Om kartan och verkligheten

Läser i dagens SvD en essä av Gerda Antti, som sätter ord på det som håller på att hända idag. Som klokt analyserar ett samhälle i vardande, där logik, ekonomi och budgetar i balans kommit att bli det högsta goda och det enda målet. En värld där kartan håller verklighetens folk på mattan, där politikers och makthavares önskningar om hur det borde vara blir till sanningen om hur det är. En värld där den som klagar eller pekar på problem anses problematisk och möts med kritik.

Jag är forskare, inte politiker. Ser världen genom mina analytiska verktyg, och har kravet på mig att bara uttala mig om sådant jag vet. För politiker gäller helt andra regler, och när min bild av samhället inte stämmer överens med rådande politik, då har politikerna tolkningsföreträde, och eftersom de inte har kravet på sig att tala sanning, eftersom de kan välja perspektiv, kommer mina ord att tappa momentum i den ständigt pågående debatten, som dikteras av mediernas ekonomiska logik där all publicitet är bra, för det genererar reklamintäkter. Diskursen är sådan, gör detta med oss alla. Det finns ingen liten lobbygrupp som dikterar villkoren. Alla, utan undantag är slavar och lyder under maktens logik. Även politikerna, och de som lyckats i samhället och blivit rika. Vi är alla effekter av rådande diskurs.

Det är kulturvetaren som talar, det är resultatet av en vetenskaplig analys av läget som presenteras. Det är inte en åsikt som vädras, det är ett försök att förstå. Och om fler försöker förstå hur allt verkligen hänger ihop och fungerar, då kan det mödosamma arbetet med att förändra världen börja. Men först då, och för att nå dit måste en annan skola, en annan akademi, ett annat sätt att se på vetenskap anammas. Och det gör mig orolig, för tecknen i skyn är inte vackra, pekar inte i den riktningen, utan i den motsatta. Den nya sköna värld som materialiseras framför ögonen på oss och som är resultatet av allas handlingar, i vardagen. Konsekvensen av vardagligt, levt liv. Den är en hård och kall, intrumentell värld. En värld där, med Anttis ord, handen blivit hjärnans slav. Hon skriver ...

Peta på en politiker som sover och du får genast höra orden vård, skola, omsorg innan ögat helt sluts igen.

Känns bilden igen? Klart den gör. Akademins motsvarighet till politikens mantra är: Bildning, kritiskt tänkande och klokskap. Det är orden som rektorer och ansvariga för högre utbildning svänger sig med i offentlighetens ljus, ord som plockas fram och dammas av i högtidstal, när kartan skall visas för allmänheten. Bilden av utbildning är vacker, men verkligheten är en annan. Ålagda av stadsmakterna och forsknings- och utbildningsministern att leva upp till det heliga budet om en budget i balans är de bakbundna och tvingas till nedskärningar som skjuter grunden för de fina orden i sank. Ögonen riktas mot kartan, och kritiken dribblas bort. Kartan gäller, allt annat betraktas av makten som särintressen.    

Tre fina ord som blir helt meningslösa om de inte åtföljs och fylls av armar och händer. Men trots många års pratande, inte finns det tillräckligt med armar och händer i vården. Patienter får ligga i korridorerna och får flyttas runt mellan sjukhusen i jakt på sängplats. Skolan har inte råd med tillräckligt många lärare och barnen hoppar av och hoppar ut i ett ingenting, och inom äldrevården drar man ner på personalen. 

Det är handlingar, i vardagen som bygger och upprätthåller samhället, som i sin tur utgör basen för allt, även för politikerrollen. Handlingar som med ekonomiska medel styres och regleras för att i möjligaste mån stämma överens med kartan, bilden, drömmen om en värld utan problem. Dags att se igenom den bilden. Hög tid att lyssna på forskningen. Den värld och det samhälle som är vårt är inte som det varit. Där finns inte den trygghet, den vård och den skola som en gång för länge sedan gjorde Sverige känt över världen. Den världen kräver helt andra handlingar än dem som ges ekonomiskt stöd idag. Kartan är den samma, men verkligheten en annan. Och så länge som kartan anses vara viktigare än verkligheten kan allt fortsätta. Men det går inte att upprätthålla en illusion hur länge som helst. Förr eller senare tvingas vi alla ta tag i problemen som vi nu skjuter framför oss.

