Information om mig

tisdag 11 juni 2013

Recension: Smeden & Skaberværket



Palle Ove Christiansen: Smeden & Skaberværket.
Tanker om tilværelsen i en vestjysk fabriksby.
Köpenhamn: C.A. Reitzels Forlag 2008.
ISBN: 987-87-7876-521-5
167 s. Illustrationer.

Att man inom etnologin förfogar över verktyg som i rätta händer kan generera fantastiska berättelser, det visste jag, men under läsningen av Palle Ove Christiansens bok Smeden & Skaberværket. Tanker om tilværelsen i en vestjysk fabriksby, har jag ändå mer än en gång slagits av vilken styrka det finns i en god berättelse och vilket mångfacetterat och spännande ämne etnologi/folkloristik kan vara. Christiansen lyckas med konststycket att levandegöra en hel by och dess historia, med hjälp av inblickar i några få, men betydelsefulla, människors liv. Mina tankar under läsningen har mer än en gång gått till Mats Lindqvists porträtt av Ingenjör Fredriksson, från boken Modärna Tider. Det är ett mycket gott betyg.

Vad handlar boken om då? Den är uppdelad i åtta kapitel. Det första tecknar bilden av hur allt började, som man brukar säga. Och i fallet Lem, en liten stad på Jyllands västkust, finns det faktiskt en identifierbar början. År 1898 steg en ung 22-åring av tåget, för att köpa stadens smedja. Hans Sørensen Hansen hette mannen och han står idag staty i Lem. Hansen ”kom, och på sitt eget blygsamma sätt, såg och segrade”, som Christiansen skriver. Hansen representerade ett speciellt manligt arbetarideal, smeden. Och detta är något som verkligen har präglat utvecklingen i det lilla samhället, och som fortfarande gör det. Lem, som jag förstår saken, uppvisar många likheter med det småländska Gnosjö. Hansen började som beslagssmed, men övergick snart till att konstruera maskiner. 1953, 77 år gammal dog han, men hans ande svävar fortfarande över staden och dess innevånare.

Kapitel två behandlar stadens (industriella) historia efter Hansen, på ett mer övergripande sätt. Enligt författaren har den ursprungliga smedjan, efter det att gesällerna lärts upp och blivit självständiga hantverkare, knoppats av till nya verksamheter. Det är ett viktigt särdrag i Lem. Principen, en man (eller i vissa fall ett syskonpar) ett företag, gäller i viss mån fortfarande, även Lem nu inlemmats i den globala ekonomin. Precis som i Gnosjö gäller i Lem att man samarbetar med sina konkurrenter. Den kodex som vuxit fram i samhället går ut på att ingen startar ett företag som producerar något som kan hota verksamheten hos de etablerade företagen. Lem rymmer många olika företag, just på grund av den påhittighet som den samarbetsinriktade konkurrensen framtvingar. Och så gott som alla företagen bygger på och utgår från den speciella hantverkskunskap som ”smeden” besitter. Det är följaktligen metallverkstäder som dominerar stadsbilden och försörjer majoriteten av innevånarna. Utbildningsnivån i Lem har därför varit förhållandevis låg, ända in i modern tid. Det är handens kunskap som premierats och idealiserats.

Kapitel tre tecknar ett slags bakgrundsbild som placerar Lem på en kulturell karta. Det var när samhället fick en tågstation som utvecklingen tog fart, mycket beroende på att många fattiga i området sökte sig till centralorten och utgjorde underlag för den framväxande industrin. På detta sätt tvingades man hitta andra utkomster än jordbruket, vilket förs fram som en viktig förklaring till samhällets särart. Men det är bara en sida av saken. För att förstå det speciella klimat som vuxit fram i Lem måste man förstå vilken roll religionen har haft, och här liksom i många andra kustsamhällen är det en allvarlig, väckelsepräglad religiös hållning, som odlas.

Kapitel fyra fortsätter bakgrundteckningen, med fokus på dess speciella arbetskultur. Den har vuxit fram inom ramen för en rad gynnsamma tillfälligheter. På verkstäderna i Lem rådde en speciell konkurrenssituation som växte fram ur smed Hansens verkstad, och som sedan har levt vidare på de avknoppade verksamheterna. Härigenom har den som lyckats i miljön kunnat skaffa sig värdefulla erfarenheter som varit honom, för det har uteslutande handlat om män, till gagn när han själv blivit fullärd och kunnat starta ett eget företag. Smedens ”råa men hjärtliga, manliga, jargong” är inte unik för företagen i Lem, men här har den utvecklats till ett signum för hela samhället. Målet för all fostran i Lem har varit självständighet. Först på de senaste åren har kvinnor kunnat slå sig in på arbetsmarkanden, inte utan problem. Och att det överhuvudtaget varit möjligt, kan enligt författaren ha sin förklaring i en gammal västjylländsk tradition där kvinnor arbetat även med tunga gårdssysslor.

