Bildning som yta, och som innehåll

Bildning är ett populärt ord i högskolevärlden. Det signalerar klokhet, kvalitet och kritisk medvetenhet. Ordet är vanligt förekommande i högtidstal, visioner för framtiden och när verksamheten ska beskrivas för potentiella uppdragsgivare och blivande studenter. Bildning bygger broar till det förflutna, till en svunnen tid då de lärde talade latin och tänkte högt och fritt. Bildning spreds till folket från upphöjda elfenbenstorn. Konnotationerna pekar i en tydlig riktning. Bildning är synonymt med kvalitet, och kvalitet är synonymt med bildning. En högskola eller ett universitet som inte förknippas med bildning har problem. I marknadsföringen är det alltså ett centralt begrepp. På ytan är bildningen ohotad i Sverige idag.

Hur ser det ut om man skrapar lite på ytan? Om man gläntar lite på den tunga ekdörren. Hur ser det ut i praktiken? För att svara på den frågan måste man veta vad bildning är, och därom råder ingen koncensus. På Wikipedia finns dock följande förslag som jag tror de flesta kan enas om, i stora drag. Tre punkter presenteras.

En definition är: Bildning är det man har kvar när man glömt allt man lärt sig. 

En annan definition av begreppet är: Bildning är den kunskap som blir en del av din personlighet.

Tänker man så om bilding blir det ett begrepp utan egentligt innehåll. Bildning blir ett slags grundhållning till livet, en konsekvens av högre studier. Det är inte en kanon som skall läras utantill. Bildning kan uppnås på olika sätt, om man väljer denna definition. Bildning kan även ses på följande sätt.

En mer aktiv och inkluderande syn på individens egen bildning än den traditionella syn som redovisats ovan är att bildning kan nås genom både formellt lärande, genom utbildningssystem och det som organiseras i dess sammanhang, men också genom icke formellt lärande som sker i andra sammanhang där individen rör sig.

Ett ännu lite vidare sätt att se på begreppet, men med tydligt fokus på handling och konsekvens. Bildning är en förvärvad förmåga, ett tillstånd som uppnåtts genom ansträngning, genom levt liv. Erfarenhet. Bildning betraktad utifrån ett sådant perspektiv fokuserar mer på innehåll, än på yta. Den bildning som citaten fångar är egenskaper som inte går att mäta eller väga. Bildning är något man känner igen när man möter den, men som inte går att beskriva i detalj. Det är så jag vill se på begreppet.

Bildning är förmågan att värdera det man möter i vardagen. En förvärvad egenskap som hjälper en att orientera sig i samhället och världen. Kritiskt, analyserande, värderande, vishet. Det är bildning för mig. Och det är en egenskap som individer och samhällen behöver för sin långsiktiga överlevnad. Bildning är den kunskap och de färdigheter som verkligen behövs och kommer till användning i ett givet sammanhang. Bildning går alltså inte att fuska sig till, för det är det man faktiskt har med sig och kan använda, av det man lärt sig. Innehållet är det det är, oavsett vad man vill ge sken av.

Därför är det olyckligt att bildning har kommit att bli ett marknadsföringsord. Bildning riskerar härigenom att bli till tomma ord som används för att signalera kvalitet och autenticitet. Bildning är för högskolan vad orten Källby utanför Lidköping är för matföretaget Dafgårds, eller den skånska orten Bjuv för Findus. Ett ord som ska signalera det organisationen vill signalera, vilket inte altid är en sann beskrivning av verkliga förhållanden.

Idag krävs det att skolor, från förskolan ända upp till universiteten, marknadsför sig. Och då måste man hitta ord som signalerar det man vill signalera. Detta tvingar organisationerna att flytta fokus från innehåll till yta. För det spelar ingen roll vilken kvalitet men faktiskt har, om ingen vet om detta. Och enligt samma logik spelar det mindre roll vad man faktiskt har och kan erbjuda, än vad man kan signalera utåt. Detta är en mycket olycklig utveckling. När universitet blir till företag, drivs som företag, då blir bildningen det första som offras. För det är som synes ett diffust begrepp, och verklig bildning kostar pengar att producera, och det tar tid. Direktiven uppifrån är att en budget i balans och effektivitet är det viktigaste för högskolan att värna. Kunskapen har förvandlats till en formalitet. Innehållet har reducerats till det som gör att mäta: Poäng, betyg, prestationsgrad, antalet artiklar och citeringar, storleken på forskningsanslagen. Yta, utan nödvändig koppling till innehåll, till bildning.

