Information om mig

måndag 31 december 2012

Sideways, sett genom botten av ett vinglas III


När Miles och Jack kommer till huset stannar killarna återigen utanför en liten stund för att snacka sig samman. Jack halar fram kondomer. ”En till dig, och tre till mig”, säger han. Miles svarar: ”Är du säker på att du vill göra detta.” Jack bara vänder sig om och öppnar dörren. Som väntat börjar Jack och Stephanie genast hångla. Först säger hon dock till Miles att Maja sitter på baksidan. Miles går dit. Det visar sig att Maja letar efter ett lämpligt vin i Stephanies samling. ”Har hon något gott”, frågar Miles. ”Jaa”, säger Maja, ”Stephanie är jätteförtjust i Pino och Syrah.” Hon ropar sedan till Stephanie och frågar om de verkligen får öppna precis vad de vill. ”Jo visst, vad dom helst. Utom Richebourgflaskan. ”Va”, säger Miles imponerad. ”Har hon en Richebourg? Jag har totalt missbedömt Stephanie.” Han och Maja beundrar den eftertraktade flaskan. Sedan plockar hon fram en annan flaska. ”Andrew Murray, helt okej”, säger Miles.

Ute i köket frågar Maja vad för rariteter Miles har i sin samling. ”Äää, det är inte mycket till samling”, säger han. ”Jag har aldrig riktigt haft tillräckligt med pengar för något sådant. Jag lever mer från flaska till flaska. Fast jag har saker som jag sparar, helt klart. Stjärnan är nog en Cheval Blanc från 1961.” Maja ser imponerad ut: ”Så du sitter på en Cheval Blanc 61:a! Den ska du ju dricka nu. Hämta den genast. Visst är det så att just 61:orna är på topp nu?” Miles håller med om det och Maja säger då att det kanske redan är för sent. ”Vad väntar du på?” Miles svarar, ”Jag vet inte … Ett speciellt tillfälle, med en speciell person. Tanken var att vi skulle dricka det när vi varit gifta i 10 år, men …” Maja svarar: ”Den dagen du öppnar en Cheval Blanc 1961, det är ett speciellt tillfälle.” Miles frågar henne hur länge hon varit intresserad av vin. ”Jag blev seriös för sju år sedan”, svarar hon. ”Och vilken flaska var det som gjorde det?”, frågar han. ”Det var en Sassicaia 1988”, svarar hon. Miles gratulerar henne och säger att den är/var väldigt god. Han förstår att den fick henne att bli intresserad (åter igen ett exempel på vinet som aktör med förmåga till agens). Det blir tyst och de snurrar sina glas och provar sedan Stephanies vin. ”Wow, det var fint. Väldigt gott”, säger Miles. ”Vi måste ge det en minut. Men det smakar verkligen gott.” När Miles frågar Maja vad hon tycker tittar hon eftertänksamt på honom och säger sedan: ”Jag tycker nog att det är lite överarbetat. Det är för mycket alkohol, som tar över så man inte känner fruktigheten.” Miles smakar på vinet igen och säger sedan att hon har rätt. ”Väldigt bra!” De ser varandra i ögonen och hon tackar honom (fast det nu blivit uppenbart att hon kan mer om vin än Miles spelar hon skickligt rollen som kvinna genom att underbetona detta och rikta uppmärksamheten mot mannen). Så dricker de igen. Den intima stämning som byggts upp bryts dock av Miles när han ser ett kort och frågar om det är Stephanies barn. Maja svarar att det är Sienna. ”Hon är söt.” Maja frågar om Miles har några barn. ”Nej inte jag. Jag skulle bara sabba dem! Det var en bra sak med min skilsmässa. Inga barn.” ”Samma för mig”, svarar Maja. Förtrollningen är bruten. Miles vågar helt enkelt inte släppa henne inpå sig. Men gång på gång under kvällen har han med hjälp av vinet lockats riktigt nära att bjuda in henne i sitt liv. Maja föreslår att de ska gå in till de andra. Hela tiden är det hon som är den aktiva parten. Jack och Stephanie har låst in sig i hennes sovrum. Miles och Maja sätter sig i soffan och kommenterar ljuden från rummet intill. Maja frågar Miles om hans bok, och han berättar att den delvis är självbiografisk. Hon låter uppriktigt imponerad och säger att hon är jätteglad för att han ska bli publicerad. ”Jag vet ju hur svårt det är bara att skriva det”, säger hon. ”Jag har stora problem bara med mitt paper som ska vara klart nu på fredag.” ”Jag läser till en master i horticultur.” Maja berättar att hon läser för att kanske få ett jobb på en vingård i framtiden. Sedan frågar hon när hon ska få läsa hans bok. Miles berättar att han har ett manus i bilen. Sedan blir det pinsamt och tyst. Det hörs tydligt nu hur det idkas älskog i det andra rummet. Maja reser sig och går ut på verandan. Miles följer efter.

”Får jag ställa en personlig fråga till dig Miles”, säger hon när de satt sig där ute. ”Visst”, svarar han. Paret sitter nära varandra i var sin stol och stämningen är förtätad: ”Varför är du så hoked upp på Pino? Det är ju lite som en grej hos dig.” Miles svarar: ”Jag vet inte. Jag vet inte. Det är en svår druva att odla, som du vet. Den har ett tunt skal och är temperamentsfull. Mognar tidigt. Den är inte en överlevare som Cabernet, som bara växer vart som helst och frodas även när den är försummad. Nej, Pinot kräver ständig uppmärksamhet och omsorg. Faktum är att den bara kan odlas i dessa väldigt speciella, undanskuffade/bortglömda hörn av världen. Och bara den odlare som har rikligt med tålamod och känsla för omsorg behärskar konsten att odla den. Bara den som tar sig tid att verkligen förstå Pinots potential kan lirka fram, och få den att visa sitt fulla utryck. Sedan, jag menar … dess smak. Den är bara så eftertraktad, så brilliant, spännande och raffinerad. Den är evig på vår planet.” Maja tittar på honom. Han är tyst en stund och säger sedan: ”Du vet, Cabernet kan vara kraftfull och krävande också, men de druvorna upplever jag som ganska prosaiska, av någon anledning, i jämförelse. Jag vet inte”, slutar han med en min som låter tittaren ana att han fullkomligt tagits på sängen av den intimitet utläggningen om Pinotdruvan givit upphov till (ytterligare ett exempel på vinets förmåga till agens). Tittaren inser att det inte bara är en druva han talar om utan att hans berättelse också utgör ett slags metafor för honom själv. Men Miles kan, som läsaren redan vet, överhuvudtaget inte lita på att han själv kan vara eftertraktad, brilliant, spännande och raffinerad. Han bryter således än en gång magin genom att fråga Maja: ”Hur är det med dig?”

Hon svarar: ”Vad då, med mig?” Miles säger: ”Ja, varför gillar du vin?” Maja replikerar då, ”Jag tror jag drogs in i det genom min ex-make. Han hade den här stora skrytkällaren. Men sedan upptäckte jag att jag hade ett riktigt välutvecklat smaksinne. Och ju mer jag drack desto mer intresserad blev jag av vad det fick mig att tänka på.” ”Som vad då”, frågar Miles. ”Vilken skit han var.” Miles skrattar och Maja fortsätter: ”Nej, jag tycker om att tänka på vinets livslopp, hur det faktiskt är ett levande väsen. Jag tycker om att tänka på vad som hände det år då druvan mognade. Hur solen sken. Om det regnade. Jag tycker om att tänka på alla de människor som tog hand om och plockade druvorna. Och om det är ett gammalt vin, då tänker jag på hur många av dem som måste vara döda nu. Jag tycker om hur vin fortsätter att utvecklas. Som, till exempel, om jag öppnar en flaska vin idag. Då kommer den att smaka helt annorlunda än om jag hade öppnat den en annan dag. Eftersom en flaska vin faktiskt är levande … och det är statt i ständig utveckling och blir bara mer och mer komplext. Så är det i alla fall tills den når sin topp, som din 61:a. Sedan så börjar den sitt stadiga, oundvikliga förfall. Och det smakar så jävla bra!” Hon ser honom i ögonen och lägger sin hand på hans. Mycket tydligare kan det inte sägas. Men Miles sitter tyst och är märkbart tagen, chockad av intimiteten och den egna handlingsförlamningen. ”Precis”, säger han sedan och bryter än en gång förtrollningen, och fortsätter lite stappligt med: ”Du vet jag gillar andra viner också, förutom Pinot. Nu på senaste tiden har jag varit ganska inne på Riesling … Tycker du om Riesling, Riesling?” ”Jo”, säger hon, uppenbart besviken över hans tafatta osäkerhet. Miles reser sig upp och går på toaletten. Där tvättar han ansiktet. Han förbannar sig själv och den förlorare han är. Sedan går han ut till Maja som står och dricker vatten i köket. Hon frågar honom om han vill ha vatten. Han försöker då kyssa henne. Men tillfället är förlorat och det blir misslyckat och pinsamt. Hon säger att hon ska åka. De kramas. Sedan far de i var sin bil och när Miles ska ta av mot hotellet stannar de, säger hej och han ger henne romanmanuset.

Med hjälp av begreppet genus går det att upptäcka hur könskodat intresset för vin är. När Miles berättar om sin passion för vinet tar han fasta på de framställningstekniska aspekterna av Pinot noir-druvan. Han talar om hur krävande den är och hur svårt det är att tillverka gott vin av den. Han talar om druvan som ett subjekt vilket man måste bemästra för att skapa vin. Vinmakandet som ett slags kamp, mellan den vilda naturen och den kultiverande människan (eller mannen, vilket antytts tidigare i filmen). Majas passion för vin handlar mycket mer om hela det kollektiv av människor och det sammanhang som skapat vinet och inte bara om vinmakaren som subjekt. Hon talar om kollektivet av arbetare med vördnad och respekt. Maja talar vidare mycket mer i termer av en cirkulär tidsuppfattning, om vinets livslopp, att det föds, åldras och dör. Vinet för henne behöver lika mycket av omsorg som det vin Miles talar om. Men medan hans Pinot noir-druva är mer av ett singulärt subjekt, blir vinet i hennes skildring mycket mer en kollektiv process av ömsesidighet mellan de människor som arbetar med framställningen av vinet och själva druvan samt den miljö där den sedan lagras. Talet om vin kan med andra ord också sägas vara ett uttryck för görande av genus, fast då kan det samtidigt vara intressant att lägga märke till att den manlighet som Miles iscensätter bryter mot mönstret. Han vågar inte ta några som helst initiativ, även om Maja visar med all önskvärd tydlighet att hon tycker om honom och vill lära känna honom bättre. Hans maktlöshet inför alkoholen har redan visats och här framställs han alltså i dubbel bemärkelse som misslyckad.

Efter dessa scener ändrar filmen karaktär något och i det följande resonemanget koncentreras analysen uteslutande på alkoholens roller i och för handlingen. Jack ägnar sig med liv och lust åt Stephanie, som naturligtvis inget vet om det förestående bröllopet. Och Miles får klara sig på egen hand. Stephanie säger, innan hon och Jack sticker iväg på hennes motorcykel att Miles bör ringa Maja som berättat att hon hade trevligt kvällen innan. Miles lämnas ensam och har tråkigt. Upprepade gånger kollar han om han fått något meddelande från sin agent, sedan äter han och spelar golf. Tillbaka på hotellrummet ramlar han mitt in i Jacks och Stephanies älskog. Han går då till baren dit Jack anländer efter en stund och berättar att han och Stephanie varit ute bland vinfälten under dagen och att han börjar få kläm på det här med vin. Han har lärt sig några termer som han försöker använda. Miles anklagar honom emellertid för att utnyttja Stephanie. Jack säger att han tvekar om bröllopet och att han kanske vill starta en vingård med Stephanie. Miles vill inte höra på, men följer ändå med dem till en bowlinghall. Fast sedan åker paret hem till Stephanie och Miles är ensam igen. Han köper lite snacks och ett nummer av porrtidningen Barely legal och för att riktigt visa hur torftigt liv han lever låter man honom avböja det nummer handlaren ger honom. Han vill ha det senaste numret. Miles går sedan till hotellrummet och lägger sig att läsa och dricka vin. Men efter en stund ångrar han sig, tar en dusch och går till restaurangen där de åt första dagen. Han beställer en flaska Highliner i baren och frågar sedan efter Maja. Men hon är ledig. När man stänger stället vacklar Miles ut och personalen frågar om han är okej. Detta är första gången i filmen han är märkbart påverkad.