Kapitel fem, sex och sju så, utgörs av ett personporträtt av en sentida och i Danmark relativt välkänd figur, Christian ølgaard. Han är den som under senare tid bäst kunnat förkroppsliga Hansens ideal, och han har också fört arvet vidare. Ända till långt upp i åren var Christian yrkesverksam och kunde aldrig riktigt slå sig till ro. Grubblade han inte över något tekniskt problem, ägnade han sig åt att författa insändare om olika ämnen, gärna i polemik med andra. Christian hade en hemsnickrad religiös uppfattning som han utvecklade i sina insändare. I Lem omtalas han som ett respekterat original. Han gick så gott som alltid klädd i arbetskläder och cowboyhatt. Han var också känd som Västjyllands cowboy, vilket är ett manligt ideal som inte ligger långt från smeden. Christian älskade att tävla och backade aldrig för en utmaning, oavsett om den var teknisk, politisk eller religiös. Kapitel fem handlar huvudsakligen om Christians arbetsliv, och kapitel sex mer om hans speciella privatliv. Christian ägnar en stor del av sin tid åt att finna mening i tillvarons olika delar, och det han kommer fram till är att grunden för ett gott samhälle bygger på balans mellan familjen och arbetet. Det blir i framställningen tydligt hur dessa uppfattningar växer fram i och genom hans täta relation till lokalsamhället som han sällan lämnade. Hans liv i Lem präglar honom på samma sätt som han präglar livet i Lem. Hans privata trosuppfattning präglade honom starkt och det intressanta med denna del av berättelsen, kapitel sju, är att författaren låter läsaren ta del av en människas djupaste grubblerier på ett personligt men ändå allmängiltigt sätt. Christians religiösa uppfattning beskrivs som ett slags folkreligion, uppbyggd av personliga erfarenheter och minnen från skolans kristendomsundervisning, vilken han tog på största allvar. Han brottades ständigt med svårigheten att införliva bibelns ord med byns speciella arbetsmoral och den familjesyn han hade. Målet för Christians strävan var ett liv som hängde samman.

Kapitel åtta, bokens sista, är sammanfattande och utåtblickande. Den speciella mentalitet som så starkt och under så många år har präglat byn utsätts idag för ett hårt tryck. I takt med att smedens hantverkskunnande blir allt mer underordnat när mekaniska verkstäder automatiseras och när robotar tar över rutinsysslorna blir det svårt att hålla liv i det ideal som präglat byn. Men idealet lever ändå envist kvar och i bokens sista avsnitt förs det fram som en av förklaringarna till att Lems i dag mest kända företag, vindkraftverkstillverkaren, Vestas, har lyckats så bra som man har gjort. Författaren frågar sig om det inte går att förklara framgången och det faktum att man överhuvudtaget vågade satsa på verksamheten, som i begynnelsen var ny och okänd, och att man inte gav upp när teknologins barnsjukdomar ansatte företaget, med den speciella mentalitet som upprätthållits och traderats i Lem genom generationer och som förkroppsligas i smederna Hansen och hans efterföljare.

Den enda kritik jag har att framföra mot boken är dess i det närmaste totala upptagenhet vid männen i Lem. Det ger en lite fadd smak i munnen eftersom alla vet att det inte går att framgångsrikt bedriva en mekanisk verkstad, utan att någon sörjer för reproduktionen. Hur hade kvinnorna det, och vad gjorde de när männen arbetade? På vilket sätt har de bidragit till att göra Lem till den speciella plats som staden utgör? Hur motiverar författaren denna ignorans, för det tycker jag faktiskt man kan benämna det som, det får man inget riktigt svar på. Synd! Idag både kan och bör man ställa det kravet att båda könen ges likvärdig uppmärksamhet, speciellt som detta inte är en studie av maskulinitet. Av undertiteln framgår det tydligt att det är ”tankar om livet i en västjylländsk by” som ska presenteras. Detta lever Christiansen inte upp till. Männen ges en framträdande roll och beskrivs ingående, medan kvinnorna osynliggörs. Det är olyckligt, men kanske ändå kan vägas upp av en för övrigt mångfacetterad och ingående analys. Även om männen förkroppsligar en traditionell manlighet så belyses även andra sidor av dem. Därtill är boken som sagt intressant och spännande och den visar på användbarheten i etnologins metoder och analysverktyg. Författaren ska också ha en eloge för att han inte tynger framställningen med en massa vetenskaplig jargong. Christiansen bevisar att det går att presentera en fängslande berättelse utan att tumma på kravet på vetenskaplighet. Det tänker i alla fall jag låta mig inspireras av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar