det finns något sådant och att det är den enda princip man behöver. Det sunda förnuftet är ett och det samma överallt, vilket leder över till nästa punkt.

3. Modellen för tänkande är att kunskapen är den samma överallt och att alla som sysslar med kunskap och vetande strävar efter samma mål: Sanningen. Det högsta goda är alltså en klok individ som skådat sanningen, varifrån kunskapen (i bestämd form singular) strömmar.

4. Denna punkt handlar om kontexten, eller elementet vari vetenskapande utförs. Vår värld, helt enkelt. Och den består enligt Deleuze av original och av representationer av original. Originalet är källan och representationerna är (mer eller eller mindre bleka) kopior av det samma. Det handlar som synes om skillnad. Vetenskap handlar om att avgöra vems vetande som är mest originellt och som mest liknar Sanningen. Och eftersom kunskapen utgår från autonoma subjekt, vilka verkar i en kontext, och eftersom kunskapen antas vara den samma överallt, blir vetenskap en maktkamp som handlar om vem som äger Sanningen.

5. Och eftersom sanningen är en och odelbar och följaktligen bara finns på en plats kommer världen att bestå av eller kännetecknas av mer eller mindre brist, på klarhet, förnuft, sanning. Punkt fem handlar om verkligheten som brist. Här beskrivs den bristontologi som Deleuze vänder sig mot.

6. Logiken är kungsvägen till sanning. Teori föregår praktik. I enlighet med Platons tankar är idéernas värld den högsta och mest fulländade. Och enda vägen att nå dit upp (till platsen varifrån Sanningen emanerar) är att med hjälp av tanken, logiken och det sunda förnuftet resonera sig fram till kunskapen.

7. Punkt sju handlar om övertygelsen som finns om att alla problem har en lösning, den bästa. Därför uppstår överallt kamp om vems lösning som är den bästa. Därför strider olika vetenskapsgrenar mot varandra. Det finaste Nobelpriset är det som delas ut (till max tre individer) för insatser inom fysiken. Inte sällan delas priset ut till forskare som på teoretisk väg har formulerat kunskaper som sedan på experimentell väg bekräftats. Näste man på tur för ett Nobelpris är således Higgs, som (inte utan stridigheter) utsetts till upphovsman till teorin som förklarar hur massa skapas, vilken nu bekräftats i partikelacceleratorn i Cern.

8. All kunskap har ett mål, vilket gör att tänkandets cirkel sluts. Individer söker, med hjälp av logik och i kamp med andra individer, Sanningen. Och när målet uppnåtts kan geniet hyllas, kunskapen spridas och alla kan slå sig till ro. Detta är målet med vetenskapen, att hitta en teori som knyter samman allt vetande och som kan förklara allt.

Deleuze vänder sig mot detta tänkande, mot själva grunden för kunskap och vetande som vetenskapen utgår från och bygger på. Han bryter inte mot premisserna för att utmana eller vara obstinat, för att han själv vill lansera en Sanning. Deleuze jobbar inte så. Tillsammans med Guattari undersöker han världen. Och han skapar verktyg som kan användas av andra för att också undersöka världen. Han bryter mot och utmanar premisserna för vetenskapen för att han anser sig ha visat att de är felaktiga. Böckerna som renderade Deleuze doktorsgraden handlar om detta, och den ena handlar som sagt om skillnad och repetition och den andra om det sunda förnuftets logik (The Logic of Sense).

Deleuze tänkande utgår från följande principer: Det finns inget sådant som sunt förnuft, det finns bara mer eller mindre användbara kunskaper. Kunskap är vidare inget som någon har. Kunskapen är alltid mer eller mindre delad och traderas mellan individer och inom kulturer. Kunskap och makt är därför två sidor av samma sak. Eftersom det inte finns något original, bara traderat och mer eller mindre användbart vetande så finns det med andra ord bara kopior som skiljer sig från varandra i högre eller lägre grad. Det existerar ingen punkt varifrån Sanningen kommer och därför är det meningslöst att söka efter EN sanning. Det som upprepas i kulturen och livet är skillnad. Och om det, på ett lite mer konkret och handfast sätt, kommer del två av denna bloggpost att handla.