Nästa dag golfar först Miles och Jack, sedan sammanstrålar paren. Maja har hört att Miles sökt henne på restaurangen och berättar att hon var på en föreläsning kvällen innan. Paren åker sedan runt till olika ställen i vindistriktet. På ett ställe som uppenbart ska föreställa osmakligt för konnässörer hamnar sällskapet mitt i en föreläsning om sådant de redan kan och de smiter därför in bland faten som ligger för lagring. Sedan beger de sig ut på picnic i solnedgången. På kvällen åker Miles och Maja hem till henne. Miles ser glad ut i bilen. De säger inget. Kysser bara varandra utanför dörren. Sedan är det morgon. Maja dricker te. Miles sover ännu. Hon väcker honom. De gör saker tillsammans under dagen och ser lyckliga ut. Senare sitter de under ett träd i skuggan och talar och läser. Då frågar Maja om han sett att det ska vara en vinprovning av Bordeauxdruvor i Santa Barbara på lördag. ”Det är lite dyrt, men om du vill så går jag gärna. Varför kan ni inte stanna över helgen?” Och då kommer vändningen i filmen, när Miles utan att tänka sig för berättar att Jack ska gifta sig på lördagen. Maja blir arg och paret skiljs åt, utan att Miles får en chans att förklara.

Tillbaka på hotellet vill Jack höra allt om hur det gick. Men Miles vill inte berätta. Jacks blivande fru ringer. Miles är besviken och säger att han vill åka hem. Men han berättar fortfarande inte varför. ”Jag vet precis vad du behöver”, säger Jack och kör dem till ett ställe de inte varit på. Frass Canyon, heter det. ”Det är ett skämt”, enligt Miles. ”Har du varit där”, frågar Jack. ”Det behöver jag inte”, svarar Miles. Här får man, genom en listig kameravinkel se hur de tappar vin på jättelika trailers: ett tecken på allt annat än finess. Hit kommer dessutom busslaster med turister, något man inte sett tidigare i filmen på ställena som besökts. Frass Canyon har också en fontän som sprutar vin, och det sitter en trubadur och spelat gitarr i vinprovarhallen. Här är det uppenbart försäljningen som prioriteras framför känsla och omsorg om druvorna. Människorna som är här är också mer intresserade av souvenirer än av vin, det framställs i filmen med all önskvärd tydlighet. Men de provar ändå ett glas här. Fast Miles är sarkastisk när han kommenterar vinet. ”Ett riktigt skitvin!” Men Jack tycker (som vanligt) att det smakar bra. ”Titta här”, säger han. ”De har en Pinot reserva.” Men Miles är inte intresserad. Han vill låna telefonen för att ringa agenten. Och ute på baksidan, bland ännu fler stålfat för lagring av (osofistikerat) vin, får han så det väntade beskedet, att förlaget inte antar manuset.

Miles är nu riktigt uppriven och besviken. Han tar först några tabletter Xantax och går sedan med resoluta steg in till provdisken. Där vill han få vin upphällt. När vinet hälls upp informeras Miles om att man har specialpris på Syrah i bag-in-box. Nu befinner han sig på den absoluta botten. Han sveper skvätten med vin och vill omgående ha mer. Han får då lite till, som han genast halsar. Han vill dock ha ännu mer och säger att han vill ha ett fullt glas. Han är beredd att betala för det. Men det får han inte. ”Varför köper du inte en flaska och går ut”, säger killen bakom disken. Då tar Miles flaskan från honom och häller glaset fullt. De börjar emellertid bråka och vinet hamnar på disken. Miles tar då slaskspannen, halsar så det rinner över ansiktet och på kläderna. Förnedringen är fullständig och Jack får ta hand om honom och leda honom ut. Återigen tar Miles till droger när livet går honom emot. Vinkännaren förvandlas på bara några sekunder till en lysten missbrukare som häver i sig vad som helst som finns i närheten. Och i denna sekvens blandar han dessutom bensodiazepiner med alkohol. Detta tilltag är en talande illustration av alkoholens dubbelhet, dess komplexitet. Vin är å ena sidan en mycket gammal kulturprodukt som förfinats genom seklerna, och lagrade viner kan bjuda på fantastiska upplevelser för den som övat upp smak- och luktsinnena. Men alkohol är å andra sidan också en berusande drog som det kan vara svårt att motstå om man som Miles behöver kemiska medel för att hantera känslolivet. Och ingen kan egentligen veta om han eller hon kommer att hamna där, eller när man har passerat gränsen för normalt bruk och är på väg in i ett missbruk. Så även om filmen illustrerar vinets potential som njutningsförhöjare visar den samtidigt på farorna som lurar i mossen. Problemet är bara att dessa sidor av drogen utgör filmens komiska poänger, vilket tar udden av den kritik som hade kunnat balansera skildringen.

Resan utför har börjat på allvar och tillbaka vid motellet väntar en ursinnig Stephanie. Hon slår Jack i ansiktet med sin MC-hjälm och lämnar honom blödande. Lite senare, i väntrummet på sjukhuset, ringer Miles till Maja för att be om ursäkt och för att tala om hur mycket han gillade att vara med henne. Hon svarar inte, men han berättar för hennes telefonsvarare att boken inte ska ges ut. Efter ytterligare strul som de råkar in i när Jack raggar upp en servitris vars man kommer på dem, är det dags för hemfärd. På lördagen gifter sig Jack och Miles som är med som best man. Han talar utanför kyrkan med sin förra fru och hälsar även på hennes nye man. Han ser samlad ut. Men när hon berättar att hon inte kan skåla för brudparet på den efterföljande middagen eftersom hon är med barn, brister allt igen och Miles lämnar sällskapet. Han åker hem. Springer upp till lägenheten och rotar fram sin 1961:a från gömslet under golvet i garderoben. Sedan får man se honom när han sitter på ett gatukök och dricker vinet, i smyg ur en plastmugg, till hamburgare. Det smakar uppenbarligen gott, men han är inte lycklig. Ännu en gång tar han till alkohol för att bearbeta det som gör ont. Filmen slutar strax efter detta. Miles hör Majas röst på telefonsvararen några dagar senare …

Sideways, sett genom botten av ett vinglas II


Vid frukosten nästa morgon förklarar Miles planen för dagen: ”Vi åker norröver, och börjar vintouren där, sedan jobbar vi oss söderöver så att ju mer vi dricker desto närmare hotellet kommer vi”, vilket är ytterligare ett exempel på en lättsam inställning till ”drink and drive.” Jack är missnöjd, för han har andra planer för resan, sex. Fast när Miles blir uppenbart besviken över det konstaterandet säger Jack trots allt att han vill dela vinupplevelserna med honom. Sedan åker de under tystnad genom Kaliforniens vinfält. ”This is our Syrah”, säger Miles och svänger av vid en liten vingård. Här provas några olika viner, dock inte lika ingående beskrivet som dagen innan. Men rollfördelningen mellan Miles och Jack är ändå den samma. På nästa ställe diskuterar kvinnan som har hand om provningen vinets smak med tanninerna som ger strävhet och karaktär. Miles behöver dock inte någon lektion, det visar han demonstrativt. Och när hon lämnar dem för att ta hand om andra kunder sträcker sig Jack snabbt fram, tar flaskan, drar ur korken och fyller deras glas. Han vill uppenbart bli full och inte bara serveras skvättar som han ändå tycker smakar likadant. Nya filmklipp följer på detta, med vyer över ännu fler vinfält.

Några mexikanska arbetare som plockar druvor och beskär vinstockar flimrar förbi, vilket är värt att uppmärksamma. Det okvalificerade och dåligt betalda plockningsarbetet på vingårdarna är ett säsongsarbete som inte sällan utförs av (illegala) invandrare. Inte mycket har hänt sedan John Steinbeck skrev sin bok Vredens druvor på 1930-talet. Det kan också betraktas som en indikation på att framställningen av alkohol – hur mycket man än i filmen försöker beskriva vinmakandet som ett uttryck för kultur, att produkten framställs varsamt med omsorg och entusiasm – är en mångmiljardindustri med lika hårda krav på ekonomisk avkastning till aktieägarna som annat företagande.

På nästa ställe säger kvinnan som håller i provningen att: ”Detta är husets Chardonnay.” Och här ser Jack sin chans att knyta kontakt. När han frågar, svarar hon att hon heter Stephanie. Miles, som anar vad som är på gång (och han gillar det inte) säger, med initierade ord att vinet inte riktigt faller honom i smaken, och han häller demonstrativt och för första gången i filmen ut slatten med vin i därför avsedd hink. Men Jack menar att han gillar det. ”Ek”, säger han. Stephanie tar då upp en flaska med Cabernet franc. ”Det är femte året vi gör denna variant”, säger hon. ”Det är ovanligt här uppe, att tappa bara Cabernet franc. Det vann en silvermedalj i Paso Robes förra året.” Miles, som fortfarande försöker sätta sig på tvären, säger då: ”Vet du vad, jag har aldrig väntat mig mycket från cab franc, och denna är inget undantag.” Och han häller ut även denna slatt demonstrativt. Men Jack, som inte vill låta tillfället glida honom ur händerna, visar ännu tydligare sitt intresse för Stephanie och säger att han tycker att det smakar bra. Han frågar om hon bor här uppe. ”Det gör jag, uppe i Los Alamos”, svarar hon. Och sedan vänder hon sig i förtroende mot Miles och säger att hon håller med honom om Cabernet franc. Jack talar då om var de bor. Detta gillar inte Miles, som nu börjar bli riktigt sur. Men Jack fortsätter med att fråga om hon känner till Maja. Det gör hon. Miles himlar med ögonen och påpekar irriterat att han vill fortsätta provningen med Syrah. Stephanie påpekar att han är otålig, men häller ändå upp ett, i princip fullt glas av husets Syrah. ”Du är en dålig flicka”, kommenterar Jack tilltaget. ”Jag vet, jag behöver få smisk”, säger hon. I nästa scen väntar Miles sammanbitet vid bilen. Jack kommer ut med två lådor vin. Och när de lastar in vinet i bilen säger Jack att de har en date samma kväll, med Stephanie och Maja. Jack har av Stephanie fått reda på att Maja verkligen är skild. Han är upprymd. Miles är sur.

