Livet är en ekvation, som inte går jämt upp

Livet, det levda. Kultur, är som ett pussel med några bitar för mycket. Det är så. Inget, säger inget, talar för något annat. Ett faktum. Så var det det här med fantasin, föreställningsförmågan. Också en aspekt av människans, levda liv. Komplext, och inte helt oproblematiskt. Så är det. Bara att acceptera.

Tänk om det var så vi talade om kulturen och det samhälle vi delar. Tänk om det var utgångspunkten för arbetet med att förstå den värld vi bebor och genom kommunikation och interaktion skapar, i handling. Tänkt vad mycket mer konstruktivt arbetet med och i samhället skulle vara. Om det vore så att det fanns en allmän förståelse hos allmänhet och makthavare, om att livet är en ekvation som inte går jämnt upp. Kulturen rymmer mer än det finns plats för. Lite är det som med människans synfält, som inte ens spänner över 90 grader. Jämför med vissa fåglar, som i princip kan se 360 grader är människans synfält högst begränsat. Men det är som det är, och det har få några problem att acceptera.

Varför är det så svårt att förstå att kulturen inte är logiskt ordnad, och att den inte går ihop sig? Det är en av frågorna som jag ständigt återkommer till. Det är en av knäckfrågorna för den kulturvetenskap jag jobbar med och löper som en röd tråd i alla de projekt jag varit involverad i. Det är en fråga utan ett svar, ett problem som liksom livet saknar lösning. Det är en inneboende egenskap, något man måste acceptera för att kunna undersöka och förstå det man studerar. En utgångspunkt. Kultur är komplext.

Turerna kring Omar Mustafa är en illustration så god som någon på detta. Det finns inget svar, inget annat att göra än att acceptera faktum. Det gick sådär. Det blev fel, men vems felet är går inte att uttala sig om. Ingen enda syndabock går att utse. Och det samma kan sägas gälla i Boston. Tänk om det vore så enkelt som att det fanns en enda som kunde få skulden, för varje problem i världen. Det är inte så det fungerar, men det är så vi människor agerar.

Det finns andra sätt att agera. Andra sätt att tänka. Och uppslag till sådana finns inom mitt ämne kulturvetenskap. Tyvärr levererar kulturvetaren inte alltid kunskap som svarar mot frågorna som ställts. Ekvationen går inte ihop, är inget accepterbart svar på frågan om hur den går ihop. Men det är ett korrekt svar, som finner stöd i empiriska data. Kulturvetaren offras. Man skjuter budbäraren, för att budskapet inte faller mottagaren på läppen.

Känner mig ibland som den där överflödiga pusselbiten, som ingen skulle sakna om den försvann, men som ändå är en lika viktig del av pusslet som alla andra bitar. Och bara för att kunskaperna jag har inte alltid passar mottagaren är det inget skäl som jag tänker godta för att överge mitt projekt som går ut på att försöka förstå kulturen.

Har lite brotom och vill ut i vårvädret. Ett tåg att passa, och en dag att fylla med innehåll. Återkommer imorgon, med fler tankar och reflektioner. Om livet, kulturen och kunskapen.