Vem äger mig, och det jag gör på nätet?

Näthat är uppe för diskussion. Tonläget är högt och uppdrivet, även i debatten. Och det finner jag djupt beklagligt och mycket problematiskt. För frågan går på djupet och rör något fundamentalt, för samhället, kulturen och människan. Nätet binder oss samman, men på andra sätt än i möten face to face. Nätet går inte att jämställa med levt liv, även om det i högsta grad har med levt liv att göra. För att kunna förstå hatet på nätet, måste man följaktligen förstå nätets verkan på människors levda liv. Och det är, liksom alla andra frågor som rör människor, ett ämne som passar sig synnerligen illa att debattera. Vill se samtal, lyssnande och inkännande samtal om denna och andra frågor i samma härad.

Vad är nätet, och vad gör det med oss? På den typen av frågor finns inga enkla svar, och vi ärende så länge i problemkomplexets linda. Att nätet påverkar oss, om det råder ingen som helst tvekan, men hur? Vad står hatet på nätet för, egentligen? Orden som uttrycks i kommentatorfälten är fruktansvärda, absolut. Finns egentligen inga ursäkter, men är det inte samtidigt så att debatter på nätet, och texter som publiceras där kräver ett högre tonläge för att få genomslag och för att nå igenom bruset? Påverkas inte alla som skriver lika mycket, och har inte det alls med saken att göra? Om detta behövs det samtalas, mycket mer.

Utan en ordentlig genomlysning av hela problemkomplexet och utan förståelse för grundfrågan kommer ingen varaktig lösning på problemet att kunna hittas. Och det kan till och med förvärra problemen och fördjupa klyftorna i samhället. Nätet har potential och agens att slita samhället i stycken. Nätet är en central aktör i samhället. Dess påverkan på människors liv går långt, långt utanför www, smartphones och datorerna. Anställda på pappersbruk i Sverige förlorar jobbet på grund av nätets påverkan på våra medievanor.

Stora Enso och fristående prognosmakare har de senaste åren räknat med en nedgång för tidningspapper på fem procent per år. Vid senaste årsskiftet stod det klart att siffran blev nio procent.

Hur detta i sin tur påverkar kulturen och framtiden är en öppen fråga. Ingen vet. Det enda vi vet är att nätet påverkar, inte hur! Sambanden är aldrig enkla, alltid högst komplexa. Hur möter man detta? Lite ödmjukhet, långsamhet och lyssnande, hos alla parter, vore klädsamt. Tvärsäkerhet och krav på bestämda åsikter är förödande för arbetet med att skapa förståelse. Just för att sambanden är komplexa och omöjliga att beskriva i detalj. Utan insikt och förståelse, hos breda lager av allmänheten, om och för samt hur nätet påverkar och kan påverka vardagen och livet, finns ingen lösning i sikte. Bara fler och mer hetsiga debatter. Näthat kan inte utrotas med hårdare tag. Fördömande är inte vägen fram. Vill vi på allvar förstå, då måste vi gripa oss an problemet på nya sätt, och vi måste framförallt förstå komplexiteten i frågan.

Släpper näthatet med de orden. Väntar på att debatten ska lugna ner sig, inväntar lugnet och ron, innan jag tar tag i frågan igen. Lösningar som förs fram i stridens hetta blir extremt sällan hållbara. Söker efter en annan ingång till grundfrågan, en ingång som inte är ett inflammerat och varande sår. Vill förstå vad nätet gör med oss. Hittar det i en lite kryptisk artikel i GP, med titeln: Vem äger dina följare? Den frågan handlar om samma mekanismer som näthatet, men borde gå att samtala om och kring, utan att riva upp sår och väcka starka känslor. Artikeln finns bara i pappersutgåvan, men jag hittar en länk som beskriver ett liknande fall på Dagens juridik, så den får bilda utgångspunkt för vidare resonemang.

Kravitz började tweeta under sin tid på Phonedog.com, under namnet PhoneDog_Noah. Han bytte sedan namn till NoahKravitz när han slutade. Efter det ökade antalet följare till 24 000, enligt Associated Press.