Språkfilosofiska reflektioner 7

Språkets redundans, det överflöd av mening som orden bär på, när och där de används, är viktig att reflektera över om man ska förstå språk med hjälp av Deleuze och Guattari. Överallt finns det överflöd. Mängden tvingar till val för allt kan aldrig beaktas. Det är ett sätt att förstå förändring och slump, som ett resultat av påtvingade val. Ur mångfalden och trängseln, i rörelsen, fångas eller urskiljs delarna som ger processen en riktning. Men det är inte bara så att orden bär på redundans, de betyder dessutom olika saker för olika individer. Kultur bärs upp och kommuniceras mellan individer, var och en med sin personliga historia. Det finns därför ingen exakt samsyn, bara olika uppfattningar om mer eller mindre snarlika innebörder. Redundans är överflöd, inte bara onödig upprepning. Det är i alla fall vad jag kommer att tänka på när jag läser Nietzsche och hittar följande aforism: "Språkets fara för tankens frihet. - Varje ord är en förutfattad mening." Varje ord bär på mening redan innan det används i en språklig situation, för att det tidigare använts i andra språkliga sammanhang. Inget ord är unikt och nytt, allt är använt av andra tidigare. Ord är på det sättet ett slags återkomst, av ett slags kopia. Redundans och förutfattade meningar, det är vad som förändrar språket, inifrån, under vägs, genom interaktion. Häri finns nyckeln till förståelsen för språkets dynamik. Språket bär på en implicit sprängkraft, underifrån, inifrån, i handling.

Språk går aldrig att frikoppla från sammanhanget där det används, för det har ingen egen innebörd. Mening skapas i situationer där språket används för kommunikation, och liksom övriga delar i sammanhanget uppstår betydelsen i och genom samverkan mellan delarna, som ett resultat av interaktionen konsekvenser. Ingen del är, allt och alla blir och får betydelse gemensamt och ömsesidigt. Helheten måste därför alltid beaktas om man vill förstå.

There is no individual enunciation. There is not even a subject of enunciation. Yet relatively few linguists have analyzed the necessarily social character of enunciation. The problem is that it is not enough to establish that enunciation has this social character, since it could be extrinsic; therefore too much or too little is said about it.

Artikulationen av ord härrör inte från subjektet som talar. Uttalet av orden skapas inte av mig, för det är så mycket mer än ett JAG som krävs för att ord ska kunna uttalas och förstås samt ger upphov till effekter. Mening kännetecknas på det sättet av överflöd och redundans, av förutfattade meningar och missförstånd. Om ingen lyssnar är uttalandet och artikulationen meningslös. Alla dessa delar måste vägas in i analysen. Och eftersom det aldrig går att fånga allt kommer antingen för lite, eller för mycket att bli sagt om språket. Deleuze och Guattari återvänder ofta till den tanken, att det som undersöks aldrig kan preciseras närmare än, fler än en, men färre än många. Antingen för lite, eller för mycket. För att mening ska uppstå krävs lite mer än något, men inte för mycket. Lagom är det tillstånd av jämvikt som alla relationer och processer strävar efter men som är svårt att kalibrera fram. Det är som jag ser på saken kulturvetarens uppgift, att försöka hitta eller konstruera verktyg som kan användas för att kalibrera den kulturella tillblivelseprocessen. Kultur är ett slags evig strävan efter jämvikt, en process som hela tiden riskerar att stanna av och dö eller att bli exponentiell och spränga alla gränser. Däremellan finns förutsättningarna för fortsatt liv, mellan allt och alla som bygger helheten.

The social character of enunciation is intrinsically founded only if one succeeds in demonstrating how enunciation in itself implies collective assemblages. It then becomes clear that the statement is individuated, and enunciation subjectified, only to the extent that an impersonal collective assemblage requires it and determines it to be so.

Det är det kollektiva assemblaget som utgörs av allt och alla inom ett givet sammanhang, den kulturella helheten, som gör uttalandet individuellt och som fäster det vid subjektet. Utgångspunkten för Deleuze och Guattari är att subjekt inte finns, att individer och individtänkande är konsekvenser av kollektiv interaktion. Deras filosofi är posthumanistisk.

It is for this reason that indirect discourse, especially "free" indirect discourse, is of exemplary value: there are no clear, distinctive contours; what comes first is not an insertion of variously individuated statements, or an interlocking of different subjects of enunciation, but a collective assemblage resulting in the determination of relative subjectification proceedings, or assignations of individuality and their shifting distributions within discourse.

Språket är en del av helheten, liksom individerna som talar. Allt och alla är delar i den helhet som ger allt och alla sin mening. Ingen del är mer värd eller överordnad någon annan, allt och alla är beroende av varandra för att balansen i tilblivelseprocessen ska kunna upprätthållas. Det är en ömtålig process, som hela tiden riskerar att stanna av och dö, eller gå över styr. Därför går kultur eller språk aldrig att kontrollera, det går bara att följa med i flödet. Detta gäller även människan, som tvingas kliva ner från tronen och inse att hen bara är en av delarna som bygger helheten. För sig är människan så klart viktigast, men inte för helheten. Det är viktigt att acceptera den premissen, om man vill förstå och hänga med i resonemangen som Deleuze och Guatari för, om språk och annat. Helheten föregår delarna och det är i och genom sammanhang som mening uppstår och överförs.