Fler klipp med vyer från ändlösa fält med vinstockar i rader. Därefter får man se hur Jack och Miles stannar vid en fin utsiktsplats. Miles berättar då att han och Viktoria, hans förra fru, verkligen gillade denna plats. ”En gång hade vi en picnic här och vi drack en Opus ett, 95, med rökt lax och kronärtskocka …”, som uppenbarligen är något som alla kännare vet inte passar till det vinet för han tillägger, ”men det brydde vi oss inte om.” Han saknar henne, det märks här ännu tydligare än tidigare. Han säger att hon hade bättre smakkänslighet än någon kvinna han någonsin känt. ”Hon kunde till och med känna skillnad på alla olika italienska viner”, vilket uppenbarligen är svårt. Jack säger då att det är något han måste berätta. ”Viktoria kommer till bröllopet”, säger han. ”Det vet jag, det har du berättat. Och det är okej för mig”, svarar Miles. ”Visst, men det är inte hela historien”, säger Jack då och berättar att hon ska ta med sig sin nya man. Att hon hade gift om sig visste inte Miles. Han vänder snabbt på huvudet och utbrister: ”Med den där killen? Han med restaurangen?” Miles går sedan med bestämda steg bort till bilen och sätter sig i passagerarsätet. Han vill åka hem nu. ”Varför har du inte berättat detta förut, Jack?”, säger han. ”Därför att jag visste att du skulle bli galen. Men vi är ju här för att glömma allt sådant”, svarar Jack. Miles menar att han kommer att bli en persona non grata på bröllopet, och att alla kommer att hålla andan och bara vänta på att han ska bli full och ställa till en scen. Här blir det som antytts genom i princip hela filmen fullkomligt uppenbart. Miles har inte kontroll över sitt alkoholbruk. Och när Jack berättar att det inte kommer att bli så, att han talat med Viktoria och att hon försäkrat att hon kommer att vara cool, då får Miles ett spel. Han rycker upp bildörren och sliter åt sig en av de nyinköpta flaskorna och drar med tänderna ur korken. Sedan springer han ner bland fälten, halsandes ur flaskan. Jack jagar efter. Först när flaskan tömts stannar de bland några vinstockar. Miles samlar sig och sträcker sedan ut handen och smeker ömt en klase med vindruvor. Alkoholen som Miles genom sitt intresse för vin ständigt har nära tillhands är det medel han tillgriper när hans liv blir för svårt att hantera. Man kan ana att upphovet till ambivalensen inför resan, vilken han ”botade” med alkohol som gav honom baksmälla, till viss del handlar om vetskapen om att hans före detta fru ska närvara på bröllopet. Och när han plötsligt får reda fler uppgifter som han inte hunnit bearbeta är det hos alkoholen han söker tröst. Det blir därigenom tydligt att det är kombinationen av aktörer, det vill säga Miles, alkoholen och ett oväntat problem, som ger upphov till drickandet. Agensen uppstår i och genom sammanhanget, den finns inte hos någon av aktörerna.

Nya vinvyer, under tystnad. Vinprovarrundan är uppenbarligen över efter incidenten, för i nästa scen är de tillbaka på hotellrummet där killarna tittar på TV under tystnad. Jack går efter en stund ut för att simma. Miles kollar ensam vidare på TV. Och väcks en stund senare av Jack, som gjort sig i ordning för kvällen. Han är på gång och säger glatt, att här är tjejerna verkligen heta. Han ringer ett kort samtal till sin blivande fru. På väg mot restaurangen en stund senare förmanar Jack, Miles: ”Var nice nu. Uppför dig som den du var innan du fick spel”, och här antyds något slags nervöst sammanbrott som uppenbarligen inträffat för ett ganska långt tag sedan. ”Alla älskade den du var.” Utanför restaurangen får Miles ytterligare förmaningar. ”Om du vill vara sur så är det ditt problem. Men sabotera inte för mig!”, säger Jack. Sedan säger han: ”Och om de vill dricka Merlot, så dricker vi det.” ”Nej!”, skriker Miles, ”om någon beställer Merlot så sticker jag. Jag kommer inte att dricka någon jävla Merlot!” ”Okej”, säger Jack. ”Ingen Merlot.” Jack frågar om Miles har med sig sin Xanax, [1] och säger sedan: ”Drick inte för mycket! Lyssna på mig. Jag vill inte att du ska somna, eller gå över till den mörka sidan. Du får inte gå över till den mörka sidan!” ”Okej!”, säger Miles trumpet. Därefter går de in.

Bakom bordet, längs hela väggen, ligger vinflaskor uppradade. Väl framme börjar Jack omgående flörta med tjejerna. ”Vad dricker du”, frågar Miles Maja: ”Detta är en Fiddleshead. Sauvignon blanc.” Hon ger Miles glaset så att han får smaka. ”Det var gott”, säger han. ”Lagrat 12 månader på franska ekfat”, svara Maja. ”Intressant”, svarar Miles och tittar sedan surt på Jack (han är uppenbart inte intresserad av Maja, bara av vinet). Men Maja, som är oändligt förstående, berättar att hon känner den som gjort vinet, och att hon brukar komma till restaurangen, vilket uppenbart är anmärkningsvärt eftersom det görs en poäng av att det är en kvinna. Vinmakarvärlden är uppenbart mansdominerad. Miles försöker här trots allt spela med och nämner med eftertänksamhet och med näsan i vinglaset, att det doftar klöver. ”Precis”, säger Maja glatt. ”Jag älskar det.” Miles ber om ursäkt för att han dricker hennes vin. Hon säger att han ska få ett eget glas. Då skiner han upp. Jack, som bara är intresserad av Stephanie trivs nu uppenbart i sällskapet. Efter en stund kommer kyparen och föreslår vilka rätter sällskapet ska äta. Och det ställs fram glas. Miles och Maja talar om vin och Stephanie och Jack är mer allmänt sociala. När glasen ställts fram visas flaskans etikett en stund för kameran, så att tittaren ska veta vad man dricker. (Detta är några av filmens mer uppenbara produktplaceringar. Vinerna som presenteras i andra sekvenser får inte riktigt samma exponering). Det första vinet är en ”Pinot Noir 2001”, från Whitcraft Winery. Stephanie får prova det och hon godkänner flaskan. Maja och Miles förlorar sig omgående i vinets karaktär och färg. Jack avbryter med att nämna att man är där för att fira Miles bok. Miles ser besvärad ut, för han vet ännu inte om förlaget antagit manuset, vilket är ytterligare en orsak till hans nojighet. Nästa vinflaska visas för kameran i närbild, ”Sea Smoke.” Miles ser lycklig ut när han dricker det.

Sedan visas bilder på sällskapet och andra i restaurangen som snackar och har trevligt medan Miles hamnar utanför, drickandes sitt vin. ”Kistler”, heter nästa vin som också presenteras för tittaren. Lite lullig berättar Miles för Maja något om hur man, på ett ställe, handskas med vinet, ”på ett traditionellt sätt …” Jack ser inte glad ut! Men Maja är med i diskussionen. Nya rätter serveras, och till dem dricker man ett 1 cru vin: ”Pommard.” Miles sjunker allt mer in i sig själv. Han häller upp mer vin. Maja talar hela tiden med honom på ett mjukt och förstående sätt. Miles försöker verkligen vara med men är uppenbart nära att gå över till ”den mörka sidan.”

I nästa scen står han vid telefonen. Han ringer till Viktoria. Han vill visa att han vet att hon gift sig. Han säger att han bestämt sig för att inte gå på bröllopet. Hon lägger dock på när hon förstår att han är full. När Miles kommer tillbaka till bordet säger Jack: ”Välkommen tillbaka.” Och Maja frågar han är okej. Det blir tyst runt bordet. Tjejerna ursäktar sig och går på toaletten. Jack växlar då omgående min till att bli rasande och utbrister: ”Vad fan! Ta dig samman. Vart tog du vägen? Gick du och ringde på fyllan?” (Did you drink and dial?, som inte riktigt går att översätta). ”Varför måste du alltid göra så här? Viktoria är ute ur ditt liv. Pof.” Du håller på att sabba en fin möjlighet här med Maja. Hon är ju cool, rolig och hon kan det här med vin.” Miles svarar att han känner sig obekväm i situationen. Jack ger Miles lite vatten att dricka. Och flickorna kommer tillbaka. De föreslår att man ska gå hem till Stephanie. Jack blir glad och kallar på kyparen. Alla verkar nyktra även om man har delat på minst fyra flaskor vin, och då hade tjejerna dessutom vin i sina glas när Miles och Jack anlände till restaurangen. Detta hindrar dock inte paren från att köra i två bilar. Miles som är den som druckit mest kör dock inte. Scenen som följer utgör filmens ”epicentrum”, fast det vet man som tittare ännu inte.



[1] Xanax är ett psykofarmaka som används mot ångest. Det tillhör gruppen benzodiazepiner.

söndag 30 december 2012

Sideways, sett genom botten av ett vinglas I

Så här alldeles i slutet av det gamla året, i skiftet mellan tänkte jag dela med mig av lite tankar kring alkohol. Många kommer att dricka på nyåret, och kanske må dåligt på årets första dag. Det är normen, att ta sig ett glas, att vara onykter. Håller med Claes Malmberg från programmet Stjärnorna på slottet, igår, när han sa att det är mer uppseendeväckande att tacka nej till alkohol på en fest än att spy i rabatten. Värt att tänka på, så här i slutskedet av det gamla, vid inledningen av det nya.

Vilken roll spelar alkoholen i ditt liv? Vet du det? Har du reflekterat över det? Hur mycket alkohol finns i ditt liv, om du tänker i olika former och inte begränsar dig till det som finns på flaska. Betänk att alkohol också är alla de immateriella uttryck som vi omger oss med. Alkohol blir alkohol (i begreppets fulla betydelse) i mellanrummet mellan dryckerna och berättelserna, bilderna av, tankarna på, minnena av. Alkohol är inget, det blir.

Tänker på en gammal text som jag skrev i samband med mitt forskningsprojekt om alkohol, och som finns utgivet i boken Kung Alkohol. Och andra drogaktörer. Texten handlar om en film Sideways, som när den gick upp på bio drev upp vinförsäljningen med över 10 procent, över hela världen där den hade premiär. Värt att tänka på, relationen mellan kultur och bruk av alkohol. Texten delas upp i tre bloggposter, för den är ganska lång, och utgörs av en berättelse om innehållet i filmen, med fokus på alkoholen. Dessa poster får avsluta 2012 års bloggande. Återkommer med nya tankar nästa år.

Filmen Sideways, som här presenteras genom att aktören alkohol följs genom handlingen, kan karakteriseras som en klassisk ”buddy (road)movie.” Den handlar om två manliga vänner som på en resa upplever saker som får dem att växa som människor. Det är söndag morgon när filmens handling inleds, och redan här direkt i filmens allra första sekvens (även om man inte får reda på det förrän något senare) visar det sig att alkoholen spelar en betydelsefull roll.

Publiken får följa huvudpersonen Miles när han gör sig i ordning, kraftigt försenad på grund av en baksmälla vilken fått honom att försova sig, för att hämta upp sin vän Jack som ska gifta sig. Resan blir Jacks ”svensexa.” Explicit visar sig sedan alkoholen på den vita duken sex minuter in i filmen, under en hetsig diskussion där Jack i bilen ondgör sig över att Miles inte kommit i tid för avresan. ”Okej”, erkänner Miles, ”det var en [vin]provning igår. Men jag ville att vi skulle få med oss något fint för resan upp.” Därefter plockar Jack fram en flaska från baksätet – under tiden talar de om Miles bokmanus och hur det tagits emot på förlaget. Jack menar att det är självklart att manuset kommer att antas, men Miles är osäker och visar tydligt hur dåligt självförtroende han har. Det är uppenbart att Jack verkligen ser fram mot resan och att få komma bort ett tag. Och att Miles inte gör det, åtminstone inte på samma sätt som Jack. Killarnas förhållande till alkohol är, precis som till det mesta annat, diametralt olika. Jack är den okomplicerade, njutningslystne slarvern som bara vill supa och ha det bra, och Miles är den sammansatta, osäkra, men förfinade pedanten som kan allt om vin. Detta visas effektivt när Jack plötsligt öppnar flaskan han tagit fram från baksätet, en ”Byron”, från 1992. ”Öppna den inte nu när den är varm”, säger Miles. Men det är redan för sent. Flaskan med musserande vin exploderar i Jacks hand, och han häller skrattande upp innehållet i två glas, ett till dem var. De skålar för en underbar vecka, Jack med tillförsikt och Miles med tvekan. Detta att man dricker alkohol när man kör bil är inte helt ovanligt i amerikanska filmer, vilket naturligtvis inte hindrar att man som konsument av film kan ha synpunkter på det.