För problemet är ju det att armar och ben ihop, av det blir det praktiskt arbete, blir kroppsarbete, och de orden är nu sen länge nedklassande och ömkande ord bland svenskar. – Men måste du hålla på och slita så? Kan du inte hitta på nånting annat? – Så orden praktiskt arbete, inget skimmer över dem. Men tag sedan ordet arbetslös, detta laddade ord som kan innebära ett personligt ras, kanske för hela livet. Att man tappar sin livslust och sin mening, om man inte arbetar.

Allt fler tvingas ut i osäkerhet, och väl där beskylls de för att vara lata och berövas all trygghet som tillkommer oss som fortfarande har ett arbete. Väl ute i kylan försvinner allt stöd. Berövad allt stöd förväntas man se om sitt hus, rycka upp sig och skaffa ett jobb. Enligt kartan är det så enkelt, men vi lever som sagt inte i kartans värld. I den värld vi lever i är företagen upptagna med att tillfredsställa aktiemarknadens krav på ökande avkastning, och all kraft och energi läggs på att få budgeten i balans. Den snålt tilltagna budgeten. En budget som tvingar ledarna att säga de fruktansvärt cyniska orden: 1500 ska bort. Vart då? Vem tar hand om dem som förpassats ut i kylan? Inte jag, eller jag, eller jag? Och jag skänker pengar till världens barn, och är utan skuld. Jag vill hellre ha sänkt skatt, och så vidare. Alla har sina skäl och logiska argument för att slippa bry sig. För att värja sig mot dissonanserna och gnisslet från kartan som skaver mot verklighetens avgnagda ben.

Nej inte talar vi om praktiskt arbete i dag, knappt att vi talar om människan, nu är det hjärnan som är på tapeten. Vi har fått hjärnan på hjärnan. Hjärnan, den som vetenskapen har klargjort bit för bit och gett namn på kvarter efter kvarter, och som det nu gäller för människan att hitta rätt i och komma till tals med. Inte livet som är huvudsaken, utan hjärnan. Och när vi talar om den är det som att bara tala om övervåningen i ett hus, som om nedervåningen och bottenvåningen inte fanns. Men hus med bara övervåning finns det inte. 

Men ändå är det så att den utbildning av människan som nu ges i Sverige, den är bara en övervåningsutbildning. Den sköts helt och hållet av Skolverket med viss hjälp av Socialstyrelsen, och eftersom skolverksfolket och socialstyrelsefolket hör till dem som just har övervåningsutbildning, menandes akademisk utbildning, då ser de det som en skyldighet att se hjärnor vartän de ser. Att undervåningsfolket ärmer än hjärna, det ser de inte. Så när skolstyrelsefolket ser på eleverna, då ser de hjärnor som går i skolan, inte att det är hela människor som går där och nu ska läras om världen och om livet och om sig själva.