Indirect discourse is not explained by the distinction between subjects; rather, it is the assemblage, as it freely appears in this discourse, that explains all the voices present within a single voice, the glimmer of girls in a monologue by Charlus, the languages in a language, the order-words in a word. The American murderer "Son of Sam" killed on the prompting of an ancestral voice, itself transmitted through the voice of a dog.

Språk är aldrig endimensionella, även språket är en en dynamisk helhet, i den helhet som kulturen utgör. Alla delar av assemblaget består av mindre delar, som byggs upp av mindre delar. Därför handlar det alltid om skalnivåer, om emergens. Eftersom ingen del bär på någon egen mening, eftersom allt får sin innebörd i och genom ett sammanhang så är det dit, till den aktuella nivån av sammanhanget som den analytiska blicken ska riktas, om man vill förstå. Inte på nivån under eller över, utan där, på den nivå där meningen uppstår och konsekvenser går att iaktta. 

The notion of collective assemblage of enunciation takes on primary importance since it is what must account for the social character. We can no doubt define the collective assemblage as the redundant complex of the act and the statement that necessarily accomplishes it.

Definitioner går att göra, och man måste ha de, för att kunna leva tillsammans med andra. Även om mening är komplex och föränderlig så finns den och den går att studera. Men mening är inget i sig själv, den är alltid upprätthållen och kontextberoende. Föränderlig.

But this is still only a nominal definition; it does not even enable us to justify our previous position that redundancy is irreducible to a simple identity (or that there is no simple identity between the statement and the act). If we wish to move to a real definition of the collective assemblage, we must ask of what consist these acts immanent to language that are in redundancy with statements or constitute order-words. 

En riktig definition av ett aktuellt kollektivt assemblage kräver en annan typ av frågande, ett annat sätt att närma sig det man vill studera. Fråga inte vad det är! Fråga istället vad som och hur det blir möjligt. Vad krävs för att det vi känner igen som "det" skall kunna existera, på det sätt vi vant oss vid? Tänk processer och strävan efter jämvikt. Beakta mellanrummen och försök se rörelse och förändring. Med en sådan blick ökar chansen att förstå språk på ett annorlunda sätt än det man vant sig vid. Om detta nya sätt är bättre eller sämre bestäms av syftet med studien och av konsekvenserna av handlingarna som utförs i sammanhanget.

Stordriftsfördelarnas lockande förbannelse

Stordrift är lockande, för det är lönsamt. Den som hanterar stora kvantiteter kan tjäna pengar där mindre aktörer går bet. Stordrift är därför alla ekonomiers mål. Det är marknadens motor och följaktligen den väg politikerna tvingar samhället in på. Stordrift ser på pappret ut att vara lösningen på snart sagt alla problem. Stordrift är helt enkelt förbannat lockande. Samtidigt är det en förbannelse eftersom målet väldigt lätt blir till ett medel. Vägen dit blir underordnad. Och vem kan kritisera sparsamhet och mer pengar i plånboken? Förhäxade av lönsamhetens lockelser och stordriftens ekonomiska fördelar underkastar vi oss omaket och följer lydigt marknadens krav.

Låt oss stanna upp lite. Vad är det vi håller på med egentligen? Vilka andra konsekvenser innebär stordriften, än lägre priser och ökade vinster? Vem är det som tjänar pengar och till vad används pengarna? Vad händer med samhället när stordriften implementeras och tillåts tränga ut och förgöra mindre aktörer?

Stordriftstänkandet har gett oss fler kaféer, men till priset av minskad variation och ökad likritning. När jag var ung fanns det bagerier i varje kvarter, som anställde bagare och annan personal. Idag sker tillverkningen hos kedjorna centralt. Efterfrågan på bagare har minskat och lönerna kan pressas. För vem är det lönsamt med stordrift? Inte för personalen som avskedas eller pressas ekonomiskt. Inte för kunderna som får betala kraftiga överpriser för att få tillgång till lokalerna som ser likadana ut överallt. Ägaren, eller ägarna om det är ett aktiebolag, är det som tjänar på stordriften. Inte samhället, för skatt skyr företagen som pesten.

