Tänker om och med rhizom XVI

Om skolan, kunskap och lärande handlar mycket av texterna här, på ett eller annat sätt. För att det är grunden för allt. Utan kunskap, inget samhälle. Kunskap och lärande är känsliga processer, som måste behandlas med största varsamhet. Och för att klara av detta krävs att man har bra modeller för tanken att jobba efter, användbara kartor att orientera sig i den växlande terrängen med hjälp av. Det är vad tänkare som Deleuze och Guattari tillhandahåller, och som jag här försöker förädla. Träd och rhizom är två ytterligheter längs ett kontinuum, inte två motsatser. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre av än det ena, än det andra. Ett kulturellt sammanhang kan uppvisa likheter med träd, eller med rhizom, och ibland leder det ena till bättre lärande, ibland det andra.

Idag råder en skriande brist på rhizomatiskt tänkande i skolan, som blivit alldeles för trädlik. En trädorganisation delegerar ansvar så långt ner i organisationen som möjligt, men tar åt sig äran för det positiva utfallet så högt upp i hierarkin som möjligt. Jan Björklund, till exempel, klagar på lärarna och eleverna/studenterna när resultaten uteblir, men skulle med säkerhet tillskriva sig själv äran av det hett efterlängtade Nobelpris som Sveriges utbildningssystem organiserats för att generera. Det är trädlogiken, i praktiken.

En rhizomatisk skola skulle handla om att sprida ansvar så brett som möjligt, och om att ge alla så goda möjligheter som möjligt att ta sitt ansvar. Och äran för en eventuell framgång skulle på samma sätt delas lika. Ingen del i en komplex organisation kan ta mer ansvar än någon annan, lika lite som någon ta åt sig äran. Rhizomet har inget centrum, eller också kan man se det som att det har många centrum, alla är lika nära centrum och anses följaktligen lika viktiga. Ansvaret för utfallet är alltid gemensamt och delat, vilket gör det lättare att bära och enklare att leva upp till. En mer rhizomatisk skola ser jag som en framkomlig väg för att råda bot på problemen som vår nuvarande skola brottas med.

Dagens skola är för hierarkisk, och den styrs genom kontroll, målsäkring och ett standardiserat kvalitetstänkande. Inget av detta har visat sig vara framgångsrika metoder för att nå fördjupad kunskap. Betyg och poäng, visst inga problem. En trädorganisation levererar det som beställts, men eftersom varan måste standardiseras för att man ska kunna klara uppdraget kommer utfallet bara att se bra ut på pappret. På ytan lever man upp till kraven, i teorin. Men i praktiken sjunker elevernas/studenternas kunskaper och praktiska färdigheter oroväckande snabbt, i jämförelse med omvärlden. Detta är en utveckling som bara kan stoppas genom att ett radikalt nytänkande införs i skolan och implementeras i organisationen. Låt oss gallra bland träden, och ge plats åt rhizomen att växa. Vad skolan saknar är liv, luft och högt i tak. Mindre kontroll och mer tillit, det är bara så man kan locka fram lärande och utveckla kunskap.

America is a special case. Of course it is not immune from domination by trees or the search for roots. This is evident even in the literature, in the quest for a national identity and even for a European ancestry or genealogy (Kerouac going off in search of his ancestors). Nevertheless, everything important that has happened or is happening takes the route of the American rhizome: the beatniks, the underground, bands and gangs, successive lateral offshoots in immediate connection with an outside.

Det är underifrån allt varaktigt och livfullt växer, från marginalerna. Där man minst anar det, när man minst anar det, och bara så länge förutsättningarna är gynnsamma. Kunskap och lärande är som sagt känsliga processer, det är inte bilar som ska byggas, därför krävs andra metoder och ny-tänkande för att visionerna ska bli verklighet. Kunskap och ny-tänkande är inget man kan beställa fram, för det är per definition obestämbart. Först när man står inför fullbordat faktum vet man vad det är, om det fungerar och hur det ska värderas. Det är ett tänkande som inte gynnas av trädstrukturers hierarki och maktfullkomlighet. Är det kunskap man vill ha, då måste man släppa på kontrollen och låta aktörerna i systemet agera utifrån egen vilja, lust och inspiration. Man kan bara få genom att ge. Morot, inte piska är vad rhizomatisk förändring leds av.

American books are different from European books, even when the American sets off in pursuit of trees. The conception of the book is different. Leaves of Grass. And directions in America are different: the search for arborescence and the return to the Old World occur in the East. But there is the rhizomatic West, with its Indians without ancestry, its ever-receding limit, its shifting and displaced frontiers.

Man måste blicka framåt ibland, måste våga släppa taget om historien. Man måste våga för att vinna, och man måste förstå att det aldrig finns några garantier. Bara genom att släppa på kontrollen och konventionerna kan man bygga en levande skola och utbildningsinstitution. Målet är inte det viktiga, det är vägen dit som rymmer all mening. Fokuserar man för mycket på målet förstör man resan dit, och då blir målet värdelöst. Lärande handlar om lust, och för mycket kontroll tar död på allt vad lust och kreativitet heter. För att bygga en skola där kunskapen verkligen står i fokus krävs att man släpper fokus på målet, slutar kontrollera och värdera, och tar hand om det finns här och nu. Det skulle vara vad en rhizomatisk skola skulle handla om. Och skillnaden mellan den skolan och det trädliknande utbildningssystem som vi nu har är slående.

There is a whole American "map" in the West, where even the trees form rhizomes. America reversed the directions: it put its Orient in the West, as if it were precisely in America that the earth came full circle; its West is the edge of the East. ’8 (India is not the intermediary between the Occident and the Orient, as Haudricourt believed: America is the pivot point and mechanism of reversal.)

Det behövs strukturer, ingen tvekan om det. Men strukturerna får aldrig bli till självändamål, strukturer är verktyg och medel för att uppnå, i skolans fall kunskap och främjande av lärande. Lite mer rhizomtänkande, och mindre träd. Det är rörelsen jag skulle vilja se. Inget av det som fungerar och är bra idag ska kastas över borde. Det tänkande jag har i åtanke är inget alternativ till dagens skola, ingen helt ny ideologi som ska frälsa skolvärlden. Det är ett verktyg för att se vad som behövs och vad man skulle kunna jobba med för att förbättra.

The American singer Patti Smith sings the bible of the American dentist: Don’t go for the root, follow the canal . . .

Att gå till botten med problemen, i akt och mening att lösa dem en gång för alla, är inte vägen fram. Följ med, och gör det bästa av de förutsättningar som finns och det vi har, anpassa skolan efter dem som finns och verkar där, inte tvärt om. Bryt upp strukturer, och sök vägar som fungerar och som leder fram. Ge lärarna möjlighet att ta sitt ansvar, lägg inte ansvaret på deras axlar. Lita på dem, och låt dem göra vad de brinner för, utan hinder. Det är den skolan jag skulle vilja se, eller i alla fall mer av det tänkandet i skolans värld. Färre träd, fler rhizom.

Tillit och ökade marginaler är en förutsättning för lärande

Just nu fokuseras det på skolan. Det är bra, för det är där som förutsättningarna för allt annat växer fram och förädlas. Skolan och resten av utbildningssystemet är navet i ett välfungerande och demokratiskt samhälle. Viljan att veta är en kraft som bygger samhällen och som borgar för hållbarhet. Kunskap är dock en färskvara, och den går inte att lägga på hög. Kunskap måste underhållas för att vara relevant och levande. Kunskap är inget i sig och går bara att värdera genom hur den används. Även om skolan står i fokus är det inte alltid dessa aspekter av skolan som debatten handlar om. Därför blir jag glad när jag läser DN Debatt idag.

Under de senaste åren har lärarrollen förändrats. Lärare ska göra mer av allt och uppdraget detaljregleras alltmer. Skoldebatten har inte tagit sin utgångspunkt i lärarnas kunskaper och erfarenheter och det som forskningen säger fungerar i skolans vardag. Att lärare nu tar plats i diskussionen om skolutveckling är utmärkt. Oavsett hur vi ser på enskilda politiska förslag, är vi överens om att svensk skola och svensk skolpolitik måste börja ta till vara kraften hos lärarna. Vi måste i betydligt större utsträckning känna tillit till lärarnas kompetens.

Vackra ord och fina tankar. Tillit till lärarnas kompetens, det tror jag också är en väg fram. Men det är en svår väg, och det räcker inte med ord. Det krävs handling, och det krävs radikala åtgärder. För lärarrollen har förändrats oerhört mycket under de senaste åren, och förändringstakten har ökat. Friheten att utgå från det som händer här och nu för att utveckla kunskap, den har kringskurits allt mer, i takt med att new public management har implementerats i skolans värld. Kunskap går inte att mäta. Därför är det enda samhället kan göra att lita på lärarna och dem som forskar. Paradoxalt nog är skolan en verksamhet som försämras och förlorar i kvalitet ju mer de kvalitetssäkras. Hårdare kontroll, och mer detaljerade planer och uppföljningar, leder till sämre kunskap. Enda vägen att bryta mönstret är att lita på lärarna, och att ge dem friheten att utforma sitt arbete helt efter eget huvud. Bara så kan de bli till goda förebilder, som eleverna och studenterna kan se upp till och försöka efterlikna. Kunskap uppstår i relationer, mänskliga relationer.

Kunskap är inget som går att planera för, det enda man kan göra är att arrangera för lärande. Kunskapen och lusten att lära kan bara lockas fram. Det är en ömtålig kraft, som kräver tid, tålamod och tillit. Plötsligt händer det, och ingen kan på förhand veta om, när eller var kunskapen uppstår, eller lusten att lära kickar in. Tillit, att det ordet dyker upp i skoldebatten ser jag som ett gott tecken. Men som sagt, om det bara blir ytterligare ett fint ord som används för att locka väljare, då är det inget värt. Som sagt, skolan behöver en radikal omorganisering. Skolan behöver göras till en nationell angelägenhet. Därför är det glädjande att läsa dagens Brännpunkt, som också handlar om skolan.

Ett nationellt finansieringssystem för svensk skola skulle få betydande effekter rakt in i klassrummen. En skola där det finns många elever med en viss bakgrund skulle direkt få mer resurser – oavsett var skolan ligger, vilken politisk majoritet som styr kommunen eller hur många friskolor det finns i regionen. En sådan koncentration av resurserna möjliggör direkt det som har avgörande betydelse för eleverna; mer lärartid.

Eleverna kommer att få ökad tillgång till sina lärare, genom att dessa kommer att kunna ha mindre klasser. Lärarna får reella tidsmässiga förutsättningar att analysera varje elevs kunskapsutveckling och ge varje elev verkligt framåtsyftande feedback. Det ger varje elev förutsättningar att nå skolans mål.

Skolan är allas angelägenhet, inte ett särintresse bland andra. Skolan ska därför vara statlig. Det är enda sättet att skapa en plats där lusten att lära växer sig stark och kan underhållas. Lärare och forskare är yrken som kräver tillit för att lyckas. Lärande och kunskap kan inte piskas fram, bara lockas. Och om lärarna piskas att prestera något på förhand detaljbestämt, eller om lärare skall kontrollera och följa upp, då hamnar ansvaret för verksamheten på fel plats. Det är i klassrummet och forskningen som lärande och kunskap utvecklas, inte på ledningsnivå. Därför är new public management förkastligt, för det bygger på ett hierarkiskt top-down-tänkande. Lärande och kunskapsutveckling växer underifrån. Här på bloggen finns en serie poster som handlar om rhizom, vilket är en tankemodell som utvecklats för att hantera organisering som växer underifrån. Det är vad som behövs i skoldebatten, lite mer rhizomatiskt tänkande. New public management är motsatsen till detta.

Två problem står skolan inför, och om dessa löses kan Sverige bli en kunskapsnation igen. Det första problemet är den bristande tilliten till lärarna som dagens administration visar. Skolan måste vara en plats med högt i tak, och enda vägen fram är slopade kontroller, inte hårdare. Om vi inte kan lita på lärarna, vem kan vi då lita på. Kanske är det där skon klämmer? Har vi månne byggt ett samhälle där ingen litar på någon, ett samhälle som kontrollerar allt och alla? Ett samhälle som är stängt, och som tar död på allt vad nyfikenhet och lust att lära heter? Skolans fokus på pengar och det ekonomiska utfallet är en delaspekt av detta. Idag förväntas lärarna uppnå ekonomiska mål, och kunskapen ses som en formalitet. Man får det man beställer, och är det en skola med budget i balans man vill ha, då är det vad man får. En skola där kunskapen sätts i första rummet kräver andra visioner, och tillit.

Det andra problemet är den sjunkande läskunnigheten i landet. Det är ett mycket allvarligare problem, för det är inte isolerat till skolan. Här måste alla ta ansvar. Föräldrar kan inte överlåta ansvaret för läsandet på skolan. Läsande är en färdighet som måste övas och underhållas ständigt. Och det kräver tid, tålamod och tillit. Det finns inga genvägar. Allt hänger ihop.

Båda problemen kan kokas ner till ett: Samhällets fokus på pengar och ekonomi. Fram till någon gång runt 1980 var pengar ett medel för att uppnå andra mål, men sedan dess har det varit ett mål i sig. Ett samhälle som har som viktigaste mål att hålla sin budget är ett torftigt samhälle. Det blir ett samhälle där kunskap ses som en kostnad, inte en investering. Tid för läsande och lärande förvandlas till marginaler som kan skäras ner, i effektivitetens namn. Där och när ekonomin blir ett mål kommer kunskapen och läsandet, liksom lärandet att utarmas.

Tänker om och med rhizom XV

Rhizom är ett verktyg, inte en beskrivning av hur det är där ute. En karta, en alternativ karta att orientera sig med hjälp av, där ute i det levda liv som är vår vardag och gemensamma värld. Samhället blir ständig till, det skapas i och genom handling, i vardagen, av alla oss som lever och verkar i det aktuella sammanhanget. Det är utgångspunkten för den kulturvetenskap som jag anammat och vill vara med och utveckla. Upprepar denna tanke lite här och då, inte för att tjata, utan för att jag inser gång på gång och på olika sätt hur lätt det är att bli missförstådd, när man talar om kultur som vetenskap. Vi lever i en värld där evidens och den synen på kunskap, att det går att uttala sig med (närmast) absolut säkerhet om snart sagt vad som helst, är det rådande. Kunskap om kultur är dock per definition, för att kultur är som den är, av en helt annan karaktär. Det måste man förstå för att kunna förstå det jag här vill säga.

Kunskap kan aldrig vara något som bestäms på förhand vad det är. Kunskap är att veta, något. Och vetande om olika saker ser olika ut. Man kan veta att, man kan veta hur, varför och när. Vetande är ett mångfacetterat begrepp, och att föra alla aspekter av vetande samman i en enda definition; den enda rätta, kunskap och sanning, i bestämd form singular, är att binda ris för sin rygg, att lägga en hämsko på kunskapsutvecklingen. Ändå är det precis vad vi håller på att göra idag, standardisera vårt vetande. Standardiseringen görs för att kunna jämföra kunskapen, och för att kunna värdera vetandet. Ingen vekar dock förstå att det som idag hålls för det högsta goda, mönstervetenskapen fysik, om den görs till norm för kunskap, då kommer det att deklassera annat vetande, som kanske är lika viktigt för att förstå levt liv, eller kultur. Vetenskap är liksom alla andra aspekter av mänskligt liv, mångfacetterad och vetandet måste därför vara anpassat efter det man vill veta och går följaktligen inte att formaliseras. Vetande handlar om innehåll och funktion, inte om form.