Detta är en konsekvens av att kartan anses gälla framför allt. Det är en konsekvens av självförnekelse, som kommer sig av makten förblindar och korrumperar. Diskursen vi lever i får oss att tro på kartan, för det är enklare och vi slipper konfronteras med verklighetens komplexitet. All utbildning som inte stödjer kartan anses problematisk. Och kulturvetenskapen blir till en budbärare som måste undanröjas. Vetenskap och kunskap ska vi ha, men det var inte vad vi beställde, får vi höra. Och när man baktalat våra utbildningar tillräckligt mycket och tillräckligt länge sjunker så klart söktrycket, för vem vill satsa på kunskap som makten finner besvärlig? Vem vill ta studielån och utbilda sig till något som ger dåliga utsikter? Så klart man går en utbildning som sägs ge jobb och pengar istället. Och då man man lägga ner kulturvetenskapliga utbildningar, och ta bort ämnet från agendan. Även om våra studenter får jobb och deras kompetenser efterfrågas på arbetsmarknaden. För att kunskapen inte riktigt stämmer överens med kartan. För att det vi har att säga inte alltid ligger i linje med maktens önskningar. Men vi är forskare, inte politiker. Vi måste säga det som undersökningen visar, vi måste hålla oss till verkligheten, till fakta. Vetenskap kan och får aldrig handla om att stödja en orimlig karta, för då är det inte vetenskap. Idag har vi en forsknings- och utbildningsminister som inte är forskare. Kanske är det en delförklaring? Kanske har det något med saken att göra? Jag vet inte, men det är frustrerande att tvingas se på och att drabbas av logiken.

De ser inte att för att fatta detta storslagna, närmast obegripliga projekt, då har människan förutom hjärnan också fått ögat för seendets skull, örat för hörandet och handen för måttets skull, och säg hjärtat för känslans skull. Allt för att kunna orientera sig i denna verkligen inte bara teoretiska/akademiska värld, utan också i alla de sorter av verksamheter som vanligen innebär handens verksamhet, alltså praktiskt arbete. Men handen, i skolan är den med mest för att vända blad och för att knappa på läsplattan. 

Och ifall föräldrarna haft en tanke på att lära sina barn något handarbete, så som barnen lärde sig förr, som att sy och sticka och kanske hålla på i en snickarbod, så har de för kort tid på sig för det innan det är dags för ettåringen att börja på dagis, och längre fram i livet hinner de inte heller hjälpa till med läxorna. 

Och eftersom vi lever i ett gott samhälle som har jämställdhet som högsta mål, ett samhälle som säger att vi alla har lika värde och att vi alla är lika, då ska också alla få tillgång till det allra bästa, få en övervåningsutbildning. Trots att vi borde veta att vi alla inte är lika, att vi inte har likadana hjärnor lika lite som likadana fötter. Men nu har vi ändå alla smygvägen fått den uppfattningen att det ska vara övervåningsutbildning för alla, och också så kallat vanligt folk har omärkligt tagit till sig den uppfattningen, inte minst för att de då får möjlighet till att få fortsätta med att jobba halvt ihjäl sig för att komma sig opp en våning i livet, inte genom studier utan genom att tjäna mera pengar. Eller att de åtminstone får tillfälle till att jobba sig in i väggen för att visa att man minsann anstränger sig. 

Och dessutom, hur länge har nu inte både barn och föräldrar fått höra att det är skillnad på folk och folk och bäst är det om barnen blir läkare eller jurister, annat är skämmigt, eller designers förstås. Och skämmigt är det också att befinna sig på denna nästan obefintliga nedervåningsnivå. – Men det kan också vara så att människan känner sig så hjälplös eftersom hon inte kan göra någonting alls åt saken även om hon känner att hon ville?
”Handen som hjärnans slav”, jag har inte hört någon säga just det, men jag säger så därför att jag tycker att övervåningsfolket förringar värdet av handen. Man tror att slaven inte kan lära mästaren något. Men säger man så är man varken sanningsenlig eller särskilt uppmärksam, varken på sig själv eller på tillvaron.

Samhället är alla vi tillsammans. Jag blir jag i samma tillblivelseprocess som du blir du. Vi är in this together, vare sig vill eller ej och oavsett vad vi tycker om varandra. Ingen kan förpassas bort, bara ut ut budgeten. Ansvaret för varandra finns kvar. Ingen människa är en ö. Samhället byggs dessutom underifrån, och för att ens kunna formulera en budget måste den fyllas med något. Aktieägarnas krav på avkastning måste komma någonstans ifrån. Allt börjar och slutar med oss, alla vi tillsammans. Kartan må se annorlunda ut, men verkligen gör det inte. All forskning visar det, och den ljuger inte.