I samma kvarter som bagerierna huserade fanns också lokala tobakshandlare som sålde tidningar och godis, frukt och annat. Varje handlare hade sitt utbud och sin karaktär. Idag domineras gatubilden av Pressbyrån och SevenEleven. Där det tidigare fanns liv, rörelse och dynamik. En mångfald aktörer. Där växer idag fram en allt mer specialiserad monokultur, med ett enda mål: att tjäna pengar, på stordrift.

Kläder. Samma där. Galleriorna domineras av internationella kedjor. Samma utbud torgförs överallt. Ett krympande antal aktörer slåss om marknadsandelar och kampen om kundernas pengar är en kamp på liv och död. Tydligast kanske i den hård pressade teknikbranschen som tvingat mindre uthålliga aktörer i konkurs. Vapnet är löjligt låga priser, som upprätthålls genom att förlägga tillverkningen i länder där det råder misär och där konkurrensen om arbetstillfällen är mördande, vilket tvingar fram låga löner. Vem tjänar på det? Ägarna, ingen annan. Kunderna som lockas med låga priser ser ut att vara vinnare, med det är bara en skenbar vinst. Låga priser kostar och någon måste betala. Det finns ingen väg att komma förbi den lagen. Evig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld som vår.

Stordriftsfördelarna utarmar världen, ekonomiskt, ekologiskt, kulturellt och mellanmänskligt. Jakten på vinst, som tvingar fram och förr eller senare leder till stordrift, är ett slags drog som blivit sitt eget mål. Jakten på vinst är det enda som betyder något, för så fort man nått målet har det flyttats framåt och jakten fortsätter. Alla dras med och tvingas ner i den ekonomiska malströmmen. Kravet på vinst används som motiv för snart sagt allt och tvingar alla till umbäranden, utarmning och livlöshet.

Det var inte så det var tänkt. När jag var ung stod de fria marknadskrafterna för liv och dynamik, variation och inspiration. Det var kommunismen och öststaterna som var liktydigt med tristess och enkelspårighet och avsaknad av valfrihet. Det var där som Storebror såg och bestämde. Där fanns ingen frihet. Idag finns i princip bara marknadsekonomi och därför är det skrämmande att se hur den uppvisar allt fler likheter med kommunistdiktaturerna, ifråga om begränsat utbud av varor och förekomsten av monopol. Multinationella bolag är i många avseenden lika paranoida som Stalin, och deras möjligheter till kontroll skulle göra vilken diktator som helst grön av avund. Idag håller det som var lösningen på att bli problemet, men det är inte så det säljs in. PR-byråernas budskap är att lyckan finns runt hörnet, eller sedan. Snart. Nära. Om bara ... Och kunderna fortsätter handla och understödja makten.

Stordriftsfördelar kommer att bli vår död. Sanningen är att det inte finns någon vinst att göra. Det finns bara ett liv att leva. Och liv kräver dynamik och mångfald för att överleva. Stordrift är motsatsen till hållbarhet. Samhällen som drivs med stordrift kväver sig själva till döds. Det är bara en tidsfråga. Låt oss därför stanna upp. Tänk efter. Hur kul är det egentligen att aldrig överraskas? Vad är det för mening att resa när det ser likadant ut överallt och när utbudet är det samma över hela jorden?

Vad ska vi göra med pengarna vi tjänar? Vad vill vi ha, egentligen?

Dagens Nietzsche, om ödet, slump och demografi

Slumpen är ett återkommande tema och inslag här på bloggen. Tror mig om att ha hyfsad insikt i vad jag menar och hur jag tänker, men av kommentarerna på det jag skriver tvingas jag inse och erkänna att jag nog inte riktigt lyckas förmedla tanken på ett klart och tydligt sätt. Jag känner mig missförstådd, vilket inte är en anklagelse mot dem som kommenterar, det är en insikt om att jag behöver angripa problemet från ett annat håll, med andra exempel. Detta att kasta ur sig en tanke. Få reaktioner och frågor på den. Reflektera och sedan återkommer med nya tankar i frågan. Det är så jag ser på samtal och kunskapsutveckling. Och genom att tillåta sig att uttala även sådant som man inte har full koll på eller sådant som fortfarande är lite dunkelt ökar chansen att det som sägs drar till sig reaktioner och frågor, som tvingar en att tänka vidare. Det är poängen med att blogga och ett mycket bättre sätt att utveckla kunskaper om kultur än att skriva referee-granskade papper där kommentarerna aldrig når allmänheten, som därför alltid ställs inför vattentäta kunskaper och därigenom tvingas till lydnad och underkastelse inför överheten.

