Vid frukosten nästa morgon förklarar Miles planen för dagen: ”Vi åker norröver, och börjar vintouren där, sedan jobbar vi oss söderöver så att ju mer vi dricker desto närmare hotellet kommer vi”, vilket är ytterligare ett exempel på en lättsam inställning till ”drink and drive.” Jack är missnöjd, för han har andra planer för resan, sex. Fast när Miles blir uppenbart besviken över det konstaterandet säger Jack trots allt att han vill dela vinupplevelserna med honom. Sedan åker de under tystnad genom Kaliforniens vinfält. ”This is our Syrah”, säger Miles och svänger av vid en liten vingård. Här provas några olika viner, dock inte lika ingående beskrivet som dagen innan. Men rollfördelningen mellan Miles och Jack är ändå den samma. På nästa ställe diskuterar kvinnan som har hand om provningen vinets smak med tanninerna som ger strävhet och karaktär. Miles behöver dock inte någon lektion, det visar han demonstrativt. Och när hon lämnar dem för att ta hand om andra kunder sträcker sig Jack snabbt fram, tar flaskan, drar ur korken och fyller deras glas. Han vill uppenbart bli full och inte bara serveras skvättar som han ändå tycker smakar likadant. Nya filmklipp följer på detta, med vyer över ännu fler vinfält.
Några mexikanska arbetare som plockar druvor och beskär vinstockar flimrar förbi, vilket är värt att uppmärksamma. Det okvalificerade och dåligt betalda plockningsarbetet på vingårdarna är ett säsongsarbete som inte sällan utförs av (illegala) invandrare. Inte mycket har hänt sedan John Steinbeck skrev sin bok Vredens druvor på 1930-talet. Det kan också betraktas som en indikation på att framställningen av alkohol – hur mycket man än i filmen försöker beskriva vinmakandet som ett uttryck för kultur, att produkten framställs varsamt med omsorg och entusiasm – är en mångmiljardindustri med lika hårda krav på ekonomisk avkastning till aktieägarna som annat företagande.
På nästa ställe säger kvinnan som håller i provningen att: ”Detta är husets Chardonnay.” Och här ser Jack sin chans att knyta kontakt. När han frågar, svarar hon att hon heter Stephanie. Miles, som anar vad som är på gång (och han gillar det inte) säger, med initierade ord att vinet inte riktigt faller honom i smaken, och han häller demonstrativt och för första gången i filmen ut slatten med vin i därför avsedd hink. Men Jack menar att han gillar det. ”Ek”, säger han. Stephanie tar då upp en flaska med Cabernet franc. ”Det är femte året vi gör denna variant”, säger hon. ”Det är ovanligt här uppe, att tappa bara Cabernet franc. Det vann en silvermedalj i Paso Robes förra året.” Miles, som fortfarande försöker sätta sig på tvären, säger då: ”Vet du vad, jag har aldrig väntat mig mycket från cab franc, och denna är inget undantag.” Och han häller ut även denna slatt demonstrativt. Men Jack, som inte vill låta tillfället glida honom ur händerna, visar ännu tydligare sitt intresse för Stephanie och säger att han tycker att det smakar bra. Han frågar om hon bor här uppe. ”Det gör jag, uppe i Los Alamos”, svarar hon. Och sedan vänder hon sig i förtroende mot Miles och säger att hon håller med honom om Cabernet franc. Jack talar då om var de bor. Detta gillar inte Miles, som nu börjar bli riktigt sur. Men Jack fortsätter med att fråga om hon känner till Maja. Det gör hon. Miles himlar med ögonen och påpekar irriterat att han vill fortsätta provningen med Syrah. Stephanie påpekar att han är otålig, men häller ändå upp ett, i princip fullt glas av husets Syrah. ”Du är en dålig flicka”, kommenterar Jack tilltaget. ”Jag vet, jag behöver få smisk”, säger hon. I nästa scen väntar Miles sammanbitet vid bilen. Jack kommer ut med två lådor vin. Och när de lastar in vinet i bilen säger Jack att de har en date samma kväll, med Stephanie och Maja. Jack har av Stephanie fått reda på att Maja verkligen är skild. Han är upprymd. Miles är sur.