Jag behöver inte gå så långt att jag säger att tänk på en pianist. För att hjärnan ska lära sig spela piano krävs det många timmars och dagars träning av handen. Det är alltså handen, ögat och örat som lär hjärnan spela piano. Och det gäller i allt. En lärare utan hand, en doktor utan hand och praktik, en snickare med bara hjärna blir ingen snickare. Och jag, när jag skriver, är ute och går, och i allt en människa gör, då är hela människan med. Jag lär mig medan jag gör det jag gör. Tanken vidgar sig och blir till nyseende och kunskap och erfarenhet. Lärandet går in i kroppen. Att göra är tänkande. Making is thinking. Det sista sagt av professorn i sociologi Richard Sennet. Den kunskapen som var grund till den yrkesutbildning som förr sågs som vad den var, självklar, och som gjorde en okunnig till en kunnig genom det arbete som hjärnan och ögat och handen gjorde tillsammans. Detsamma gäller för all bildning och fördjupning. En kunnig hjärna utan en kunnig hand, vart kommer den? Handen har lärt hjärnan och hjärnan handen. Hjärnan jagar icke allena.

Kultur är inte bara fina ord, det är lika mycket hårt arbete. Praktiskt arbete kräver teoretisk kunskap, och teoretisk kunskap kräver praktiskt arbete. Allt och alla hänger ihop. Därför kan ett samhälle inte härbärgera allt för stora klyftor. Och om klyftan mellan handen och hjärnan, mellan praktiker och teoretiker blir stor slits samhället isär. Där är vi inte än, och ingen kan veta var gränsen går. Det går bara att ana sig till att vi är nära. Om några skall kunna slippa arbeta, eller bara ägna sig åt teorier och vetenskap, måste oundvikligen någon annan ta hand om markservicen. Det kanske inte behövs på kartan, men i verkligheten finns ingen väg runt det problemet.

Och skolan i dag, när vi läser om hur mycket barnen har fattat av det som skolplanen har portionerat ut till dem, då vet vi att alltför många elever känner sig vara utanför, att de är utanför. De hoppar av, får usla betyg. Utanför, inte innanför där vi alla vill vara. Vill vara dugliga. Istället är vi misslyckade, dumma. Trots att vi innerst inne inte känner oss dumma. Och det ämne som de flesta har stupat på är matten. Och då skylls det på hjärnan. Om matte i skolan har jag på skilda ställen läst att den håller en så hög nivå på en för låg nivå att det kan knäcka det mest studielystna barn, som då blir en förlorare. Läraren försöker nå den osynliga hjärnan, men ser inte den slocknade blicken i elevens öga. Jag var dålig i räkning när jag gick i skolan, men som 17-åring på folkhögskolan fanns en lärare som fick mig att upptäcka matten! Jag förstod plötsligt! Finns det inte sådana lärare i dag?

Sådana lärare finns idag, men eftersom synen på utbildning är sådan att man tror sig kunna beställa fram de egenskaper man önskar, sorteras sådana lärare bort. För deras egenskaper sitter i handen, är förkroppsligade och går inte att piskas fram med hjälp av ekonomiska incitament och hårdare krav. Sådana lärare tvingas allt mer ut ur systemet som premierar regelföljning och administrativa egenskaper. För att kunskap idag betraktas som en formalitet. För att kartan konsekvent ges tolkningsföreträde framför vardagen, och det liv som levs av vanliga mänskor ute i samhället. Lärarlegitimation är en genväg till framgång, men det är en genväg som bara finns på kartan, inte i terrängen. Och ju mindre kunskap och kritiskt tänkande som finns i samhället, desto svårare blir det att skilja kartans sken från verklighetens bild. Problemen accelererar, och paradoxalt nog ökar kostnaderna för att rätta till dem och vända utvecklingen. Ju längre vi väntar desto svårare kommer det att bli att hålla en budget i balans.