Slumpen spelar en roll i allt som sker. Beroende på vem som läser det jag skriver och vilka kommentarer jag får påverkas tänkandet och skrivandet och i förlängningen även synpunkterna. Slumpen finns inbyggd i helheten, mellan aktörerna som interagerar. Och eftersom aktörerna byts ut, eller deras dagsform skiftar och intresseområden går på tvärs mot eller överlappar varandra, liksom min dagsform och mina intressen, så menar jag att slumpen har en stor betydelse för utfallet som publiceras här på Flyktlinjer.

Samhället och kultur fungerar på samma sätt. Utfallet av interaktionen är det vi kan iaktta som vardagen, det som är. Men för att något skal vara krävs att det blir och blivandet styrs delvis av slumpen. Just den dagen regnade det och tåget var försenat, därför kom inte hen i tid och mötet fick ställas in, vilket fick konsekvenser för NN som ... Ovissheten finns och verkar överallt, och den går aldrig att räkna på. Inget är emellertid förutbestämt, tillblivelsen kan alltid påverkas. Påverkan sker dock alltid på marginalen, vilket ändå kan få enorma konsekvenser. Tänk till exempel på händelserna den 11 september 2001. Ingen kunde räkna på konsekvenserna innan, eller ens att det som skedde skulle ske. Flygplanskaparna visste så klart och planerade i detalj för att något skulle hända, men betänk att ett av planen störtade utan att något mål träffades. Det finns ingen som har full kontroll över allt. Det är slump. Frågan blir därför inte om den finns eller ej, för det gör den. Slumpen går inte att bortse från. Frågan är hur man som människa och samhällsmedborgare, politiker och makthavare skall förhålla sig till slumpen.

Idag ville jag egentligen blogga om något annat, men det fungerade inte. Därför letade jag på olika ställen efter uppslag, utan resultat. Började läsa Nietzcshe. Och där fann jag av en slump (kan inte se det på något annat sätt då det inte var min plan att läsa Nietzche idag) en aforism som handlade om Ödet och slumpen, som jag ser som synonymer. Därför ser dagens bloggpost ut som den gör, för att det jag tänkte på inte fungerade. Och så ser livet och vardagen ut överallt, för alla, alltid.

Ödestro. - Ödestron begår det grundläggande felet att ställa människan och hennes fatum mot varandra som två skilda saker: människan, säger den, kan kämpa mot sitt fatum, försöka avvärja det, men till slut hemför det alltid segern; varför det förnuftigaste är att resignera eller leva som en lyster. I själva verket är varje människa ett stycke fatum; när hon på angivet sätt anser sig kämpa mot sitt fatum fullbordas just däri hennes fatum; kampen är en inbillning, men likaså resignationen inför fatum: alla dessa inbillningar ingår i fatum.

Ödet är tilblivelseprocessens utfall, det som sker. Konsekvensen av kollektiv handling inom ramen för ett komplext sammanhang. Och när det som sker är fullbordat är det självklart. Därför är det lätt att glömma att utfallet av en öppen fråga, ända fram till ögonblicket innan det realiserades. Tillvaron skapas i och genom det tillfälligheternas spel som föregår realiseringen. Just innan utfallet realiseras finns en rad möjligheter som ligger på lur. Men bara en realiseras, som ett resultat av slumpen och det aktuella sammanhangets karaktär. Det som går att påverka är sammanhanget och ens egna handlingar, men aldrig utfallet. Och där tror jag många går vilse i tankarna om slumpen. Man tänker sig lätt att slumpen STYR utfallet, men det gör den inte, den påverkar utfallet. Skillnaden är FUNDAMENTAL, om än subtil. Och så är det med kunskaper som rör kultur och andra komplexa fenomen, det subtila, fragila och tillsynes obetydliga KAN få enorma konsekvenser. Bland annat därför finns ingen fri vilja, bara ständigt realiserad kultur.

- Den förskräckelse de flesta grips av inför läran om viljans ofrihet är en rädsla för ödestron: de menar att människan kommer att stå försvagad, resignerad och med knäppta händer inför framtiden, eftersom hon inte förmår förändra något i den: eller också kommer hon att ge alla sina nycker fria tyglar eftersom det en gång bestämda inte heller kan förvärras genom det. Människans dårskaper är lika mycket ett stycke fatum som hennes klokheter: även rädslan för tron på fatum är fatum. Du själv, stackars ängslige, är den obeveklige Morian, den som tronar även över gudarna, för allt som skall ske; du är välsignelsen eller förbannelsen och hur som helst den boja varmed den starkaste är fjättrad; i och genom dig blir människovärldens hela framtid förutbestämd, det hjälper dig inte ett dugg att bäva inför dig själv.

