HELA människan i fokus!

Fortsätter vandra i tanken längs gårdagens spår. Människan är en helhet, något som går utöver delarna som helheten består av. Resultatet av samspel, både individen och samhället blir till i samspel. Och försöker man förstå resultatet av samspel genom detaljstudier av enskilda delar, då förvägrar man sig själv essentiell information. Det är lika illa på individnivå som det är på samhällsnivå. Ändå är det precis detta vi går, både som individer och samhälle. Med öppna ögon och mot bättre vetande, marscherar vi gemensamt ut längs kunskapsförflackningens sluttande plan. Och innan vi vet ordet av är det försent att vända åter. Människan är en helhet. Varför är det så förbenat svårt att förstå, varför? Förstår man det, då är alla andra problem enkla att lösa.

Inspiration till dagens reflektioner hämtas (än en gång) från SvD och dagens Under Strecket. Psykologen Martin Bruss Smedlund skriver där om hjärnan, och slår samtidigt ett slag för humanvetenskaplig forskning. Evidensbaserad kunskap i all ära, men om det är det enda måttet på vetenskaplig kunskap, då är vi illa ute. Det är budskapet. Redan Nietzsche var inne på det tankespåret, och jag tar alla chanser jag får för att förmedla den typen av tankar, dels av ren självbevarelsedrift, för jag är humanist och tvingas se på när mitt ämne monteras ner och bespottas, dels för att jag hyser omsorg om samhället. Vetenskap är ett kollektivt projekt, och en verksamhet som inte kan effektiviseras. Ny kunskap kan aldrig beställas fram, den uppstår i samverkan. Humaniora behöver naturvetenskap lika mycket som naturvetenskapen behöver humaniora. Och kunskap om livet kan nås på olika sätt, genom iakttagelser och evidens, uppenbarligen. Men även genom logik och tolkning.

Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein skrev en gång att ”endast om en levande människa och vad som liknar (beter sig som) en levande människa kan man säga: den har känslor, den ser; är blind; hör; är döv; är vid medvetande eller medvetslös”. Han uttryckte inte sin personliga åsikt. Han skrev det heller inte på empiriska grunder. Han gjorde en logisk anmärkning. Det är en slutsats dragen efter att ha begrundat villkoren för psykologiska termers innebörd.

Alla vet att det är så här, ändå envisas vi med att kräva evidens, även där sådan inte går att nå/få. Det leder till problem och märkliga konsekvenser, vilket Bruss Smedlund visar i sin oerhört kloka och insiktsfulla artikel. Nya rön om hjärnan kommer slag i slag, och den kunskapen är bra och användbar för humanioraforskare, men om människan reduceras till sin hjärna, om det sprider sig en uppfattning om att det går att förstå människan genom att studera hjärnan, då är man fel ute.

Misstaget vi gör är att tillskriva en del av en människa – ett organ – egenskaper som man bara kan tillskriva människan som helhet.

Det har kallats att begå ett ”mereologiskt felslut” och det är en grop vi lätt trillar i om vi inte greppar vidden av Wittgensteins anmärkning ovan. Det är människor som skrattar och gråter, är vaksamma eller utmattade, har förhoppningar och farhågor, blir lyckliga eller förtvivlade. Det är människor som går närmare ett föremål för att se det bättre eller håller för öronen därför att ljudet är för högt. Hjärnor gör det inte. Människans kognitiva egenskaper och mångfasetterade handlingar är sammanvävda. Hjärnan är tveklöst en ytterst viktig del av människan – utan den besitter vi inga kognitiva egenskaper – men vi måste skilja mellan helheten och dess delar. 

Med detta i åtanke är det förhoppningsvis lättare att se att en hel del hjärnforskning är fullständigt oväsentlig i förhållande till de uttalanden som görs.

Case closed, lite så tänker man i dag. Vi har evidens, då är frågan avgjord. Inget kunde vara mer felaktigt, det är nu det börjar. Kunskap om hur hjärnan fungerar är startskottet på fördjupade studier, humanvetenskapliga, hermeneutiskt tolkande studier. För kunskap om komplexa processer och levt liv, om människan som kulturvarelse, det går inte att få med hjälp av samma metoder som kunskap om hjärnan. Ändå fortsätter vi på den enda vetenskapens väg, även om resultatet ofta blir märkligt. Inte för att vi får fördjupad kunskap, utan för att det förväntas av oss. Vill man överleva som forskare måste man anpassa sig och följa finansiärernas anvisningar (eller också får man blogga och riskera att få tillmälen som akademins blondinbella), även om arbetet inte leder till ny, eller i alla fall inte till användbar kunskap.

