Tänker om och med rhizom XVI

Om skolan, kunskap och lärande handlar mycket av texterna här, på ett eller annat sätt. För att det är grunden för allt. Utan kunskap, inget samhälle. Kunskap och lärande är känsliga processer, som måste behandlas med största varsamhet. Och för att klara av detta krävs att man har bra modeller för tanken att jobba efter, användbara kartor att orientera sig i den växlande terrängen med hjälp av. Det är vad tänkare som Deleuze och Guattari tillhandahåller, och som jag här försöker förädla. Träd och rhizom är två ytterligheter längs ett kontinuum, inte två motsatser. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre av än det ena, än det andra. Ett kulturellt sammanhang kan uppvisa likheter med träd, eller med rhizom, och ibland leder det ena till bättre lärande, ibland det andra.

Idag råder en skriande brist på rhizomatiskt tänkande i skolan, som blivit alldeles för trädlik. En trädorganisation delegerar ansvar så långt ner i organisationen som möjligt, men tar åt sig äran för det positiva utfallet så högt upp i hierarkin som möjligt. Jan Björklund, till exempel, klagar på lärarna och eleverna/studenterna när resultaten uteblir, men skulle med säkerhet tillskriva sig själv äran av det hett efterlängtade Nobelpris som Sveriges utbildningssystem organiserats för att generera. Det är trädlogiken, i praktiken.

En rhizomatisk skola skulle handla om att sprida ansvar så brett som möjligt, och om att ge alla så goda möjligheter som möjligt att ta sitt ansvar. Och äran för en eventuell framgång skulle på samma sätt delas lika. Ingen del i en komplex organisation kan ta mer ansvar än någon annan, lika lite som någon ta åt sig äran. Rhizomet har inget centrum, eller också kan man se det som att det har många centrum, alla är lika nära centrum och anses följaktligen lika viktiga. Ansvaret för utfallet är alltid gemensamt och delat, vilket gör det lättare att bära och enklare att leva upp till. En mer rhizomatisk skola ser jag som en framkomlig väg för att råda bot på problemen som vår nuvarande skola brottas med.

Dagens skola är för hierarkisk, och den styrs genom kontroll, målsäkring och ett standardiserat kvalitetstänkande. Inget av detta har visat sig vara framgångsrika metoder för att nå fördjupad kunskap. Betyg och poäng, visst inga problem. En trädorganisation levererar det som beställts, men eftersom varan måste standardiseras för att man ska kunna klara uppdraget kommer utfallet bara att se bra ut på pappret. På ytan lever man upp till kraven, i teorin. Men i praktiken sjunker elevernas/studenternas kunskaper och praktiska färdigheter oroväckande snabbt, i jämförelse med omvärlden. Detta är en utveckling som bara kan stoppas genom att ett radikalt nytänkande införs i skolan och implementeras i organisationen. Låt oss gallra bland träden, och ge plats åt rhizomen att växa. Vad skolan saknar är liv, luft och högt i tak. Mindre kontroll och mer tillit, det är bara så man kan locka fram lärande och utveckla kunskap.

America is a special case. Of course it is not immune from domination by trees or the search for roots. This is evident even in the literature, in the quest for a national identity and even for a European ancestry or genealogy (Kerouac going off in search of his ancestors). Nevertheless, everything important that has happened or is happening takes the route of the American rhizome: the beatniks, the underground, bands and gangs, successive lateral offshoots in immediate connection with an outside.

Det är underifrån allt varaktigt och livfullt växer, från marginalerna. Där man minst anar det, när man minst anar det, och bara så länge förutsättningarna är gynnsamma. Kunskap och lärande är som sagt känsliga processer, det är inte bilar som ska byggas, därför krävs andra metoder och ny-tänkande för att visionerna ska bli verklighet. Kunskap och ny-tänkande är inget man kan beställa fram, för det är per definition obestämbart. Först när man står inför fullbordat faktum vet man vad det är, om det fungerar och hur det ska värderas. Det är ett tänkande som inte gynnas av trädstrukturers hierarki och maktfullkomlighet. Är det kunskap man vill ha, då måste man släppa på kontrollen och låta aktörerna i systemet agera utifrån egen vilja, lust och inspiration. Man kan bara få genom att ge. Morot, inte piska är vad rhizomatisk förändring leds av.

American books are different from European books, even when the American sets off in pursuit of trees. The conception of the book is different. Leaves of Grass. And directions in America are different: the search for arborescence and the return to the Old World occur in the East. But there is the rhizomatic West, with its Indians without ancestry, its ever-receding limit, its shifting and displaced frontiers.

Man måste blicka framåt ibland, måste våga släppa taget om historien. Man måste våga för att vinna, och man måste förstå att det aldrig finns några garantier. Bara genom att släppa på kontrollen och konventionerna kan man bygga en levande skola och utbildningsinstitution. Målet är inte det viktiga, det är vägen dit som rymmer all mening. Fokuserar man för mycket på målet förstör man resan dit, och då blir målet värdelöst. Lärande handlar om lust, och för mycket kontroll tar död på allt vad lust och kreativitet heter. För att bygga en skola där kunskapen verkligen står i fokus krävs att man släpper fokus på målet, slutar kontrollera och värdera, och tar hand om det finns här och nu. Det skulle vara vad en rhizomatisk skola skulle handla om. Och skillnaden mellan den skolan och det trädliknande utbildningssystem som vi nu har är slående.

There is a whole American "map" in the West, where even the trees form rhizomes. America reversed the directions: it put its Orient in the West, as if it were precisely in America that the earth came full circle; its West is the edge of the East. ’8 (India is not the intermediary between the Occident and the Orient, as Haudricourt believed: America is the pivot point and mechanism of reversal.)

Det behövs strukturer, ingen tvekan om det. Men strukturerna får aldrig bli till självändamål, strukturer är verktyg och medel för att uppnå, i skolans fall kunskap och främjande av lärande. Lite mer rhizomtänkande, och mindre träd. Det är rörelsen jag skulle vilja se. Inget av det som fungerar och är bra idag ska kastas över borde. Det tänkande jag har i åtanke är inget alternativ till dagens skola, ingen helt ny ideologi som ska frälsa skolvärlden. Det är ett verktyg för att se vad som behövs och vad man skulle kunna jobba med för att förbättra.

The American singer Patti Smith sings the bible of the American dentist: Don’t go for the root, follow the canal . . .

Att gå till botten med problemen, i akt och mening att lösa dem en gång för alla, är inte vägen fram. Följ med, och gör det bästa av de förutsättningar som finns och det vi har, anpassa skolan efter dem som finns och verkar där, inte tvärt om. Bryt upp strukturer, och sök vägar som fungerar och som leder fram. Ge lärarna möjlighet att ta sitt ansvar, lägg inte ansvaret på deras axlar. Lita på dem, och låt dem göra vad de brinner för, utan hinder. Det är den skolan jag skulle vilja se, eller i alla fall mer av det tänkandet i skolans värld. Färre träd, fler rhizom.