Förutbestämdheten ligger i sakens natur, eftersom slumpen styr utfallet tillsammans med människor och andra aktörer, av helheten sammantaget. Kulturen och livet, samhällen och så vidare är resultatet av samproduktion, av ömsesidig tillblivelse. Utfallet av processen bestäms av helheten, som kan benämnas ödet. Därigenom är det förutbestämt, vilket inte betyder att det går att räkna på eller kontrollera. Det enda man kan påverka är sina egna handlingar, tankar och beslut. Några garantier för att det blir som man vill finns dock aldrig. Att acceptera ödet eller slumpen handlar inte om att resignera, tvärt om blir det än viktigare att reflektera över vad man gör och varför, för det påverkar utfallet även om det inte styr eller kontrollerar utfallet.

Ett lite mer konkret och aktuellt exempel på slumpens inverkan på tillvaron finner jag i Andreas Cervenkas Lördagskrönika. Den handlar om födelsetalens betydelse för ekonomin, igår, idag och i framtiden. Och det tror jag alla är med på att om och när någon blir med barn, det går bara att kontrollera på marginalen. Det gäller både för individen och för samhället. Födelsetalen går i vågor och påverkas av händelser i både i familjen, närområdet, Sverige och globalt. Det innebär att ingen vet vad ska komma att hända, men när det hänt kan och bör vi använda den kunskapen. Det gör vi inte idag, för vi lever i en kultur där ödet fördöms och tron på människans autonomi och individuella förmåga hålls högt. Mot bättre vetande. Cervenka skriver ...

En bra diagnos på ett lands ekonomiska hälsa kan ställas med hjälp av tre enkla frågor: hur många invånare finns det, hur gamla är de och hur många jobbar? Globaliseringen har gjort denna faktor ännu viktigare. Medan kapital och teknik flödar blixtsnabbt över gränserna har medelklassen inte riktigt samma schwung i steget. I Sverige flyttar vi under vår livstid i snitt 1,8 gånger över kommungränsen.

 En som i åratal påpekat just detta och vikten av demografi för att förstå ekonomi är Gunnar Wetterberg, författare, historiker och avgående samhällspolitisk chef på Saco. Han föreläser utifrån en enda bild: den som visar antal födda i Sverige år för år sedan 1900.

En snabb blick på denna kurva räcker för att förstå ganska mycket. Den svenska friskolekrisen till exempel. Att JB Education gick i konkurs och flera andra gymnasier står på tur borde inte komma som en chock. I början av 90-talet hade svenskarna fullt upp med att oroa sig för 500 procents ränta. Födelsetalen sjönk dramatiskt jämfört med det glada 80-talet. Detta har nu slagit igenom som kraftigt minskande antal elever, förlåt kunder, i friskolorna.

Vad jag ser här mellan raderna är slumpens spel, i samverkan med mänsklig handling. En komplex tillblivelseprocess som bara marginellt styrs av beslut och handlingsplaner, strategier och ledning. Kultur, in the making, så att säga. Utfallet och konsekvenserna kan ingen bortse från eller förneka, de existerar och vi måste kollektivt förhålla oss till dem. Det vi kan påverka är vad vi gör i vardagen, för det kommer att få konsekvenser. Vilka konsekvenserna blir kan vi dock bara vagt ana och det är aldrig säker att det blir som någon tror. Framtiden är alltid en mer eller mindre öppen fråga.

I länder som Spanien, Grekland och Irland förvärras läget av att födelsetalen, enligt färska siffror, har rasat i krisens spår, precis som i Sverige på 90-talet. Demografins sprängkraft är förstås inte begränsad till västvärldens ekonomi. Vad ligger bakom det kinesiska tillväxtundret? Till stor del att antalet kineser i arbetsför ålder steg från 407 miljoner 1975 till 786 miljoner 2005.

Nu vänder trenden och en gigantisk pensionärsboom kommer vålla bekymmer. Världens demografiska freakshow pågår i Japan där det snart säljs fler blöjor till äldre än till småbarn. I andra änden av skalan finns Afrika som står inför en befolkningsexplosion. Mycket riktigt vallfärdar alla fondförvaltare med självaktning numera till denna tidigare så försummade världsdel.

Trots allt detta så lägger politiker i Sverige, Europa och även USA betydligt mer energi på att vinna nästa val än på att fundera kring budgetläget 2040, för att uttrycka saken försiktigt.