Kultur är något väsensskilt från fysik. Människor består visserligen av molekyler, men det går aldrig att förstå människan genom att söka kunskap i molekyler. Människan är inget fast och evigt, och mänskligt liv är inte lagbundet. Kultur kännetecknas av rörlighet och förändring. Kultur blir till, i och genom interaktion och levt liv. Kultur är resultatet av kollektiv handling. Detta att den blir till, i och genom handling är viktigt, för det betyder att den inte är, utan skapas. Och skapandet påverkas av människor, men går för den skull inte att styra. Kultur är en självorganiserande process. Därför behövs kartor, och både den text som bildar utgångspunkt för samtalet och bloggposterna i sig ska läsas som ett slags kartor. Två tydliga skolor eller riktningar finns här, träd och rhizom. Trädtänkandet går hand i hand med fysiken och evidens, och rhizom passar för undersökningar av kultur.

It is odd how the tree has dominated Western reality and all of Western thought, from botany to biology and anatomy, but also gnosiology, theology, ontology, all of philosophy . . . : the root-foundation, Grund, racine, fondement. The West has a special relation to the forest, and deforestation; the fields carved from the forest are populated with seed plants produced by cultivation based on species lineages of the arborescent type; animal raising, carried out on fallow fields, selects lineages forming an entire animal arborescence.

Västerlandet, och hela det moderna projektet och industrialismen är ett resultat av trädtänkande. Det råder ingen tvekan om att det har varit en framgångsrik tankemodell. Att tala om och tänka med rhizom är ingen motståndshandling, ingen kamp om ett bättre vetande eller nytt alternativ med ambitionen att bli världsledande. Det är ett komplement, lämpligt att använda där trädmodellen inte är optimal. Kultur till exempel, det är något som kommit att bli allt viktigare att uppmärksamma för att förstå den värld vi lever i, i sin fulla komplexitet. Och det kan väl ingen vara emot, eller? Kunskap som är användbar vore väl idiotisk att inte utnyttja? Men för att komma dit måste en annan syn på vetande anammas, en mer öppet sökande och mindre tvärsäker syn. En mer inkännande och förstående kunskapssyn, som bygger på insikten om att vetande är mångfacetterat, och att det ytterst handlar om vad som fungerar. Att tänka om och med rhizom kan vara ett sätt att nå insikt om detta. Det finns andra sätt att se på kunskap, i andra kulturer och delar av världen. Det kan vara värt att poängtera, även om det borde vara allmänt känt.

The East presents different figure: a relation to the steppe and the garden (or in some cases, the desert and the oasis), rather than forest and field; cultivation of tubers by fragmentation of the individual; a casting aside or bracketing of animal raising, which is confined to closed spaces or pushed out onto the steppes of the nomads.

Väst är stadsbyggarnas kultur, som anpassar världen efter mänskligt kulturella önskemål och drömmar. Öst har utvecklat och bejakat en mer följsam inställning till världen, vetandet och livet. Nomaden kommer från öst, och rhizom är en tankemodell som hämtats från nomadologisk vetenskap. Ställer man dessa båda synsätt mot varandra uppstår en kontrastverkan, som kan hjälpa förståelsen för vad som kännetecknar rhizomet på traven.

The West: agriculture based on a chosen lineage containing a large number of variable individuals. The East: horticulture based on a small number of individuals derived from a wide range of "clones." Does not the East, Oceania in particular, offer something like a rhizomatic model opposed in every respect to the Western model of the tree? Andre Haudricourt even sees this as the basis for the opposition between the moralities or philosophies of transcendence dear to the West and the immanent ones of the East: the God who sows and reaps, as opposed to the God who replants and unearths (replanting of offshoots versus sowing of seeds).’ 6

Vetandet i väst handlar om att förklara allt, in i minsta detalj. Gud och allt annat som inte passar in i modellen betraktas som metafysik, vilken man inte behöver befatta sig med (för att det är kunskaper och erfarenheter som inte passar in i den modell för vetande man valt). Österländskt vetande är mer inkluderande och däri ryms även komplexitet och det som inte går att förklara, allt som finns och kan göra skillnad i världen (allt, utan undantag) uppfattas som en del av samma helhet. Österländskt vetande känner ingen utsida, allt sker på insidan.

Transcendence: a specifically European disease. Neither is music the same, the music of the earth is different, as is sexuality: seed plants, even those with two sexes in the same plant, subjugate sexuality to the reproductive model; the rhizome, on the other hand, is a liberation of sexuality not only from reproduction but also from genitality. Here in the West, the tree has implanted itself in our bodies, rigidifying and stratifying even the sexes. We have lost the rhizome, or the grass.

Något har helt klart gått förlorat i det västerländska vetandet, något fundamentalt. Det mänskliga, levt liv, mening och moral, inget av det går att förklara mattematiskt av den enkla anledningen att det är högst föränderliga och kontextuella storheter, upprätthållna sanningar och lagar som skapas i handling men som alltid förändras. Meningen med livet är en fråga som de flesta av oss funderar över, och på den typen av frågor har vetenskapen inga svar. Västerländskt vetande erkänner inte den typen av frågor ens, och därför går något avgörande förlorat. Trädvetande är kallt och kalkylerande, det lämnar inget utrymme för förhandling. Kunskapen antingen sann, eller falsk. Men moral och frågan om livets mening är av ett helt annat slag, och kräver ett helt annat sätt att gripa sig an dem. Om man verkligen vill förstå måste man vara beredd på att svaret man finner inte var det man sökte. Vill man veta något om kultur måste man vara mycket mer öppet sökande, följsam och anpassningsbar. Annars finner man inga svar, inte för att de inte finns, utan för att man inte förmår se dem, ens om man har dem mitt framför ögonen.

Henry Miller: "China is the weed in the human cabbage patch . . . . The weed is the Nemesis of human endeavor . . . . Of all the imaginary existences we attribute to plant, beast and star the weed leads the most satisfactory life of all. True, the weed produces no lilies, no battleships, no Sermons on the Mount .... Eventually the weed gets the upper hand. Eventually things fall back into a state of China. This condition is usually referred to by historians as the Dark Age.

Trädtänkandet bygger på strikt lydnad, och det är tvingande, underkuvande och anpassar sig inte. Bara så kan man bygga imperier. Men är vi människor betjänta av imperier? What's in it for us, kan man undra? Varför accepterar vi den enda vägen, utan kritisk granskning eller diskussion? Reflektion och kritisk granskning, även av det man håller för gott och sant. Rhizomatisk vetenskap handlar om att aldrig slå sig till ro, om att ständigt söka sig vidare, vidare. Det handlar om ett vetande att leva med. Kunskap i och genom handling.

Grass is the only way out .... The weed exists only to fill the waste spaces left by cultivated areas. It grows between, among other things. The lily is beautiful, the cabbage is provender, the poppy is maddening-but the weed is rank growth . . . : it points a moral."" Which China is Miller talking about? The old China, the new, an imaginary one, or yet another located on a shifting map?

Vilken värld vill vi leva i, och vad krävs för att realisera olika visioner av ett gott liv? Om det borde vi samtala mer, istället för att ödmjukt och okritiskt lyssna på experter som talar om för oss hur det är och vad vi ska göra. Kulturen är vår, och kulturvetenskap handlar inte om att bestämma vad den eller det är, det handlar om att hitta sätt att gripa sig an det levda liv som vi alla utgör delar av. Kulturvetenskapens syn på kunskap är rhizomatisk, den utgår från tanken om att inget är, allt blir. Kunskapen om, och världen som vetandet handlar om samproduceras, liksom kulturen och människorna som skapar den i handling.

Vem bygger samhället, och vad?

