Samtalar med Deleuze XI

Filosofi, det vill säga tänkandet om den värld som är vår. Arbetet med kulturens, kunskapens och livets förutsättningar, dess möjligheter och begränsningar. Filosofin och det arbetet, det är sorgligt underskattat i dagens värld och det samhälle vi kollektivt har byggt för varandra. Det är som det förpassats till historiens skräphög, som en kuriös rest av en svunnen värld. Inget kunde vara mer felaktigt. Marknadens aktörer löser inte alla problem, och konkurrens driver absolut inte kvalitet överallt. Samhället kräver konstant omsorg och kontinuerlig översyn. Det kommer aldrig att bli perfekt, inte för alla och heller inte överallt, alltid. Samhället är en process som befinner sig mer eller mindre i konstant kris. Ett tillstånd långt ifrån jämvikt, för att tala med kemisten och kulturvetaren Ilja Prigogine (som finns på rörlig bild, också).

Filosofi är inte lösningen på problemen vi ser snart sagt överallt. För det finns ingen lösning, ingen enkel lösning. Det finns bara hårt, gemensamt, arbete. Filosofi är däremot ett oundgängligt verktyg i arbetet med att skapa ett samhälle som är långsiktigt hållbart. Filosofin som jag ser på den, inspirerad av Deleuze texter och tankar, handlar om att skapa begrepp. Det saknas verktyg att tänka med. Avsaknaden av tankeverktyg är en av förklaringarna till att samhället gått i baklås, för något annat än det kan väl ändå inte krisen kallas? 1500 människor ska bort, säger Eriksson. Vart tänker man sig att de ska? Hur kan en sådan tanke ens få yttras, oemotsagd, det är en gåta. Vem ansvarar för alla dem som ska bort, och vart ska de? Till nya jobb, in i sysselsättningar som inte existerar. Det är det nya arbetarpartiets och politikens svar. Vi, samhällets bas, lämnas därmed i sticket av ansvariga. Och de som lyckats inom rådande system anser att folket är ett problem. Tänker på Donald Trumps uttalande efter Obamas seger i valet i USA, igår.

Något är uppenbarligen fel, och kanske kommer vi aldrig överens, varken om vad som är problemet eller hur det ska lösas. Det är det mest troliga scenariot, och överens kan därför aldrig vara målet för ett hållbart samhälle. Kanske är det strävan efter konsensus som är problemet, tron på att det är möjligt att nå samförstånd, över tid? Låter det paradoxalt och motsägelsefullt? Säkert, men det är just så världen och verkligheten ser ut. Kultur är paradoxalt och motsägelsefullt. Därför behöver vi filosofi. Nyckeln till ett hållbart samhälle är en väl utvecklad, kollektiv förmåga att kunna hantera komplext motsägelsefulla problem och paradoxer. Och för att öva sig i den förmågan är det lämpligt att vända sig till filosofins klassiker. Inte för att få svar, utan mer för att utmana sig själv.
Det var just så och med den inställningen som Deleuze närmade sig filosofin, i en annan tid och med andra förutsättningar.

Jag började alltså med filosofins historia när den fort­farande gjorde sig gällande. Vad beträffar mig själv såg jag inga möjligheter att dra mig undan. Jag stod vare sig ut med Descartes, dualismerna och Cogitot, eller med Hegel, triaderna och det negativas arbete.

Filosofi är inte bra per se, och all filosofi är inte bra. Det är lätt att bli hänförd inför tankar yttrade och satta på pränt av framstående och berömda tänkare, men det är farligt. Om filosofin behandlas med respekt, då blir den lätt ett verktyg för makt. Filosofi är ett verb, en verksamhet, något man gör. Tillsammans, för ett solitärt tänkande är inget tänkande. Filosofi och tänkande är kollektiva verksamheter. Och liksom ifråga om alla andra verksamheter är det aldrig intentionerna och löftena om allt bra som de har potential för som är det viktiga och intressanta, det är konsekvenserna. Det var när Deleuze studerade konsekvenserna av Cogito ergo sum, eller Hegels bristontologi som hans motvilja växte. Alltid konsekvenser, det är vad som måste vara fokus för uppmärksamhet och analys samt grund för bedömningen av innehållet. Aldrig tänkaren eller tankarna, i sig. Processen är det centrala, och resultatet som den leder till. Därför är det viktigare att kasta sig ut, än att ängsligt fundera på om det eller detta verkligen är en klok idé. För tankars eventuella klokskap och värde kan aldrig avgöras på förhand, bara i ljuset av det som faktiskt hände. Därför uppskattar också Deleuze tänkare som arbetar med sådan utgångspunkter.

