Dumhet som blir klokskap, som leder till galenskap. Och vägar upp, ut och fram för samhället.

Ser ut att bli en fin dag. Våren är inte här, än på långa vägar, men den vinner mark och ljuset återvänder. För varje dag som går kommer vi närmare, och närmare. Ända till den punkt då det vänder, igen. Perfekt är det aldrig, blir det aldrig. Bara mer eller mindre bra, eller dåligt, om man väljer att ha det som norm. Jag utgår från det positiva, och väljer att se det jag inte gillar som mindre bra, eller i värsta fall som total avsaknad av positivitet. Det är mitt sätt att överleva, i en vardag och ett samhälle som faller samman inför mina ögon. Väljer att se till det som fungerar, det som är bra. För det finns alltid sådana inslag. Därifrån växer hoppet, och kommer lösningarna att emanera. Förr eller senare vänder det. Och då är det upp till oss att ta vara på möjligheterna som står till buds. Perfekt blir det aldrig. Allt kan alltid bli bättre. Livet, samhället, världen, är en process. Ömsesidig tillblivelse, det är vad kultur handlar om.

Om detta har jag skrivit, ofta. Det är en av hörnstenarna i min livsfilosofi och vetenskapliga grundsyn samt kulturuppfattning. Ömsesidiga processer och olika aktörer som samverkar. Kultur som blir till i och genom kollektiv handling. Det är så jag ser på kunskap, och på världen. Om fler tänkte så, om detta var den rådande synen inom politiken, ekonomin, arbetslivet och akademin. Om det var så man tänkte och resonerade i samhället, då skulle fler möjligheter uppenbara sig, fler vägar fram och dörrar mot en bättre framtid öppna sig. Kunskapen om detta finns, mitt framför ögonen på oss alla. Men vi väljer att bortse från den. Vi och våra makthavare väljer att se till problemen, och begagnar sig av gamla lösningar. Man vågar inte tänka nytt, fast man nog vet att man borde. Vi sitter fast i en kollektiv låsning. Det är ingens fel, det är bara så det har blivit. Låt mig därför visa på några vägar ut ur låsningen. Låt mig peka på kunskaper som skulle kunna användas för att bryta ny mark och för att öppna dörrar till alternativa vägar fram, mot ett mer hållbart samhälle.

Företagsekonomen och organisationsforskaren Mats Alvesson har uppmärksammats i veckan, för sin teori om funktionell dumhet. Läser om den, på ARBETET. Spontant låter det idiotiskt, och jag är inte säker på att jag kan hålla med om rimligheten i teorin, men det är en intressant tanke, och något ligger det så klart i den. Dock inte som svar på en fråga eller som lösning på samhällets problem. Det jag finner stöd för i Alvessons text är helt andra saker än dem han själv pekar på.

Det är Mats Alvesson, organisationsprofessor på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet och kollegan André Spicer, som lanserar en ny teori om ”funktionell dumhet” i den ansedda tidskriften Journal of management studies.

– Paradoxalt nog bidrar funktionell dumhet stundtals till att höja produktiviteten i en organisation, säger Mats Alvesson.

Han ser funktionell dumhet som frånvaro av kritik, ett tillstånd av konsensus där medarbetarna undviker att ifrågasätta beslut, strukturer och visioner.

– Den är ett tveeggat svärd. Funktionell för att den har vissa fördelar och gör att folk entusiastiskt koncentrerar sig på uppgiften. Dum för att den kan medföra risker och problem när folk inte kritiskt frågar sig vad man själv och organisationen egentligen håller på med.

Ett tveeggat svärd, indeed! Och det vore, tror jag, förödande om detta blir den nya managementteorin. Dumhet kan och bör aldrig accepteras. Det vore helt fel väg att gå. Samtidigt så rymmer texten och teorin kunskaper som inte kan eller bör förkastas. Alvesson har fått korn på något viktigt. Här finns insikter som kan användas för att förstå hur en organisation fungerar. Jag ser inte dumhet, det jag ser och läser in i teorin är insikt om och förståelse för hur människan och världen fungerar. Alvessons teori ger mig stöd för tanken om att världen inte är perfekt ordnad, och att det inte går att hitta den perfekta teorin om ledarskap. Världen, samhället och organisationer blir till i handling. Vad man alltid har att göra med är komplexitet, och då kan det ibland vara bättre att inte sträva efter exakt och absolut sann kunskap. Om det inte finns ett bästa sätt att organisera, då är det, eller kan det vara, bättre att bara göra som det faller sig, vilket väl egentligen är vad Alvesson menar (tror att han medvetet valt dumhet i titeln för att få publicitet och uppmärksamhet).

Kunskapen som ny forskning ger finns inte alltid där man tror, eller där dess upphovsman anser att den finns. Ny kunskap finns där vi väljer att leta efter den, och ibland måste man leta där man minst anar, eller där man kanske inte tror att den finns. Och gör man det finns viktiga lärdomar att dra av Alvessons text.

