Det finns en gräns

Rätt som det är brister det, eller kan det brista. Ingen vet när, var eller hur. Brista för yttre såväl som inre tryck kan alla system. Samhället vi lever i är ett system, alltså kan det brista. Ingen vet som sagt när, och det finns inga gränsvärden att förhålla sig till. Rätt som det är förmår systemet inte längre härbärgera alla spänningar som bytts upp inom det, och kollapsen är ett faktum. Ingen vet hur mycket samhället klarar. Säger det igen: INGEN VET. Alla är visserligen inte lika okunniga om vilka risker vi har att hantera, men ingen vet exakt, när, var, eller hur det kan gå åt skogen.

Det som oroar mig är att vi ändå kör på, som om vi visste. Och att vi har makthavare som talar till folket som om besluten vilade på solid vetenskaplig grund. Mest oroande är emellertid det faktum att man kan och får hållas, att ingen säger: Stopp! Låt oss ta en time-out, och fundera lite. Fler borde oroa sig över det faktum att vi alla rusar fram i blindo, med skygglappar för ögonen. Ingen vet som sagt, och det finns ingen evidens för att samhället skulle må bra av att alla uteslutande ser om sitt hus. Det man vet är att det är bra i vissa sammanhang, men förödande i andra. Samma som för gemensamma lösningar, som fungerar och är bra ibland, och för att lösa en typ av frågor och problem, men värdelöst för andra. Ingen kan på förhand avgöra vad som är bäst, här och nu, framöver. Ingen vet, det är nyckelordet!

Vi vet dock att det är så det är, att vi inte vet. Alltså finns inget att skylla på. Ändå lever i och agerar som om det gick att veta, som om det fanns kunskap att få, om vi bara anstränger oss tillräckligt. Glöm det, världen är helt enkelt inte ordnad på det viset. Vad som saknas är insikt om hur man ska använda kunskaperna som finns och som människan gemensamt, genom århundradena, samlat på sig. Det är en gemensam resurs, som alla kan och bör använda så bra och effektivt som det bara är möjligt. Allt annat vore fullkomligt huvudlöst. Så, hur göra? Jag vet så klart inte, men här kommer några förslag på hur man kan tänka och agera, för att förhålla sig till rådande läge och nuvarande utgångspunkter.

Integration saknas. Segregationen växer, på alla områden i samhället. Vi talar allt för sällan och allt för lite med varandra. Lyssnar för lite. Tid och möjlighet att reflektera är allt mer sällsynt. Kunskapsproduktionen blir mer och mer specialiserad, smal och det växer fram vattentäta skott mellan olika vetenskapliga discipliner. Var och för sig: Jag, jag, jag, överallt fokuserar alla allt mer på sig och sitt. Segregation handlar inte bara om etnicitet, det handlar om oändligt mycket mer. Kraven på rättning i leden, oavsett vilka led vi har i åtanke. Predikandet av den enda vägen, vilket är vad som görs snart sagt över allt, leder till att skogen av smala stuprör växer till sig. Allt smalare rör blir allt högre. Kopplingar mellan rören saknas dock, och det fungerar bara så länge som yttervärlden inte tränger sig på, så länge är allt är som det brukar. Men inget är någonsin som det brukar, allt är mer eller mindre präglat av kaos. Det är inte hållbart: Vi behöver marginaler, tid för reflektion, samtal. Vi behöver utbyten mellan människor och olika samhällssektorer, och ständiga revideringar dels av kunskapsläget, dels av världen som kunskapen skall hjälpa oss att hantera.

Vi behöver ta hand om varandra, för allas skull. Samhället måste präglas mer av integration. Kunskap, till exempel behöver skapas mer; mellan. Mellan vetenskapsutövare inom akademin, och mellan akademin och det omgivande samhället. Dessutom behövs det dialog mellan akademiker och andra med inflytande i samhället, och mellan makten och medborgarna. Alla måste helt enkelt tala mer med varandra, oftare. Integration kan skapas på olika sätt, och det första steget dit är att verkligen ta till sig insikten om att det aldrig finns en och en enda väg som leder till ett mål. Det finns alltid flera vägar, och ingen kan som sagt veta vilken som är bäst just här och just nu, för, dig, för oss.

Insikt om följande behövs: Kunskap skapas tillsammans. Samhällen byggs gemensamt. Kultur är summan av allt som hålls för sant och resultatet av alla handlingar som utförs inom ramen för det aktuella sammanhanget. Gemensamt bygger vi den värld vi har och behöver för att klara vår individuella överlevnad. Detta veta vi, men det räcker som sagt inte att veta. Det krävs handling också.

Vad väntar vi på?