Men jag tyckte om författare som verkade vara en del av filosofins historia men som undkom den del­vis eller helt och hållet: Lucretius, Spinoza, Hume, Nietzsche, Bergson.

Tänkare som rör sig med de processer de reflekterar över och försöker förstå. Tänkare som förstår och presenterar förslag, snarare än vet och lägger fast. Filosofin som jag jobbar med och inspireras av är tankar och tänkare som är rörliga, på alla sätt. Tänkare som aldrig sätter punkt eller som vill ha sista ordet. Tänkare som inte drivs av en önskan om att få rätt, utan som vill förstå förutsättningarna för det som är här och nu. Tänkare som ser mer till helheter och sammanhang än specialiserar sig på delarna. Tänkare som jobbar med begrepp, och som sedan överlämnar dessa till allmänheten, att använda på de sätt som passar dem bäst. Det är filosofins uppgift, att skapa begrepp. Och det är en egenskap som saknas i dagens samhälle.

Givetvis har en filosofihistoria sitt kapitel om empirismen: Locke och Berkeley har sin plats där men hos Hume finns det något mycket egendomligt som fullständigt förskjuter empirismen och ger den en ny kraft, en relationspraktik och relationsteori, en teori om OCH, som kommer att fortsätta hos Russell och Whitehead, men som förblir underjordiska eller marginella i förhållande till de stora klassificeringarna, även när de är upphov till ett nytt begrepp för logik och epistemologi.

Sammanhangen och helheter byggs av mindre delar. De hänger emellertid inte ihop, utan består av sammansättningar, asseblage, av och, och, och, och samt och. Jag och du blir vi. Och jag, och du, och våra mobiltelefoner, tåg samt allt och alla andra, tillsammans utgör dessa enheter samhället. En föränderlig storhet, en multiplicitet som ständigt blir till i och genom interaktion mellan delarna som bygger helheten. Samhället och kultur kan aldrig kontrolleras, därtill är det för komplext. Däremot kan delarnas medvetenhet om sin egen roll i det stora hela ökas eller minskas. Människor har intellektuell förmåga, men bara med möda kan hen använda den. Det glömmer man allt för ofta och allt för lätt bort. Människan tar sig således konstant vatten över huvudet. Men genom att se på samhället som ett assemblage, vilket är ett av Deleuze begrepp, genom att filtrera sina intryck genom ett sådant prisma, ökar chanserna till att processen blir mer hållbar. Inge kan ha total överblick, men alla kan alltid lära sig se och förstå mer. Och ju fler som jobbar med detta, desto större och säkrare blir hållbarheten för processen som helhet.

Givetvis fångades även Bergson i den franska stilen för filo­sofins historia; och ändå finns det något hos honom som inte vill assimileras, vilket gjorde att han blev en stöt, som alla motståndare kunde enas mot, före­mål för så mycket hat och det är mindre bekräftande temat om varaktigheten än teorin och tillämpningen om alla slags tillblivanden och samexisterande mång­faldigheter som är upphov till det. Och det är lätt att ge Spinoza till och med den viktigaste platsen i uppföljningen av cartesianismen; det är bara det att han överskrider den platsen åt alla håll och kanter, det finns inte en enda levande död som så starkt lyfter sig upp ur graven och så klart säger: jag är inte en av er.

Tänkare kan tas på allvar, eller bespottas. Vad avgör receptionens riktning? Slumpen, skulle jag säga, och rådande maktordningar. Människan är av födsel och ohejdad vana kollektiv och följer. Men det som gör henne intressant och det som gör filosofi viktigt är det faktum att hen också har förmågan att överskrida sina begränsningar. Vi kan, självklart kan vi, det är bara det att det krävs möda för att göra vad som krävs. Det glöms alldeles för ofta bort. Kasta inte tänkare och tankar på sophögen för att andra råder sig att göra det, gör det först efter att ha studerat och värderat konsekvenserna av filosofin. Det är viktigt, men för att kunna det krävs förmåga att vända och vrida på tankar. Förmåga att kunna hantera komplexitet, motsägelser och paradoxer. Förmåga att se värdet av kritiskt tänkande, och inte så lite uthållighet och motståndskraft mot blod, svett och tårar. Det är jobbit att bråka med filosofer, men man måste. Avfärda dem lättvindigt, vilket är vad som drabbade Bergson, är däremot olyckligt. Värdet av Bergsons tankar har Deleuze hjälpt mig inse, och det var genom Deleuze jag upptäckte och fick mod att läsa Spinoza, vilket gav mig en häftig upplevelse. Jag såg, förstod och fick nya verktyg att jobba med, i arbetet med att förstå kultur.

Mina arbeten om Spinoza är de mest seriösa enligt normerna för filosofins historia, men det är han som mest gett mig känslan av en vindpust i ryggen och av en häxkvast som man gränslade var gång jag läste honom. Spinoza har knappt börjat bli förstådd ens och inte mer av mig än av andra.

Något liknande upplever jag under arbetet med Nietzsches samlade verk. Har precis börjat på Otidsenliga betraktelser, som det finns anledning att återkomma till. Nietzsche är en filosof som verkligen är passionerad och som engagerar hela sin kropp i tänkandet. Och han må vara kategorisk i sina fördömanden och arg, men han är också bländande och klok. Inte i kraft av sig själv, utan för att hans texter ger upphov till konsekvenser som leder i riktning: Ökad hållbarhet. Nietzsche utgår från processer och ser och analyserar sammanhang. Han ger oss verktyg som kan användas för att förändra och hantera, han bestämmer inte hur det är. Han följer med, och bjuder in sina läsare på resan.

Alla dessa tän­kare har bräcklig fysik och ändå genomsyras de av en obetvinglig livskänsla. De agerar bara genom po­sitiv och bekräftande kraft. De idkar ett slags kult av livet (jag drömmer om att skicka en kommentar till Etikakademin och påpeka att Lucretius bok inte kan sluta med en beskrivning av pesten och att det är ett påfund och ett bedrägeri av de kristna som var ange­lägna om att visa att en illvillig tänkare till sist måste känna ångest och skräck). Dessa tänkare har knappt något att göra med varandra - förutom Nietzsche och Spinoza - och ändå har de det.

Allt och alla hänger ihop. Därför är det befängt och farligt att företagsledare oemotsagda och ibland med beröm (från aktieägarna), kan säga att: 1500 människor ska bort. Det finns och lever här, och de liksom alla andra är delar av mänskligheten. På ett eller annat sätt kommer de att vara med att påverka processen av tillblivelse som allt och alla, även döda filosofers tankar (om de läses och använda), gemensamt är delar och blir till i och genom. Det är mellanrummen som är det centrala, för det är dessa som utgör kittet och som håller delarna samman.

Man skulle kunna säga att något händer mellan dem, med olika hastig­het och intensitet, som varken finns hos de ena eller de andra utan i själva verket på en idealisk plats som inte längre är en del av historien, ännu mindre en dialog mellan döda, utan ett samtal mellan stjärnor, mellan mycket ojämlika stjärnor, vars olika tillblivanden bildar ett rörligt block som det skulle vara fråga om att fånga in, en flykt mellan, ljusår.

Samhället är ett sådant rörligt block, och hur vi än gör, ensamt eller kollektivt kommer vi tillsammans att få leva med konsekvenserna. På gott och på ont. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill och är beredda att göra vad som krävs, vilket är mindre än man tror. Små förändringar hos var och en blir till stor agens när det växlas upp i och genom kollektivet, helheten, assemblaget.

Sedan hade jag betalat mina skulder och Nietzsche och Spinoza hade frikänt mig. Och jag skrev böcker mer för egen räkning. Hur som helst tror jag att jag var angelägen om att beskriva det här utövandet av tänkandet, an­tingen hos en författare eller för dess egen skull i den mån som det motsätter sig den traditionella bild som filosofin har förevisat och upprättat inom tänkandet för att underkuva det och hindra det från att fungera. Men jag vill inte börja om igen med de här förklaring­arna, jag har redan försökt uttrycka allt det där i ett brev till vännen Michel Cressole, som skrivit många vänliga och elaka saker om mig.

Fler borde skriva mer, för egen räkning. Fler borde tänka själva. Vi borde samtala mer, och debattera mindre. Försöka upptäcka möjligheter, undersöka förutsättningar och formulera visioner som kan störtas och blötas kollektivt. Det är min vision, och det är för att bli bättre på att tänka mer och djupare kring dessa frågor som jag läser, jobbar med och skriver filosofi.