PhoneDog.com anser att Kravitz i och med sitt tweetande bryter mot regler om företagshemligheter och att hans Twitter-följare utgör en kundlista. I veckan godkände en domare i San Francisco företagets stämningsansökan.

Målet är inte det första i sitt slag. Kravitz ombud uppmärksammar domstolen på ett fall som prövats i Pennsylvania och som gällde Likedln-kontakter. I målet prövades om Likedln-kontakterna i sig kunde utgöra företagshemligheter. Det ansåg domstolen inte att de kunde, i och med att de var allmänt kända på ett större affärscommunity eller lätta att komma åt för utifrån allmän information.

Phonedog.com anser att följarna av kontot är värda så mycket som 2.50 $ per följare och månad. De stämmer därför Kravitz på totalt 340 000 $.

Detta exempel representerar ett logiskt felslut, för det ser följare som ett slags tyst och omedveten råvara. Och om det är detta som nätet gör med oss människor ställer det näthatet i ett lite annorlunda ljus. Klick, gillande och följare är dagens samhälles hårdvaluta. Det är ett fenomen som trängt sig in i kulturen, och det påverkar oss. Gilla, och klick kan få människor att skriva om saker de annars aldrig skulle skriva om, och det får människor att fortsätta skriva om ämnen som är uttömda för länge sedan. Klick och följare har med andra ord agens, och påverkar innehållet på nätet. Hur, det är frågan?

Tycker detta är en oerhört intressant fråga. Vem är ger mina gillanden, och de länkar jag väljer att lägga upp, samt besluten att ansluta sig till en blogg eller ett Twitterkonto? Går det ens att äga något sådant som ett klick med musen, eller en länk som alltid är en tvåvägsrelation? Frågan knyter an till debatten om upphovsrätt. Och det blir då uppenbart att det handlar om rätten att tjäna pengar, och att frågan drivs och ägs av företagen. I exemplet med följare är det företaget som stämmer en före detta anställd för att hen fortsätter att twittra på samma konto som tidigare användes inom ramen för tjänsten. Han har emellertid bytt namn, och följarna tog han så klart med sig. Enda skälet till att företaget driver frågan i rätten är att följarna representerar en stor summa pengar för företaget, eftersom den stora massan kan användas för att sälja annonser på nätet, vilket kräver att man kan göra det troligt att man når ut till en stor andel av befolkningen.

Vad hände med användarna, tänker jag? Läsarna av tweetsen? Är de livegna? Saknar de egen vilja och förstår de inte vem som skriver inläggen? Vägrar tro att det är så. Vill se att debatten handlar mer om den typen av frågor, om hur företagen ser på och behandlar sina kunder. För det är en viktig nyckel till ett hållbart samhälle. Cyniska företag kan aldrig bli annat än kortsiktiga, kan möjligen generera stora vinster till aktieägarna under en kort tid. Men det är inte hållbart! Om jag följde Kravitz, då skulle jag fortsätta följa honom, inte företaget. Ingen äger mig, oavsett vilket utslaget blir i domstolen. Min lojalitet måste man förtjäna. Jag har en egen vilja, och jag gillar bara det jag anser förtjänar mitt gillande, och följer bara nätaktörer som erbjuder ett intressant innehåll och som berikar mitt liv. Några andra gillanden eller följare är jag heller själv inte intresserad av.

Ser tydliga samband här. Det handlar om maktlöshet, och uttryck för desperation. Tror det kan vara en viktig förklaring även till hatandet på nätet. Läser på SvD om upphovsrätt. Kloka ord, och manar till eftertanke som som för en gångs skull handlar om grundproblematiken; Om vad nätets möjligheter att dela med sig gör med oss, och med oss och med företagen. Lars O Eriksson skriver följande.

Folk som lägger ut sina semesterbilder och födelsedagsfoton på Facebook, Instagram och Twitpic rasar mot att de egna alstren inte får tillräckligt upphovsskydd. Samtidigt laddar folk ner både musik och filmer från nätet, ofta inte helt lagligt. Hyckleri så det förslår. En fotograf på Haiti, som lagt ut sina bilder från jordbävningskatastrofen år 2010 på Twitter, fick nyligen 1,2 miljoner dollar i skadestånd av nyhetsbyrån AFP för att AFP plockat upp bilderna på nätet och sålt dem vidare. Jag menar, publicerar man bilder i sociala medier, så kanske man inte i första hand bör betrakta dem som privat egendom. För det är precis vad upphovsrätten gör: förvandlar kulturellt allmängods till skyddad egendom.