Läser i tidningen om chefer som ser till sitt, så till den milda grad att deras ersättning för utfört arbete överträffar de vildaste fantasier. Samtidigt uppmanar de sina anställda att ta sitt samhällsansvar och hålla igen i löneförhandlingarna. Läser vidare om att svenska arbetares löner är högst i EU, och förundras över att detta presenteras som ett problem. Sedan hittar jag en artikel om amerikanska banker som vuxit sig så pass stora att ingen vågar utmana dem juridiskt, vilket gör att de i princip kan göra vad de vill. Tänker på vad detta kan bero på, och vad det gör med oss alla. Vem är det som bygger samhället, och vad är det för krafter som driver på utvecklingen?

Hittar även uppslag till resonemang i dagens Under Strecket, som handlar om adelsmannen Henri Saint-Simon (1760–1825), som också var en äventyrare, som avsade sig sin titel och blev revolutionär under Franska revolutionen. Han sysslade med markspekulationer, var publicist, filosof och utopisk socialist. Finner intressanta paralleller till dagens Sverige.

Men Saint-Simon såg samtidigt tydligare än sina föregångare bland upplysningsfilosoferna att ett nytt samhälle – industrisamhället – höll på att växa fram, och att detta nya samhälle krävde ett nytt tänkande, nya förhållningssätt och institutioner, plus en helt ny syn på sociala relationer. Det var således ingen tillfällighet att den tidskrift som Saint-Simon gav ut hette L’Industrie, för det nya samhälle, som han såg framför sig, var ett samhälle grundat på industri, teknik och vetenskap. ”Hela samhället vilar på industrin”, skriver han. Det var företagsledarna, industrimännen, som skulle fullborda den revolution som hade mognat fram under lång tid, men som spårat ur under terrorväldet. Saint-Simon utgör med andra ord en viktig förbindelselänk mellan upplysningen och det moderna projekt som bara några decennier senare skulle komma att formuleras av bland andra Karl Marx, Friedrich Engels och Auguste Comte.

Med företagsledarnas girighet i åtanke blir Saint-Simons tanke intressant, den visar dels att det är omöjligt att sia om framtiden, dels att det som ansågs gott och pekade i rätt riktning vid en tidpunkt i historien och inom ramen för en kontext, i en annan tid kan uppfattas helt annorlunda. En grov generalisering och förenkling av läget i Sverige idag, och av den allmänna uppfattningen om vad Sverige är för ett land, är att det är ett industriland. För det är till bilbyggande, flygplanstillverkning, läkemedel och liknande företag som tilliten finns. Det är exporten som ska lyfta Sveriges ekonomi. Därför blir storleken på arbetarnas löner intressant. Det är när Svenska varor säljs på en global marknad som problemen med "höga" löner för vanligt folk blir ett problem. Frågan vi samfällt bör ställa oss, och det är en fråga som bara vi som arbetar kan ställa oss själva (företagsledarna kommer inte att resa den, av högst egoistiska skäl), är: Vill vi fortsätta vandra längs den vägen? Pekar det i riktning framåt, uppåt och får vi ett hållbart samhälle om vi konkurrerar med låga löner? Är inte industrisamhället en återvändsgränd, av sociala, ekonomiska och ekologiska skäl?

Innan jag går vidare i tanken och lämnar mitt anspråkslösa bidrag till frågan om vad som får ett samhälle att röra sig i en eller annan riktning finns det en poäng med att uppehålla sig ett tag till hos Saint-Simone, som var ett slags föregångare till Marx.

Det feodala samhälle, som Saint-Simon med egna ögon sett omstörtas, hade dominerats av samhällsklasser – adeln och prästerskapet – som inte längre kunde svara upp mot de krav som ställdes av den framväxande klassen av fria producenter, affärsidkare, handelsmän och industrifolk. Saint-Simon menade också att ett samhälles politiska struktur och förhärskande ideologi utgör en återspegling av de härskande samhällsklassernas intressen. Ideologier är med andra ord inte ett grundläggande fenomen som kan förklara historiska förändringar. De är själva något determinerat, de är bifenomen. Och om den tanken förefaller bekant, så beror det förmodligen på att vi möter den igen hos Marx i form av påståendet att ideologier – religiösa såväl som världsliga – tillhör ”överbyggnaden”, inte ”den ekonomiska basen”.

Tänker igen på företagsledarna och på samhällets syn på arbetares löner, och på hur väl detta tänkande går att förklara med hjälp av historisk materialism. Mycket talar för att tänkande styrs av den materiella situation den som tänker befinner sig i, och då blir det inte konstigt att förstå chefernas löner, för de jämför sig med varandra, inte med resten av samhället. Och de utgår från sin situation, och alla krav och måsten som den genererar. Girigheten är inte en moralisk fråga, och går följaktligen inte att bemötas med moraliska argument. Det krävs andra ingångar till frågan för att kunna diskutera problemet. Åter till Saint-Simone, eller till Lars O Eriksson som skrivit artikeln om honom.

Hur var det då med Saint-Simons socialism? Det råder inget tvivel om att han underströk behovet av social rättvisa. Det gamla feodalsamhället såg han som ruttet, inte bara till vissa delar, utan i sin helhet. Men Saint-Simon hade samtidigt föga förtroende för den politiska demokratin. Det idealsamhälle han ville se realiserat var i huvudsak en meritokratisk teknokrati, inte en demokrati. Han pläderade sålunda för att alla skulle ges lika chanser att efter sin förmåga och sina färdigheter lämna produktiva bidrag till samhällsutvecklingen och till det allmänna bästa. Viktiga positioner skulle tillsättas efter förtjänst och skicklighet, inte efter börd eller förmögenhet. Saint-Simon pläderade dock inte för en jämlik fördelning av inkomst och förmögenhet. Han uppmanade inte heller, som Marx och Engels, de egendomslösa, arbetarna, proletariatet, att gripa makten. Saint-Simon menade istället att tiden var mogen för industriidkarna och företagsledarna, innovatörerna och vetenskapsmännen att ta över styrelsen av samhället, organiserat som ett effektivt industriföretag. Även om dessa idéer var väldigt radikala för sin tid, så torde idag, liksom igår, mycket få kalla detta för socialism.

Se där, ett annat sätt att tänka. Tjänstetillsättningar efter förtjänst och skicklighet. Låter bra, men problemet är att det är precis vad man anser sig leva efter i styrelserummen, vilket visar sig i motviljan mot att kvotera in kvinnor. Att kvotera in män, eller att bara leta efter kompetens inom gruppen män anses inte vara ett problem. Och när de argumenten inte biter, då finns ändå maktkortet kvar att spela ut. Vi gör som vi vill, för det är våra pengar. Det är en farlig väg, och när företag blir så pass stora och mäktiga att de i praktiken står över lagen, då är det fara å färde. Inte för makten, men för folket. Läser vidare om Saint-Simone.

I sitt sista arbete, ”Le Nouveau Christianisme” (Den nya kristendomen), som utkom samma år som han dog, hävdar han att kristendomen, fattad som ett system av teologiska och metafysiska dogmer, visserligen hade spelat ut sin roll, men att kristendomen, uppfattad som en etisk eller moralisk lära, hade en viktig funktion att fylla även i det nya, teknokratiska industrisamhället. Den skulle ge mål och mening åt tillvaron och skapa en känsla av samhörighet bland medborgarna. Som ett lite rörande exempel på hur Saint-Simons anhängare, saint-simonisterna, efter hans död tolkade hans etiska budskap kan nämnas att de gick klädda i en blå arbetsblus som knäpptes i ryggen. Detta som en påminnelse om att varje människa är beroende av andra.

Avsaknaden av mål och mening, och av känslan av samhörighet i samhället är påtaglig idag. Det är kulturella inslag som aldrig blir obsoleta, alla samhällen behöver något slags kitt för att hållas ihop. Och pengar fungerar dåligt som moralisk kompass och sammanhållare. Pengar sliter istället isär samhällen, och om pengar är målet då ligger fältet öppet gigantiska företag med enorm makt, som gör vad som faller dem in, vilket Google visat prov på i veckan när man ville stoppa ordet ogooglebar. Bara det att Google försökte är illa nog och borde mana till eftertanke, men det exemplet visar också att samhället växer underifrån, genom allas agerande, i vardagen.