Så går det som det går också. Och högskolestyrelserna tvingas tänka företagsmässigt, för att detta är vad som sedan utvärderas. Visst kan man bjuda motstånd, och självklart kan man satsa på allvar på bildning, men det är inget som gynnar den enskilda högskolan. Tvärt om. Bildning blir därför en etikett, ett marknadsföringsknep. Yta. Läser idag om vad som händer i Gävle, på högskolan där. Ser paralleller, och förfasas. Vart är vi på väg? Vad händer med innehållet och bildningen när högskolor drivs som företag?

Lärare har sagts upp och en rad humanistiska kurser och utbildningar har lagts ner – av ekonomiska skäl. Samtidigt råder ”tystnadens kultur” på Högskolan i Gävle, enligt både lärare och studenter.

En otäck bild målas upp i artikeln. En bild av ett forsknings- och utbildningsklimat som jag inte vill vara en del av, som jag kommer att bekämpa med alla till buds stående medel, så länge jag kan. Bildning är vad jag lever och kämpar för. Jag blir rädd när jag läser följande.

Gävlestudenterna får stöd från fyra statsvetare vid Uppsala universitet som menar att ledningen för Högskolan i Gävle befinner sig i fritt fall. 

– Det är absolut så. Ledningen motiverar sina beslut utifrån företagsekonomiska principer och bemöter inte kritik som förs fram offentligt, säger Shirin Ahlbäck Öberg, docent i statsvetenskap 

Tendensen att lärosäten alltmer drivs som företag finns på flera håll i landet och beror delvis på utbildningsdepartementets styrmedel. Men Högskolan i Gävle bär de tydligaste symptomen på sjukdomen, menar hon. 

– Lärosäten ska vara självständiga och stå upp för egna principer. Då kan man inte vara politiker och näringsliv till lags i alltför stor utsträckning, det blir för ängsligt. Om delar av verksamheten inte fick gå med förlust skulle Uppsala universitet ha lagt ner en stor del av språkundervisningen för länge sedan, säger Shirin Ahlbäck Öberg.

Läser även debattartikeln som finns införd i GD, där en rad statsvetare från Uppsala universitet målar upp en otäck bild av hur illa det är ställt, och varnar för konsekvenserna av rådande utbildningspolitik (Shirin Ahlbäck Öberg, docent. Li Bennich-Björkman, Skytteansk professor i statskunskap och vältalighet. Christer Karlsson, docent. Sten Widmalm, professor). Det ser inte likadant ut över hela linjen, men det är oroväckande att se tendenserna, och alla högskolor och universitet har tvingats in i samma rörelse.

Låt oss vara väldigt tydliga på denna punkt. Det är aldrig OK för en ledning att antyda att man som offentligt anställd inte får utnyttja sin grundlagsskyddade meddelarfrihet. Policyns föreskrivande om att man alltid ska kommunicera internt innan information till externa mottagare lämnas (inklusive media!), är med andra ord grundlagsstridig. Något man därutöver har underlåtit att förstå är att man av den offentligt anställda personalen inte kan kräva samma lojalitetskrav mot arbetsgivaren (ledningen) som i den privata sektorn. Varje offentliganställd läkare, lärare, professor eller liknande måste alls inte stå bakom centrala beslut, tvärtom är det fritt att t.ex. i media (eller internt) kritisera verksamhetens inriktning så länge som man utför sina arbetsuppgifter. 

Uppdragsgivaren för en offentligt anställd är inte en verkschef eller en rektor utan folket som via riksdag och regering styr sig självt. Lojaliteten ska då riktas mot just att förvaltningen – i det här fallet högskolan – sköts väl, och att det finns olika uppfattningar om hur verksamheten bör bedrivas befordrar detta även om det medför obehag och merarbete för en ledning som t.ex. vill genomföra ett förändringsarbete. Att försöka tysta intern kritik är därmed odemokratiskt och dessutom ett tecken på en svag ledning som inte vågar stå öppet för sina beslut och bemöta kritik i sak.

Jag erkänner villigt att jag ibland är rädd för att skriva om det som händer på högskolan. Jag är rädd för att det jag skriver skall uppfattas som illojalt mot den institution, det lärosäte som jag verkar på. Rädd för repressalier. Men jag har rätten på min sida, grundlagen. Tyvärr räcker det inte, för man kan bli av med jobbet för så många olika skäl. Jag utnyttjar min rätt att påpeka farorna jag ser, och jag gör det för att jag värnar bildningen. Innehållet i det som jag uppfattar som mitt huvuduppdrag, att undervisa och forska.

Den dagen då bildning bara är en etikett och ett ord i marknadsföringen för högskolorna i Sverige, den dagen är jag långt borta. Men jag hopas att den dagen inte kommer, för den dagen är det illa ställt med demokratin. Den dagen har samhället förändrats och blivit något otäckt, kallt och instrumentalt.

Bildning är och ska vara innehållet, inte ytan. Och högskolor är inga företag!