Kroppen är en helhet, liksom akademin och kunskap

Kroppen gör sig påmind. En tid här har kroppen varit spänd, hjärnan på helspänn. Besked om förestående förändringar påverkar en på sätt man inte alltid kan förutse. Inget är emellertid just för mig så jobbigt som att försättas i ovisshet. Den känslan tar sig innanför huden på mig på, och påverkar hela det system som kroppen utgör, utan att "jag" kan göra något åt saken. Jag kan inte ens avgöra vad eller var "jag" är i allt som sker. En liten del i, olika helheter och sammanhang. Jag är min kropp, och kroppen är jag. Vi interagerar med omgivningen. Allt utgör en helhet. Och när något slags normalitet infinner sig, limbot som jag kastades ut i, mellan den väckta osäkerheten och beslutet som kommer inom kort, är min vardag nu. När insikten sjunker in, beskedet accepteras och livets alla andra krav finns kvar, blir det vardag att leva i osäkerhet. Kroppen fungerar så, den vänjer sig. Och med vardagen kommer efterdyningarna, spänningen som kroppen byggt upp släpper och då kommer värken. Har ont i ryggen, vilket påverkar rörelseförmågan menligt men aktiverar tankeförmågan. Kroppen är och förblir en helhet, en kontextintegrerande helhet. Jag ser mönster, identifierar trender och oroas på andra sätt av det som sker. Skriver för att få syn på tankarna, och för att sprida kunskap om det som håller på att ske, i Sveriges högre utbildning idag.

Läser om kroppen i dagens Under Strecket. Om kroppen som i dagens allt mer specialiserade värld allt oftare betraktas som en uppsättning separata delar. Frågan som ställs i rubriken är om vi håller på att förlora synen på kroppen, som en helhet, när allt fokus ritas mot delarna. Och den frågan knyter i sin tur an till det som intresserar mig, nämligen kunskap och bildning. Konsekvenser av olika uppfattningar om och syner på, kunskap och dess påverkan på bilddningsbegreppet. Är vetenskap ett kollektivt pusselläggande där respektive utövare specialiserar sig på allt mindre delar, eller ska det snarare liknas vid samverkan mellan konstnärer som delar med sig av erfarenheter men där alla jobbar på sin bild av en helhet? En av poängerna i artikeln är att kroppen är och förblir en helhet, och att den insikten måste accepteras om man vill förstå sjukdomar och vad man kan göra åt dessa. Svaret på den typen av frågor finns i helheten. Därför oroas jag av det jag också läser i tidningen, att regeringens utredare föreslår att läkarutbildningen ska effektiviseras och kortas och att AT-tjänstgöringern skall slopas. Är det verkligen rätt väg att gå? Och varför gör man detta, är det av kunskapsmässiga skäl, eller av ekonomiska? Jag befarar det senare, för det är så man motiverar nedläggningen av Kulturvetenskap på Högskolan där jag jobbar.

Vetenskap som handlar om kultur, och även bildning, utgår från och har fokus på helheter. Sådan vetenskap handlar om att förstå resultatet av samverkan. Kulturvetaren ser sammanhang bestående av interagerande delaspekter, snarare än separata delaspekter. Och det är viktigt att göra, för att inte förlora helheten ur sikte, för att minimera risken att gå vilse bland pusselbitar som ingen vet vilken bild de är delar av. Kulturen är liksom kroppen en helhet, och delarna interagerar. När min arbetsgivare informerar mig om att jag utreds för övertalighet, när jag får beskedet om att mina kunskaper och kompetensen inte behövs i det sammanhang som jag utgjort en del av under tio år, då reagerar kroppen på beskedet. Först oro inför hotet, och ökad aktivitet för att minimera risken att sägas upp, sedan panik när beskedet om att utredning om övertalighet inletts (fast jag jobbar mer än någonsin), och nu en molande verk i ryggen när beskedet sjunker in och accepteras. Ingen vet var detta tar vägen, men min kropp har tagit stryk av att utsättas för det som den utsatts för. Jag är inte frikopplad från det sammanhang jag verkar i, och därför borde kunskapen om mig som människa heller inte frikopplas.

Under Strecket avslutas med en intressant reflektion, som pekar i rätt riktning genom att visa på behovet av ett helhetsperspektiv på människan.

Avslutningsvis rymmer "The atomized body" en hel del tankar om vad en tvärvetenskap i skärningspunkten mellan medicin och humaniora kan innebära. De medverkande författarna har alla deltagit i sådana forskningsprojekt och man kan väl bara hoppas att sådana utbyten skulle kunna intensifieras i framtiden och göras ännu mer djuplodande. Framtidens filosofi om människan ligger kanske begraven i kroppen och dess delar. Men den kräver en kritisk utgrävning.

Detta är inte minst viktigt med tanke på vad gårdagens Under Strecket handlade om, nämligen Fukoshimakatastrofen i Japan och dess mänskliga faktor. Katastrofen handlade om människans interaktion med tekniska system, vilket också är ett slags helhet. Och det är som helhet man måste förstå allt som rör människans levda liv. Tvärvetenskap är inte meriterande i dagens akademiska värld. Det gynnar följaktligen inte enskilda forskares karriär, vilket påverkar samhällets tillgång på kunskap. När den som verkar i ett tvärvetenskapligt ämne till och med riskerar avsked, av ekonomiska skäl, då är man ute på ett sluttande plan. Sådana beslut är också mänskliga, och de tas med stöd i den kunskap som finns i samhället. Nedläggningen av ämnet Kulturvetenskap på Högskolan Väst kommer inte att få lika dramatiska konsekvenser som katastrofen i Japan för två år sedan, men det riskerar att vara den droppen som får (kunskaps)bägaren att rinna över.

Plötsligt sitter vi där med en massa pusselbitar, utan aning om vad de skall bilda för helhet. Och då kan det vara för sent, då kanske kulturvetarna och andra bildningsinriktade, kritiskt analyserande forskare har försvunnit från scenen.