En sak som Saint-Simon lär oss är att samhällssystem bara består så länge de förmår leverera det medborgarna kräver att de skall leverera. När så inte längre är fallet – feodalismen illustrerar detta väl – då sopas de förr eller senare obönhörligen bort av historien. Och hur väl mår den parlamentariska demokratin i krisernas Europa? Om systemet med folkvalda politiker resulterar i en permanent överbudspolitik, vilken i sin tur genererar astronomiskt växande skuldberg; om miljontals människor varken har eller kommer att få något arbete, vad händer då? Jo, då hotas i det långa loppet också demokratin. Idag tror jag att åtskilliga håller med den Saint-Simon som säger att ”regeringar låter sig ledas av principer som är totalt förbrukade och helt diskrediterade, på så sätt att alla åtgärder som vidtas är illa utformade, även när intentionerna bakom dem är goda”. Fast å andra sidan, om alternativet är meriterade, icke-folkvalda teknokrater, hoppar vi då inte ur askan i elden?

Demokratin är hotad, av folket, för att folket inte bryr sig tillräckligt mycket om det ansvar och de plikter som följer med demokratin. Frågan om vilket samhälle vi ska ha, och hur det ska styras är alltid en fråga för folket, för det är folket som har makten, oavsett om de tror det eller ej. Ingen makt kan någonsin kontrollera ett folk, det går bara så länge som folket tror att de är kontrollerade och själva bidrar till kontrollerandet.

Jag har inga lösningar, men en massa tankar på och ingångar till resonemang som skulle kunna leda till lösningar på den kris som världen just nu är mitt uppe i. Ekonomi är en sådan sak som jag funderar mycket på. Jakten på profit och önskan att förmera sitt kapital, tror jag är fundamental. Det är en naturkraft, en gemensam resurs som kan utnyttjas i samhällets tjänst. Det är dock en kraft som måste regleras, på något sätt, för att undvika att ledare sätter sina egna löner eller att företag få växa sig så pass stora och mäktiga att det blir företagen som får makt över samhället. Konkurrens kan vara bra, på samma sätt. Men inget är någonsin bra alltid, överallt, till allt. Den enda vägen leder alltid fel.

Hållbarhet kan bara uppnås genom att olika metoder används, i kombination och parallellt. Det är blandningen och människors omsorg om varandra, sammanhållningen som gynnas av att klyftorna är små, som gör samhället hållbart. Socialism är lika illa som kapitalism, om det är det enda svaret på hur samhället ska byggas. Inga enkla lösningar är någonsin LÖSNINGAR på samhällsproblem, vilka alltid är komplexa.

Upprepar därför mitt mantra: Samhället behöver humaniora, och bildning som är en förutsättning för att läsa och förstå den skatt av bevarade tankar som historien och arkiven är fyllda av. Saint-Simone och andra tänkare som idag glömts bort av den stora massan ger os inga svar, men vi får något att tänka på. Och det i kombination med tid för eftertanke gör att vi lättare upptäcker missförhållanden i samhället och världen. Tänk om det var vad vi ägnade Påsken åt, att läsa klassiker och åt att samtala om det vi läser och det samhälle vi lever i och genom handlingar i vardagen är med om att bygga.

Framtiden är inte ogooglebar, den skapas i handling

Ett tidningsuppslag, en samtidsbild. Oroad inför framtiden läser jag i SvD, dels en Ledare om regeringens brist på konstruktiva idéer, dels en debattartikel på Brännpunkt om problemen i den Svenska skolan. Två ingångar eller uppslag till en bloggpost, om samtidens och maktens syn på kunskap samt regeringens tomma retorik. Tagna var och ett för sig är problemen allvarliga, tillsammans är de katastrofala. Olof Palme sa att politik är att vilja. I dagens tidning blir det uppenbart att det enda regeringen vill är att ha makt, men man har ingen aning om till vad makten ska användas. Makten har liksom pengarna idag blivit ett självändamål och hålet av tomhet som öppnar sig blir bara större och större för varje dag. Arbetslinjen och skolan, är ord som upprepas, men ordens innebörd diskuteras aldrig, eller konkreta åtgärder för att faktiskt uppnå målen. Skolan, samhället, livet ses med andra ord som formaliteter. Det är vad som oroar mig, att den som har makt använder den för att INTE göra något.

Exempel på brist på handlingskraft från regeringen finns i överflöd. Det går inte bra för Sverige, det går riktigt illa, och landets högsta ledning använder sin makt mer för att ge sken av att problemen ligger bakom oss och att framtiden är ljus, med hjälp av bilder som är fabricerade, än att göra något konkret. Hallå! Alla med endast basala kunskaper och människor med minimalt intresse för samhället ser igenom den lövtunna slöja som hålls upp framför ögonen på folket. Kejsaren är naken, alla har fattat det. Ändå fortsätter man, och får hållas. Så fungerar makten. Låt oss granska dagens tecken, med kulturvetenskaplig, kritiskt granskande, analytisk blick. Vad skriver P J Anders Linder?

Den 15 november 2011 fattade regeringen beslut om att inrätta en framtidskommission. I går lade den fram sitt slutbetänkande. Professor Jesper Strömbeck har fört pennan, men i förordet konstaterar Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund att det är ”vi fyra som står bakom rapporten”.

Forskarna degraderas till utförare. Det är regeringen, uppdragsgivaren, makten som tar åt sig äran. Tydligare kan inte ignoransen för folket och för kunskapen inte visas. Vi är Sverige, vi etniska svenskar, mitt i livet, som är de enda det går bra för. Lita på oss, det är vad man säger.

Regeringens innersta krets har alltså försett sig själv med ett beslutsunderlag, men däremot inte med några beslutsförslag. Tvärtom skriver partiledarna i sitt förord att det aldrig har varit syftet att ta fram handfasta handlingsalternativ.

Forskarnas var alltså att förse regeringen med insignier från vetenskapsvärlden. Det man var ute efter när man gav forskarna uppdraget att undersöka läget i landet och förutsättningarna för framtiden, var att tanka trovärdighet. Och så raserar man detta medvetet, redan när utredningen presenteras. Man häpnar.

Det är en minst sagt överflödig upplysning. De fyra presenterade slutrapporten i en gemensam artikel på Brännpunkt igår och där framgår med all önskvärd tydlighet att arbetet inte har syftat till konkretion. I själva verket var det länge sedan man läste något luftigare: ja, redovisningen av kommissionens arbete är snarast vagare än direktiven som kommissionen en gång fick – som partiledarna gav sig själva. Forskare och utredare har tagit fram en lång rad delutredningar och underlagsrapporter, men det syns inte många spår av dessa insatser när statsråden lägger ut texten.

Bristen på innehåll sticker i ögonen, tomhetens tystnad är bedövande. Hur ser makten på folket de säger sig vilja leda? För vem/vilka arbetar man egentligen? Vad vill man uppnå? Jag vill och har rätt att veta. Jag är inte intresserad av vem som har makten, jag är intresserad av förvaltningen av det gemensamma kapital som vi alla tillsammans förfogar över. Bryr mig egentligen inte om vem som regerar, det är av underordnad betydelse, så länge som politiken utgår från väl underbyggd kunskap. Därför blir jag både rädd och upprörd över hur regeringen behandlar Framtidskommissionens rapport. Som pynt för det politiska budskapet, inte som kunskapsunderlag för att genomföra konkreta åtgärder som leder till ett bättre samhälle. Man visste på förhand vad resultatet skulle bli, för att det var så uppdraget utformats. Slöseri med skattemedel, någon?

