En vecka på resa

Sista hela arbetsveckan på terminen inleds härmed. Dags att göra upp, avsluta, rensa och ta nya tag. Redo nu. Tröttheten glider undan. Kan inte riktigt säga att inspirationen flödar. Känner att det lite går i cirklar. Vill ändå skriva. Skrivande är som sagt tänkande. Just nu har jag dock inte ron i kroppen. Kort om tid. Väskan måste packas. En examination och en plenarföreläsning förberedas. Sitter hemma nu.  Kommer inte tillbaka hit förrän på fredag. Får inte glömma något. Har svårt att hålla en tanke. Snart, snart, öppnar sig dock ledigheten med marginaler och frihet. Skönlitteratur, sommarfilosoferande och dagar som får följa sin egen logik. Behöver det.

Kan inte lova inspirerade bloggposter denna vecka. Kanske hittar jag något att skriva om, kanske inte. Ska ju på konferens, så det borde finnas möjligheter. Men det är dumt att lova. Fast som ett led i upprensningen, eller ett försök att göra upp med det gamla kommer jag här under veckan att publicera några av de recensioner jag skrivit genom åren. Mest på skoj, men det kanske kan vara intresse för något?


Hittar även andra texter i datorn. Texter från ett annat liv, en annan tid. Här, till exempel, inledningen till en av två D-uppsatser. Vågade ta ut svängarna då. Vill se mer av det i akademin, men tyvärr är det bara här, på bloggen som det går att göra det. Nåväl, dags att packa väskan. På återhörande!

Inledning

Det är en fascinerande vandring genom tiderna, när jag läser bok efter bok mellan "Mamma, Pappa, Barn" och "Våra Folkminnen". Jag ser historiematerialismen interaktionalismen och de nutidsinriktade urbana samhällsstudierna försvinna och underskiktet av den funktionalistiska historiskt inriktade allmogeforskningen dyka upp och ligga blottad. Jag når också dess gräns och ser bottenskikten av diffusionismen och evolutionismen plötsligt ligga fritt. Vissa bitar verkar förstelnade, eftersom många av idéerna nu i stort sett har övergetts. Men man känner ändå att detta en gång i tiden ansetts vara något dynamiskt och nytt. Man märker tydligt hur kampen stått mellan formerna och dess ständiga förskjutningar.

När funktionalismen först nådde etnologin var motståndet hos vissa, av någon orsak större än på andra håll. Frammarschen gick dock, med allt starkare kraft på för att så småningom helt bryta igenom. När den ännu yngre interaktionalismen kom, mötte den samma öde. Dess expansionskraft hejdades först men kunde sedan öka och utbredningen gick allt snabbare. Dock fick denna inriktning finna sig i att ej i samma grad helt slå ut och täcka sin föregångare, där denna efter en lång belägring lyckas behålla några av sina revirområden. Samma gäller för alla nya inriktningar, man slår inte ut någon lika lätt idag som för femtio år sedan.

Ja på detta sätt skulle kanske den gode Dag Trotzig ha uttryckt sig, om han gått D- kursen i etnologi, hösten 1994.

Denna, för mig enorma textmassa som jag nu under några veckors tid varit tvungen att konfrontera, bearbeta och skaffa ett personligt förhållande till är det största intellektuella kraftprovet som jag utsatt mig för. Det är inte utan vånda man lämnar ut sig på detta sätt i all sin osäkerhet om sin egen förmåga. Det känns ändå skönt att vara klar och inte hinna ändra mer. Texterna som skulle läsas in var så omfattande och olika att man ständigt kommer på nya idéer om hur man kunde skrivit istället. Man märker ständigt att man glömt eller allt för lite kommenterat sådant som man tycker är viktigt. Allt det där är dock meningslösa, hopplösa ursäkter som inte betyder något. Den individuella förändringen och nya synen på gamla texter och åsikter kommer förhoppningsvis att revideras kontinuerligt under resten av livet och den där perfekta ofelbara och slutgiltiga texten kommer förmodligen aldrig att skrivas, av mig åtmistone. Vid slutet av, eller ännu hellre efter det att man lämnat något ifrån sig, inser man hur man skulle gjort istället och då är det lätt att ångra sig. Skulle alla leva efter sådana premisser och med de kraven på sig själva skulle det inte finnas mycket att läsa i världen. Kritiken av denna text kommer ju till användning i nästa uppsats och på det sättet intalar jag mig den har ett värde, även om den lämnar mycket övrigt att önska.

Även om det många gånger varit jobbigt så har jag under arbetets gång upptäckt hur roligt det kan vara att skriva. Många rader i texten kan därför te sig lite malplacerade och underliga, töntiga och spetsfundiga, men får skyllas på iver och ohejdad skrivarglädje. Det är en fåfäng förhoppning att läsaren ska uppskatta texten lika mycket som jag uppskattade att skriva den, men jag hoppas ändå inte att den som läser den ska somna. Denna inledning består delvis av sådana skäl, av två komprimerade versioner av etnologins historia och jag reserverar mig härmed och ber ödmjukt om överseende. Det var bara så oerhört kul att göra dem att jag inte kunde låta bli. Här kommer min komprimerade version av etnologins historia:  

Den strikta allmogeforskningen har utvecklats från ett mycket empiriskt, rumsligt, horisontalt upptecknande och spridningssökande, Som syftade till bevarandet av det gamla, över socialt vertikala lokalstudier, till en idag mer teoretiskt analyserande, förklarande och i viss mån förändrande, hypotesprövande forskning i experimentell och ibland litterärt influerad stil, syftande till förståelse för det föränderliga nuet.