Samvete

Sista ordet på listan över ord att reflektera kring är Samvete. Tar jag i det nu. Detta är en tid för avslut, reflektion och överblick. Var står vi, vad har uppnåtts och vart är vi på väg? Det har inget med samvete att göra, men med lärarens livssituation. Och lärare tvingas i dessa galna dagar av hets och stress i terminens slutskede konfrontera och rådbråka sitt samvete. Ska studenterna få höra min ärliga åsikt om texterna som hamnar på mitt bord och ska bedömas, eller ska jag ge dem vad de vill ha, beröm? Finns så klart inget definitivt svar på den typen av frågor, ändå tvingas läraren formulera ett svar som hen kan leva med. För att kunna se sig själv i spegeln, men inte bara sig själv utan även studenterna, på,lite längre sikt, krävs ett väl utvecklat samvete.

Moral och samvete är ord och begrepp i samma härad. Båda har med mänsklig interaktion att göra, med både individualitet och kollektivitet. Eremiten som lever ensam är inte betjänt av varken moral eller samvete, hen bara är och gör. Samvete har på det sättet med kultur att göra. Samvetet är således inte mitt, utan vårt.

Psykopater har inget samvete, de utgår bara från sig själva. Psykopater tar inga andra hänsyn än dem de själva väljer. Samvete är därför på många sätt synonymt med kultur. Utan kultur, inget samvete. Utan samvete ingen kultur. Individuella samveten är lika lite individuella som kultur. Vi säger min kultur och mitt samvete, men menar i själva verket vårt. Eller kanske snarare min tolkning av gemenskapens samlade synpunkter på är, bör och hur.

Samvete handlar om följsamhet, om anpassning. Mänsklighet. Inget samvete är perfekt, för det skulle innebära att ingen vore felfri. Och om det är något som utmärker det mänskliga så är det just felen och bristerna, det inexakta. Samvete är vad som jämkar samman individuella brister med kollektivets behov av ett visst mått av koncensus. Utan samsyn är samhället inte möjligt. Samvete kan kanske liknas vid ett gummiband, som håller individen på lagom avstånd från, men ändå inom räckhåll för, kollektivet.

Det finns starka ekonomiska krafter som vill påverka oss och våra samveten idag, som vill få oss att tolka kollektivets uppfattningar till vår egen nackdel, som vill få oss att känna oss otillräckliga och därigenom mer konsumtionsbenägna. Som vill få oss att vända oss till dem för att söka bot och bättring, vilket är som att dricka saltvatten för att släcka törsten. Ekonomin har inget samvete, den är bara lojal mot sig själv. Ekonomin kan liknas vid en psykopat som inte tar andra hänsyn än ekonomiska. Den ens bröd blir den andres död och alla förgör varandra i ett nollsummespel som bara rymmer förlorare. Ett snabbt svep över dagens tidning (pensionerna och konkurserna) visar hur det ser ut bakom den glassiga ytan som hålls upp framför våra ögon, för att lura oss att lyssna mer på det kollektiva samvetet än på våra egna värderingar.

När samvetet invaderas av ekonomin är det inte längre ett samvete. Därför är det en synnerligen dålig idé att tillåta vinstdrivande företag inom vård- och skolsektorn. Betänk att man anser det vara ett övergrepp att tvingas öppna sin bokföring för allmänheten. Hade man inget att dölja. Gick det att lova det man lovar, utan att ta till oegentligheter och utan att tumma på kvaliteten, fanns inga problem med privata skolor. Det är emellertid bara lönsamt för privata ekonomiska intressen att driva skolor om man låter dem konkurrera med kollektiva organisationer som lyder under offentlighetsprincipen.

Vi håller på att bygga en värld för oss där samvete är något man har i det offentliga, en fasad som hålls upp mot omvärlden och som man kan sola sig i, vars baksida eller kärna aldrig avslöjas för någon. Tänker på den katolska kyrkan, innan reformationen, som sålde avlatsbrev och gjorde stora pengar på sitt monopol på samvetet. När samveten blir till varor på en marknad, då finns inget samvete längre. Det är en kontradiktion.

Samvete är individens skydd mot kulturens komplexitet, samtidigt som det är en garant för långsiktig hållbarhet. Samvete är det kitt som håller allt annat samman. Samvete är en ovärderlig resurs, som aldrig når sitt fulla värde. Därför kan det inte säljas. Bara villfarelsen om att det ett samvete man säljer går att ta betalt för, men det man säljer är i själva verket sin själ.

Är det dit hän 10000 år av mänsklig utveckling och civilvisering tagit oss? Det verkar inte bättre, och medan vi grubblar över det käbblar ekonomerna om vem som har rätt och vem som har makten över det kollektiva medvetandet. Låt oss vända blicken inåt lite oftare, inåt mot hjärtat och det som är viktigt i livet. Inåt mot varandra. Låt oss oftare se varandra i ögonen och gemensamt utveckla ett samvete som kan skydda oss mot ekonomiseringens galenskaper. Det handlar om framtiden, om samhället och om ett hållbart liv.