Dagens Nietzsche. Om återkomster av det samma

På väg till jobbet, i väntan på tåget, en stund, nästan varje dag, tar jag mig tid till en kopp kaffe och lite läsning. Nietzsche, har bestämt mig för att läsa hans samlade verk. Och jag har kommit en bit här under hösten. Det går långsamt, men får ta den tid det tar. Ingen brådska. Läser inte för prestationen, utan av intresse och för mitt höga nöjes skull. Nietzsche är fascinerande. Schopenhauer som uppfostrare, är mitt uppe i den nu. Fylld av vishet. Viktiga insikter och kloka resonemang framförda med glödande patos, sida upp och sida ner. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att starta dagen och arbetsveckan på.

Tänker på det jag vet om Nietzsche, om hans resonemang om den eviga återkomsten, senare i karriären. Förfäras över hur tydligt det är att vi står och stampar på samma fläck. Med perspektiv blir det uppenbart att framsteget är en myt. Utvecklingen går inte framåt, den går i cirklar. Varför då? För att människan är den samme nu som då. För att mänsklighetens problem är eviga. Livet handlar om överlevnad, och om att bearbeta insikten om att man ska dö. Krasst, visst är det. Men det är lika fullt så det är. Hur mycket man än förnekar det, och hur mycket allt än förändras, är det mycket lite som är nytt under solen. Särskilt tydligt är detta inom akademin. Läser följande, och förundras.

Det är egentligen inte sanningen man är ute efter, det är sökandet det gäller, och njutningen ligger i att listigt smyga sig fram, inringa bytet och på ett konstfärdigt sätt slakta det. Sedan tillkommer motsägelselustan. Personligheten vill hävda sig gentemot alla andra. Det är en lust att slåss. Den personliga segern är målet. Kampen om sanningen är bara en förevändning. Till en stor del består forskarens sanningslidelse i att finna vissa "sanningar" och göra det underdånighet gentemot vissa makthavare, klasser, åsikter, kyrkor, regeringar, därför att vederbörande känner att det tjänar ens intressen att föra över "sanningen" på deras sida.

Kampen om sanningen är bara en förevändning, jo jag tackar. Det är fortfarande så det ser ut i akademin. Alla fina ord till trots. Nobelpriset är målet, eller ett ständigt ökande antal publikationer. Den som skrivit mest, och som finns representerad på de mest prestigefyllda platserna vinner. Vetenskap handlar om makt, om att få makt och att ha makt. Därför gäller det alltid att vara känslig för trender och att ligga rätt i tiden. Man måste veta vem mas ska liera sig med. Och den som kan verifiera en sanning för någon med makt kommer att belönas, rikligen. Det är vad vetenskap handlar om. Att synas och att bli lyssnad på, att förgöra den som anmäler avvikande åsikter. Om makt, inflytande och politik. Forskningsmedel.

Kultur-vetenskap, inser hur motsägelsefullt det begreppet är när jag läser Nietzsches tankar om hur man såg på filosofer, inom vetenskapen. Då, för över 100 år sedan. Inser hur lite som hänt, och vilka krafter det är man som humanist har att kämpa mot. Inser hur gammal kampen är. Kämpar med känslan av och lockelsen att ge upp. Vill inte kan inte, men är just nu in till döden trött. Efter ett år av kris och ständiga hot. Efter återkommande attacker mot det jag tror på. Sökandet efter kunskap, insikt och förståelse för vad levt liv innebär och vilka dess förutsättningar är. Humaniora är inte hotat, det är fortfarande hotat. Och ett visst hopp ger det trots allt, insikten om att man inte lyckats i sitt uppsåt. Så många år, så mycken möda. Ändå har så lite hänt.

Det hat mot filosofin som inte sällan förefinns hos vetenskapsmännen, är framför allt ett hat riktat mot bevisens långa och komplicerade slutledningar. I grund och botten har varje forskargeneration ett fastställt mått för det tillåtna skarpsinnet. Det som går utöver denna gräns, betvivlas och används som grund för ett misstänkliggörande av en rättfram och ärlig framställning.