För att understryka att Miles är expert på vin påpekar han att vinet till 100 % består av druvan Pinot Noir. Och för att förtydliga att Jack inte förstår vinets hemligheter, replikerar han att han inte förstår hur det kan vara vitt, Pinot Noir är ju en blå druva. Miles ger sig då in i en utläggning om att färgen kommer sig av att vinet inte lagrats med druvans skal, att det är där färgämnena sitter. ”Ställ inga sådana frågor uppe i vindistrikten, de kommer att tycka du är en dum skit”, säger Miles.

Att Miles har en sammansatt personlighet med ett komplicerat psykologiskt bagage uppenbaras strax för publiken när killarna ger sig av på en avstickare. Miles vill ta chansen att hälsa på sin mamma som fyller år (och som present har han med sig en flaska champagne). Detta avbrott på resan gillar inte Jack, som endast motvilligt går med på det, och lika motvilligt övertalas killarna sedan att stanna på mat, mest beroende på att Miles inte har kraft nog att invända. Jack är sur men håller minen. Till maten på kvällen dricker man vin. Under måltiden smiter Miles in i huset och stjäl pengar från mamman, pengar som han vet att hon håller gömda bland underkläderna. Och i samma sekvens visar det sig också att Miles saknar sin förra fru, för ovanpå byrån står hans bröllopsfotografi som han tittar på med sorgsna ögon. Dagen efter är killarna bakis. Jack har somnat ovanpå sängen och har svårt att vakna när Miles rycker i honom för att berätta att de ska smita iväg. Mamman ligger och sover i soffan med TVn på och ett halvfullt vinglas bredvid sig på det stökiga bordet. Mamman används i filmens handling huvudsakligen för att illustrera att Miles inte frigjort sig från henne (och att det är hennes fel). Hon framställs som själva orsaken till Miles vacklande självkänsla.

I nästa scen anländer killarna till Santa Barbara Wine district. Och vinmakaren Sanford blir första anhalt. ”De tillverkar den bästa Pinot Noir och Chardonnay”, säger Miles. Jack svarar att, ”jag trodde inte du gillade Chardonnay?” Miles säger då att det gör han visst, han gillar bara inte hur de manipulerar den i Kalifornien: ”Alldeles för mycket ek och sekundär malolaktisk jäsning.” Jack förstår ingenting. Men på vägen fram till vingården förklarar Miles för Jack varför regionen är så bra för Pinotdruvan, som vid det här laget nämnts ett antal gånger. Det är en mycket känslig druva, som inte gillar för mycket sol och som inte tål torka. Väl framme vid provsmakningsdisken briljerar Miles. Biopubliken, liksom Jack bjuds på en initierad lektion i konsten att prova vin (se ovan). ”Du kunde arbetat i en vinaffär”, säger Jack. ”Jo”, säger Miles, ”det vore just ett bra förslag”, vilket ytterligare indikerar att han faktiskt har ett problematiskt förhållande till alkohol.

Buellton, är nästa anhalt. Här ska de bo på motell: ”The Windmill in.” Senare på kvällen, på en restaurang i närheten, känner personalen igen Miles. Bartendern frågar hur det går med hans bok och bestämmer sedan vad som ska drickas: ”Den nya Bien Naciado.” Den faller verkligen Miles i smaken. ”Skål för min sista vecka i frihet”, säger Jack. När Jack lite senare spanar in en vacker servitris visar det sig att Miles känner även henne. Ibland tar han ett glas med personalen, säger han när hon lämnat bordet efter en flyktig hälsning. När det gäller tjejer är det Jack som sitter inne med kunskaperna. Han tycker att Miles ska stöta på Maja, som hon heter. Att hon bär ring betyder ingenting säger Jack, den kan hon mycket väl ha för att slippa problem med efterhängsna kunder i restaurangen. Miles berättar att Maja kan väldigt mycket om vin. ”Hon tycker om Pinot”, säger han. En relation har därmed upprättats mellan Miles och Maja, med hjälp av ett ömsesidigt intresse för vin och en delad fäbless för Pinot noir-druvan som därmed kan betraktas som ett slags aktör med förmåga till agens i filmens handling.

Efter maten hamnar killarna i baren med var sitt glas vin. När Maja kommer dit vill Jack betala hennes vin, och efter lite tvekan bjuder Miles in henne till dem. Hon frågar om boken. Jack säger då att den ska publiceras och att det är därför de är här, för att fira. Miles gillar det inte, men säger inget och när Maja frågar vad de ska göra ikväll, säger Miles (till Jacks uppenbara besvikelse) att de är trötta och ska gå och lägga sig. Och på vägen mot hotellet är Jack rasande för att Miles inte tog chansen när han hade den. Han berättar dock att han upptäckt att hon inte är gift, för hon hade ingen ring på fingret i baren.

lördag 29 december 2012

Slutet, eller början? Det beror på hur man väljer att se på saken.

Ännu ett år går mot sitt slut. Ännu ett år laddar för att komma igång. Dagarna mellan jul och nyår är tid för reflektion, återhämtning, vila. Nya planer, och eftertankar både före och efter. Hur har vi det egentligen? Vilka är hoten, möjligheterna, vilka är våra kollektiva styrkor, och svagheter? För egen del hänger hotet om uppsägning över mig, och jag balanserar på gränsen. Ska jag ge upp, eller kämpa för det jag tror på? Än så länge kämpar jag, men krafterna jag tvingas kämpa mot är starka, anonyma och hänsynslösa. Lite som i skolan, där hotet om förnedring och våld hela tiden fanns där, djupt nedlagt i skolan som miljö. Att just jag drabbades var en slump, det inser jag idag. Och det gör att jag kan hämta styrka och mod från upplevelser som länge varit ett tyngande ok. Det som har hållit mig tillbaka, kan vändas till något positivt. Blir till en kraft att bygga något av, med, på. Tänker så, och ser fram emot det nya året. Tror på det jag gör, och ångrar inget. Har mycket kvar att ge, och oavsett vad som händer finns det tid. Böcker ska ges ut, skrivas och föreläsningar hålas, forskning skall genomföras. 2013 är på det sättet fyllt med möjligheter, även om molnen hopar sig vid horisonten. Min situation är privilegierad. Viktigt att inte glömma det.

2012 går mot sitt slut. Ett riktigt skitår, och nu handlar det inte om jag, mig och mitt. Nu snackar vi samhälle, globalt och lokalt. Många av oss som har anställning, lön och en ekonomisk buffert att mjuklanda i märker bara av det glimtvis, systemskiftet. Konsekvenserna av sänkt skatt visar sig inte omgående, och de flesta märker inte av dem alls. Samhällskostnaden av att det stora flertalet får det bättre ser inte ut som man tror. Samhällsekonomi är väsensskild från hushållsekonomi. Sambanden mellan intäkter och utgifter är inte linjära, utan komplexa och svåröverblickbara. Om fler förstod hur svårt det är att veta, och hur komplexa sambanden är, då skulle det vara enklare att rösta rätt (oavsett vad man röstar på. Detta är inte en partipolitisk bloggpost, det är en demokratifrämjande text). För det är svårt, oerhört svårt att skaffa sig en helhetsbild över ett komplext system som man dessutom lever mitt i.

Kulturvetenskapens förbannelse handlar om det, om att vara beroende av allmänna medel för att kunna forska om sådant som få inser värdet av. Kulturvetenskap handlar om att bygga upp en förståelse för vilka förutsättningarna är för det levda liv som alla gemensamt är en del av och verkar genom. Kulturvetenskap handlar om samhället som system, som komplex helhet. Och om samband som inte är uppenbara. Att jag betalar drygt 1000 mindre i skatt är ju gott och väl för mig, så länge jag är frisk och har hälsan, så länge jag har ett arbete att gå till och så länge jag och mina kompetenser är efterfrågade och anses värda att satsa allmänna medel på. Som forskande lärare är jag anställd av staten. Min lön kommer från samma hand som tvingas spara för att kunna sänka skatten. Andra exempel på samband, komplexa samband som är mer angelägna än en medelklassakademikers personliga problem, är sjukvården och kriminalvården. Läser i dagens GP om förhållandena på Akuten, till exempel.
Vid ett tillfälle på fredagseftermiddagen stod sex ambulanser i kö utanför Sahlgrenskas akut. I en av bilarna fanns en svårt sjuk patient som klassats "orange", den näst mest brådskande kategorin. 
Trots detta tog det omkring 40 minuter innan patienten togs om hand inne på akuten. Orsaken uppgavs vara att britsarna tagit slut. 
- Det stämmer att många ambulanser kom samtidigt vid 16-tiden. Det var svårt att få fram lediga britsar just då, bekräftar Per Karlsson, biträdande sjukhusdirektör vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, SU.
När jag får 1000 kronor mer i månaden att röra mig med då finns det akuta behov som pockar på uppmärksamhet för mig. Barnen behöver kläder, vi behöver mat och längtan efter en längre resa är stor. Jag menar, är jag inte värt det, efter allt slit under året? Och så måste jag ju spara, för tänk om det händer något. Den extra summan går snabbt åt, när alla mina mer eller mindre akuta behov skall tillgodoses. Så länge jag är frisk finns inget behov av Akuten. Så länge jag är turen att inte bli sjuk är det en onödig kostnad. Plötsligt händer det dock, kan det otänkbara inträffa. Och då tvingas jag konfrontera konsekvenserna av den sänkta skatten. Om det händer, mig vill säga. Poängen är att det inget har med val att göra. Hjärtat följer sina egna lagar, styrs inte av viljan. Mina intjänade tusenlappar gör skillnad, i vård skola och omsorg.
Men det är inte bara akuterna i Göteborg som är hårt belastade. Tillströmningen av patienter har ökat även inom NU-sjukvården, som också drabbats av vinterkräksjuka. 
- Min 79-åriga svärmor, som varit sjuk och inte kunnat äta sedan den 10 december, fick vänta åtta timmar i korridoren på sjukhuset i Trollhättan. Till sist blev hon undersökt av läkare som ville skicka hem henne, berättar Stefan Gustafsson. 
Tack vare att en anhörig med vårdutbildning kunde ingripa blev den gamla kvinnan, som var svårt uttorkad, till sist inlagd. Då fick de också veta att proverna som togs när hon kom till akuten hade försvunnit.
Komplexa samband som är svåra att se, när man fortfarande kan ta beslut om hur man ska/kan/bör göra. Förhållandet mellan mina ökade rörelsemedel och sjukvården som tvingas dra ner på sina kostnader för att anpassa sig till den mindre kostymen är inte uppenbart, och utrymmet för tolkning är enormt. Politikerna står i TV och debatterar, och ingen blir klokare. 1000 kronor mer i plånboken är svårt att argumentera mot, om det man vill är en bättre skola och humanare vård och om priset för det ska hämtas från allmänheten. Självklart, alla veta att det är så. Och politiker lever på väljarnas sympatier. Vi får det samhälle vi förtjänar. En uppenbar kulturvetenskaplig sanning, som av samma logik riskerar att tvingas till tystnad. För den typen av kostnad har samhället kanske inte råd med, när så många andra och mer akuta behov måste tillgodoses först. När industrin ropar på kompetens, och ekonomisk tillväxt är det som gör den i grunden omöjliga ekvationen möjlig. Klart att mjukare frågor, hur viktiga de än är för överlevnaden på sikt, får stryka på foten då. Är det klokt, är det långsiktigt hållbart? Finns ens tid och utrymme att reflektera över den typen av frågor?