Sen läste jag att i dag ges det både lugnande tabletter och sömntabletter till barn och det i en utsträckning som inte förekommit tidigare, och på en karta visade man de områden i Stockholm där barnen fick bara lite tabletter, och det var bra, och områden där de fick mycket tabletter som inte var bra. Områdena där barnen fick mycket tabletter, där bodde folk som kallades för lågutbildade till skillnad från de andra som varhögutbildade. Lågutbildade, utan övervåningsutbildning, alltså folk som inte hade klarat matten i skolan och nu närapå förgiftade sina egna barn! 

Det går naturligtvis inte att idag öppet tala om och dela upp befolkningen i herrskap och tjänstefolk, men att dela upp i lågutbildade och högutbildade är helt godtagbart och ses tydligen som en uttömmande och tydlig beskrivning av samhällsläget. Inget snack om saken: lågutbildade är dummare och måste hjälpas upp till en människovärdigare nivå. Och för att få bort gapet och få de olyckliga upp till de lyckligas nivå föreslås nu obligatorisk skolgång från 2 år upp till 18 år. 

Är det denna syn på vanligt arbete och kroppsarbete som har gjort att inte svenska ungdomar idag som när jag var i den åldern, att vi till exempel var ute och plockade potatis och planterade skog? Ett säsongjobb som gav lite pengar men också en hel del kunskap om skog och natur, men i dag ett jobb som vi importerar lämplig arbetskraft för ifrån Uganda? 

Och de studenter, som klarade matten och studerade vidare och blev psykologer och terapeuter, blev de vinnare eller förlorare? Jag tänker på den hemska sagan om den fastspända flickan Nora som var intagen på ett HVB-hem i Täby och senare på olika psykiatriska kliniker där det var meningen att hon skulle få vård och behandling. Nora som vi fått stifta bekantskap med via media. Hon kom till behandlingshemmet och det gick månader och hon fick ingen behandling. Personalen urskuldade sig med att säga att flickan först måste lugna ner sig. Och i den senare delen av hennes historia framgår att läkare ser diagnosen tydligare än de ser patienten. Att få klart för sig ”vad det är för fel” det förstår läkarna inte trots att de har träffat och talat med patienten flera gånger. Olika läkare, olika diagnoser. De ser boken/texten, men inte människan. Som en botanist som känner igen blomman bara från beskrivningen i Floran men inte från vad de ser på marken.
Så, vad hade deras utbildning lärt dem? Vad såg de? De såg inte ens att Nora inte var där hon skulle vara, varken natt eller dag? De såg inte att det var en människa hon behövde, en utbildad människomänniska. En med ögon och hjärna och händer. Jag frågar: blev det inte för mycket teori där? Vart tog livet vägen mitt i all teorin? Vart tog livet vägen, vart tog flickans liv vägen?

Vart tog värdigheten vägen? Jag har inte förlorat hoppet om en bättre framtid, men just nu kämpar jag för min egen överlevnad, och det tar forskarfokus från de verkligt viktiga frågorna. Jag klarar mig nog, för jag är privilegierad, men hur går det med andra? Med dem utan papper i ordning, med dem som varslas och kastas ut från produktionen, ut i osäkerheten? Hur går det för alla dem utan ett skyddsnät, utan utbildning och utan försäkringar. Det kanske inte handlar direkt om dig, men du är en del av samma helhet, samma samhälle som dem, och därför är deras problem dina problem. Tack Gerda Antti, för att du väljer att använda din plats och röst i offentligheten för att peka på dessa problem. Tack för att du vågar! Ingen kan göra allt, men som man brukar säga, alla kan göra något. Det är som samhället blir till, genom en kombination av handens och tankens arbete. En KOMBINATION!

Ingen människa är en ö. Glöm aldrig det! Och om kartan inte stämmer med verkligheten, då gäller alltid verkligheten.