Få är så pass rädda som utövare av vetenskap. Kanske för att det är stora värden som står på spel. Kanske för att sökandet efter kunskap ständigt riskerar att sluta i besvikelse och misstänkliggörande av ens person och status. Bättre så att bekämpa allt det som hotar en, och bara föra fram säker, trygg kunskap. Gammal skåpmat, i ny förpackning är alltid bättre än ny kunskap. Hur revolutionerande den än må vara. Jantelagen håller forskarna tillbaka, och det gör något med kunskapen. För den akademiska kulturen blir konform, och kräver rättning i leden. Kunskapen förlorar härigenom sin vitalitet.

Den som har ögon att se med, upptäcker att den lärde vetenskapsmannen är steril, något som är en följd av själva tillblivelseprocessen, och vidare att han hyser ett visst naturligt hat gentemot produktiva människor. Det är därför som geniet och den lärde i alla tider bekämpat varandra. Den senare vill döda naturen, analysera den och förstå den. Den förstnämnde däremot vill öka på naturen med ny levande natur. Och det är en konflikt som gäller både tänkesätt och verksamheter. Vitala, friska epoker behövde inte den lärde och kände inte till honom. Det är den sjuka, förgrämda epoken som hyllar den lärde som den högsta och värdigaste människan och som ger honom den allra främsta platsen.

Kulturvetaren, humanisten, åtminstone dem som verkar inom Nietzsches tradition och dem som verkligen följer kunskapen dit den tar den som söker, istället för att ta vetandet till makten, kan och får inte döda naturen. Hen lägger istället ny natur till den gamla, adderar kunskap, tillför liv och rörelse till världen och det som studeras. Klart det uppstår konflikter. Klart man får svårt att mötas över gränser. I toppen av en hierarki finns begränsat med plats, och den som erkänner att man har något att lära är förlorad. Vetenskap som vill dominera och tala om hur det är, snarare än verkligen förstå, förutsättningslöst, leder till accentuering av maktordningar. Inte till ökad insikt och fördjupad kunskap. Humanioras kunskapsobjekt är levande, föränderligt, komplext och många gånger motsägelsefullt. Motsatsen till det som dörr, sterilt och statiskt, det som går att räkna på och få kontroll över. Alltså kommer humaniora nu som då att få svårt att hävda sig i samhället och i kampen om medel och inflytande. Fast vem är det som är förlorare, egentligen?

Men överhuvudtaget - vad har vi upptäckt genom alla dessa betraktelser? Att överallt där man nu energiskt ivrar för kultur, har man ingen vetskap om målet. Även om staten ljudligt skryter med sin omsorg om kulturen, så gör den det för att gynna sig själv och fattar inte målet, som står över statens väl och själva existens. Vad de yrkesverksamma är ute efter när de ropar på undervisning och bildning, är ytterst just yrket. När konstnärer, författare och tonsättare tillskriver sig det egentliga kulturarbetet och menar att all konst hör dem till och måste tjäna deras behov, då är bara en sak tydlig, nämligen att också de missförstått vad det handlar om. Om vetenskapsmannen nog talat. Lika ivriga som dessa fyra makter är, när det gäller att räkna ut hur de skall dra egen fördel av kulturen, lika slappa och tanklösa är de, så snart egenintresset inte engageras. Därför har villkoren för framväxten av en genius på senare tid inte blivit bättre, och motviljan mot originella människor har till den grad ökat, att Sokrates inte skulle ha kunnat leva bland oss och i varje fall inte kunnat bli sjuttio år.

Är detta inte en klockren beskrivning av svensk forsknings- och utbildningspolitik? Är det inte en tydlig indikation på att mänskligt levt liv handlar om att röra sig på stället? Ny kunskap är få intresserade av, men banbrytande forskare belönas rikligen, om de bara för fram rätt kunskap, vilken är måttbeställd och anpassad efter rådande politik.

Vem vinner på detta? Och vilka förlorar? Varför är det så himla svårt att se förbi sin egen samtid, sin egen snäva kontext? För att det mänskliga genomet inte har förändrats nämnvärt under se senaste 10000 åren, kanske. För att livet fortfarande i grund och botten handlar om att överleva, för att människan är en transportbehållare av genetisk information mer än något annat. För att vi är små och obetydliga, sett ur ett kosmiskt perspektiv. För att livet bara är värt något för oss, så länge vi finns och är dömda till kamp om överlevnad, här och nu.

Nietzsche visste, han förstod. När ska vi fatta?!