I en annan DN-artikel kunde vi nyligen läsa att ”öppna kontorslandskap är hjärnans värsta fiende” (21/9 2012). Forskning hade nämligen ”visat” att människor arbetar sämre i miljöer där det finns många störningsmoment. Man kan ju undra om det obegripliga tankeskuttet från människan över till hjärnan var ett försök att dölja det faktum att forskningen inte hade något nytt att komma med, eller om vi bara inte tycker att det är lika spännande att tala om människor. Vi vet ju att vi inte arbetar väl i en miljö där störningsmomenten är många; varför skulle vi annars kalla dem för störningsmoment? Och vi vet att de är fler i öppna kontorslandskap än i slutna rum. Dessa självklarheter suddas emellertid ut när vi börjar tala om hjärnan; då låter det helt plötsligt som om vi hade gjort en upptäckt. Hjärnan tycker alltså också att det är jobbigt med avbrott! Tänka sig! Men så är det ju inte. Det är människan som behöver arbetsro. Det kan man inte säga om hennes hjärna.

När ekonomin tillåts styra förstärks ekonomiska aktörers röster, och Svenskt Näringsliv försöker också diktera villkoren för hur staten, vi alla, tillsammans, ska fördela medlen till sökandet efter kunskap. Och deras stora fiende är humaniora. Att läsa humaniora är liktydigt med att strula till sitt liv, enligt det sättet att se på kunskap. Frågan om vilket samhälle vi får om vi sätter pengarna och tillväxt före allt annat hamnar därigenom i skymundan. Naturvetenskap skall det satsas på, det menar politikerna (och jag håller med), men vad händer om vi bara satsar på ett område och på excellens, om vi leder alla resurser till ett kunskapsområde?

Alla som någon gång har läst om psykologiska eller sociologiska forskningsrön, tänkt att det där visste man väl redan och undrat hur det kommer sig att någon över huvud taget kände att det var viktigt att saken undersöktes, har haft på känn att vår naturvetenskapliga tidsanda står i vägen för en sund och berikande människosyn.

Den enda vägen leder alltid fel, oavsett hur kompassen man orienterar sig med ser ut. Enbart humaniora är lika illa som uteslutande naturvetenskap. Tillsammans och gemensamt bygger vi det samhälle och den värld som är förutsättningen för människans fortsatta vara på jorden (som med hjälp av naturvetenskapliga rön håller på att förödas; betänk att atombomber, förbränningsmotorer och kärnkraftverk också är resultat av forskning). Insikt om detta måste spridas och lyftas upp till reflektion, och många humanister måste också tänka om.

Det stora flertalet forskare inom humanvetenskaperna är förblindade av det naturvetenskapliga synsättet och tror därför att de måste bygga alla sina uttalanden på empiriska undersökningar.

Den mänskliga tillvaron handlar dock oftast om logiska samband mellan företeelser. Jan Smedslund, professor emeritus i psykologi vid Universitetet i Oslo, har rentav hävdat att alla psykologiska generaliseringar är logiska nödvändigheter och därför varken kan fastställas eller vederläggas med empiriska undersökningar. Tyvärr har hans arbete inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Fast det var kanske att vänta. Han ifrågasätter ju syftet med den heliga ceremoni som går under namnet evidensbasering.

Kravet på evidensbasering är en modern vidskepelse. Inom psykologi har man till exempel länge dryftat hur känslor förhåller sig till tankar. Man har undrat om de är beroende av varandra eller om de utgör två skilda ”system”. Och på senare år har man mätt hjärnaktivitet för att se om de kan kopplas till olika nervprocesser. Sådana mätningar har dock ingenting med frågeställningen att göra. Vi kan på logiska grunder säga vilka känslor som innefattar tankar och vilka som inte gör det. Avund innefattar till exempel tankar. Om vi avundas någon så tänker vi att hon har något som vi önskade att vi också hade. Utan en sådan tanke finns ingen avund. Huvudvärk innefattar däremot inte tankar. Tänk om fler forskare hade varit skolade i logik.

