Tänker om och med rhizom XX

Äntligen helg. Äntligen lite andrum och tid att vila i tankar som följer sina egna spår. Följer med här och gör det bästa av det som dyker upp när processen bara tillåts ha sin gång. Finns inget annat mål med dessa texter än att bara följa med. Inget annat syfte än att lyssna på, samtala med och lära av citatflödet från Deleuze och Guattari.

A plateau is always in the middle, not at the beginning or the end. A rhizome is made of plateaus. Gregory Bateson uses the word "plateau" to designate something very special: a continuous, self-vibrating region of intensities whose development avoids any orientation toward a culmination point or external end.

Resonanser, handlar det om. Självsvängande variationer på välkända teman. Improvisationer över kända tankegångar. Inget är nytt under solen. Det mänskliga genomet har inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Vi är stenåldersmännikor, och stenåldersmänniskorna är vi. Återkomster, ständiga återkomster. Nietzsche talar om det, om upprepningar av skillnad. Eller det är i alla fall så som Deleuze använder Nietzsches tankar i sin avhandling. Kreativitet talar Fredrik Härén om, och menar att det inte är att tänka nytt. Nytänkande handlar om att kombinera kända ting och tankar på nya sätt. Alla befinner sig lika nära centrum i en rhizomatisk struktur, på insidan. Platåer talar Bateson när han klär samma tanke i nya ord. Upprepningar, ständiga upprepningar, är vad mänskligt liv handlar om. Inte plagiering, kopiering utan samma ord, tankar, toner, bilder, men i nya tappningar. Kreativiteten handlar om improvisation, inte om skapande. Lite mer av den varan i samhället och akademin skulle inte skada. Alla kan bli vinnare. Kan bli, men måste aldrig. Det finns inga garantier.

Bateson cites Balinese culture as an example: mother-child sexual games, and even quarrels among men, undergo this bizarre intensive stabilization. "Some sort of continuing plateau of intensity is substituted for [sexual] climax," war, or a culmination point. It is a regrettable characteristic of the Western mind to relate expressions and actions to exterior or transcendent ends, instead of evaluating them on a plane of consistency on the basis of their intrinsic value.2°

Livet är ett ständigt flöde av starkare och svagare intensiteter. Levande erfarenhet är upprepande av och sökande efter klimax, som aldrig är varaktiga. Ständig längtan efter intensiv närvaro. Men det kostar på att vara närvarande. Blir det vardag krävs nya och starkare intensiteter. Livet är på det sättet ett nollsummespel, det är skillnaden mellan vardag och helg som ger lördagen sitt skimmer. Det är under veckan som det som förlöses under helgen byggs upp. Vore det lördag hela veckan funnes ingen lördag, inte i den mening som läggs i ordet här, idag. Upprepandet av detta mönster. Spelet mellan vardagens dalar och helgens toppar är livet. Det är inte dagarna man mins som är livet, det är i spelet mellan starka minnen och glömska som livet skapas, genom upprepningar av och variationer på begränsade teman.

For example, a book composed of chapters has culmination and termination points. What takes place in a book composed instead of plateaus that communicate with one another across microfissures, as in a brain? We call a "plateau" any multiplicity connected to other multiplicities by superficial underground stems in such a way as to form or extend a rhizome.

Tänker på människor i ett samhälle, vilka alla har sin unika historia. Ingen är den andre lik i den meningen. Ingen. Ändå är det mer som förenar än skiljer människor åt. Även om alla bär på helt unika erfarenheter, tankar, kunskaper och minnen. Eller kanske just därför. När skillnaden är diametral och jämnt utspridd förvandlas den till likhet. Vi människor liknar varandra just för att vi är olika, lika olika. Det finns inget mänskligt original att jämföra individerna med, därför är alla kopior av kopior. Och alla dessa unika varelser knyts samman av samhälle, språk och informationsteknologi. Alla är lika nära centrum, för att det inte existerar något centrum av mänskligheten. Centrum är skapade av människor, men mänskligheten är gränslös. Den tanken finner jag tröst i. Den tanken är laddad med frigörande kraft. Fast om den inte används och upprepas, sprids och resoneras om bland människorna som befolkar världen är orden bara tecken på ett papper. Världen, samhällen, kultur skapas i handling, genom kollektiv upprepning av levande erfarenheter.

We are writing this book as a rhizome. It is composed of plateaus. We have given it a circular form, but only for laughs. Each morning we would wake up, and each of us would ask himself what plateau he was going to tackle, writing five lines here, ten there. We had hallucinatory experiences, we watched lines leave one plateau and proceed to another like columns of tiny ants. We made circles of convergence. Each plateau can be read starting anywhere and can be related to any other plateau. To attain the multiple, one must have a method that effectively constructs it; no typographical cleverness, no lexical agility, no blending or creation of words, no syntactical boldness, can substitute for it.

För att gripa sig an världen måste man ha en metod för att skapa den, skulle jag vilja hävda, med inspiration från Deleuze och Guattari. Världen är inte, den blir till i och genom kollektiv handling. Boken A Thausand Plateaus är en bok att återvända till. Den är skriven som ett rhizom, och den öppnar upp sig på nya sätt varje gång den läses. Har tappat räkningen på hur många gånger jag läst den, läst i den. Varje gång hittar jag nya ingångar och den relaterar till och svarar ständigt mot mitt liv på nya sätt. För att boken inte handlar om hur eller det som är, utan om och hur det skulle kunna vara annorlunda. Deleuze och Guattari skriver inte om livet, de skapar liv genom att skriva. Precis som du och jag, vi alla, som ständigt blir till genom upprepningar och interaktion. Samtal, det handlar om samtal. Ändå debatteras det. Inte för att det fungerar, utan för att människans fantasi inte utnyttjas tillräckligt. Människan har kapacitet, ingen tveka om det. Men liksom orden som inte läses och upprepas, kommuniceras och omsätts i handling, är människans och mänsklighetens förmåga, potential och kapacitet meningslös. Livet skapas i handling, inte i tanke. Visst föregår tankar handling, men det är bara tankar som omsätts i handling som räknas. Och ju fler som samsas om utrymmet, desto färre tankar finns det plats för. Därför borde vi bry oss mer om vilka tankar, bilder och uttryck vi skapar plats och utrymme för. Tankar, bilder, uttryck påverkar. Tänk på det, ofta. Viktigt!

In fact, these are more often than not merely mimetic procedures used to disseminate or disperse a unity that is retained in a different dimension for an image-book. Technonarcissism. Typographical, lexical, or syntactic creations are necessary only when they no longer belong to the form of expression of a hidden unity, becoming themselves dimensions of the multiplicity under consideration; we only know of rare successes in this .2' We ourselves were unable to do it. We just used words that in turn function for us as plateaus. RHIZOMATICS = SCHIZOANALYSIS = STRATOANALYSIS = PRAGMATICS = MICROPOLITICS. These words are concepts, but concepts are lines, which is to say, number systems attached to a particular dimension of the multiplicities (strata, molecular chains, lines of flight or rupture, circles of convergence, etc.).

Begrepp är verktyg som kan användas för att förstå. Tyvärr håller förmågan att kunna hantera begrepp och att tänka med hjälp av verktyg på att utarmas. Det är egenskaper som tvinar bort eftersom de inte används, eftersom de inte får användas. För makten har bestämt att detta är kunskaper som inte är nyttiga. Dagens akademi skall fostra följsamma ingenjörer, om man extrapolerar. Samhället som blir till som ett resultat av kollektiva handlingar, genom upprepningar av vissa tankar på bekostnad av andra, är ett samhälle som bygger på lydnad och regelföljande. Just ett sådant samhälle som Deleuze och Guattari med sina texter vill motverka. Målsäkring, evaluering, fokus på det som komma skall. Istället för omsorg om det som är, om dem som lever och verkar här och nu. Det är en tydlig tendens i byggandet av dagens samhälle. Det är i den riktningen de flesta beslut tas. Den som vill publicera texter, akademiska texter, som bryter mönster. Den som vill skapa ny kunskap, av kända insikter. Hen får blogga. För det anses bara meriterande att skriva strikt kontrollerade träd-texter. Jag ser Flyktlinjer som ett rhizom. En samling platåer som alla är lika nära centrum. Resultatet som träder fram här är mitt samlade tänkande. Jag vill inte undervisa, inte överföra kunskap. Jag vill samtala. Vill vara med om att bygga ett nytt och lite friare samhälle, där klyftorna och avstånden mellan människor minskar, och där fler utbyter mer tankar med varandra. Vill byta upp strukturer, men inte bryta ner människor. Vill vara med och skapa, inte bestämma hur, vad eller vart. Vill följa med. Och jag försöker göra som Deleuze och Guattari. Reser inga anspråk på sanningar, men pekar på ingångar till samtal.

