Människan. En dålig kopia av en maskin, eller vad?

Återvänder till Kirkegaard, denna gång för att reflektera över innebörden i detta att vara och leva i världen som människa. Läser i DN något som sätter igång tankarna, som jag sedan bara låter flyta. Är trött just nu, dessa dagar kämpar jag för att hålla näsan ovanför vattenytan. Har under året testat gränserna för mitt människoblivande och än en gång har jag tvingats konstatera att jag inte är en maskin. Jag är en varelse av kött och blod, som har en vilja. Det är kombinationen av biologi och kultur som gör mig till människa. Tyvärr glöms detta allt för ofta bort, och ju snabbare hjulen snurrar desto mindre tid finns för reflektion.

Vi människor riskerar att förlora vår mänsklighet när vi jämför oss själva med prestandan hos en väloljad maskin. Och detta gör vi konsekvent idag, vilket lika konsekvent utfaller till människans nackdel. Människan har i alla tider jämfört sig själv med, än det ena, än det andra. Ytterst sällan har jämförelserna handlat om medmänniskor i individens närhet. Regeln som utvecklats är att jämföra sig med sådant som ligger långt borta från vardagen. Framstående människor, genier eller maskiner, Gud. Varför nöja sig med något modest? Bättre att sikta mot stjärnorna, så kanske att man når trädtopparna. Lite så verkar vara den rådande tankemodellen. Den vill jag reflektera över, och jag gör det med utgångspunkt i texten i DN, av Susanna Birgersson, om Kirkegaard.

Men Kierkegaard går ett halvt steg längre och menar att berättelsen illustrerar att tro är väsensskilt från allt vad rim och reson och moral heter. Och tron kan varken förstås eller utövas på ett rationellt sätt. 

Rationaliteten är en av människans många gåvor. Ett fantastiskt verktyg på många sätt, men det är också ett tveeggat vapen som lika ofta riktas mot de som använder det. Och människor gör konsekvent det felslutet i sitt (logiska) tänkande att man glömmer av vad det innebär att vara människa. Förhållandet till tron är ett exempel på det. Den är väsensskild från logik, hur mycket människan än vill att det vore annorlunda. Religion är ett djupt mänskligt fenomen, tro handlar om behovet av tröst. Och förstår man det öppnar sig en massa ingångar till förståelse för innebörden i mänskligt liv, som annars riskerar att vändas emot människan. Fundamentalism, tull exempel, är ett förhållande till tro som gjort den till lag, enligt logikens lagar. Och när tro behandlas som ett uttryck för rationalitet, då blir det otäckt oavsett vilken gud man tillber.

Detta saknas det insikt om på många håll, och det behöver undersökas, om vi människor menar allvar med vårt tal om fred på jorden och alla människors lika värde. Kirkegaard har verktyg för en sådan undersökning. Och han, liksom alla andra filosofer är ständigt aktuella, inte för att de har svar, utan för att de ställer frågor som tvingar oss reflektera.

Kierkegaards kompromisslösa hållning till religionen går kanske inte att förena med psykiskt välmående. Inte desto mindre är hans böcker att rekommendera för den som letar efter svindlande tankar om vad det är att vara människa, om den stora men samtidigt obarmhärtigt begränsade friheten att välja vem man vill vara. 

Den BEGRÄNSADE friheten, om den behöver vi samtala mycket mer än vi gör. Och en utgångspunkt för sådana samtal skulle kunna vara vad människan använder som jämförelse för att förstå sitt eget vara i världen. Vi vill ha ett dignande smörgåsbord av möjligheter att välja och vraka bland, och eftersom den önskan är stark förväxlas den konsekvent med sanningen. Tron kan som bekant försätta berg, och människan är en bräcklig organism som inte alltid förstår eller kan ta in det faktum att tro aldrig är det samma som sanning. Tro är något annat, och den har inget med logik att skaffa. Världen som skapas i och genom mänsklig, kollektiv handling är komplex, aldrig enkel och entydig.

Religiositet betraktas i dag gärna som något etiskt och aktivistiskt, något snällt och oförargligt – eller något fundamentalistiskt och våldsamt. Kierkegaard skulle slitit sitt hår över slika ytliga och endimensionella definitioner.

Antingen eller, så fungerar inte verkligheten. Mycket oftare gäller: både och. Människan glömmer konsekvent att hen blir till genom att jämföra sig. Bör förväxlas konsekvent med är. Och då blir religionen därefter. Gud är skapad som en avbild av den perfekta människan, inte tvärt om. Det är vad jag tror, men jag vet inte. För religion handlar inte om vetande, utan om just tro. Något väsensskilt, och detta förstår man om man tar sig tid och reflekterar. Om man använder människans förmåga att tänka, och för att tänka logiskt även om människans logiska förmåga. Logiken liksom vetandet har gränser. Lite ödmjukhet, det är vad som behövs.

Ödmjukhet är emellertid svårt, för det förväxlas allt för lätt med svaghet eller brist på logik. Ändå vet vi, för det finns en massa undersökningar som visar att alla har allt att vinna på att tagga ner lite och på att vara goda, vilket jag skrivit om här, utifrån Robert Axelrods undersökning. Det handlar om vad man jämför sig med. Tänker än en gång på Ingemar i filmen Mitt liv som hund där mantrat han upprepar för att klara av att hantera allt elände han tvingas genomlida är: Man måste jämföra. Och att ställa det som sker i relation till något kan vara en bra metod att få perspektiv.

Perspektiv och reflektion, tid för eftertanke, och en insikt om vilka konsekvenser olika typer av jämförelser får för människoblivandet. Jämför man sig med någon vars fysiska förutsättningar man inte har, då är man dömd till missnöje. Man gör sig själv en otjänst. Och om detta gäller på kollektiv nivå, då gör man majoriteten till förlorare och några få till vinnare. Andra jämförelser finns och går att göra, borde göras. Gud förväxlas ofta med tro, vilket är olyckligt. Gud är en kulturell beskrivning av det fulländade. Gud är en artefakt skapad av människor för att ha något att jämföra sig med.

Tro handlar om sökandet efter mening, och det är minst sagt olyckligt om sökandet förväxlas med målet man söker. Ändå sker detta, konsekvent i människors liv och i samhället. Tro är en väg till bättre vetande, en väg, en metod för att lära sig förstå. Sökande, samtal, reflektion och tid för eftertanke. Konsekvent förvägrar nutidens människor sig detta, detta centrala inslag för skapande av en hållbar framtid. Kanske för att allt för många förnekar gud, skyr tron och jämför sig med maskiner som aldrig gör fel. När kyrkan övergavs gick något viktigt förlorat. Förmågan att reflektera över livets gåtfulla väsen, meningen med den tid vi har på jorden. Maskiner tänker inte, de bara gör och gör.

Vill vi vara dåliga kopior, eller vill vi göra det bästa av det vi har? Frågan är öppen, och den har inget givet svar. Den går dock inte att bortse från, även om den är svår. Vi människor är tvingade att välja, men valet är begränsat aldrig fritt. Förstår vi det är mycket vunnet. Att vara människa är vad det är och det går inte att ändra på, hur mycket man än önskar det. Den konflikten är en oundviklig del av detta att vara och bli, leva som, människa.

Kirkegaard är en av många filosofer vi aldrig bli färdiga med. En av många kloka tänkare som inte ger oss några svar, för det finns inga svar, bara frågor.