Vi måste, vi har ett ansvar. Inför våra barn och kommande generationer kan vi inte sticka huvudet i sanden. Vi har inte rätten att urholka basen för framtiden, kan och får inte försvaga det fundament som allt anat nu och i framtiden vilar på. Ändå gör vi det. För att kunskapen om komplexa samband inte är tillräckligt spridd och utvecklad. Skolan är viktig för att ge barnen möjlighet att ta kloka beslut, och den är en förutsättning för den högre utbildningen och forskningen. Vård behöver alla, förr eller senare, när man minst anar det. Omsorg på ålderns höst krävs för att medborgarna skall känna sig trygga nog att bry sig om och ta ansvar för det allmänna. Samhället är en komplex helhet, som hålls samman av komplexa samband. Om detta forskar jag, och den kunskapen saknas i samhället först när den försvunnit. Lite som akutmottagningen, som alla vill ha och anser är viktig när de själva drabbas.

Ett annat exempel på samband. En ännu mer perifer konsekvens av den nya sköna värld som vi bygger åt oss. Fängelser, brottslingar och kriminalvård (som det väl fortfarande heter, även om det allt oftare talas som straff, som dessutom ständigt ska bli hårdare). Det drabbar väl bara dem som skyldiga äro? Där går det väl att dra ner utan problem? Eller, är det verkligen så? Läste en fängslande artikel om det ämnet i SvD här i mellandagarna. Visserligen handlar det om USA, men Sverige ligger bara några steg efter, så ämnet är aktuellt och viktig att reflektera över. I USA är stora delar av "fångvården" privat, av samma samhällsekonomiska skäl som besparingarna i vården. Valet mellan mer pengar i plånboken, och satsningar på förbättringar för fångarna är enkelt, för alla som inte är insatta i frågan och som förstår de komplexa sambanden vilka bygger samhället.
Utvecklingen är närmast explosionsartad. Från 1970 fram till i år har antalet som skakar galler i USA ökat med mer än 800 procent för att i dag uppgå till 1,6 miljoner amerikaner. Det innebär att landet förvarar runt 20 procent av världens fångar – trots att de enbart står för cirka 5 procent av världens invånarantal. Totalt sitter nu 0,73 procent av den amerikanska befolkningen bakom lås och bom, vilket är en högre siffra än i länder som Ryssland (0,49 procent) och Kina (0,12). I Sverige ligger motsvarande statistiska uppgift på 0,07 procent. 
Att det finns stora pengar att tjäna här behöver ingen betvivla – USA spenderar årligen 74 miljarder dollar på sitt fängelsesystem. 
Den första privata aktören, Corrections Corporations of America (CCA), välkomnades för 30 år sedan till följd av ekonomiska besparingar. I dag utgör CCA tillsammans med GEO Group de största privata spelarna inom den privata fängelseindustrin, och deras tillväxt har varit kraftig.
Privata företag exploaterar det allmänna. Så läser och förstår jag texten. Samma gäller inom vård och skola i Sverige. När fältet ligger fritt för privata aktörer att tjäna pengar på allmänna behov, då händer något. Då förskjuts makten, i riktning mot kapitalet. Då är det inte längre självklart att 1000 kronor mer plånboken blir 1000 kronor mer för mig att använda efter eget huvud. Det som ser ut som en vinst för både samhället och allmänheten kan snabbt förvandlas till stora kostnader, vilket följande passage i artikeln om fängelserna i USA visar. Och nu snackar jag inte om det om behandlingen av fångarna, som dock i sig är värt att uppmärksamma.
Kritiken mot de privata företagen, och inte minst just då CCA och GEO Group, är på sina håll däremot inte nådig. Flera rapporter från människorättsorganisationer och grupper fokuserade just på internernas levnadssituation pekar på en värld där lönsamhet är allt och rehabilitering noll. 
Journalisten Cindy Chang har i en omfattande artikelserie om Louisiana, där var 86:e vuxen sitter bakom lås och bom, visat på hur markant förhållanden skiljer sig mellan statligt drivna fängelser och privata. 
Hos de privata aktörerna återfanns vanligtvis stora rum där 80 till 90 män eller kvinnor bor tillsammans, oftast utan någon aktivitet om dagarna. Varje dag spenderar de privata bolagen dessutom blott 25 dollar per intern, att jämföra med 55 dollar i de delstatliga fängelserna. Och de löner som betalas ut inne på privata fängelserna till de interner som arbetar åt näringslivet eller myndigheterna är minst sagt dåliga, cirka 2 kronor per timme. I ett fängelse som sköts av staten eller delstaten är lönen oftast åtta gånger högre.
Nej, jag snackar om helt andra konsekvenser. Konsekvenser som drabbar dig och mig, alla vi som inte är kriminella, alla vi som gör rätt för oss och som tar hand om varandra. Konsekvenser som går långt utanför kriminalvården, och som påverkar vården, skolan och omsorgen. Läs, och begrunda följande.
– När företagen tar genvägar för att maximera vinsten sker det på bekostnad av internernas levnadsvillkor och säkerhet. När du försöker tjäna pengar på dem så händer det dåliga saker, säger David Fathi, talesperson på The American civil liberties union.
Under fjolåret håvade CCA och GEO Group in över 22 miljarder dollar i intäkter, vilket genererade en vinst på över 1 miljard kronor. 
Bland deras investerare syns flera tunga finansjättar, exempelvis Bank of America och Wells Fargo. Den sistnämnda Wall Street-aktören hade i mars 2012 ett innehav i CCA värderat till 86,7 miljoner dollar, vilket innebar att de var bolagets näst största aktieägare.
För att locka nya investerare går det i deras försäljningsprospekt att läsa att deras verksamhet är en unik möjlighet som är fri från recessionseffekter och det hårda trycket på dem. I exempelvis Kalifornien var fängelsesystemet överbefolkat med 179 procent. 
De årliga vinsterna läggs inte minst på expansion, men också till viss del på lobbyverksamhet, däribland att få politiker att stifta tuffare lagar som gynnar bolagen. För att ett fängelse ska vara lönsamt krävs det enligt uppskattningar en beläggning på minst 90 procent. 
En rapport från 2011 signerad Justice policy institute (JPI) visar att de tre största privata företagen pumpade in över 6 miljoner dollar för att övertala delstatliga politiker.
– Att företag försöker tjäna pengar på att få så många personer fängslade som möjligt är vansinnigt, och det måste få ett slut, säger David Fathi på The American civil liberties union. 
I Arizona hade 30 av 36 politiker som gav sitt stöd till den kontroversiella immigrationslagen – som skulle ge polisen rätt att arrestera en person på blotta misstanken om att han eller hon var illegal invandrare – tagit emot pengar från privata fängelseföretag eller deras lobbyorganisationer.
Folkvalda politiker? Hur mycket styr folkviljan, egentligen? USA må vara extremt i detta hänseende, men Sverige ligger inte långt efter. När våra skattemedel öppnas upp för kapitalet, då ändras spelreglerna för alla. Och det får konsekvenser för alla, oavsett vad man röstar på och oberoende av om man värnar individens frihet eller ej. Vi får i varje läge det samhälle vi förtjänar.

Så går tankarna i mitt huvud, här under mellandagarna. När det finns tid för eftertanke, då ser man sambanden tydligare, om man har lärt sig att se dem vill säga, och om man har tid och ro att ägna dem en tanke. Om man har en dagstidning att hämta inspiration från. Se där ytterligare ett samband, för dessa två artiklar finns det inget stort sug efter. Efterfrågan på denna typ av information är låg, för kunskapen och insikterna rör ju inte mig, kanske kan tänker. Tänk om, säger jag, och finner stöd för den åsikten inom forskningen, egen och andras. Allt hänger i hop, och visst kan man söka kunskap på nätet. Men när det är den enda källan att ösa ur, havet av information på www, då är samhället illa ute. För fler kommer att bry sig om hur det går för Zlatan i PSG, än hur fångarna har det i USA. Fler är mer och oftare intresserade av börskurserna än av läget på landets akutmottagningar. Alla vet att det är så, och att vi får det samhälle vi förtjänar, att det inte går att äta kakan och ha den kvar, eller att vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet när vi klagar på systemet och önskar oss en bättre värld.

Tänk till, tänk om. Gör rätt. Syna samband, väj inte för komplexitet. Se om det egna huset, inte genom att renovera inomhus, utan genom att underhålla grunden. Hjälp dig själv och dina barn genom att sluta förakta brottslingar, se ner på sjuka eller, låta dem som inte har råd med läxhjälp skylla sig själva. Allt och alla hänger ihop, och det jag gör eller låter bli att göra idag kommer att få återverkningar i morgon.

Sensmoral: Kulturvetenskap är samhällsnyttigt, inte på kort sikt, men på lång. Är det hållbarhet vi vill ha, då måste vi värna det som ligger långt fram i tiden och göra vad som krävs, inte se till vår egen situation är och nu och göra det som låter bra. Vi får det samhälle vi förtjänar, på gott och på ont.

2013 är här, vare sig vi vill det eller ej och oavsett om vi är redo eller inte: Gott Nytt År! Tillsammans kan vi bygga en bättre värld, gemensamt. Vi gör det redan, så steget är litet, och det krävs inte mer möda än lite eftertanke.

fredag 28 december 2012

Tänker om och med rhizom VII

Ett slags frágil struktur, som finns där mellan, men som man måste närma sig varsamt, som kräver omsorg och aktivitet från dem och det som behöver ordnas, för att ge tillvaron mening och för att få innebörd. Så vill jag se på rhizom, som samhällsteori och tankeverktyg. Något som finns och som spelar roll, men inte självklart. Rhizom kan enkelt köras över. Alltså inget att bry sig om? Tvärt om, menar jag. Vi människor håller oss själva för sensibla och intelligenta varelser, och just därför borde vi kunna ordna vår vardag och vårt kollektiva liv efter ordningsregler som inte kräver polisiära åtgärder, betong och repressalier. Visualisera följande: En kohage, och en hästhage. Kohagen brukar vara inhägnad med kraftig taggtråd, och hästhagen med ett tunt elstängsel. Trädstrukturer är som kraftig taggtråd, och rhizom som tunt elstängsel. Hästar är sensibla djur som känner noga efter, medan kor bara går på. Båda ordningsprinciperna fungerar, men på olika sätt. Vad vi behöver för att bygga ett kunskapssamhälle är upp till oss, tillsammans. Det är utgångspunkten. Någon typ av ordnande princip behöver vi, frågan är vilken och hur vi skall se på kulturen och vardagen.

Rhizom finns, och fungerar, men inte utan förståelse för vad som krävs. Vapen fungerar också. Vad vi anser oss behöva för att bygga ett hållbart samhälle är upp till oss, gemensamt att bestämma. Vill vi ha ett samhälle byggt på tillit och förståelse, eller på vapen och repressalier? Oavsett vad vi väljer kommer vi att få leva med konsekvenserna. Jag väljer rhizom, för det ökar chanserna till att vi får det samhälle som jag vill se förverkligat. Ett hållbart samhälle där man tar hand om varandra, och där alla kan finna sin plats och får bidra till det allmänna med det man kan och är bäst på. Ett samhälle som är i balans på alla tänkbara plan. Och dit går bara att nå med hjälp av förhandling, ständiga och kollektiva förhandlingar mellan allt och alla.
How could movements of deterritorialization and processes of reterritorialization not be relative, always connected, caught up in one another? The orchid deterritorializes by forming an image, a tracing of a wasp; but the wasp reterritorializes on that image. The wasp is nevertheless deterritorialized, becoming a piece in the orchid’s reproductive apparatus. But it reterritorializes the orchid by transporting its pollen. Wasp and orchid, as heterogeneous elements, form a rhizome.
Förhandlingar kan se ut på olika sätt, men förhandling är vad vi har att göra med men överallt och alltid när mening och betydelse uppstår mellan. I citatet handlar det om relationen mellan insekten och blomman, som ofta är symbiotiskt på ett sådant sätt att det är omöjligt att veta vad som kom först. Vissa blommor kan bara pollineras av en enda insekt, och deras liv och framtid är därför gemensam och ett resultat av ett slags förhandling. Samma med kultur, och rhizom. Det centrala finns mellan, och går inte att nå, i kraft av sig själv. Ömsesidig tilblivelse är vad jag vill peka på, och ser man på samhället med sådana glasögon förstår man förhoppningsvis bättre hur tanken om rhizom kan vara till nytta i arbetet med att förstå hur en struktur kan fungera utan att synas och utan polisiära maktmedel.
It could be said that the orchid imitates the wasp, reproducing its image in a signifying fashion (mimesis, mimicry, lure, etc.). But this is true only on the level of the strata-a parallelism between two strata such that a plant organization on one imitates an animal organization on the other. At the same time, something else entirely is going on: not imitation at all but a capture of code, surplus value of code, an increase in valence, a veritable becoming, a becoming-wasp of the orchid and a becoming-orchid of the wasp. Each of these becomings brings about the deterritorialization of one term and the deterritorialization of the other; the two becomings interlink and form relays in a circulation of intensities pushing the deterritorialization ever further.
Letar intensivt efter exempel att peka på och tänka med, för att förstå vad jag far efter. Hittar en fin artikel i SvD, om böcker. Ett försvarstal till boken, som hjälper mig att hitta nya nyanser i rhizomet. Vad är en bok? Är det tanken hos den som skrev den, är det pappret den tryckts på, eller är den bara ord som kan förmedlas digitalt? Är den överhuvud taget något, har den en essens, eller blir den till i samverkan? Viktigt att veta, om  man ska kunna förhålla sig till det som händer i samhället idag. Jag är liksom artikelförfattaren en passionerad boälskare, för att pappersboken hjälper mig att minnas det jag har läst. Ryggarna i bokhyllan rymmer alla sin historia. Jag-boken-minnena, allt som helhet betraktad är ett slags ömsesidigt block av tillblivelse. En annan läsare av samma bok har andra minnen, och det är pappersboken speciell och värdefull för mig. Visst läser jag på nätet, också, men minnet av det jag läser digitalt är inte alls lika beständigt.

Vad är boken, det är en fråga som är brännande aktuell, och artikeln av Carl-Johan Malmberg ger bränsle att tänka med, är ett slags rhizomatisk struktur att hänga upp tankarna på. Liksom boken som med milt våld reglerar upplevelsen och som gör det svårare att ändra bilden av det som en gång var. Läser, och begrundar.
Boken som ting skapar kontinuitet i livet. Att minnas vissa böcker är viktigt. När vi går tillbaka till våra tidiga bokupplevelser, och till böcker som står där i bokhyllan sedan åratal får vi kontakt med oss själva som de vi en gång var, och vi förstår nuet bättre. 
Låt mig ta ett annat exempel på en viktig barnbok, fast i form av en serietidning, en som jag kunnat återvända till: ”Jul i Pengalösa”, det nummer av Kalle Anka som i Sverige publicerades julen 1954. Min bror som inte bara var äldre än jag utan också kunde läsa när han var fyra år hade alla Kalle Anka ända sedan starten i slutet av 40-talet och de flesta finns kvar hos oss än idag. Så också det mästerliga Carl Barksäventyret ”Jul i Pengalösa” som jag läste och fascinerades av. 
Här skildras en jul i Ankeborg. Kalle och knattarna försöker samla in pengar till de stackars barnen i kåkstaden Pengalösa. Samtidigt förlorar Joakim von Anka sina pengar i en olycka – alla hans slantar försvinner plötsligt ner i ett kvicksandshål under hans sprängfyllda kassavalv, just bilden när det sker är vidunderlig! Och bilderna av alla de ledsna och fattiga Pengalösabarnen är rörande och grymma. 
Walt Disney visar ett annorlunda Amerika än 50-talets populärkultursidyll. Men när man gav ut ”Jul i Pengalösa” på nytt som julnummer av Kalle Anka 1967 beslöt Disney att censurera bort alla bildrutor som visade slummen i Ankeborg. 
Utom en enda, en tragikomisk ruta som kanske blev kvar av misstag och där Kalle ber en familj om ett bidrag till de fattiga barnen – och får svaret ”Gärna, hur många ungar vill ni ha?” Kalle har inte sett att det är en slumfamilj har ber om pengar. 
Hade jag inte haft kvar pappersexemplaret av ”Jul i Pengalösa” hade jag inte bara gått miste om en bra serie, jag hade också förlorat kontakten med en vacker läsupplevelse. För ett par år sedan letade jag fram båda numren av Kalle Anka, det från 1954 och det retuscherade från 1967. Jag välsignade min samlariver som gjort att jag sparat det tidiga numret och köpt det senare i ett antikvariat. Jag skrev en text om ”Jul i Pengalösa” för en konstutställning på Kulturhuset med temat Pengar, en text som handlade om kulturens bortträngningar och förfalskningar.
Disney vill inte kännas vid sin historia, vill leva i ett oklanderligt och politiskt korrekt nu. Nu, nu, nu. Farligt om vi hyllar om omfamnar det synsättet. Vem äger historien, och tolkningsföreträde? Vi lever här och nu, mellan det som var och det som blir. Det går inte att ändra, men om vi förnekar tankar och förgivetaganden vi en gång haft, då omskapar vi historien och påverkar framtiden. På följande sätt, till exempel, kanske ...
Låt mig påstå en aning högtravande: om vi ensidigt förlitar oss på den virtuella boken och inte också värnar om pappersboken, det tredimensionella tinget, som dröjer kvar tack vare sin materiella tröghet i rummet, då krossas en livsviktig minneskultur. Det är i själva verket rätt enkelt: om vi inte tar till vara boken som föremål kan vi inte längre ha våra barndoms- och ungdomsböcker i bokhyllan eller på vinden, och ge bort dem till våra barn och barnbarn. 
Pappersboken har en envist kvardröjande, tyst auktoritet som saknas hos den digitala boken, lika lätt att ladda ner som att utplåna. Det är knappast troligt att vi behåller våra böcker, barnböcker eller vuxenböcker, i datorn eller på läsplattan under decennier. Böcker förvandlas till kortsiktiga förbrukningsartiklar.
Så vill jag se på och förstå rhizom, som tankemodell för att se på det som strukturerar tillvaron. Efterlyser varken censur eller någon låt-gå-mentalitet, ser bara ett behov något slags eftertanke, inbyggd i det kollektiva, ömsesidiga blivandet. Kortsiktiga förbrukningsartiklar, ord som bara har ett värde: förmering av kapital. Där är vi inte, inte än. Men vi är på god väg, och företag som vill revidera sin historia har idag fler möjligheter än någonsin. Det är en konsekvens av digitaliseringen. Inget är någonsin ont eller gott, per se. Allt får sitt värde mellan ...
Att bevara pappersboken handlar om överlevnad. Utan den riskerar vi att bli utlämnade åt nuets godtycke, tvingas köpa nytt, ladda ner nytt, glömma allt gammalt. Vi blir som såll där allt rinner igenom.

Trögheten, liksom överblickbarheten och hanterligheten hos pappersboken, ett slags ankare i rummet och tiden, måste inte bara försvaras utan också utvecklas, med hjälp av erfarenheterna från den tryckta bokens drygt 500-åriga historia.

Här kan man ibland bli rätt pessimistisk. Inte minst de stora svenska förlagen gör allt fulare, allt sämre producerade pappersböcker, omsorgen om böckernas utseende verkar bli mindre viktig för många av dem som gör dem. Kanske har man börjat ge upp tron på den taktilaboken, boken gjord för handen? Men det är i så fall inte bara synd utan farligt. För bokkulturen handlar inte om ett krig mellan analog och digital bok, papper gentemot nät och läsplatta, utan om äktenskapet mellan Gutenberggalaxen och cyberrymden.
Mellan, som sagt. Där finns svaret, inget är eller blir till i ett vakuum. Ömsesidig tillblivelse, det är vad rhizomen reglerar, men inte med vapen och våld, inte med bestämmande makt, utan på långt mer subtila sätt. Och om vi nu är så intelligenta som vi anser oss vara, då borde vi vara mogna för att se och använda rhizom för att se och förstå hur, vi kan organisera samhället, kultur och levt liv på nya sätt. Återvänder till Deleuze och Guattari.
There is neither imitation nor resemblance, only an exploding of two heterogeneous series on the line of flight composed by a common rhizome that can no longer be attributed to or subjugated by anything signifying.
Boken utvecklas ständigt. Inget är, allt blir. Både pappersboken och den digitala boken påverkas, ömsesidigt. Det är viktigt, och det gäller jag och du, samhället, kultur. Allt. Därför är rihzomet viktigt, som tankemodell. För det hjälper oss att se, förstå och underlättar arbetet med att bygga en bättre framtid.
Remy Chauvin expresses it well: "the aparallel evolution of two beings that have absolutely nothing to do with each other. More generally, evolutionary schemas may be forced to abandon the old model of the tree and descent. Under certain conditions, a virus can connect to germ cells and transmit itself as the cellular gene of a complex species; moreover, it can take flight, move into the cells of an entirely different species, but not without bringing with it "genetic information" from the first host (for example, Benveniste and Todaro’s current research on a type C virus, with its double connection to baboon DNA and the DNA of certain kinds of domestic cats).
Evolution är ett annat exempel på tanke som ligger i linje med och fungerar som rhizom. Evolution är en förändringsprocess som uppstår mellan. Arter är resultatet av ett kontinuerligt samspel mellan enskilda individer och dess omgivning, båda förändras, ömsesidigt och på olika sätt. Arter är resultatet av ömsesidigt upprepad anpassning, förändring, blivande.
Evolutionary schemas would no longer follow models of arborescent descent going from the least to the most differentiated, but instead a rhizome operating immediately in the heterogeneous and jumping from one already differentiated line to another.’ Once again, there is aparallel evolution, of the baboon and the cat; it is obvious that they are not models or copies of each other (a becoming-baboon in the cat does not mean that the cat "plays" baboon). We form a rhizome with our viruses, or rather our viruses cause us to form a rhizome with other animals.
Allt levande hänger ihop, men inte bara allt levande. Livet på jorden, människors liv, kräver materia, teknik och språk, tankar. Även det är del av och påverkar, ömsesidigt det som tas för givet. Allt och alla påverkas av varandra, blir till ihop. Och den ordnande princip som reglerar resultatet är rhizomet.

Hörde jag någon invända? Makten, vad hände med den? Ja, jo, den finns där, också. Den är ett slags underliggande tema som aldrig går att bortse från. Så fort uppmärksamheten riktas mot något visar makten upp sitt fula ansikte. Inget blir något av sig själv. Makten behöver inte försvaras, den lever sitt eget liv, förmeras av egen kraft. Denna text handlar om rhizomet, och det behöver vårdas för att kunna vara till nytta. Mellanrum måste värnas för att inte koloniseras. Och det var ju en annan modell för organisering av kultur och levt liv vi ville ha, eller det är i alla fall vad jag söker. Rhizomet är något annat än makt, och kan bara nås halvvägs, genom att upplåta och värna mellanrum.
As Francois Jacob says, transfers of genetic material by viruses or through other procedures, fusions of cells originating in different species, have results analogous to those of "the abominable couplings dear to antiquity and the Middle Age ." 6 Transversal communications between different lines scramble the genealogical trees. Always look for the molecular, or even submolecular, particle with which we are allied. We evolve and die more from our polymorphous and rhizomatic flus than from hereditary diseases, or diseases that have their own line of descent. The rhizome is an antigenealogy.
Makten går att spåra, men rhizomet är inget i sig, och går därför inte att finna. Det går bara att förstå och hantera med ledning av konsekvenserna det ger upphov till. Det finns inte, det blir till. Mellan. Skall mänskligheten någonsin komma till rätta med och lösa klimatproblemen och om vi skall kunna främja jämställdhet, då krävs en annan syn på hur man kan arbeta med förändring. Makt är bra, men den korrumperar, och det är en väg som provats. Makten som verktyg är delvis vad som försatt oss i den situation vi har att hantera. Mer av samma verkar inte klokt. Dags att göra skäl för namnet, om vi lever i kunskapssamhället och om vi är så pass intelligenta som vi vill se oss som, då kan vi hantera en annan struktur än den rådande. Då är vi redo för ett mer rhizomatiskt tänkande, då kan vi gemensamt hantera en mer rhizomatisk samhällsstruktur. Tillsammans kan vi, om vi gemensamt vill. Några garantier finns dock inte, för att klara målet om hållbarhet krävs handling.

torsdag 27 december 2012

Tänker om och med rhizom VI

Struktur är nödvändigt för att hålla ihop ett liv, ett samhälle, kultur. Utan något slags ordning finns inget att hänga upp något på. Finns ingen överblickbarhet, ingen trygghet, existerar bara kaos. Och kaos är lika illa som kadaverdisciplin, rigid ordning och allomfattande makt. Fachismens samhälle är en samhällsordning som bygger på fullkomlig kontroll, och det vet vi vad det leder till. Inget bra, alls. Deleuze och Guattari har utvecklat ett tänkande vars mål är att finna metoder för att skapa ordning och överblickbarhet, utan att tvingas kapitulera för en fullkomlig maktapparat. Rhizom är ett centralt tankeverktyg i deras universum.

Rhizom är en struktur, men den saknar centrum och det krävs ingen hierarki för att upprätthålla ordningen. Rhizomet kan heller ingen makt ta kontrollen över. Rhizomet är ordning, rätt och slätt. Ordning som måste fyllas med innehåll för att bli meningsfull. Trädstrukturer, centrumstyrda, hierarkiska ordningar, däremot, tenderar att bli självuppfyllande och utvecklas ofta till ändamål i sig själva. Rop på diktatorer hörs ibland, och det finns poänger med ett sådant styre. Det bygger på korta beslutsvägar och rymmer stor handlingskraft, men man glömmer då att den som fått smaka på sådan makt lätt fastnar i känslan och ofta blir beroende av maktens berusande effekt. Och då tenderar diktatorn att använda sin makt för att behålla makten, istället för att uppnå andra mål. Makt är lömskt på det sättet, och korrumperar den som får den. Därför är rhizom att föredra, för det ger ordning, utan att det krävs ledare. Lite som heroinisten som använder metadon för att hitta tillbaka till ett normalt liv. Metadonet håller suget efter kicken stången, utan att ge upphov till effekterna. Ger kicksökaren lugn och ro, utan att det kostar något.

Rhizomet finns inte, det måste uppfinnas av oss som lever här, och den strukturen kräver omsorg för att leva vidare. Makten är stark och hänsynslös. Terriotorialiseringens förmåga till sammanhållning enorm. Fachism ligger ständigt på lur, speciellt i tider av hotande kaos. Oordning leder till osäkerhet som leder till trygghtessökande, som leder till att man lättare kan frångå principer, vilket kan leda till katastrof. Måste inte. Kan! Och den risken får vi leva med. En trygg struktur, som är svår för maktens mörkerkrafter att kolonisera, är viktigt. Rhizomet ser jag som en lämplig kandidat. Gillar den tankemodellen. Därför tänler jag inte bara om, utan samtidigt med, rhizome. Här och annars, i vardagen, forskningen, livet.
4. Principle of asignifying rupture: against the oversignifying breaks separating structures or cutting across a single structure. A rhizome may be broken, shattered at a given spot, but it will start up again on one of its old lines, or on new lines.
Rhizomet är svårt att utrota, även om det inte har mycket att bjuda mot på kort sikt om det ställs inför ett träd. Rhizomet går att förstå som ett slags underliggande motstånd, en allestädes närvarande potential till bytande av maktordningar. Rhizomet är som sagt inget i sig, det är ett verktyg i arbetet för andra mål. Tänk på en debatt, som kan vinnas och som ofta används som kanal för utbyte av tankar av den som vill vinna hellre än lyssna och lära. Ställ debatten mot ett samtal. Jämför. Skillnaden är uppenbar, för ett samtal kan aldrig vinnas. Ändå är det en ordnande princip för utbyte av ord och tankar. Samtalet är dubbelriktat och rymmer även tystnad. Samtalet är en struktur som måste vårdas för att vara samtliga parter till gagn. Debatten däremot är som gjord för att övertas. Det är mitt sätt att se på och förstå rhizomet, som en struktur utan centrum. Ordning utan förkroppsligad och allokerad makt.
You can never get rid of ants because they form an animal rhizome that can rebound time and again after most of it has been destroyed. Every rhizome contains lines of segmentarity according to which it is stratified, territorialized, organized, signified, attributed, etc., as well as lines of deterritorialization down which it constantly flees.
Rhizomet är som ett troll som aldrig får utsättas för solsken, för då dör det. Eller som en ljussvag stärna som bara kan ses om man inte fokuserar på den. Rhizomet är inget i sig, det är kollektiva och väl utspridda möjligheter som finns överallt och väntar på att utnyttjas. Rhizomet kräver därför att man närmar sig det varsamt. Rhzomet är allas, och samtidigt ingens. Rhizomet som struktur tvingar oss till handling, annars tar makten över, träder in och samlas hos någon som använder den till sina personliga syften.
There is a rupture in the rhizome whenever segmentary lines explode into a line of flight, but the line of flight is part of the rhizome. These lines always tie back to one another.
Alla som finns och verkar i en rhizomatiskt struktur är lika nära centrum. Allt och alla kan göra skillnad där, det krävs bara handling, agens. Världen blir också till i och genom handling, så rhizomet ligger således närmare livet än andra maktordningar. Rhizom är liv, makt är död. Träd kräver underkastelse, och lever på andras död. Rhizomet går mer varsamt fram, och håller samman utan att tvinga sig på. Som tankebild för hållbarhet är rhizomet oslagbart. Alla kan göra skillnad, som sagt. Och det är vad som krävs för att uppnå hållbarhet. Det är inte några få som ska göra allt, det är de mångas små handlingar som leder till förändring i stor skala.
That is why one can never posit a dualism or a dichotomy, even in the rudimentary form of the good and the bad.
Rhizomet finns där, även om det är svårt att det. Makten vill dela upp och strukturera. Makten vill att det ska vara enkelt, svart eller vitt. Rätt eller fel. Antingen är ni med USA, eller mot oss. Vän eller fiende. Så kan det låta, låter det ofta. Och i tider av oro är det lätt att ryckas med. För det låter så rätt, så klokt. Men det är som att släcka eld med bensin, som att ge sprit till en alkoholist för att lindra hens abstinens. Det leder till bara till förvärrade problem. Makten måste bekämpas, annars fångar den in oss. Rhizomet finns där i lika hög grad, men kan bara lockas fram. Måste användas, varsamt, för att komma till sin rätt. Och alla måste med, inte bara några få. Därför är det så förrädiskt, så svårt. Den som vill sabotera, som går maktens ärenden kan enkelt få som hen vill, bara genom att motverka.
You may make a rupture, draw a line of flight, yet there is still a danger that you will reencounter organizations that restratify everything, formations that restore power to a signifier, attributions that reconstitute a subjectanything you like, from Oedipal resurgences to fascist concretions. Groupsand individuals contain microfascisms just waiting to crystallize. Yes, couchgrass is also a rhizome. Good and bad are only the products of an active and temporary selection, which must be renewed.
Livet, samhället, kultur, levd vardag, blir till i och genom handling. Här och nu. Och vi ställs alla, ständigt inför val. Rhizomet som ordnande samhällsprincip kräver att vi väljer den, kollektivt, hela tiden. Det krävs inte mer än så, och just det gör det så himla svårt. För hur kan jag lita på att du gör det nödvändiga valet? Hur kan jag veta att du inte går maktens ärende och lämnar mig i sticket? Saken är den att ingen kan veta vad den andre gör, alla kan bara veta vad de själva gör. Därför krävs det tillit för att upprätthålla rhizomatiska strukturer. Kollektiv tillit.

Det krävs en politik och politiker som främjar tillit, som verkar för integration och som gör det kostsamt att inte jobba för det allmänna. Annars ligger fältet fritt för främligsfientliga krafter, för miljöförstöring, ekonomisk utsugning. Den starkes rätt, och korruption.

Valet är ditt, och mitt, allas. Idag, imorgon och framöver.

söndag 23 december 2012

Tänker om och med rhizom V

Dan före dan. Ute håller det på att ljusna, och det är kallt. Även inne är det lite kylslaget. Ikväll har vi dock fått upp ångan. Då blir det julbord och firande med barnen som drar till sin mamma på julafton, och föräldrarna som friar med systern, och livskamraten som det äntligen finns obruten tid att bara vara med. Inga krav, bara vi. Ikväll blir det varmt på många sätt, oavsett vädret där ute, varmt från mat och vin och innerligt umgänge. Som det ska vara på jul. Ingen Kalle, i protest mot hela debatten om klippen från tomtens julverkstad. Det går inte att rensa lite, att bara plocka bort delarna man inte gillar. Det leder helt fel. Företag som vill putsa på sin image har naturligtvis sin fulla rätt att göra det, men jag tänker i helheter, och menar att det aldrig går att ändra historien. Det är farligt att försöka. Bättre då att låta den vara, och tala om den, jämföra med hur det ser ut idag. Evert Taube sjunger, "hellre snälla svarta barn, än vita i Sing Sing", varför talar ingen om människosynen i den svenska låtskatten? Om det nu är fördärvligt att visa upp det som var, om det nu är positivt att revidera, rensa och plocka bort. Jag tror det är en oerhört farlig väg att anträda, för det är samma logik som främlingsfientlighetens mörka krafter använder. Låt oss konfronteras med forna tiders förgivettaganden. Låt oss utsättas för den beska medicinen. Låt oss jämföra, ständigt, hur det var med hur det är, och hur det skulle kunna vara. Utvärdera, kontemplera, istället för att revidera. Livet är varken gott eller rättvist, per se. Det krävs handling för att bygga en god värld där så många som möjligt kan finna sin plats och bidra till helheten.

Vilar tanken. Låter den fara, följer med. Känner dock igen mig, i terrängen. Ser mönstret, men också regelmässiga brott. Vill inte fastna. Vill inte älta. Upprepning krävs, om man vill nå ut med sitt budskap, men i lagom dos och inte för ofta. Försöker jobba så, om jag lyckas får andra avgöra. Solidaritet, gemenskap och integration, det är viktiga teman. Passar bra så här i juletider. Stora multinationella företag gör det inte. Därför känns det bra att välja Tage Danielsson och Karl-Bertil Johnsson imorgon, istället för Disney. Och Julmust, istället för Coca-Cola. Inte mycket till motståndshandling, men ett försök att göra det jag kan, i det lilla. För det är där all förändring uppstår, och sedan bärs den fram och växer sig stark i gemensam handling. Logiken för kulturell förändring finner jag i rhizomets struktur utan centrum. Fortsätter på den serien poster, för att jag kan och känner mig pigg i tanken.

Som ett slags övergång, mellan kampen om bilden av det som var, om minnet av en tid som flytt och dess innehåll, och rhizomet rekommenderar jag dagens Under Strecket, som handlar om en annan ikon, Olof Palme. Titeln är Ikonen Palme en spegel för vår samtid. Ett slags centrum som aldrig nås, ett simulacra, en kopia utan original. Vem var Palme, och vem är han idag? Vem bestämmer? Ingen, bilden förändras ständigt, och den gör det som ett resultat av förhandling mellan en lång rad aktörer. Liksom allt annat, livet, samhället; förändring och förhandling. Och ingen kan hävda att hen har rätt. Det handlar om makt. Makt över tanken. Humanioras forskningsområde. Ett ämne med värdefulla kompetenser, men också med lik i garderoben. Liksom alla kulturer, perioder, individer, allt. Inget och igen är helt igenom gott. Komplexitet, det är vad levt liv handlar om. Och då behövs tankeverktyg som kan hjälpa oss att bringa reda i kaos. Rhizom är ett sådant verktyg, formulerat av filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattri.

Kastar mig ut, och fortsätter där förra posten avslutades, i en uppräkning av kännetecken på ett rhizom.
3. Principle of multiplicity: it is only when the multiple is effectively treated as a substantive, "multiplicity," that it ceases to have any relation to the One as subject or object, natural or spiritual reality, image and world.
Palme, Disney, Evert Taube och så vidare, allt som inte är rent personliga angelägenheter kan betraktas, bör betraktas som rhizom, eller mulipliciteter. Som sammansatta helheter, av materia och tanke, flyktiga minnen och artefakter av olika slag. Fler än en, men färre än många. Ingen absolut gräns kan någonsin dras, allt blir till i förhandling. Samspel, gemensamt utbyte av tankar och handling, det är vad som skapar illusionen av helhet och kontinuitet. Det som är kaos på en lägre nivå, stabiliseras på en högre. Emergens. Som salt, vilket består av klor och natrium. Rhizomet är kulturens underliggande struktur, kan man säga.
Multiplicities are rhizomatic, and expose arborescent pseudomultiplicities for what they are. There is no unity to serve as a pivot in the object, or to divide in the subject. There is not even the unity to abort in the object or "return" in the subject. A multiplicity has neither subject nor object, only determinations, magnitudes, and dimensions that cannot increase in number without the multiplicity changing in nature (the laws of combination therefore increase in number as the multiplicity grows).
Glöm allt vad innersta kärnor och essenser heter, allt blir till i och genom processer av förändring. Tillblivelse, kopplingar och aktivitet. Inget är, allt blir, tillsammans. Subjekt/objekt leder tanken fel, leta istället efter determinanter, efter aktörer med inflytande. De och det som spelar roll i processen. Vad gör skillnad, är en bättre fråga om man vill förstå levt liv, än vad finns det evidens för. Alla frågor har agens och påverkar svaren man får. Även rhizom, men det finns i alla fall en inbyggd medvetenhet om detta i det analysverktyg som Deleuze och Guattari presenterar i texten som inleder deras stora verk A Thousand Plateaus.
Puppet strings, as a rhizome or multiplicity, are tied not to the supposed will of an artist or puppeteer but to a multiplicity of nerve fibers, which form another puppet in other dimensions connected to the first: "Call the strings or rods that move the puppet the weave. It might be objected that its multiplicity resides in the person of the actor, who projects it into the text. Granted; but the actor’s nerve fibers in turn form a weave. And they fall through the gray matter, the grid, into the undifferentiated ....
Skalnivåer, såväl uppåt som neråt, är vad det handlar om. Det finns inget centrum, men för varje fenomenman vill undersöka finns en lämplig nivå att hålla sig på, för att få svar på just den fråga man har. Men det förändras från fråga till fråga, från problem till problem, liksom det förändras över tid. Inget är evigt. Och fysikerna som sysslar både med med det som är litet och det som är stort, har inte monopol på vetandet. Bara för att man vet en massa om molekyler betyder inte att man vet något om levt liv. Som sagt, skalnivåer, det gäller att lära sig se saker och ting för vad de är, här och nu och för det ändamål man har i åtanke. Samspel och makt, man måste också lära sig att se sådana aspekter av tillvaron. Det är nödvändigt om man vill förstå levt liv, kultur; en väl utvecklad förmåga att hantera  komplexitet.
The interplay approximates the pure activity of weavers attributed in myth to the Fates or Norris."’ An assemblage is precisely this increase in the dimensions of a multiplicity that necessarily changes in nature as it expands its connections. There are no points or positions in a rhizome, such as those found in a structure, tree, or root. There are only lines.
Linjer som korsar varandra, och bildar kluster, kompositioner och som på avstånd ser ut som odelbara objekt, men som i själva verket är resultatet av sammanhållanden och förhandlingar på underliggande nivåer. Livet består av sådant som finns och verkar som helheter, men är i själv verket rörelse, förändring, tillblivelse.
When Glenn Gould speeds up the performance of a piece, he is not just displaying virtuosity, he is transforming the musical points into lines, he is making the whole piece proliferate. The number is no longer a universal concept measuring elements according to their emplacement in a given dimension, but has itself become a multiplicity that varies according to the dimensions considered (the primacy of the domain over a complex of numbers attached to that domain). We do not have units (unites) of measure, only multiplicities or varieties of measurement.
Skillnad är en egenskap i sig i Deleuze tänkande, det är inte ett resultat av jämförelse, inget relationellt fenomen. Skillnad finns inbyggd i världen, och är det som upprepas, som återkommer i processen av tillblivelse. Ett slags kulturens konstant. Hur mycket skillnad kan ett fenomen härbärgera innan det övergår till något annat? Det är frågan kulturvetaren närmar sig det hen studerar med. Vad krävs för att ett fenomen även fortsättningsvis skall kunna betraktas som just det fenomenet? Vad behövs för att det ska vara meningsfullt att tala om mig, i termer av den jag är? När sluter jag vara jag? Är det när jag dör och molekylerna skingras i krematoriets lågor, eller är det när jag förlorar medvetandet och den intellektuella kontakten med omvärlden? Är det när minnet av mig inte längre upprepas i världen? Utgångspunkten för ett rhizomatiskt tänkande är att det inte finns något absolut svar på någon fråga, det finns bara förändring. Ett evigt här och nu, mellan då och sedan.
The notion of unity (unite) appears only when there is a power takeover in the multiplicity by the signifier or a corresponding subjectification proceeding: This is the case for a pivot-unity forming the basis for a set of biunivocal relationships between objective elements or points, or for the One that divides following the law of a binary logic of differentiation in the subject. Unity always operates in an empty dimension supplementary to that of the system considered (overcoding). The point is that a rhizome or multiplicity never allows itself to be overcoded, never has available a supplementary dimension over and above its number of lines, that is, over and above the multiplicity of numbers attached to those lines. All multiplicities are flat, in the sense that they fill or occupy all of their dimensions: we will therefore speak of a plane of consistency of multiplicities, even though the dimensions of this "plane" increase with the number of connections that are made on it.
Konsistensplan ... hm. Just nu har jag svårt att sätta ord på tankarna. Tänker dock på ett exempel som jag tror illusterar denna tanke är Möbiusbandet, som är en modell som används inom matematiken. Det är i korthet ett band som klippts av, vridits ett halvt varv och sedan limmats ihop. Man får då ett slags yta som är både insida och utsida, samtidigt. Läser om detta på Wikipedia, och det hjälpter i alla fall mig att förstå citatet ovan. Jag citerar:
Det mest uppenbara (och viktigaste) egenskaperna för ett möbiusband är, som sagts tidigare, att det endast har en sida. Denna egenskap ändras inte oavsett vad man gör med bandet. Ur topologisk synpunkt så kan man ändra alla andra egenskaper hos bandet, men det faktum att det bara har en sida kommer att vara ett oförändrat faktum. Detta kan för verka obetydligt men för en topolog eller matematiker så är detta en väldigt viktig egenskap.

En annan viktig egenskap som är svårare att förstå innebörden av är att möbiusbandet är en icke-orienterbar yta. Vilket helt enkelt betyder att den saknar asymptot i alla punkter. Faktum är de upptäckter som Möbius kom fram till då han studerade Möbiusbandet som gäller just icke-orienterbara ytor används än idag som en definition av dessa ytor. Värt att nämna är att Möbiusbandet är tvådimensionellt, vill man ha en liknande topografisk företeelse i tre dimensioner så är man hänvisad till Kleinflaska.
Ett plan som finns överallt, och på vilket det som existerar fäster vid och antar form. Kroppen utan organ vill jag få det till, är en synonym. Det som ger struktur i tillvaron. Rhizom. Och så jobbar Deleuze och Guattri, deras texter är fyllda av upprepningar, olika sätt att säga samma sak. Några fåtal teman är det som upprepas, på lite olika sätt, för att få oss som läser att tänka själva. Begrepp skalla inte definieras menar de, begrepp ska användas för att att se något man inte sett annars, för att öka förståelsen för den värld man verkar i och det liv man lever.
Multiplicities are defined by the outside: by the abstract line, the line of flight or deterritorialization according to which they change in nature and connect with other multiplicities. The plane of consistency (grid) is the outside of all multiplicities. The line of flight marks: the reality of a finite number of dimensions that the multiplicity effectively fills; the impossibility of a supplementary dimension, unless the multiplicity is transformed by the line of flight; the possibility and necessity of flattening all of the multiplicities on a single plane of consistency or exteriority, regardless of their number of dimensions.
Flyktlinjer är det som gör att förändringens riktning ändras. Slumpvis uppdykande möjligheter, det är vad det handlar om. På förhand icke-definierbara incitament till förändring. Flyktlinjer kan bara upptäckas om man är väl förberedd och om det finns tid för reflektion. Det enda som går att undersöka blir således förutsättningar för förändring. Vill man förändra, då måste man inse detta. Förändring kan aldrig drivas i en bestämd riktning. Därför är jag kritisk till målsäkring, för att det invaggar oss i en falsk trygghet. Framtiden är alltid en öppen fråga, den kan bli som vi vill och önskar, men det finns inga som helst garantier, någonsin. Oavsett vad konsulten som lever på att sälja in tanken säger! Det måste vi acceptera. Visst kan man lyfta ut oönskade och problematiska sekvenser av gamla filmer, men vad ger den handlingen upphov till? Vad leder det sättet att tänka till? Vilket samhälle får vi om vi förnekar vår historia? Det är centrala och avgörande frågor, det är detta man borde tala om. Vem tjänar på att det inte lyfts fram? Frågor, frågor, frågor, men det finns bara frågor, inga svar.
The ideal for a book would be to lay everything out on a plane of exteriority of this kind, on a single page, the same sheet: lived events, historical determinations, concepts, individuals, groups, social formations. Kleist invented a writing of this type, a broken chain of affects and variable speeds, with accelerations and transformations, always in a relation with the outside. Open rings. His texts, therefore, are opposed in every way to the classical or romantic book constituted by the interiority of a substance or subject. The war machine-book against the State apparatus-book. Flat multiplicities of n dimensions are asignifying and asubjective. They are designated by indefinite articles, or rather by partitives (some couchgrass, some of a rhizome . . .).
Deleuze och Guattari skriver öppna texter. Texter som inte bestämmer världens vara och mening. Texter vars ambition är att presentera verktyg, inte slå fast sanningar. Många som tycker att deras texter är svåra, tror jag närmar sig dem som man brukar göra, för att få svar. Men det enda man får är frågor, frågor som måste sättas i verket, användas, för att att bli meningsfulla. Deleuze och Guattri driver ingen egen tes, de hjälp oss som lever här och, den som läser, att hitta mening och innebörd i det liv och de sammanhang  som hen finns, verkar och blir till i och genom.

Med det sagt: God Jul, och på återhörande, snart!