Det vore bra om det blev en ändring på den punkten, eftersom födelsetal till skillnad från mycket annan statistik är svår att prata bort. Inte minst vore det klädsamt om de folkvalda upplyste om den slutsats som många som studerat frågan verkar dra: att ett stort antal länder i väst kommer behöva en massiv arbetskraftsinvandring om inte välfärdsystemen ska kollapsa. Ett faktum som den växande skaran av främlingsfientliga i Europa borde ägna en minut, och kanske lite mer, att fundera över.

Ingen människa är en ö, och jorden är den enda plats i Universum där människor kan leva. Det borde mana till eftertanke och ödmjukhet. Vi är här tillsammans, på gott och på ont. Ingen vet vad som händer i detalj i framtiden, men vissa saker vet vi och de kan och bör vi förhålla oss till. För övrigt kan vi bara hoppas, och göra vad vi kan för att påverka det vi kan påverka. Några garantier finns dock inte. Och det är så jag vill se på och använder slumpen i mina analyser av kultur.

Språkfilosofiska reflektioner 6

Denna serie poster blir bara löst sammanhållna, dels av grundtexten av Deleuze och Guattari som samtalet eller reflektionerna utgår från, dels av språkfrågan. Varje post står därför på egna ben. Bloggen är ett snabbt medium och den drivs av lust, av lusen att tänka, läsa, skriva och lära samt av lusten att förmedla tankar om sådant som jag läser och lär mig på resan genom livet. Jag sitter emellertid inte inne med några svar, utan reser frågor och reflekterar med hjälp av och utifrån det som kommer i min väg. Flyktlinjer blir på det sättet ett slags maskin. Den lever sitt eget liv och jag är bara en kugge i maskineriet.

Språkfilosofiska reflektioner handlar om språk, i ordets vidaste bemärkelse, om att få syn på och förstå språket, i handling och funktion. Posterna handlar inte om att förklara språket, utan mer om att utmana det och om att utmanas av det. Språk är en del av det maskiniska fylum, den sammansättning av samverkande delar, som kultur utgör. Samverkan och icke-linjär förändring, kollektiv process och levande liv samt komplexitet är ord som jag hoppas kan leda läsarens tankar i den riktning de behöver vara för att hänga med i resonemanget om språk. Det underlättar betydligt om man kan kasta sitt invanda tankemönster och erfarenheter överbord, om man kan bryta upp sitt tänkande och se världen och språket med nya ögon, förutsättningslöst.

Språk har ingen essens enligt Deleuze och Guattari, språk är som sagt en del i ett större sammanhnag. Därför kan språket inte studeras i laboratorium, för sig, frikopplat från sammanhangen där det används och ger upphov till effekter. Språket är en funktion, en aspekt av levt liv. Därför blir relationer mellan olika delar i och av helheten viktigt att studera, om man vill förstå.

The relation between the statement and the act is internal, immanent, but it is not one of identity. Rather, it is a relation of redundancy.

Uttalandet och handlandet eller effekten av uttalandet utgör ett slags helhet som inte går att dela upp och studera för sig, vilket annars är vanligt inom vetenskapen. Deleuze och Guattari plockar inte isär kulturen och dissekerar delarna för att utifrån dem bygga upp vetandet om helheten. De behandlar helheten som just en helhet, ett emergent fenomen där interaktionen mellan delarna påverkar helheten på ett sådant sätt att kunskapen som hämtas från delarna blir otillräcklig för att förstå fenomenet. Språket blir på detta sätt redundant i förhållande till helheten, liksom övriga interagerande delar.

The order-word itself is the redundancy of the act and the statement. Newspapers, news, proceed by redundancy, in that they tell us what we "must" think, retain, expect, etc.

Orden som alltså ska ses som en del av språket, av helheten, är redundanta. Orden i sig tillför inget som inte redan finns i relationen. Fast det går naturligtvis inte att tala om något språk om det inte finns ord, de är inte överflödiga. Redundanta är orden emellertid (inom ramen för den interaktion där de används) och det är anledningen till att språket måste studeras som en helhet. 

Language is neither informational nor communicational. It is not the communication of information but something quite different: the transmission of order-words, either from one statement to another or within each statement, insofar as each statement accomplishes an act and the act is accomplished in the statement.

Språket är inte ett neutralt verktyg för överföring av information. Och det är heller inte ett kommunikationsverktyg. Språk är något helt annat. Detta kan vara svårt att ta till sig, men man måste om man vill följa med och förstå verktygen som Deleuze och Guattari använder för att analysera och förstå. Verktyget handlar om att temporärt, i analysen, bestämma sig för att här och nu, för detta syfte väljer jag att se på saken på just detta sätt, så får vi se vad det ger i form av fördjupad förståelse.