Nowhere do we claim for our concepts the title of a science. We are no more familiar with scientificity than we are with ideology; all we know are assemblages. And the only assemblages are machinic assemblages of desire and collective assemblages of enunciation. No signifiance, no subjectification: writing to the nth power (all individuated enunciation remains trapped within the dominant significations, all signifying desire is associated with dominated subjects). An assemblage, in its multiplicity, necessarily acts on semiotic flows, material flows, and social flows simultaneously (independently of any recapitulation that may be made of it in a scientific or theoretical corpus).

Assemblage. Gillar den tanken. Har använt det begreppet. Tänkte med hjälp av det verktyget i min bok om alkohol och droger. Ambitionen var inte att säga sanningen om alkohol och droger, utan att sätta igång samtal om en angelägen samhällsfråga. Fick av vissa kollegor i akademin finna mig i att bli förlöjligad för att jag talade om assemblage. För att jag gick min egen väg och inte lyssnade på dem med makt över människors tankar. Det kostar på att tänka nytt, att tänka stort. Spänner man bågen utgör man ett hot. Makten kräver lydnad, och dess lakejer finns överallt. Jag är emellertid inte i akademin för att göra karriär. Jag vill ägna mig åt vetenskap, kunskap. Är i akademin för att det är en bra plats att bilda sig. Akademin är en hemsk plats på många sätt, en skitvärld. Men det är den bästa av skitvärldar, för mig i alla fall. Och en annan akademi är alltid möjlig, om tillräckligt många vill.

There is no longer a tripartite division between a field of reality (the world) and a field of representation (the book) and a field of subjectivity (the author). Rather, an assemblage establishes connections between certain multiplicities drawn from each of these orders, so that a book has no sequel nor the world as its object nor one or several authors as its subject.

Världen blir till i och genom handling. Alkoholokultur kan och får inte vara en förklaring till varför det dricks alkohol. Alkoholkultur skapas för att och när människor dricker. Och alkohol är oändligt mycket mer än det som tappas på flaska och dricks ur glas. Alkohol är också berättelser, bilder, tankar och annat. Någonstans väcks begäret efter alkohol. Exakt varifrån det begäret kommer är omöjligt att uttala sig om, det uppstår inom sammanhang. Därför väljer jag att se på och tänka kring alkohol och droger som assemblage, eller hopplock av delar. Som multiplicitet. Som kollektivt blivande. Upprepad förändring. För att det underlättar för och ger fler ingångar till samtal, om alkoholens skadeverkningar. Allt och alla hänger ihop, och det är inte bara missbrukare som drabbas av alkoholens skadeverkningar. Eller av nedmonteringen av humaniora, eller något annat mänskligt skapat och relationellt upprätthållet.

In short, we think that one cannot write sufficiently in the name of an outside. The outside has no image, no signification, no subjectivity. The book as assemblage with the outside, against the book as image of the world. A rhizomebook, not a dichotomous, pivo~al, or fascicular book. Never send down roots, or plant them, however difficult it may be to avoid reverting to the old procedures. "Those things which occur to me, occur to me not from the root up but rather only from somewhere about their middle. Let someone then attempt to seize them, let someone attempt to seize a blade of grass and hold fast to it when it begins to grow only from the middle."zz Why is this so difficult? The question is directly one of perceptual semiotics. It's not easy to see things in the middle, rather than looking down on them from above or up at them from below, or from left to right or right to left: try it, you'll see that everything changes. It's not easy to see the grass in things and in words (similarly, Nietzsche said that an aphorism had to be "ruminated"; never is a plateau separable from the cows that populate it, which are also the clouds in the sky).

Vi blir alla till, och lever våra liv, på insidan. Därför får vi den akademi och det samhälle vi förtjänar.