Det krävs ett nytt ledarskap för att hantera balansgången med funktionell dumhet, anser Alvesson. Det finns en hel del att lära av de senaste årens plötsliga finanskrascher i olika bolag. Dumheten kan smörja maskineriet, bidra till harmoni och ökad produktivitet i ett företag. Men den kan samtidigt bli dess fall.

– Vad som händer är att man drabbas av fartblindhet och ställer inga kritiska frågor. Man är väldigt smart, samtidigt korkad.

Enligt Alvesson är vissa branscher dummare än andra. Organisationer som gör en dygd av sin personals klokskap, exempelvis vissa medier, modeindustrin och konsulter, pekas ut som särskilt benägna att utveckla funktionell dumhet.

Smarthet och dumhet är som årstidernas växlingar, det går in i och förändras processuellt. Ingen är antingen dum, eller smart. Alla är både ock. Dumhet och smartness är inga egenskaper, det är etiketter som sätts på individer i efterhand, när man vet vilka konsekvenser som handlingarna ger upphov till. Den som inte förstår det är dum. Den som tror sig veta och som utgår från att det finns exakta och vetenskapligt korrekta modeller och metoder för ledning av komplexa processer, den handlar fel, och riskerar att bli uppfattad som dum. Tyvärr är det oftast människor med makt som tänker så, som tvingas tänka och agera på det sättet. Och den som har makt kan alltid skylla på någon annan, vilket är uppenbart korkat, men det går som bekant alltid hem. Vinnaren har makten att definiera det som hände, och hens (bort)förklaring accepteras (nästan) alltid. Det är korkat, ändå är det så vi gör, tänker och handlar idag.

Om detta skriver Andreas Cervenka klokt, i dagens SvD. Hans krönika idag handlar om hur makten agerar, mot bättre vetande, och vilka konsekvenser det kan leda till och riskerna man utsätter oss alla för. Nattmangling är legio, det är makthavarnas sätt att visa, dels att de tar uppgiften på största allvar, dels att de jobbat hårt för att nå en lösning. Läs, och begrunda följande.

Det handlar om något så enkelt som sömn. Att för lite av den varan snabbt får stor påverkan på människan är väl dokumenterat i en lång rad vetenskapliga studier. En person som gått tjugofyra timmar utan minsta tupplur är lika omdömesgill och på hugget som någon med en promille alkolhol i blodet, vilket motsvarar att en fullvuxen man sveper sex glas vin på en timme. Att fatta viktiga beslut utan att sova är extra olämpligt. När två brittiska forskare lät ett antal försökspersoner ta sig an ett simulerat ekonomispel som krävde förmåga att anpassa sig till ny information och hitta kreativa lösningar under stress var resultatet slående. Efter en sömnlös natt blev de rigida i sitt tänkande, höll fast vid gamla idéer trots att de inte längre fungerade och hade hopplöst svårt att komma på nya. Efter 36 vakna timmar hade alla gått i konkurs. Enligt Torbjörn Åkerstedt, professor och sömnforskare vid Karolinska Institutet är det otroligt svårt för en person som inte sovit under natten att komma ihåg och värdera vad andra säger i till exempel en förhandling, vilket inte låter som en höjdare när sånt som de nya EU-reglerna om finansiella derivat ska slutmanglas. Nya rön visar också att trötta människor blir känslomässigt instabila och reagerar med ilska eller flamsighet på småsaker.

Hur ser det ut i arbetslivet, på din arbetsplats? Finns det tid för vila och återhämtning? Hinner du sova ut, och får du tillräckligt med tid och resurser för att utföra uppgifterna som du ansvarar för? Handen på hjärtat, känner du att du gör ditt bästa, att din arbetsgivare ger dig optimala möjligheter att nå målet som satts upp? Eller är det hos er som det är inom akademin och utbildningssektorn, där allt mer uppgifter skall utföras på allt mindre tid, utan att kvaliteten i arbetet får påverkas? Jag är fullkomligt övertygad om att alla, ofta, i vardagen tvingas till kompromisser och förhastade beslut. Och det går, oftast att göra så. För, som sagt, det finns inget bästa sätt, formulerat i bestämd form singular. Organisationer är uppbyggda av människor, för människor, och alla gör sitt bästa av det man har. Det finns därför ett slags inbyggd krockkudde i systemet. Samhället överlever, även om pressen ökar och kraven på effektivitet skärps.

Frågan är om jorden överlever, och om det är hållbart på lång sikt? Frågan är hur bra det är att politiker tänker och agerar på det sättet. Det är vad vi måste reflektera över. Och det är kanske lättare, för därigenom lyfts frågan till en allmän nivå, och man slipper riskerar att bli utpekad som bakåtsträvande och lat gnällspik på sin arbetsplats. Hur klokt är det att tvinga makthavare till sådant som vi tvingar dem idag? Vi vet att det inte är klokt. Det är inte kunskap som saknas, det är i handling det brister.

Trots denna kunskap tycks det finnas en oskriven regel inom politikens och ekonomins värld: allt av vikt avgörs under vargtimmen. Internationella toppmöten, mångmiljardaffärer eller räddningsaktioner av företag i knipa; en förhandling som inte inkluderar tolv hektoliter dåligt kaffe och likbleka höjdare med grus i ögonen och självmordstankar verkar liksom inte värd att köra. Bara amatörer skulle komma på tanken att fatta stora framtidsbeslut på förmiddagen efter tio timmar i en Hästens Luxuria och en väl avvägd grötfrukost.

Ökade marginaler, samtal istället för debatter. Tid för tystnad, eftertanke och lite lugn och ro. Det är vad som behövs för att nå hållbarhet och för att ta bättre beslut, på alla nivåer i samhället och dess organisationer. Detta finns det vetenskapliga belägg för. Frank Partnoy har refererats till förut här på Flyktlinjer. Han har skrivit en bok om beslutsfattande, som heter Wait. The useful art of procrastination. Den finner jag mycket mer användbar än Alvessons tanke om produktiv dumhet, som jag ser som en olycklig anpassning till rådande effektivitetsjakt. Läser om Partnoys tankar i pappersupplagan av SvD, och vill citera några centrala rader från den artikeln, författad av Peter Alestig.

Förklaringen till vårt skadliga beslutsfattande är dubbel, menar Frank Partnoy. Den första delen kallar han "the crush of technology", att IT-utvecklingen gör att omvärlden ständigt pockar på vår uppmärksamhet och kräver respons. Samtidigt har evolutionen gett oss en förmåga - och instinkt - att reagera blixtsnabbt, från den tid då vi var jägare och samlare då det var en förutsättning för att överleva.

- I dag är den här kombinationen farlig, det skapas en förrädisk relation mellan det enorma informationsflödet och vår  biologi.

Kloka ord, och enastående viktiga, i all sin enkelhet. Ny teknik bär på enorm potential, men den rymmer också risker. Och detta är två aspekter som måste uppmärksammas lika mycket. Svaret på hur man bör göra ligger mellan människan och teknologin, inte i antingen den ena eller den andra. Samma gäller således kunskapen, som måste växa fram mellan parterna. Ingen har svaret, för att närma sig en lösning krävs samverkan, mellan tekniker och humanister. Detta lär oss Partnoy, eller han visar oss kunskaper som finns, och argumenterar för hur dessa ska användas. Det är inget revolutionerande i sig. Viktiga kunskaper är sällan det, revolutionerande och banbrytande. För vi vet redan som det är en hel del, vi använder bara sällan kunskapen. Det är alltså handling som krävs, och tid för eftertanke, marginaler och lite lugn och ro i vardagen.

Men Frank Partnoy stannar inte vid att vi generellt bör ta det lugnare. I stället vill han få oss att alltid skjuta på beslut till det absolut sista ögonblicket - oavsett om det handlar om att ta emot en tennisserv eller välja strategi för ett företag. Och han predikar sitt budskap väl medveten om att det går helt på tvärs med det som många lärt sig under sin uppväxt, att det är bra att få saker och ting gjorda med en gång.

[...]

Fördelen med att skjuta upp besluten, att "vänta" är enkel, menar Frank Partnoy. Tiden mellan presentationen av problemet och beslut om lösningen blir längre, och vi hinner bearbeta all väsentlig information bättre.

- Faktum är att vår hjärna arbetar med problemen även när vi inte tänker aktivt på dem. Vi är fenomenala omedvetna multitaskare och det gäller helt enkelt att maximera sin omedvetna bearbetning av problemen, säger han.

Människan är varken så smart som hen tror, eller så dum. Allt handlar om hur vi gör, och vilka konsekvenser handlingarna resulterar i. Och med ledning av den kunskapen, och med stöd i Partnys forskning blir det uppenbart att vi har skapat en beslutsfattarkultur som är galen, och som riskerar att leda till förödelse. Mänsklighetens viktigaste beslut tas när beslutsfattarna är som minst beslutsfäiga. För att vi har bestämt att det är så det ska vara, för att det ser bra ut. Men det är inte bra, det är ren galenskap.

Vi måste inse detta, och förändra vårt sätt att se på saker och hur vi handlar. Annars kan vi glömma allt tal om hållbarhet. Beslut som leder i rätt riktning är beslut som tas av utvilade makthavare, som inte är överlastade av arbetsuppgifter. Och samma gäller ända ner till botten av alla organisationer, i arbetslivet och samhället som helhet. Hållbarhet kan bara uppnås genom att öka marginalerna och minska på prestations kraven. Bara så kan vi nå riktig kvalitet.