Språket handlar om eller innebär överföring av order-word. Varje uttalande ger upphov till handling, och varje handling utgår från ett uttalande. Språket är uttalandet-överföringen-handlingen, tillsammans. Ett slags kollektiv rörelse eller ömsesidig tillblivelse. Redundans blir därför till ett slags påminnelse om att språk är en relation. Redundans visar att delarna bara har betydelse när de ingår i en helhet, aldrig tagna för sig. Varje ord ger upphov till effekter, men effekterna utgår alltid från helheten. Därav talet om redundans.

The most general schema of information science posits in principle an ideal state of maximum information and makes redundancy merely a limitative condition serving to decrease this theoretical maximum in order to prevent it from being drowned out by noise. We are saying that the redundancy of the order-word is instead primary and that information is only the minimal condition for the transmission of order-words (which is why the opposition to be made is not between noise and information but between all the indisciplines at work in language, and the order-word as discipline or "grammaticality"). 

Språkförståelsen som här lanseras hjälper oss att se helheten, som just en helhet som har egen verkan i och på världen. Det handlar om att förstå att det meningslösa i att söka sig allt längre ner längs skalan av delar och aspekter, om att inse det fåfänga i att söka efter några minsta betydelsebärande enheter. Språket är en helhet med en helt egen verkan i och på världen och det är denna och detta som studeras här.

Motsatsen till information är inte brus, sägs det i citatet. Inom språket är den produktiva motsatsen istället den som finns mellan order-word som ordnande funktion eller grammatisk lag och alla dissonanser som leder i olika riktningar bort från "huvudspåret". Språket är som sagt en komplex process. Ändå fungerar det i princip jämt. Inget samtal innehåller noll missförstånd och ingen språklig interaktion är linjär. Deleuze och Guattari använder nedan begreppsparen (eller snarare ytterligheterna längs ett kontinuum) frekvens och resonans för att uttrycka samma sak. Frekvensen är rak överföring och resonans är förändringen som uppstår i överföringen. Språk är mer resonans än frekvens, vilket den klassiska viskningsleken visar. Budskapet förändras i och genom överföringen mellan människor, även om det upprepas i varje överföring.

Redundancy has two forms, frequency and resonance; the first concerns the signifiance of information, the second (I = I) concerns the subjectivity of communication.

Resonans och frekvens finns i mindre eller högre grad i varje språklig situation, det handlar följaktligen inte om antingen eller, utan om mer eller mindre. Det är två delar eller aspekter av språklig interaktion. Det finns exakt information som man vill överföra, men varje kommunikation mellan människor har ett moment av subjektivitet. Båda aspekterna påverkar språket som helhet. Frekvensen är den sammanhållande kraften i språket och resonansen den upplösande. Och här finns förklaringen till språklig förändring, som uppstår i spelet mellan dessa krafter. Redundans blir viktigt om man vill förstå språk för ingen av ytterligheterna existerar i levt liv. Ren information är lika omöjligt som ren upplösning. Redundansen är aldrig den samma, den är bara mer eller mindre beroende på relationen mellan frekvens och resonans i respektive situation.

It becomes apparent that information and communication, and even signifiance and subjectification, are subordinate to redundancy. A distinction is sometimes made between information and communication; some authors envision an abstract signifiance of information and an abstract subjectification of communication. None of this, however, yields an implicit or primary form of language. There is no signifiance independent of dominant significations, nor is there subjectification independent of an established order of subjection. Both depend on the nature and transmission of order-words in a given social field.

Helheter måste studeras som helheter. Och det är så jag vill se på kultur, som en helhet med egen verkan i och på världen. Kultur kan lika lite som språk förstås genom studier av dess delar, tagna för sig. Människan är redundant i förhållande till kultur, vilket inte betyder att kultur utan människor är möjligt. Kultur är ett slags icke-linjär process av samverkan mellan en lång rad delar/aktörer/aspekter. Och det är resultatet av samverkan, effekterna av den samma, konsekvenserna, som är det intressanta i studier av kultur.

Hur det är egentligen eller hur det kommer att bli i framtiden går inte att veta, för det skapas genom interaktion mellan delar som bara går att identifiera i efterhand, eller delar som ännu inte har trätt in i interaktionen. Framtiden är till sin natur oviss och processen styrs delvis av slumpen, vilket inte betyder att vad som helst kan ske. Vad som kommer att kunna hända bestäms av delarna, men inte linjärt utan icke-linjärt. Kultur är komplext av just detta skäl, liksom livet och evolutionen. Och språket.