Fler klipp med vyer från ändlösa fält med vinstockar i rader. Därefter får man se hur Jack och Miles stannar vid en fin utsiktsplats. Miles berättar då att han och Viktoria, hans förra fru, verkligen gillade denna plats. ”En gång hade vi en picnic här och vi drack en Opus ett, 95, med rökt lax och kronärtskocka …”, som uppenbarligen är något som alla kännare vet inte passar till det vinet för han tillägger, ”men det brydde vi oss inte om.” Han saknar henne, det märks här ännu tydligare än tidigare. Han säger att hon hade bättre smakkänslighet än någon kvinna han någonsin känt. ”Hon kunde till och med känna skillnad på alla olika italienska viner”, vilket uppenbarligen är svårt. Jack säger då att det är något han måste berätta. ”Viktoria kommer till bröllopet”, säger han. ”Det vet jag, det har du berättat. Och det är okej för mig”, svarar Miles. ”Visst, men det är inte hela historien”, säger Jack då och berättar att hon ska ta med sig sin nya man. Att hon hade gift om sig visste inte Miles. Han vänder snabbt på huvudet och utbrister: ”Med den där killen? Han med restaurangen?” Miles går sedan med bestämda steg bort till bilen och sätter sig i passagerarsätet. Han vill åka hem nu. ”Varför har du inte berättat detta förut, Jack?”, säger han. ”Därför att jag visste att du skulle bli galen. Men vi är ju här för att glömma allt sådant”, svarar Jack. Miles menar att han kommer att bli en persona non grata på bröllopet, och att alla kommer att hålla andan och bara vänta på att han ska bli full och ställa till en scen. Här blir det som antytts genom i princip hela filmen fullkomligt uppenbart. Miles har inte kontroll över sitt alkoholbruk. Och när Jack berättar att det inte kommer att bli så, att han talat med Viktoria och att hon försäkrat att hon kommer att vara cool, då får Miles ett spel. Han rycker upp bildörren och sliter åt sig en av de nyinköpta flaskorna och drar med tänderna ur korken. Sedan springer han ner bland fälten, halsandes ur flaskan. Jack jagar efter. Först när flaskan tömts stannar de bland några vinstockar. Miles samlar sig och sträcker sedan ut handen och smeker ömt en klase med vindruvor. Alkoholen som Miles genom sitt intresse för vin ständigt har nära tillhands är det medel han tillgriper när hans liv blir för svårt att hantera. Man kan ana att upphovet till ambivalensen inför resan, vilken han ”botade” med alkohol som gav honom baksmälla, till viss del handlar om vetskapen om att hans före detta fru ska närvara på bröllopet. Och när han plötsligt får reda fler uppgifter som han inte hunnit bearbeta är det hos alkoholen han söker tröst. Det blir därigenom tydligt att det är kombinationen av aktörer, det vill säga Miles, alkoholen och ett oväntat problem, som ger upphov till drickandet. Agensen uppstår i och genom sammanhanget, den finns inte hos någon av aktörerna.
Nya vinvyer, under tystnad. Vinprovarrundan är uppenbarligen över efter incidenten, för i nästa scen är de tillbaka på hotellrummet där killarna tittar på TV under tystnad. Jack går efter en stund ut för att simma. Miles kollar ensam vidare på TV. Och väcks en stund senare av Jack, som gjort sig i ordning för kvällen. Han är på gång och säger glatt, att här är tjejerna verkligen heta. Han ringer ett kort samtal till sin blivande fru. På väg mot restaurangen en stund senare förmanar Jack, Miles: ”Var nice nu. Uppför dig som den du var innan du fick spel”, och här antyds något slags nervöst sammanbrott som uppenbarligen inträffat för ett ganska långt tag sedan. ”Alla älskade den du var.” Utanför restaurangen får Miles ytterligare förmaningar. ”Om du vill vara sur så är det ditt problem. Men sabotera inte för mig!”, säger Jack. Sedan säger han: ”Och om de vill dricka Merlot, så dricker vi det.” ”Nej!”, skriker Miles, ”om någon beställer Merlot så sticker jag. Jag kommer inte att dricka någon jävla Merlot!” ”Okej”, säger Jack. ”Ingen Merlot.” Jack frågar om Miles har med sig sin Xanax, [1] och säger sedan: ”Drick inte för mycket! Lyssna på mig. Jag vill inte att du ska somna, eller gå över till den mörka sidan. Du får inte gå över till den mörka sidan!” ”Okej!”, säger Miles trumpet. Därefter går de in.