Det är illa nog att man inte bryr sig mer, eller att man tror att normalbegåvade människor inte ser bristen på logik och innehåll. Som om detta inte vore nog utsätts regeringen av svidande kritik av ett antal ledamöter för Sveriges Kungliga Vetenskapsakademi, för hur man hanterar skolan och ser på utbildning. Alla med ögon att se med inser att mycket är fruktansvärt fel i skolans värld, och inga siffror pekar i rätt riktning. Alla med bara ett uns av förnuft förstår att problem som rör landets framtida kunskapsförsörjning kan komma att resultera i enorma kostnader och problem som inte går att lösa alls på kort sikt.

Den ökade segregationen och de ökande klyftorna mellan skolor, och mellan elever beroende på var man går i skolan, är ett mycket allvarligt problem. Det kan leda till att ungdomar som växer upp i socialt utsatta områden ges betydligt sämre möjligheter till framtida högre utbildning. Grunden för den svenska skolan har varit och ska enligt skollagen vara en så likvärdig utbildningsmöjlighet som möjligt, och här ser vi en snabb försämring i den svenska skolan.

Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ”till höger om högern” och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister.

Att en utbildningsminister ignorerar kritik från landets högst utbildade och mest meriterande människor är inget mindre än en skandal. Det är illa nog att Björklund vill gå sin egen väg, att han likt en trotsig treåring vill visa att han minsann kan själv. Men att han dessutom vägrar lyssna på dem som har kunskapen och verktygen, att han likt resten av regeringen, anförda av Philippa Reinfeldt, säger: Jag delar inte den bilden; det är inget annat än alarmerande. Forskarna talar för döva öron, men det man säger är viktigt!

Man kan konstatera att det nuvarande extrema svenska systemet kom till utan att man utredde det innan, gjorde konsekvensanalyser, följde det med forskning eller utvärderade effekterna. Inte förrän nu, 25 år senare, tillsätts utredningar för att ta reda på vad det var som hände och varför vi har fått de negativa effekterna. På detta nonchalanta sätt får inte staten hantera en av vårt samhälles viktigaste institutioner.

Det är uppenbart att det finska exemplet är något vi skulle kunna lära oss av. Det finska skolsystemet följde i stort vår utveckling fram till 1990-talet men i Finland har man sedan inte genomfört de genomgripande förändringar som det svenska genomgått. Där finns också en lärarkår som åtnjuter stort förtroende, ägnar sig relativt ostört åt undervisning och når goda resultat. Erfarenheterna från Finland tyder på att en allmän, sammanhållen skola, med högt utbildade lärare som åtnjuter en hög grad av autonomi, vilket inte är fallet i Sverige, ger utomordentligt goda resultat, inte bara för de svaga eleverna, utan också för de högpresterande.

Det finns inte en väg till kunskap. Det är inte så att jag vet hur man gör, men jag och många andra forskare och lärare instämmer i Vetenskapsakademins analys av problemen, och vi upplever i vår vardag att åtgärderna som genomförs leder i helt fel riktning. Och vi upprörs av att bli skrattade rakt i ansiktet, om och när vi nu inte ignoreras. Vi tvingas arbeta under förhållanden som vi vet är förödande för kunskapsutvecklingen, och när vi inte lever upp till regeringens mål och krav, då är det fel på oss, aldrig på ledningen eller systemet. Allt medan problemen fortplantar sig. Läser om hur det ser ut på vissa lärarutbildningar, och förfäras än mer, men det är så det går när utbildning, i enlighet med New Public Managment-ideologin marknadsutsätts.

Regeringen visar konsekvent hur man väljer sin, med maktmedel fabricerade karta, istället för den verklighet alla vi andra lever och tvingas verka i. Och detta sätt att agera öppnar upp för den typen av agerande som vi såg prov på igår, från det det multinationella företaget Google, som säger vi vara för öppenhet och som säger sig verka för frihet och folket. Ordet ogooglebar föll dem inte på läppen, så de gjorde som makten plägar göra, man visade musklerna och fick sin vilja igenom. Dock verkar man (liksom regeringen) inte ha en aning om att sanningen, lika lite som språket, aldrig går att kontrollera.

Peter Englund kallar Googles agerande korkat och kortsiktigt.

– Man tror att man med juridiska hjälpmedel kan styra språkets rörelselagar. Det är fåfängt. Det går inte att stoppa människor från att använda ord hur de vill. Det funkar inte så. Om det finns tillräckligt många belägg för att ordet ogooglebar används i det svenska språket kommer det att hamna i Svenska akademins ordlista (SAOL).

– Om Google rullar fram stora kanoner, då rullar vi fram stora kanoner. Vi viker inte ner oss isåfall.

Det är folket som bygger landet, och så länge vi lever i en demokrati är det folket som väljer sin ledning, vilka ord de använder och vem de ska lita på. Det kan ingen makt i världen ändra på.

Tänker om och med rhizom XIV

Ser ett stort behov av en annan syn på kunskap i samhället idag. New Public Managment är kanske en bra metod att leda en organisation, rent ledningsmässigt (löner, arbetstid, avtal och annat), men för att generera kunskap är det en minst sagt dålig strategi. Kunskap går inte att mäta, vilket är vad NPM bygger på. Kunskap går inte att styra. Kunskap är något man upptäcker, och det går inte att planera eller hitta en vattentät strategi för. Vetenskap är en väsensskild verksamhet från till exempel bilbyggande, där metoden visat sig framgångsrik. Här spelar återigen uppfattningen om att det finns ett sätt att göra något på, det bästa sättet, och att det alltid är universellt. Så är det inte. Varje verksamhet har sina unika förutsättningar, och bara om man har en lyhördhet för dessa kan man nå framgång.

Rhizom är en tankemodell som främjar lyhördhet, för ett rhizom är en struktur som skapats för att optimera anpassning. Träd däremot, är en strikt hierarkisk struktur vars mål är att nå högst, bli bäst och som anpassar omgivningen efter sina krav. NPM kan liknas vid ett träd. Och det är som sagt inte så som kunskap växer, där och när man bestämmer och planerar för det. Kunskap är mycket mer nyckfull till sin natur. Kunskap växer när, och där den kan, så länge den kan och helt på sina egna villkor. Kunskapstillväxt kräver alltså hög grad av följsamhet.

Exempel på vad den orimliga tron på ledarskap, som NPM bygger på, kan leda till finns överallt. Till exempel i AstraZenecas årsredovisning. Läser i SvD om hur man tänkte i företaget, och hur man ser på ledarskap och dess värde/betydelse för det forskningsberoende företaget.

Det var i augusti 2012 som läkemedelsbolaget meddelade att fransmannen Soriot skulle bli ny chef. Han tillträdde 1 oktober.

Men även om 53-åringen bara hann jobba i tre månader kompenserades han med nästan 60 miljoner kronor, i lön, bonus och andra aktieförmåner.

Den oerhört generösa ersättningen framgår av Astra Zenecas årsredovisning för 2012 som publicerades på måndagen.

Är helt övertygad om att dessa 60 miljoner som företaget betalat till Soriot var en inte bara värdelös investering, utan att den dessutom lett till kostnader som överstiger den lön han kunnat kvittera ut. Om dessa miljoner hade satsats på forskning i stället, om de getts till forskare att förvalta helt efter eget huvud, är jag övertygad om att de i alla fall inte hade lett till problem och kostnader, samtidigt som chansen att vinna mångfalt tillbaka hade ökat markant. Samma gäller för universitet och högskolor, ledningen av dem och detaljstyrningen kostar en massa i sig, samtidigt som risken att kostnaderna ökar är stor, utan att någon ny kunskap genereras. Om de pengarna getts in blanco till forskare, då hade chansen att nå ny kunskap ökat enormt.

Några garantier finns dock inte. Inte för kunskap. Forskning är på det sättet unikt, och det ställer särskilda krav på styrning och ledning. Eller rättare, det ska inte styras och ledas, inte om det är ny kunskap man eftertraktar. Kan låta som en paradox, men det är i så fall bara för att man köpt NPM-ideologin med hull och hår, eller att den ledningsstrategin har vunnit folkets och politikernas öron och ögon. Vill se mer av kritiskt tänkande, även av sådant man omhuldar, tror på och håller för sant. Det är enda vägen till kunskap, ny och användbar kunskap. Rhizom är en modell för tanken som skapar förutsättningar för detta.

To these centered systems, the authors contrast acentered systems, finite networks of automata in which communication runs from any neighbor to any other, the stems or channels do not preexist, and all individuals are interchangeable, defined only by their state at a given moment-such that the local operations are coordinated and the final, global result synchronized without a central agency.

Trädstrukturer och NPM är centrerade och strikt hierarkiska strukturer, medan rhizom strukturerar utan centrum. Fokus för en trädstruktur är den strukturens egna överlevnad, vilket gör det motiverat att belöna cheferna, för att de tar ett övergripande ansvar. Alla som befinner sig nere i hierarkin, på lägre nivåer betraktas som utbytbara enheter. Jämför med hur man resonerar på AstraZeneca, som spelar ut olika forskningscentra mot varandra, för att det är företagsekonomiskt lönsamt. För att ekonomin är viktigare än kunskapen. Organisationer med fokus på kunskap agerar inte så, väljer andra modeller för tanken. Rhizom är en sådan modell, som riktar mer fokus mot utfall och funktion, än på ledning och struktur.

Transduction of intensive states replaces topology, and "the graph regulating the circulation of information is in a way the opposite of the hierarchical graph .... There is no reason for the graph to be a tree" (we have been calling this kind of graph a map). The problem of the war machine, or the firing squad: is a general necessary for n individuals to manage to fire in unison? The solution without a General is to be found in an acentered multiplicity possessing a finite number of states with signals to indicate corresponding speeds, from a war rhizome or guerrilla logic point of view, without any tracing, without any copying of a central order.

Reguljära arméer och välorganiserade militära operationer brukar ha svårt att möta gerillamotstånd, vilket bevisats otaliga gånger genom historien, tydligast kanske i Afghanistan. Arméer kräver strikt hierarkisk ordning, tydliga beslutsgångar och en övergripande plan, ett mål som kan delas upp i delmål som löses för sig. Men eftersom krig handlar om liv och död finns inga andra regler eller mål, än att inte låta sig kuvas, till varje pris. Och då tvingas man anpassa sig och göra det bästa av de förutsättningar man har. Den fattiga gerillan tvingas uppfinna sin strategi under vägs, tvingas anpassa sig och hitta nya sätt att jobba på varje ny plats.

Arméer har stöd från staten, har resurser och styrs av makten. Arméer organiseras i enlighet med trädprinciper. För gerillan råder motsatta förhållanden, och därför organiseras dessa efter rhizomprinciper, utan central styrning. Varje cell av gerillan är lika beslutskompetent och därför bli organisationen mycket mindre sårbar än den armé som styrs av en överbefälhavare, en chef med stor makt och den ende med full insyn. Förlorar man hen tar det tid och kräver resurser för att klara uppdraget. Tron på ledarens förmåga, står med andra ord i omvänd relation till organisationens hållbarhet, vilket förklarar problemen som alla stormakter stött på när de försökt underkuva länder som Afghanistan.

The authors even demonstrate that this kind of machinic multiplicity, assemblage, or society rejects any centralizing or unifying automaton as an "asocial intrusion."’ S Under these conditions, n is in fact always n - 1. Rosenstiehl and Petitot emphasize that the opposition, centered-acentered, is valid less as a designation for things than as a mode of calculation applied to things.

Ordning, hierarki, ledning och kontroll kräver struktur och makt. Och om terrängen inte stämmer överens med kartan då är det oftare, för en organisation som anammat en trädstruktur för sin organisering, bättre (för organisationen) att omforma terrängen (bara arméer har ingenjörstrupper, till exempel) än att anpassa sig. Den som har mycket makt och förfogar över stora resurser kommer oftare att omforma omgivningen än anpassa sig efter rådande förhållanden. Så fungerar också NPM, som inte bryr sig om att verkligheten inte fungerar i enlighet med planen, utan använder mer makt och fler resurser för att behålla illusionen om att det inte är kartan det är fel på. Men att kompensera brist på kunskap och kritisk förmåga med makt och pengar, det är en dålig och farlig väg att gå. Om det är kunskap man vill ha, om det är ett universitet eller en vårdinrättning eller ett läkemedelsbolag man organiserar.

Trees may correspond to the rhizome, or they may burgeon into a rhizome. It is true that the same thing is generally susceptible to both modes of calculation or both types of regulation, but not without undergoing a change in state. Take psychoanalysis as an example again: it subjects the unconscious to arborescent structures, hierarchical graphs, recapitulatory memories, central organs, the phallus, the phallus-tree-not only in its theory but also in its practice of calculation and treatment. Psychoanalysis cannot change its method in this regard: it bases its own dictatorial power upon a dictatorial conception of the unconscious. Psychoanalysis’s margin of maneuverability is therefore very limited. In both psychoanalysis and its object, there is always a general, always a leader (General Freud).

Klassisk psykoanalys är ett annat exempel på hur det kan gå om/när man utgår från en på förhand ritad karta, och sedan anpassar verkligheten efter den. Freud hade sin bild klar för sig, och oavsett vad klienten berättade var tolkningen klar på förhand. Trädstrukturer finns överallt, om man bara lärt sig se dess funktion i vardagen och samhället. Även om det här riktas en hel del kritik mot det sättet att organisera, så är det inte förkastligt per se, men det är och kan aldrig vara bra till allt. Det finns andra sätt att organisera, som är bra till andra saker och som leder till andra mål. Det jag vill visa på är att om målet är kunskap, då är träd en värdelös och destruktiv metod. Rhizom är vad man borde sträva efter, och då måste NPM skrotas, inom vård skola, omsorg och forskning som är verksamheter där målen per definition är diffusa, och alltså kräver mer anpassning än ledning. Först måste man fråga sig vad man vill uppnå, sedan utforma en organisation som på bästa sätt kan hjälpa en att nå visionen. Aldrig, som idag, tvärt om. Först bestämma vilken organisation och ledningsstrategi som är den bästa (till allt, överallt, alltid) och sedan implementera denna över hela linjen.

Schizoanalysis, on the other hand, treats the unconscious as an acentered system, in other words, as a machinic network of finite automata (a rhizome), and thus arrives at an entirely different state of the unconscious. These same remarks apply to linguistics; Rosenstiehl and Petitot are right to bring up the possibility of an "acentered organization of a society of words." For both statements and desires, the issue is never to reduce the unconscious or to interpret it or to make it signify according to a tree model. The issue is to produce the unconscious, and with it new statements, different desires: the rhizome is precisely this production of the unconscious.

Eftersom kunskap aldrig går att planera för, och eftersom kunskap ofta inte känns igen som kunskap förrän i efterhand, när dess konsekvenser blivit tydliga, är rhizom att föredra. Detta är tankar och insikter som ansvariga för landets högsta ledning borde ta till sig, om de verkligen menar allvar med sina ord om att de värnar Sverige. Tyvärr finner jag ytterst få tecken på att ledningen har insikt om detta. Ett skrämmande exempel på hur Alliansen utgår från en karta som inte har någon förankring med verkligheten visas idag upp på Brännpunkt, där partiledarna presenterar den rapport som Framtidskommissionen lagt fram. Jag känner i alla fall inte igen mig i följande ord, och undrar därför vem man talat med?

Vi ser att vi har en god sammanhållning, med relativt små inkomstskillnader, hög tilltro till det offentliga, ett starkt och ökande stöd för den generella och gemensamt finansierade välfärden och en allt mer positiv attityd till invandring.