Tänk naturvetenskapliga utbildningar innehöll humaniora, och om humanister skolades i naturvetenskap? Tänk om ... Tänk om! Kunskapen som det talas om från ansvariga för Sveriges forsknings- och utbildningspolitik är oändligt mycket mer komplex än vad någon levande människa kan ana, och därför visar alla tvärsäkra påståenden, i ena eller andra riktningen, hur lite insikt och kloksakap den har som håller sig med en sådan syn. Det är vad som fattas oss, insikt om tillvarons komplexitet, och förmågan till kritiskt tänkande. Det brister i förmågan till logiskt tänkande och tolkning. Satsningar på det området, på humaniora också, kan mycket väl leda till bättre insikt kring vad man ska ha naturvetenskaplig kunskap till, och då kommer fler möjligen att finna motivation att läsa matte. Ibland är en omväg den genaste vägen till målet.

Vi borde begränsa det naturvetenskapliga synsättet till förmån för ett hermeneutiskt perspektiv. Då skulle vi inte längre fjättras av ett tillvägagångssätt som förbiser att våra tankar, känslor och handlingar har en inneboende mening och således även ett inneboende logiskt förhållande. Dessa våra själsyttringar skulle framstå som meningsfulla trådar som binder samman varje människas tillvaro, och vårt mål hade varit att berika den inneboende logiken med nya tolkningar, eller att förändra den. Vi hade till exempel inte med empiriska medel försökt fastställa hur vanmakt, hopplöshet och nedstämdhet samverkar, en naturvetenskaplig idé om orsaksförhållande som inte alls lämpar sig då känslorna är logiskt kopplade till varandra, utan försökt förstå hur den nedstämda människan ser på världen. Det är inte underligt att vi finner en rikare människobeskrivning i mer renodlad humaniora vars forskningsmetod är just tolkning.

Vissa frågor är eviga, och går aldrig att lösa med hjälp av evidens. De frågorna rör ofta människans levda liv, vilket är grunden för allt annat. Vårt mänskliga vara förenar oss människor, och det är komplext. Alla vet det, åtminstone alla som minns sin egen tonårstid, eller som hotas av uppsägning, som blivit lämnad av sin älskade, som drabbats av dödsfall i familjen. Komplexa frågor och problem finns överallt, och de kräver lösningar där komplexiteten bibehålls. Innovationer, till exempel. Om det gick att beställa fram dem, då vore det meningslöst att tala om innovationer. Först i efterhand kan man upptäcka dem, och för att kunna göra det krävs en väl utvecklad förmåga till tolkning och kritiskt tänkande. Humanvetenskapliga kompetenser. Förståelse för människan, som helhet, och levt liv på sina egna premisser, det är nyckeln till hållbarhet. Samverkan, integration och insikt om att framtiden alltid, per definition, är en öppen fråga, förståelse för detta är avgörande för mänsklighetens långsiktiga överlevnad.

Vår tids benägenhet att förväxla människan och hjärnan går hand i hand med en misstro mot värdet av humaniora och en övertro på det naturvetenskapliga synsättet. Vi vill helst av allt grunda vår kunskap på experiment och då är det frestande att försöka förstå oss själva genom att undersöka neutrala fenomen, såsom nervceller, gliaceller och neurotransmittorer, eftersom experiment inte kan fånga våra meningsfulla handlingar. Fast bland hjärnbarkens vindlingar kan vi inte längre se vår innebördsrika tillvaro så då försöker vi återinföra allt det som gör oss till människor genom att tala om hjärnan som om den vore mänsklig. Och det är, som vi har sett, ett ogiltigt drag. Det är inte bara nonsens. Det avslöjar också att vi valde fel metod för att förstå oss själva.

Dagens utbildningspolitik, rådande människo- och samhällssyn samt forskning pekar i samma riktning. Det gör mig mörkrädd, för den kunskap jag samlat på mig under mina drygt 20 år i akademin leder till insikten om att vi slagit in på fel väg. Jag kan inte visa upp någon evidens för att oron är berättigad, men med hjälp av logik, och utifrån tolkningar och genom kritiskt tänkande är det vad jag kommer fram till.

Jorden går nog inte under, i alla fall inte idag. Men vi är helt klart på väg i fel riktning. Som tur är finns det tid att vända utvecklingen. Som tur är har människan intellektuell förmåga, och när det blir riktigt illa kommer det att finnas evidens för det ohållbara i dagens sätt att leva och tänka. Förhoppningsvis finns det fortfarande humanister kvar då. Jag väljer att tänka positivt!