Kulturellt allmängods, det är vad följare är också. Att betrakta detta och likande fenomen som en resurs är ologiskt och leder till konsekvenser som är oöverblickbara. Rätten att tjäna pengar är en farlig rätt, den behöver ifrågasättas om vi vill bygga ett hållbart samhälle. Den kan och får aldrig vara oinskränkt. Privatpersoners rätt måste alltid försvaras framför företags, om det har jag skrivit tidigare. För i en värld där företag har oinskränkt makt, där kan människor betraktas som resurser och varor. Detta har testats i historien, till exempel på bommulsplantager i USAs sydstater och på sockerrörsplantager i Västindien. Den vägen vill vi inte vandra längs igen, det är en återvändsgränd.

Jag misstänker att de högljudda kraven på försvar av upphovsrätten är uttryck för ett slags desperation. Inom kulturindustrin – för det är främst där som mångmiljardvinsterna görs – inser man förvisso att marken gungar under fötterna. Av teknologiska skäl håller man på att förlora kontrollen över sina guldägg. Så vad göra? Inför fler och allt striktare lagar som skyddar kulturellt material och intellektuell egendom, tycks vara svaret. De lagar som tillkommit för att bestraffa illegal nedladdning från nätet är bara ett exempel på denna desperation.

Desperation är en dålig utgångspunkt för samtal, för det leder till höjda tongångar och polarisering, till förenklingar av det som är komplext. Om detta handlar en aktuell film, som debatteras intensivt i sociala medier just nu. Ingen fråga, inget ämne, ingen människa är någonsin isolerad. Alla gränser i rummet och kulturen, och alla uppfattningar bestämda åsikter, är resultatet av kollektiva förhandlingar i vardagen. Ett resultat eller konsekvens av kultur. Eriksson avslutar sin krönika med följande, kloka och tänkvärda ord.

Det vore mig fjärran att helt förneka varje behov av upphovsrätt. Men man bör samtidigt inte glömma att upphovsrätten har en inte särskilt lång historia, ett par hundra år bara. Och det som har en början kan också få ett slut.

Om frågan handlar om konstnärers möjlighet att tjäna pengar, då finns det en hel massa olika, andra ingångar till problematiken. Bättre lösningar, som inte får den typen av konsekvenser som vi nu ser, och som handlar om företagens makt över människorna som i grund och botten är deras kunder och som därigenom utgör företagets livsnerv. Fundera ett tag på den makt som ligger här, i det faktum att vi alla är gillare och följare. Vi har makten, egentligen. Företagens desperation är beviset på det. Tänk om vi kunde resonera om problemet med följande utgångspunkt istället?

Frågan om äkthet, original och ursprunglighet var i det närmaste okänd ännu på Bachs tid. Kultur skapas inte ex nihilo. Konst livnär sig av konst. Eller som Paul Valéry uttryckt saken: ”Lejonet består av assimilerade får”. Härtill kommer frågan om var gränserna går mellan enskilda verk. Redan Hegel ansåg att gränsen mellan verk är omöjlig att dra på något invändningsfritt sätt. Och den bild-, ljud- och textkannibalism som vi bevittnar i dag har gett honom fullständigt rätt.

Identifiering av gränser och samtal om relationer, mellan människor i vardagen, face to face och via nätet. Tänk om det var detta vi samtalade om, istället för att demonisera näthatare och stämma nedladdare? Tänk om det växter fram en större omsorg om oss alla, en ökad solidaritet. Tänk om det var så. Potentialen finns, om vi bara inser att komplexa frågor aldrig har ett svar. Se där, återigen ett exempel på kulturvetenskapens nytta, eller användbarhet i samhället.

Kultur är resultatet av kollektivt levt liv. Ansvaret för resultatet är vårt, tillsammans. Och vi får leva med konsekvenserna. Det är det enda vi kan veta, och det ser jag som en viktig uppmaning till eftertanke!