Först när ansvarig lärt sig se, och först när man förstår att det krävs olika syn på organisering i olika typer av verksamheter, först när det gallras bland träden för att ge plats åt rhizom. Först då kan man hoppas på att ett nytt och mer hållbart Sverige växer fram. Ett Sverige som anpassar sig mer efter rådande förhållanden, och som väljer verkligheten framför kartan, för att det är där medborgarna lever och verkar. 

Dagens Nietzsche, om läraryrket och andra kontrollfunktioner i samhället

Ständiga förbättringar och effektiviseringar. Högre, snabbare, längre, mer, mer, mer. Det är mantrat för dagen, för oss som lever här och nu. Det ska inte bara effektiviseras, utan även effektiviseringsgraden ska öka. Snabbare, snabbare, snabbare. Det är inget nytt, det är gårdagens nyheter. En ständigt ökande hastighet har varit tendensen genom hela mänsklighetens historia. Strävan efter framsteg och snabbare behovstillfredställelse, efter ständiga förbättringar och effektivare distribution och transporter verkar vara inbyggd i det mänskliga genomet, eller kanske det ska ses som ett resultat av kombinationen mänsklig biologi och kultur. Hur som helst är det sorgligt, när pressen på marginalen och jakten på effektivitet drivs på så pass effektivt som det görs idag. 

Läser Nietzsche, och finner där tankar som förtjänar att förmedlas. Tankar som manar till eftertanke, som behövs idag mer än någonsin, även om jakten på effektivitet redan då var pressande, för dem som levde då. För oss som betraktar det samhället i ljuset av våra erfarenheter och upplevelserna av att leva som människa i dag är det en idyll präglad av eoner av tid som framträder. Allt är dock som bekant relativt. 

Lugn fruktbarhet. - Andens födda aristokrater förivrar sig inte; deras skapelser mognar och faller en stilla höstkväll från sitt träd, utan att begärligt slukas, firas och därefter trängas undan av något nytt. Att vilja skapa oupphörligt är vulgärt och vittnar om fikenhet, avund, ärelystnad. Den som är något behöver egentligen inte göra något - och uträttar ändå mycket. Det finns en högre art ovanför den "produktiva" människan.

Produktivitet, av vad? Hur ofta ställs den frågan, vi ska vara effektiva, ska producera och kapa kostnader. Sänka räntan, höja lönen, minska skatten, byta telefonabonnemang, elavtal och sänka utgifterna. Men till vilken nytta? Vad ska vi göra med vinsten, pengarna som blir över? Vet vi det, eller har vi under vägs förlorat förmågan att reflektera över den typen av frågor? Är det inte just detta som kunskap är och handlar om, förmågan att tänka kritiskt om det vi gör med oss själva och varandra? Idag bygger vi en skola som snarare späder på problemen, än ger om verktyg och förmåga att hantera dem.

Läser om lärarfackets kamp för förbättrade villkor, men jag ser bara fokus på ekonomin. Lönerna måste upp, lyder uppmaningen. Minst tio tusen mer i ingångslön. Mer pengar, för att det antas öka anseendet i yrket. Men vad bygger den föreställningen på för faktaunderlag? Det kan lika gärna bli så att höjda lärarlöner driver på lönekraven för andra verksamheter än mer, och så förlorar lärarna ännu mer tid, som hade kunnat användas för att arbeta med utvecklingen av kunskaper och insikter som behövs för att utveckla sådana mänskliga egenskaper som Nietzsche talar om. Tyvärr ser jag inget av detta i kraven från lärarfacket.

I kommande löneöversyner måste betydande steg tas mot en höjning av lärarnas löner med minst 10 000 kronor i månaden. I dag startar många lärare sitt yrkesliv med en lön på cirka 20 000 kronor i månaden, att jämföra med andra akademiska yrken med lika lång utbildningstid, som startar vid 30 000 kronor i månaden. Vi kommer att utgå från 2012 års lönevärde och kommer att indexera detta belopp tills vi uppnått vårt mål.

Det är orimligt att tänka sig att den svenska skolan ska vara en attraktiv framtida arbetsgivare för dagens studenter, när exempelvis civilingenjörer tidigt i sitt yrkesliv har en lön på drygt 33 000 kronor, vilket är mer än vad slutlönen är för många gymnasielärare med 40 år i yrket.

Om mer i lön är den enda förbättringen man kräver har man bara uppnått en enda sak, lärarna kommer att tjäna med för att få vara en del av samhällets nedmontering. Och det tror jag ingen sann lärare vill vara en del av. Jag är övertygad om att lärare drömmer om andra saker. Självklart ska lärare tjäna bra, liksom vårdpersonal och andra yrken som utgör basen för odlandet och upprätthållandet av det mänskliga i samhället. Jag vill se större betoning på ökad frihet för lärare, vidgade marginaler och minskad administration. Tid för eftertanke, i yrkesvardagen, det är vad som behövs för att den destruktiva trenden ska brytas, och för att kunskapen skall kunna växa till sig i samhället. Mer pengar och ökat fokus på ekonomi leder i helt fel riktning.

Ser en oroväckande tendens här, inom just de yrken som borde vara de mest eftertraktade och högst värderade i ett mänskligt samhälle. Vad är det lärare, vårdpersonal, polis, arbetsförmedlare och anställda i socialtjänsten allt mer och allt tydligare får hålla på med, för att få behålla sin lön?

Betygsättning, kontroll, granskning av duglighet, rapportering av resultat, ska och får aldrig bli huvuddelen av skolans uppdrag. Då blir det moraliskt nedbrytande för personalen, vilket ingen lön i världen kan kompensera för. Inom vården händer samma sak. På akuten sorteras människor efter angelägenhetsgrad, och det är ekonomin för avdelningen som styr vem man har råd att ägna uppmärksamhet. Polisen jagar papperslösa i tunnelbanan och alla som inte ser ut som en Svensk förväntas se ut skall kontrolleras, så ser uppdraget ut. Har någon funderat på vem som vill utföra den typen av tjänster, eller vad sådana handlingar gör med den som utför dem? Socialtjänsten, samma där. Glöm detta att hjälpa och förstå, idag handlar det om att sätta blåslampan på alla som inte kan klara uppehållet. Arbetslinjen, arbetslinjen, arbetslinjen. Det ska löna sig att arbeta, och när det inte gör det, då måste man försämra för dem som har det sämst ställt. Arbetsförmedlingen? Lika dant där, kontroll och granskning.

Alla utom företagen granskas i det nya Sverige som växer fram. Människorna är det som får betala priset för att kartan inte stämmer överens med verkligheten. I effektivitetens och rationalitetens namn sorterar vi bort allt fler av medborgarna, samtidigt som vi sorterar bort allt fler avvikande beteende. Innebörden i begreppet människa snävas allt mer in, och ju mer kontrollen utökas, desto snävare blir gränserna och utrymmet på insidan minskar. Likt en damm som sakta töms på vatten håller samhället på att utarmas på liv, för att rädda ekonomin.

Anställda på migrationsverket tar emot mutor, busspassagerare riskerar att få nobben om de inte ser svenska ut, allt fler företag säljs ut och kontrollen över den svenska ekonomin förläggs utanför landets gränser, av ekonomiska skäl och i enlighet med rådande marknadslogik. Och hur man ska se på det som händer i Cypern kan ingen veta, är det en föraning om vart vi är på väg, eller ett beklagligt undantag? Hur som helst så löser man alla problem med det som är upphovet till problemen, lånade pengar. Allt detta för att tron på kontrollens undergörande verkan och makt är orubbad.

Mindre kontroll leder till mer mänsklighet, och först när den tanken sjunkit in, först när den insikten mognat och fallit till marken kan vi hoppas på en hållbar lösning på problemen. Först när vi bygger ett samhälle där ALLA kan och har tid att se varandra i ögonen, och där det finns marginaler nog att ta vara på tillfällena som alltid finns för att utveckla kunskap. Det enda som kan och bör kontrolleras är effektiviseringens härjningar, för det är denna som försatt oss i den situation vi befinner oss i.