Bakom bordet, längs hela väggen, ligger vinflaskor uppradade. Väl framme börjar Jack omgående flörta med tjejerna. ”Vad dricker du”, frågar Miles Maja: ”Detta är en Fiddleshead. Sauvignon blanc.” Hon ger Miles glaset så att han får smaka. ”Det var gott”, säger han. ”Lagrat 12 månader på franska ekfat”, svara Maja. ”Intressant”, svarar Miles och tittar sedan surt på Jack (han är uppenbart inte intresserad av Maja, bara av vinet). Men Maja, som är oändligt förstående, berättar att hon känner den som gjort vinet, och att hon brukar komma till restaurangen, vilket uppenbart är anmärkningsvärt eftersom det görs en poäng av att det är en kvinna. Vinmakarvärlden är uppenbart mansdominerad. Miles försöker här trots allt spela med och nämner med eftertänksamhet och med näsan i vinglaset, att det doftar klöver. ”Precis”, säger Maja glatt. ”Jag älskar det.” Miles ber om ursäkt för att han dricker hennes vin. Hon säger att han ska få ett eget glas. Då skiner han upp. Jack, som bara är intresserad av Stephanie trivs nu uppenbart i sällskapet. Efter en stund kommer kyparen och föreslår vilka rätter sällskapet ska äta. Och det ställs fram glas. Miles och Maja talar om vin och Stephanie och Jack är mer allmänt sociala. När glasen ställts fram visas flaskans etikett en stund för kameran, så att tittaren ska veta vad man dricker. (Detta är några av filmens mer uppenbara produktplaceringar. Vinerna som presenteras i andra sekvenser får inte riktigt samma exponering). Det första vinet är en ”Pinot Noir 2001”, från Whitcraft Winery. Stephanie får prova det och hon godkänner flaskan. Maja och Miles förlorar sig omgående i vinets karaktär och färg. Jack avbryter med att nämna att man är där för att fira Miles bok. Miles ser besvärad ut, för han vet ännu inte om förlaget antagit manuset, vilket är ytterligare en orsak till hans nojighet. Nästa vinflaska visas för kameran i närbild, ”Sea Smoke.” Miles ser lycklig ut när han dricker det.
Sedan visas bilder på sällskapet och andra i restaurangen som snackar och har trevligt medan Miles hamnar utanför, drickandes sitt vin. ”Kistler”, heter nästa vin som också presenteras för tittaren. Lite lullig berättar Miles för Maja något om hur man, på ett ställe, handskas med vinet, ”på ett traditionellt sätt …” Jack ser inte glad ut! Men Maja är med i diskussionen. Nya rätter serveras, och till dem dricker man ett 1 cru vin: ”Pommard.” Miles sjunker allt mer in i sig själv. Han häller upp mer vin. Maja talar hela tiden med honom på ett mjukt och förstående sätt. Miles försöker verkligen vara med men är uppenbart nära att gå över till ”den mörka sidan.”
I nästa scen står han vid telefonen. Han ringer till Viktoria. Han vill visa att han vet att hon gift sig. Han säger att han bestämt sig för att inte gå på bröllopet. Hon lägger dock på när hon förstår att han är full. När Miles kommer tillbaka till bordet säger Jack: ”Välkommen tillbaka.” Och Maja frågar han är okej. Det blir tyst runt bordet. Tjejerna ursäktar sig och går på toaletten. Jack växlar då omgående min till att bli rasande och utbrister: ”Vad fan! Ta dig samman. Vart tog du vägen? Gick du och ringde på fyllan?” (Did you drink and dial?, som inte riktigt går att översätta). ”Varför måste du alltid göra så här? Viktoria är ute ur ditt liv. Pof.” Du håller på att sabba en fin möjlighet här med Maja. Hon är ju cool, rolig och hon kan det här med vin.” Miles svarar att han känner sig obekväm i situationen. Jack ger Miles lite vatten att dricka. Och flickorna kommer tillbaka. De föreslår att man ska gå hem till Stephanie. Jack blir glad och kallar på kyparen. Alla verkar nyktra även om man har delat på minst fyra flaskor vin, och då hade tjejerna dessutom vin i sina glas när Miles och Jack anlände till restaurangen. Detta hindrar dock inte paren från att köra i två bilar. Miles som är den som druckit mest kör dock inte. Scenen som följer utgör filmens ”epicentrum”, fast det vet man som tittare ännu inte.
[1] Xanax är ett psykofarmaka som används
mot ångest. Det tillhör gruppen benzodiazepiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar