Respekt

Respekt är ett ord på den lista jag fick, med ord att skriva-tänka om. Och respekterad vill nog alla bli. Alla respekterar dock inte alla. Här finns ett glapp, ett mellanrum, en intressant ingång till reflektioner kring bloggens övergripande tema: kultur. Det gör något med oss alla, när det uppstår denna typ av dissonans i sammanhang som samtidigt skapas och delas av människor som lever tillsammans. Respekt är ett intressant ord på många sätt. Det är inte självklart ett positivt ord. Respekt kan vara hämmande, det handlar om makt. Att sätta sig i respekt. Ibland kan det handla om att kräva respekt. Och får den som kräver respekt inte tillbörlig sådan, av dem hen anser sig kunna kräva just detta av, då kan det bli smutsigt.

Respekt visas alltså både den som väcker vördnad och den som i hemlighet föraktas. Däri ligger en del av dissonansen. Alla vill bli respekterade, men bara av vördnad, inte av rädsla. Svårt, och så klart det uppstår problem. Kan bli problematiskt. Som med kultur i allmänhet. Det är inte enkelt, inte på något sätt. Men just därför intressant.

Avslöjar kanske mer om mig själv än jag egentligen vill när jag nu, här skriver att ordet respekt är något jag ofta tänker på i vardagen som lärare. Det haltar ibland, och allt mer på senare år. Paradoxalt nog (eller det kanske handlar om mig!?) möts jag av mindre respekt ju äldre, erfarnare och mer kunnig jag blir desto mindre respekterad känner jag mig. Funderar som sagt mycket på detta. Jag skulle aldrig drömma om att kräva respekt, men jag tvingas i min yrkesvardag ofta inse att om det var med lite mer respekt som studenterna tog plats i föreläsningssalen skulle det vara lite tystare, skulle det lyssnas lite mer uppmärksamt, fler skulle komma och dessutom i tid. Vore det så skulle fler få med sig mer, och jag skulle få fler frågor om det jag just talat om. Svårt, känsligt och oerhört viktigt.

Jag är inte ensam om att känna som jag gör. Därför vågar jag skriva om det. Avsaknaden av respekt sprider ut sig i samhället. Det finns tecken på att respekt till och med betraktas med avsky. Att inte visa respekt har i vissa kretsar kommit att bli ett sätt att vara, utvecklats till en kulturell preferens. Respektlös har blivit en identitet. Och det är olyckligt, för samhället. När inget är viktigt och värdefullt förlorar allt sitt värde. Paradoxalt nog finns det i samma kontext en stark önskan om att bli respekterad, för egen del. Då tvingas man kräva respekt, och det leder till en kall och hotfull värld. De som borde respekterad, för att de är kloka och har något viktigt att säga (som till exempel lärare och forskare med många års erfarenhet och djupa kunskaper), respekteras inte och lyssnas därför inte på. Deras kunskaper kommer således inte samhället till godo. Den som däremot har makt och möjlighet att kräva respekt lyssnas det på, dock inte helhjärtat. Ofta är den som kräver respekt inte den klokaste. Konsekvensen blir att kunskapen, det samlade vetandet i den kontext där dessa preferenser och sätt att vara/leva, utarmas. Alla påverkas.

När studenter inte lyssnar på lärare, för att man inte förstår vikten av eller vill underkasta sig omaket att respektera den som satts att lära dem det studenterna behöver veta, kommer deras studietid att mer handla om att ställa frågor om det uppenbara och om att förhandla om betyg, inrapporterad närvaro och så vidare. Allt mindre fokus, av allt färre, riktas mot kärnan i den högre utbildningen, kunskapen. Och förståelsen för vad som krävs för att utveckla fördjupat vetande minskar. En ond spiral uppstår, som resulterar i minskat vetande, för alla. För läraren som inte möts i sin vardag av intresserade och utmanande frågor, av respekterande studenter som vill veta och som litar på sin lärare, kommer att få allt färre incitament att utvecklas.

Vetande är en dialektiskt process. Kunskap handlar om och uppstår i utbytet av tankar och i möten mellan människor. Kunskap är kulturellt upprätthållna insikter som förmedlas mellan. Kunskap är ömtåligt, och dessutom mycket mödosamt att skaffa sig. Det handlar om att utmanas, om att upptäcka nya sidor av det invanda. Och om det krävs ett vapen eller obscent mycket pengar för att få respekt, om det är något man måste kräva. Då går det ut över kvaliteten på vetandet, som följaktligen utarmas. Tänker på 1950-talet, på ingenjörernas guldålder. Då var respekten lika paradoxal till sin natur. Men vetandet respekterades i alla fall, även om det fanns sadistiska lärare som utnyttjade den makt som ämbetet gav dem. Kunskap går inte att piska i någon. Lärande kan inte skrämmas fram. Vetande kan bara uppnås genom hårt arbete och mödosamt, uthålligt slit. Tänker på den långa vägens män, som de kallades, männen (för det var tyvärr nästan bara män) som jobbade heltid, men som på kvällarna pluggade per korrespondens, till ingenjör. Var finns det drivet, den lusten att lära, idag?

Jag tror att det är något som går att återskapa. Om tillräckligt många vill och är beredda att göra vad som krävs, i vardagen. Och jag tror att chansen för det ökar med en annan syn på respekt. Ord får den betydelse vi ger dem, tillsammans, i och genom levande erfarenheter. Kultur handlar det om.